Recension: The Girl with the Dragon Tattoo

Posted on 26 december 2011 by Björn

Böckerna är dundersuccéer och de svenska filmerna likaså. Givetvis var också Hollywood tvungna att göra sin version av Stieg Larssons Millenium-berättelse. Det kan ju givetvis inte bli bra. Självklart så kommer det att bli ett själlöst försök bara för att casha in pengar!

Men vänta nu, David Fincher som regissör? Daniel Craig som Mikael Blomkvist? Inspelad i Sverige! Jag gillade både böckerna och de svenska filmerna och när det kom fram att David Fincher skulle regissera den amerikanska versionen så tändes mitt intresse.

Hej, här står vi och myser.

Storyn känner de flesta till vid det här laget. Journalisten Mikael Blomkvist anlitas av en åldrad företagspamp för att rota i hans släkts förflutna och ta reda på vad som hände med brorsdottern Harriet för fyrtio år sedan. Harriet försvann spårlöst och ingen vet vad som har hänt med henne. I en stuga uppe i Hedestad (som i verkligheten verkar ligga ungefär där Bollnäs ligger) samarbetar Mikael Blomkvist tillsammans med hackern Lisbeth Salander.

I vår svenska version gjorde Noomi Rapace en mycket fin insats som Salander. En insats som tagit henne till Hollywoood och givit henne idel hyllningar. Även Michael Nyqvist har tagit sig till Hollywood tack vare rollen som Blomkvist. Trots en träig insats och replikleverans som låter minst sagt onaturlig.

Hur fungerar då skådisarna i denna version? I de artiklar jag hade läst om filmen innan riktades viss kritik mot Rooney Maras gestaltning för att hon skulle vara en skörare version av Salander och mer av ett offer än vad Noomi Rapace var. Det kan det absolut ligga något i. Men om man ska bedöma hennes prestation efter hur Salander framställs i böckerna så ligger denna rollgestaltning närmre den versionen av Salander. Jag gillar Rooney Mara som Lisbeth. Ordentligt!

Daniel Craig gör en bättre Blomqvist än Michael Nyqvist. Det är betydligt mer fart i Daniel Craigs gestaltning och replikerna känns mer naturliga. Robin Wright-Penn skymtar också förbi som Erika Berger och där borde det vara helt omöjligt att prestera annat än bättre än vad Lena Endre gör i de svenska versionerna.

När det kommer till berättelsen så har David Fincher stuvat om lite. Särskilt i slutet finns det detaljer som skiljer sig från hur originalberättelsen är. Detta stör dock inte nämnvärt utan fungerar bra. Dessutom så får man en bättre bild av Salanders och Blomqvists relation och detta gillar jag verkligen. Särskilt mycket en hjärtskärande scen mot slutet som finns med både i boken och i den amerikanska versionen, men som saknas i den svenska filmatiseringen.

Musiken är en annan höjdare som sätter stämningen briljant. En tung och tät ljudmatta ligger helt perfekt över det vackra fotot.

Sammanfattningsvis så rekommenderar jag The Girl with the Dragon Tattoo väldigt varmt. Betyget blir det högsta och det är förvisso en väldigt svag femma, men jag måste ändå gå på min magkänsla och dela ut det högsta betyget. Nu väntar jag ivrigt på uppföljarna. Och Rooney Mara, välkommen till absoluta toppen av Hollywood!

Betyg:

Betyg Betyg Betyg Betyg Betyg

The Girl with the Dragon Tattoo
År: 2011
Längd: 158 min
Regissör: David Fincher
Genre: Drama
Skådespelare: Daniel Craig, Rooney Mara, Christopher Plummer, Stellan Skarsgård

En första trailer till Prometheus

Posted on 22 december 2011 by Björn

En första trailer till har släppts.

Givetvis är jag sjukt peppad på Ridley Scotts nya sci-fi Prometheus då jag älskar Alien-serien (och detta ska vara en prequel) och då jag tycker att Ridley Scott är briljant i allmänhet. Och dessutom så älskar jag ju sci-fi.

Så jag har väntat med stor spänning på den första trailern för filmen. Och i kväll så har den släpps.

Det är fantastiskt vad bra det ser ut! Ta en titt själv och njut!

Trailern finns i vacker HD hos Apple.

Den första juni 2012 så har Prometheus Sverigepremiär. Då får vi se Noomi Rapace slåss mot Aliens. Sweet!

Upp som en sol, ner som en pannkaka

Posted on 05 november 2011 by Björn

Jag ger nog upp nu. Det började så ruskigt bra med ödelagda gator i tomma storstäder. Och sedan en massa zombies. The Walking Dead andades kvalitet rakt igenom. Men sedan började det glida sakta utför och varningsklockorna började ringa i sista avsnittet av första säsongen när en urusel explosionseffekt fick synas i vad som ska vara en påkostad kvalitetsserie.

Om första säsongen var ett långsamt glidande utför så är säsong två ett hopp utan fallskärm. Två hela avsnitt har fokuserat på ett skjutet barn och huruvida han kommer att klara sig (jamen GIVETVIS så kommer han att klara sig!) kryddat med lite religion samt oro över ett annat barn som har försvunnit. Ständigt med den moraliska undertonen ”man ska hålla ihop”. Manusförfattarna har börjat slira i att skriva trovärdigt agerande för karaktärerna och trovärdiga händelser. Scenen där T-Dog (kom igen, T-DOG?!) skär upp sin arm av misstag fick mig att skratta högt på grund av att både händelseförloppet och effekten var otrovärdig och usel.

"Nu kommer inte så mycket att hända i två avsnitt. Lite gråtande, lite moralkakor."

Så, efter att nu genomlidit två avsnitt som handlar om en unge som har blivit skjuten och att serien således har stått helt still så ger jag upp. Tack och hej The Walking Dead.

Nu är ju inte The Walking Dead den enda serien som började lysande men sedan utvecklats till något, om inte uselt, så ändå mindre bra.

Den som känner mig och har läst min blogg vet att jag med stort nöje följde Battlestar Galactica när serien sändes. Det var en helt fantastisk TV-serie där mänskligheten slogs för sin överlevnad mot onda robotar. I rymden! Med bra specialeffekter! Så var det i ungefär två och en halv säsong, sedan började Battlestar Galactica att glida utför. Från häftiga fajter mot onda robotar gled fokus mer över på new age och flumfilosoferande. Dessutom så fick Edward James Olmos börja regissera. Tyvärr tyckte han lite väl mycket om sin karaktär Adama, vilket innebar några tråkiga avsnitt centrerade kring Adama och hans kamp mot sina inre demoner. Allt medan man bara vill se häftiga fajter i rymden!

Just Edward James Olmos är med i senaste säsongen av en serie som också varit på glid ett bra tag. Nämligen Dexter. De två första säsongerna var riktigt bra med fantastiske Michael C. Hall i rollen som Dexter. Dexter var kall och kalkylerande när han mördade de som ”förtjänade” det. Dessutom så var det riktigt två starka ”arcs” med anknytning till Dexter själv och starka karaktärer som Doakes. Sedan började det balla ur. Varenda seriemördare i Miami verkade korsa vägar med Dexter. Dessutom så blev det mer fokus på Dexters familjeliv och förhållande med Rita. Formeln för hur avsnitten var också ofta upprepande. Det började med att Dexter beskrev något med dramatisk stämma alternativt att vi som tittare fick intrycket av att han höll på att mörda någon/något spännande höll på att hända. Sedan visade det sig att det bara var en alldeles vanlig vardagssituation. Sedan lite handling på stationen där latinokaraktärerna (och detta har varit genomgående i hela serien) porträtteras på ett otroligt klichéartat och nästan rasistiskt sätt. Det vill säga att när de blir ”passionerade” så tar de till spanskan. Så från att prata engelska så kan det helt plötsligt komma ett ”tranquilo Oscár!”. Ett otroligt tröttsamt grepp använt till leda.

I senaste säsongen så är som bekant Edward James Olmos med och spelar någon sorts religiös undergångstokstolle. Tillsammans med sin lärjunge, som spelas Colin Hanks, har han plattitydfyllda konversationer och säger löjligt dramatiska saker som ”it has begun”. För något avsnitt sedan stod han i en dörröppning och tittade ogillande på när Colin Hanks karaktär hade sex med en kvinna. Det är inte precis Six Feet Under vi snackar om som ni märker.

Jag kommer inte att ge upp Dexter än, utan förmodligen se klart säsong 6. Jag hoppas dock verkligen att det snart blir ett slut på serien. Ett värdigt slut. Där allt går åt skogen för Dexter. Tror jag att det kommer att ske? Nej, tyvärr inte.

Outland

Posted on 20 oktober 2011 by Björn

”On Jupiter’s moon, he’s the only law”

Det låter ju ostigt och när den utmärkta podcasten Obiter Dictum utsåg nästa film i sin B-filmscirkel till att bli Outland med Sean Connery med beskrivningen ”Där Connery är sheriff på månen” så var jag skeptisk. Dock var det samtidigt något väldigt lockande i den premissen. Jag är ju svag för Total Recall och The Running Man trots filmernas uselhet helt enkelt eftersom jag gillar sci-fi.

Nu i helgen så såg jag Outland och blev positivt överraskad. Sean Connery spelar en sheriff som tillsammans med fru och barn blir stationerad på en gruvkoloni på Jupiters måne Io. Givetvis är inte allt som det ska på denna måne och flera av gruvarbetarna blir galna, sliter av sig sina rymdräkter och dör våldsamt med en effekt som för tankarna till Arnolds exploderande huvud i Total Recall.

"If you shay that Zhardozh shucks, I'll shoot!"

”The schexiest man alive” börjar givetvis ana ugglor i mossen och samtidigt som han kämpar mot personliga problem försöker han även att nysta i vad det är som får folk att galna.

Grejen är att det trots viss lökighet faktiskt ÄR spännande och bra. Miljöerna kittlar en sci-fi-nörd som jag och tankarna går till Ridley Scotts underbara Alien. Inte minst i inledningen där musik och titel sätter stämningen. Det förvånar mig föga att det är Jerry Goldsmith som är kompositör till Alien som även ligger bakom soundtracket till Outland.

Miljöerna håller oväntat hög klass och det är härlig retro sci-fi. Duncan Jones som har regisserat den lysande filmen Moon har nämnt Outland som en inspirationskälla, och det går faktiskt att se kopplingar mellan de två filmerna.

Det som förvånar mest är att jag aldrig har hört talas om Outland. Varför är den inte så pass populär? Och varför finns den inte utgiven på Blu-ray?

Se den, om du gillar genren!

Trailer

Inledningen

Gears of War-trilogin går i mål

Posted on 17 oktober 2011 by Björn

Jag var sen att hoppa på Gears of War-tåget. När jag köpte min Xbox 360 så hörde jag mycket gott om det första spelet, men när jag väl köpte det och började spela det var jag inte så imponerad. Efter några timmars nötande började jag dock hysa varmare känslor och se vad som var så bra med det. På slutet var jag frälst. Sedan kom Gears of War 2 som jag älskade rakt igenom och nu har jag alltså gått i mål med trilogin när Gears of War 3 är avklarat.

Gears of War 3 är otroligt snyggt. Spelet sköts upp ett halvår trots att det enligt rykten var klart. Det behöver inte ha varit något negativt då Epic gavs massa månader att finslipa allt. Grafiken är otroligt vacker och det märks att Epic verkligen kan sin egen grafikmotor. Spelmässigt så är kontrollen supertight och bättre än någonsin, vilket inte säger lite när det handlar om serie som har varit berömd för sin starka kontroll.

Anya Stroud som du tidigare mest fått höra i de två första spelen är numer en spelbar karaktär.

I de tidigare Gears of War-spelen så har det alltid handla om dig, Marcus Fenix, och kompanjonen Dom. I trean är det istället fyra karaktärer som upplever äventyret tillsammans. Om man vill kan man alltså spela igenom hela kampanjen med tre andra vänner. Jag gjorde det i min ensamhet dock. Detta är både en för- och nackdel. Fördelen är att man får lite stöd från sina kompanjoner och att jag upplever att storyn blir starkare. Nackdelen är att det ibland känns lite för lätt. Dina kompanjoner kommer snabbt till undsättning om du biter i gruset och återupplivar dig. Samtidigt gillar jag att storyn får flyta på, utan att man fastnar vid svåra moment.

När det gäller story så tycker jag att den funkar bra. Det är inte en lika fin utmejslad sådan som i Mass Effect eller Half-Life, men det gör inget. Jag köper helt och hållet premisserna, där brölande machosoldater spottar ur sig actionklichéer. Det är ändå de fantastiska miljöerna och den lysande kontrollen som får spela huvudrollen.

Gears of War är våldsamt och snyggt. Våldsamt snyggt.

Något som är överraskande är hur mycket i storyn som avslutas. Ett problem med spel brukar vara rädslan att berätta för mycket, så att det blir svårt att göra uppföljare. Här avslutar verkligen Epic mycket, och jag har svårt att se att det kommer att komma en uppföljare med dessa karaktärer. Säkerligen kommer vi att få se prequels och liknande, vänta bara till Microsoft lanserar en ny konsol!

Av de tre Gears of War-spelen är detta det bästa. Och då är de andra ruskigt bra. Jag rekommenderar det väldigt varmt!

Alien Vault

Posted on 16 oktober 2011 by Björn

En otroligt fin bok. Alien Vault, av Ian Nathan.

I början av månaden så fick jag hem en kanonbok för en nörd som jag: Alien Vault, av Ian Nathan. Efter att ha läst recensionen i Empire där boken gavs det högsta betyget kunde jag inte göra något annat än att klicka hem en beställning av den.

Älskar man sci-fi, tycker att Ridley Scott är en av världens bästa regissörer och att Alien är fantastisk (ja, allt detta stämmer in på mig) så är boken en enda fest. Här berättas det mesta kring skapandet av en av världens bästa sci-fi-rullar och även om man har sett making of-dokumentären på blu-ray-boxen så har boken något nytt att ge. I boken medföljer ritningar, posters, klistermärken och massa bilder som åtminstone jag aldrig har sett. Vi får läsa om soppan kring manuset, problemen vid inspelningarna och naturligtvis alla detaljer kring den nu klassiska chestbursterscenen.

Boken är rik med illustrationer, fotografier, anteckningar med mera. Speciellt H.R. Gigers fantastiska konst och sjuka målningar får mig att vilja se mer och mer! Jag övervägar att låta min nästa nördbok få bli en Giger-bok.

Lås in dig en hel helg, kolla igenom Alien-trilogin (nej, Jean-Pierre Jeunets film kan du hoppa över), se dokumentärerna och gotta ner dig i boken!

Steve Jobs 1955-2011

Posted on 06 oktober 2011 by Björn

Det var ganska precis tio år sedan, i september 2001, och jag var nyinflyttad i en studentkorridor i Bollnäs. Intill mig bodde Gabbe som precis som jag skulle studera de två kommande åren. En dag i september fick han ett stort paket och när han packade upp innehållet visade det sig innehålla något som verkligen fick mig att hoppa till. En Powermac G4. Silverfärgad och oemotståndlig. Att en dator kunde se så bra ut var helt otroligt för mig! Ungefär här så hittar vi startpunkten för vår vänskap och i tio års tid har vi känt varandra. Mycket har hänt under denna tid. Gabbe är numer gift och har en liten son. Jag är förlovad och vi bor inte speciellt nära varandra. Intresset för teknik och speciellt Apple har varit ett ständigt återkommande samtalsämne i vår vänskap. Därför kändes det ganska självklart att det var Gabbe som hade skickat meddelandet som väntade i min telefon när jag vaknade i morse:

”Steve har gått vidare i natt.”

Steve Jobs, Apples grundare och en man vi har pratat om väldigt mycket har alltså avlidit efter en lång kamp mot cancer. Man kan inte påstå att det var oväntat, men samtidigt är det väldigt chockerande. Utan Steve hade inte Apple funnits. Givetvis dels för att han grundade företaget, men också för att han räddade det från säker konkurs på nittiotalet. I dag är det världens högst värderade företag.

Tack vare Steve Jobs visionära blick så har vi i dag iPods, iPhones, iPad och världens bästa persondatorer i Macintosh. Det råder nog ingen tvekan om Apples inflytande i människors användande av teknik i vardagen. Det är bara att se sig omkring, människor använder Apple-produkter överallt.

Nu går Apple sannerligen in i en ny fas utan mannen som har varit en ikon för hela företaget. Jag kommer verkligen att sakna Steve Jobs.

Om inte Steve Jobs hade räddat Apple i slutet av nittiotalet så hade jag aldrig köpt min första Macintosh den 8 oktober 2004.

Vilken modell? En silverfärgad Powermac G4. Med en tidigare ägare. Gabbe.

Steve Jobs i sitt hem 1982.

Nathan Drake i varje spel

Posted on 28 september 2011 by Björn

Chloe Frazier, sidekicken från Uncharted 2 (och 3) är med i Gears of War 3. Hon heter förvisso inte Chloe, utan Sam och har dessutom lagt på sig ett gäng kilon enbart i muskler. Men visst fasen är det hon, det hör jag ju på den sträva australiensiska stämman! En sökning på IMDb bekräftar det. Claudia Black gör rösten till både Chloe i Uncharted 2 och till Sam i Gears of War 3.

När man har spelat ett gäng spel och försöker att hänga med i spelvärlden som jag gör blir det tydligt många gånger att samma skådisar dyker upp i ett gäng spel. Ett av de tydligaste exemplen på detta är Nolan North, mest känd som Nathan Drake från just Uncharted-spelen, men även känd från massor av andra spel.

Nolan North är med i massor av spel

Jag är lite ambivalent till att samma röstskådespelare dyker upp i massor av spel. Samtidigt som jag gillar Nolan North skarpt i Uncharted-serien så blir det lite ”fel” när samma röst dyker upp på så många andra ställen. För mig ÄR Nolan North Nathan Drake och att då höra honom som prinsen i Prince of Persia känns inte som det ska.

Om man då drar paralleller till filmens värld så börjar genast det resonemang jag försöker bygga upp att halta. Ta en skådespelare som Christian Bale som är mycket bra i rollen som Batman i Christopher Nolans filmer. Betyder detta att jag inte kan ta mig till hans andra karaktärer? Jo, absolut kan jag det. En bra skådespelare övertygar mig i flera roller. Trots att både röst och utseende är lika från film till film. I spelen är det ju bara rösten som är lika, utseendet varierar. Samtidigt hajar jag till extra när en röst jag känner igen från tidigare dyker upp i ett annat spel.

Kan det då bero på att Nolan Norths röst låter likadan utan att han förändrar den nämnvärt? Med stor sannolikhet så är det så. Om vi åter tittar på Gears of War så görs hvuudkaraktären Marcus Fenix röst av John Di Maggio. Det är en lysande uppvisning i machogrymtande och brölande. Jag kan dock inte påminnas om att jag hört ”Marcus Fenix” någon annanstans. Dock har jag hört John Di Maggio flera gånger. Som Bender, i Futurama. Med andra ord, John Di Maggio ändrar sin röst och ser till att den låter olika från roll till roll.

Vi avslutar med en konversation från Mafia II där Nolan North pratar med… Nolan North.

Intryck från demot till FIFA 12

Posted on 15 september 2011 by Björn

Hösten är här och det innebär att fotbollssäsongen sätter igång. Och tillsammans med ny fotbollssäsong så kommer ett nytt FIFA-spel från EA Sports. I förrgår släpptes demoversionen av FIFA 12 som släpps i Sverige den 29 september. Givetvis har jag testat det!

Vid en första anblick så känner man igen sig väldigt lätt. Wayne Rooney, denna gång med lite mer hår, är omslagspojke än en gång.

Spelmässigt så har försvarspelet ändrats ordentligt. Vilket innebär att jag lägger som ett såll. Nu räcker det inte längre med att springa ikapp en spelare och hela tiden hålla in en knapp. Nej nu ska man tajma knapptryckningen och placera sig bättre. Det låter kanske självklart, men oj vad svårt det är! Mycket irritation har fötts ur mina misslyckanden, men förmodligen kommer jag tycka att det är ett bra tillskott när jag väl har lärt mig.

Diego Forlán i FIFA 12.

Som vanligt när det kommer ett nytt FIFA-demo så har jag svårt att göra mål. Visst, på de lägre svårighetsgraderna blir det en del mål, men så fort jag spelar på ”min” svårighetsgrad (någon av de två högsta) så blir det ruskigt svårt att komma till avslut, speciellt i mitten. Det är lättare att komma runt på kanterna och slå inlägg. Vilket dock är helt fruktlöst när 169 centimeter Lionel Messi är ”centertank”.

Än en gång, och detta gäller varje år som det kommer ett nytt FIFA-spel, så är flytet bättre. Det känns mer och mer naturligt och hur bollen rör sig blir bättre och bättre. Bollfysik är något EA ska ha jobbat hårt med och det innebär att bollen kan reagera på olika sätt, även om du gör precis samma fint/rörelse fler gånger. Kollisionssystemet är också uppgraderad och nu blir det något unikt varje gång en kollision sker, istället för en förbestämd animation. Det snubblas lite mer helt enkelt.

Som vanligt med demoversionerna av FIFA så stämmer inte riktigt spelardatan. Spelarna är för unga och laguppställningarna inte helt korrekta (Nasri och Fabregás finns fortfarande i Arsenal t.ex.). Detta kommer givetvis vara åtgärdat i den slutgiltiga versionen av spelet.

Allt som allt så känns det som en lovande uppdatering. Bara jag får till det där jäkla försvarsspelet. Men skam den som ger sig!

Det händer dock att jag stänker dit någon boll ibland. Som detta mål, med Alexis Sanchez.

Deus Ex: Human Revolution är en snygg framtidsvision

Posted on 13 september 2011 by Björn

Gömd av mörkret intill en neonglittrande gata står jag och avvaktar och bedömer situationen. Beredd med prickskyttegeväret i handen så vet jag om att det kommer att bli ett herrans liv när jag kramar av skottet. Kanske finns det ett annat alternativ? Kanske kan jag smyga mig förbi männen jag står och överväger om jag ska skjuta? Sedan kommer jag på att jag är urusel på att smyga och klämmer av ett skott ändå. Upprörda skrik blandas med pumpande musik. Nu blir det åka av!

Innan "the shit hits the fan".

Efter åtskilliga timmar med Playstation 3-kontrollern i handen så är Deus Ex: Human Revolution avklarat. Eidos framtidsvision är ett långt spel, runt 20-25 timmar uppskattningsvis, och något jag slängde mig in i med stor iver.

Året är 2027. Ja egentligen räcker en beskrivning så för att jag ska vara tillräckligt intresserad, men visst, jag utvecklar detta då för er som läser. Året är alltså 2027 och människor kan utvecklas och ”förbättras” med hjälp av implantat och konstgjorda kroppsdelar, så kallade augmentations. Huvudkaraktären Adam Jensen är säkerhetschef på Sarif Industries, ett företag som tillverkar just sådana augmentations. Under ett anfall på företaget skadas Adam svårt och några av företagets toppforskare kidnappas. Bland dessa återfinns Adams exflickvän Megan. Sex månader senare, ordentligt ihoplappad och numer nästan lika mycket maskin som människa så är Adam tillbaka på jobbet och börja nysta i vad det var som egentligen hände under anfallet på Sarif Industries.

Det jag älskade snabbt med spelet var de fantastiska framtidsmiljöerna. Det är en rik och välutvecklad värld och de flesta detaljerna känns trovärdiga inom spelets premisser. Detta universum är inte välpolerad sci-fi utan har starka släktband till Blade Runners skitiga värld.

Både Detroit, men framför allt Shanghai är häftiga städer att vistas i med flera sidouppdrag och ställen att upptäcka och utforska. Miljödesignen är verkligen i toppklass i Deus Ex: Human Revolution.

Jag är otroligt svag för miljöer som ser ut så här.

När det kommer till strider tyckte jag det först var helt bedrövligt. Så fort jag började skjuta blev jag ihjälskjuten på fläcken. Det tog inte många skott innan skärmen blev röd och kameran riktades uppåt. Sedan insåg jag värdet av att skjuta och efter det springa och gömma sig. Att smyga förbi obemärkt var något jag var helt bedrövlig på, så skjutas, det måste det göras. Det ska tydligen gå att klara av hela spelet utan att skjuta ihjäl någon (förutom bossarna), men det verkar alldeles för svårt för min del.

Uppdragen är långa och banorna stora. Med sådan härlig design så går det alltså att utforska enorma byggnader och platser. Otroligt trevligt. Jag utnyttjade detta till att försöka ta kål på varenda fiende jag kunde. Och om jag hade varit tvungen att smyga förbi någon tidigare kunde jag senare bege mig tillbaka och ge mig på denne.

Hela idén med augmentations är häftig och ger spelet ett inslag av rollspelande. Det gäller att välja bra augmentations och sedan anpassa sin spelstil efter dessa. Själv lade jag inget krut på augmentations vars syfte var att göra mig bättre på att smyga. Eftersom jag redan var så usel på smygande så lade jag allt krut på… krut. Eller strider, åtminstone. Jag byggde min karaktär så stark som möjligt och så stridskapabel som möjligt.

Det negativa då?

Bossfighterna är tyvärr inget vidare. I spelet spenderar man timmar med att smyga runt och försökt undvika konfrontationer, eller åtminstone försöker att styra när konfrontationerna ska ske. När sedan bossfighterna kommer blir man helt plötsligt utslängd i ett rum utan flyktväg. Det sticker ut så mycket mot resten av spelet. Vid första bossfighten var jag så besviken att jag var redo att ge upp och lämna tillbaka spelet. Men jag tog mig igenom striden, och det är jag mycket tacksam för.

Karaktärsdesignen är stel och trist och ansiktsanimationerna är ungefär så långt som det går att komma från de i L.A. Noire. Röstskådespelandet är däremot bra och Adam Jensens bistra röst för tankarna till en sammanbiten Clint Eastwood.

Storyn berättas för mycket genom text och prat. Det borde ha gått på ett bättre sätt att berätta mer genom visuella medel, istället för att man ska prata, prata, prata och läsa på läsplattor (det verkar vara billigt med läsplattor i framtiden) som ligger utspridda lite här och där.

Under spelets gång märker jag att jag drar paralleller till Mass Effect-spelen. Det beror med stor sannolikhet på dialoggränssnittet och den furutistiska inramningen. Dessa paralleller är inte Deus Ex fördel och Mass Effect gör helt enkelt det mesta lite bättre.

Med detta sagt så vill jag ändå rekommendera Deus Ex: Human Revolution. Om du är en sucker för snygga framtidsvisioner, precis som jag, så bör du verkligen ta en titt på denna pärla i genren!