Category Archives: Recensioner

Recension: Hot Fuzz

Posted on by
2


”Arga leken börjar… NU!”

Simon Pegg och Edgar Wright slog igenom riktigt ordentligt med zombiekomedin Shaun of the Dead. Filmen flörtade vilt med andra filmer i genren och lyckades på ett bra sätt balansera mellan fånroligt och spännande. Duons senaste film utspelar sig i polismiljö och efter Shaun of the Dead som jag älskade så var mina förväntningar högt uppskruvade.

Nicholas Angel är Londons bästa, hårdaste och effektivaste polis. Han lever slaviskt efter lagen och ingen brottsling undgår denna superpolis. Nicholas Angel är en så otroligt bra polis att han får alla sina kollegor att framstå som dåliga. Hans överordnade gör sig av med honom genom att placera honom i den lilla byn Sandford som blivit utsedd till årets by flera år i rad. I Sandford kan ju möjligtvis inga brott begås så nu blir det lugn och ro, eller? Han sammanförs med sin nya partner, korkade polischefsonen Danny spelad av Nick Frost som vi även såg i Shaun of the Dead.

Det tar inte lång tid innan skumma saker börja hända i den lilla fredliga byn. Morbida ”olyckor” och skumma bybor gör att supersnuten inom Nicholas snabbt vaknar till liv och det visar sig att om han skrapar lite på ytan så finns det saker i Sandford som inte var meningen skulle se ljuset.


Timothy Dalton är riktigt bra i rollen som skum butiksägare.

För att fatta mig kort: Jag älskar det här. Hot Fuzz är otroligt rolig och lyckas samtidigt att vara riktigt spännande. Gamle Bond-skådisen Timothy Dalton dyker upp som skum och riktigt skön butiksägare. Klippningen är riktigt vass och skådisarna likaså. Simon Pegg gör ett starkt jobb som Nicholas Angel och filmen svämmar över av sköna cameos som en oigenkännlig Cate Blanchett (jag tyckte väl jag kände igen rösten!) och Peter Jackson som våldsam tomte.

Jag rekommenderar filmen det varmaste och gillade du Shaun of the Dead borde denna film gå hem hos dig.

Läs gärna Helenas recension på Bloggywood också.

Betyg:

Info:
År: 2007 | Längd: 121 min | Regissör: Edgar Wright | Genre: Actionkomedi | Skådespelare: Simon Pegg, Nick Frost, Timothy Dalton, Jim Broadbent

Recension: Dreamgirls

Posted on by
Reply

Musikaler är inte riktigt min tekopp och om jag ska vara ärlig så var det med rätt kritiska ögon och öron jag satte mig för att se den här filmen. Min favorit från Babel, Rinko Kikuchi, förlorade en Oscar jag tyckte var självklar att hon skulle vinna till Jennifer Hudson från just den här filmen. Beyoncé Knowles är inte heller någon som har imponerat på mig med sitt skådespeleri.

Dreamgirls är berättelsen om den kvinnliga soulgruppen The Dreamettes i 60-talets Detroit. Deena, Effie och Lorrell har sedan barnsben sjungit i tillsammans och ser sin chans till ett break när de får chansen att sjunga bakom den redan etablerade artisten James ”Thunder” Early. Detta blir början på en framgångssaga och efter ett tag står tjejerna på egna ben och kan boka spelningar i eget namn, utan att behöva sjunga backup. Allt är dock inte bara rosor och solsken. När Effie blir petad som frontfigur till förmån för Deena som anses vackrare och mer kommersiellt gångbar, trots en svagare röst, uppstår en konflikt. Konflikten blir inte bättre av ett triangeldrama mellan kvinnorna och deras manager.

Det är riktigt tydligt hur denna film egentligen handlar om The Supremes och skivbolaget Motown. Vi får till och med se ett band som så tydligt ska vara The Jackson Five att det enda som som verkar skilja är namnet (i filmen heter bandet istället The Campbell Connection). Detta är dock inget som känns negativt för filmen utan man sveps gärna med i den engagerande handlingen, speciellt om man som jag är svag för den här sortens framgångshistorier.

Vad jag däremot har svårt med i den här filmen är allt sjungande. Missförstå mig inte, när artisterna står på scenen eller i studion och ger allt så är det härligt och ibland ryser jag till av musiken. Men! När det ska sjungas som en del av handlingen blir det bara pinsamt och jobbigt. Det känns otydligt när Jennifer Hudson börjar sjunga på scenen, men inte som ett sångnummer utan som en del av själva handlingen. När alla sedan fyller i, kramar om varandra samtidigt som de sjunger att de är en familj sträcker jag mig efter skämskudden.

Bland skådespelarna tycker jag Jamie Foxx som bandets manager Curtis Taylor jr. och Eddie Murphy som James ”Thunder” Early utmärker sig tydligast. Beyoncé Knowles och Jennifer Hudson gör inget dåligt jobb, men i de mer dramatiska scenerna tycker jag att de saknar tyngd.

Gillar man soul så är denna film helt klart sevärd då filmen är sprängfylld av musik. Det är dock en väldigt lättsmält historia. Att Hudson skulle förtjänat sin Oscar mer än Kikuchi? Det fnyser jag bara åt.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 131 min | Regissör: Bill Condon | Genre: Musikal | Skådespelare: Jamie Foxx, Beyoncé Knowles, Jennifer Hudson, Eddie Murphy

Recension: Freedom Writers

Posted on by
Reply


Absolut Nere Med Kidsen™

Erin, en ung idealist till lärare kommer till en nyligen integrerad skola i Long Beach. Hennes elevers vardag är fylld av våld, skräck och rasism och skolgården är strikt uppdelad i olika territorier mellan eleverna. Personalen på skolan har gett upp för längesedan och tror inte att det går att lära eleverna någonting. Kan Erin engagera eleverna, få dem att vilja lära sig och framför allt kunna trivas med varandra?

Vi har sett den här storyn ett antal gånger nu men tydligen tycker inte filmbranchen att det räcker. Denna gången spelas läraren av Oscarsvinnaren Hilary Swank. Vi får även följa några av elevernas vardag lite närmare, speciellt unga Eva, spelad av April Lee Hernandez. Eva fick som ung se en man skjutas till döds framför sina ögon och fick även se vita polisers omotiverade våld mot sin far, något som förklarligen satt sina spår. Eva är en av dem som motsätter sig sin nya lärare mest och liksom många av sina klasskamrater är hon så förblindad av hat att hon inte kan se likheterna alla har utan dömer människor efter utseende och hudfärg.

Trots allt motstånd kämpar Erin oförtröttligt vidare och samtidigt som personalen på skolan motsätter sig henne så får hon dåligt med stöd hemifrån av sin make, spelad av Patrick Dempsey från Grey’s Anatomy.

Freedom Writers har sina bra och engagerande sidor och är baserad på en sann historia. Dock gör den misstaget att bli för tydlig i sitt budskap att den lite missar att vara en bra film. Är det en bra story så behöver man inte predika för sin publik vad de ska tycka och känna. Ett annat problem för min del är också trovärdigheten. Nu vet jag inte hur det gick till i verkligheten, men jag har svårt att tro att elevernas förvandling från gängmedlemmar till änglar gick så smärtfritt som det verkar. Vad filmen gör är att lägga allt Erins motstånd hos skolpersonalen. Eleverna är egentligen människor med hjärtan av guld som har blivit dem de blivit på grund av hårda omständigheter, snabbt villiga att ändra sitt beteende.

Att dessutom Erin ska vara en sån genomgod människa helt utan fel och brister har jag också svårt att tro på. Sedan kunde mer tid lagts på förhållandet Erin har med sin man. Nu blir hennes make mest en platt karaktär som tjurar lite snyggt under sin vågiga lugg. Allt verkar lite för bra för att vara sant och filmen slår lätt över på den sentimentala och gråtmilda sidan.

Betyg:

Info:
År: 2007 | Längd: 123 min | Regissör: Richard LaGravenese | Genre: Drama | Skådespelare: Hilary Swank, Imelda Staunton, Patrick Dempsey, Scott Glenn, April Lee Hernandez

Recension: Jakten på lycka

Posted on by
Reply

Ännu en film som handlar om att ta sig fram trots tuffa odds har sett dagens ljus. Givetvis ackompanjerad av smetiga Hollywood-stråkar och små gulliga barn som är så lillgamla att kväljningsreflexen ligger nära. Denna gång är mannen som tar sig fram mot alla odds Chris Gardner, spelad av Will Smith. Det lillgamla barnet spelas sensationellt inte av Dakota Fanning (hon må vara duktig, men det blir svårt att få henne kännas trovärdig som Will Smiths son) utan av Jaden Smith som i verkliga livet faktiskt är Will Smiths son.

Chris är försäljaren som säljer en maskin ingen vill ha, han ligger efter med hyran och förhållandet knakar i fogarna. Till råga på allt har han en liten son med topz-frisyr han måste försörja. Givetvis går allt åt skogen och det är där stråkarna och de uppenbara försöken till att få publiken tårögd kommer in. Samtidigt som Chris kämpar för att tjäna pengar så att han och sonen kan klara sig så praktiserar han utan lön på en aktiefirma med målet att få fast anställning där. Livet är riktigt hårt för vår huvudperson med andra ord.

Jakten på lycka är baserad på en sann historia vilket på ett sätt gör det Chris gör lite mer imponerande och inspirerande. Dock har jag svårt att känna full sympati med Will Smiths huvudperson då han sitter i klistret på grund av en del korkade val han gjort. Att han envisas att släpa med sig sin son genom allt elände då sonen förmodligen skulle mått bättre av att bo med sin mor kan man ifrågasätta. Envisheten i att han försöker sälja sin eländiga maskin istället för att ta ett annat lågavlönat jobb med fast inkomst är en annan sak jag ifrågasätter.

Tyvärr blir det ett lågt betyg till denna film, allt känns lite väl utstuderat för att kunna beröra djupare. Jaden Smith gör dock ett skapligt jobb som sonen, trots att det är barnroll modell 1A enligt Hollywood-mallen. Nu väntar jag på att få se Will Smith i en riktigt bra film, det skulle kännas uppfriskande för omväxlings skull.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 117 min | Regissör: Gabriele Muccino | Genre: Drama | Skådespelare: Will Smith, Jaden Smith, Thandie Newton, Dan Castallaneta

Recension: The Fountain

Posted on by
6

Kommer ni ihåg när Brad Pitt hade en björnfitta i ansiktet? I skvallerpressen kunde Jennifer Aniston ses tillsammans med en uteliggare vars ansikte pryddes av ett massivt skägg. Året var 2002 och uteliggaren vid Anistons sida var alltså hennes dåvarande make, Brad Pitt. Med björnfitta i ansiktet. Anledningen till herr Pitts generösa skäggväxt var The Fountain. Filmen var alltså på gång redan för några år sedan med Brad Pitt och Cate Blanchett i huvudrollerna. Darren Aronofsky, regissören bakom 1998 års indiesuccé Pi och 2000 års nattsvarta knarkskildring Requiem for a Dream skulle stå för regin. Samarbetet mellan Pitt och Aronofsky brakade dock ihop på grund av ”konstnärlig konflikt” och Pitt lämnade filmen för att spela in Troja istället. Efter Pitt gått sin väg så lämnade Blanchett också och filmen lades på is.

Tidigt 2004 var filmen tillbaka på spelplanen igen. Denna gången med en budget som var ungefär hälften så stor som tidigare och med Hugh Jackman och Rachel Weisz i huvudrollerna. Så, var det värt väntan och vad handlar egentligen filmen om?

I The Fountain får vi följa tre historier som utspelar sig med femhundra års mellanrum mellan varandra. I 1500-talets Spanien ger sig conquistadoren Tomas iväg, på order av sin drottning Isabel, in i amazonasdjungeln för att söka efter ett träd som ska vara en källa till evigt liv. År 2000 möter vi cancerläkaren Tom som panikslaget söker ett botemedel mot sin fru Izzys cancer men samtidigt är blind för att det Izzy helst av allt vill ha är lite sällskap och ömhet sin sista tid i livet. I framtiden, cirka år 2500, är Tomas en astronaut svävandes i en bubbla i rymden tillsammans med livets träd. Samtidigt som dessa tre historier utspelar sig i olika tider så korsar de varandra och svävar ihop. Låter det komplicerat? Det är det!

Vid en första anblick kan det vara lätt att avfärda The Fountain som svår, pretentiös och flummig. Och visst, sådana aspekter finns det helt klart av denna film. Samtidigt är den otroligt vacker och engagerande. Jag behöver inte få allt förklarat för mig för att kunna ta del av filmen. Fotografin är helt magisk och det är riktigt härligt att se framtidscenerna med Hugh Jackman svävandes i sin bubbla. För att skapa en unik rymdstämning så använde sig Aronofsky inte av datorgrafik utan filmade istället kemiska reaktioner. Resultatet är magnifikt!

Att få kopplingen mellan de tre historierna att fungera är svårt men det är inte där tyngdpunkten ligger i denna film. Själva poängen och vad filmen vill visa är istället människans ständiga kamp mot döden, smärta och sjukdomar. Filmen använder sig en hel del av symbolik och kan till viss del jämföras med sista timmen av År 2001 – en rymdhistoria. Det är konstigt, djupt och väldigt vackert. Rekommenderas.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 96 min | Regissör: Darren Aronofsky | Genre: Drama | Skådespelare: Hugh Jackman, Rachel Weisz, Ellen Burstyn, Ethan Suplee

Recension: Apocalypto

Posted on by
8

Apocalypto handlar om ett mayarike i förfall. I en civilisation där undergången flåsar i nacken härjar dessutom en hemsk sjukdom som tar sina offer ett efter ett. Ledarna beslutar i ett försök att blidka gudarna att offra mer människor under stora rituella fester. Det är med andra ord upplagt för ond, bråd död i Mel Gibsons senaste film.

I Mayarikets djupa skogar får vi följa Jaguar Paw, en jägare som lever ett rätt lugnt och skönt liv fram till den dag han och innevånarna i hans by blir tillfångatagna med målet att bli offrade till gudarna. Under kampen i byn lyckas han dock undsätta sin familj i en djup grotta. När Jaguar Paw och byfolket senare förlorar kampen och blir bortförda ser det rätt eländigt ut då hans höggravida kvinna och hans son sitter i grottan utan mat, vatten eller möjlighet att ta sig därifrån.


Filmens stora alfahanne.

Det här med autencitet verkar viktigt för Gibson. Om filmen utspelar sig för tvåtusen år sedan under Jesus sista dagar ska banne mig alla snacka arameiska och latin. Om filmen utspelar sig i Mayakulturen för en herrans massa år sedan SKA alla snacka Mayaspråk. Filmen är fantastiskt bra i den synvinkel att den känns autentisk. Mayaindianerna känns verkligen som äkta Mayaindianer och deras djungel känns verkligen som en äkta djungel från Mayariket. Man köper verkligen vad man ser i filmen och inte en endaste gång slungas jag ur illusionen av att det vi nu får se äkta Mayakultur.

Filmens svaghet är att Gibson ägnar lite för kort tid till att bygga upp karaktärerna. Visst tycker man det är hemskt det de utsätts för, men på ett djupare plan är det ändå svårt att helt engagera sig i dem eftersom man inte riktigt får känna dem. I början är det lite buskisvarning, sen blir det otroligt blodigt och våldsamt. Något som sedan övergår i en ren hämnd/jaktfilm.

Stort plus till fotot i filmen. Allt är otroligt vackert. Stort plus ska även delas ut till filmens smink och kostymavdelning som också gjort ett grymt jobb. Allt är otroligt snyggt på ytan. Det är bara det att det skulle behövts mer arbete med story och karaktärer. Det är synd att i en film om mayaindianer får man ändå veta lite för lite om mayaindianer. Oavsett detta tycker jag filmen är bra och är nyfiken på vad Gibson kommer hitta på härnäst på vita duken.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 139 min | Regissör: Mel Gibson | Genre: Action/Äventyr/Drama | Skådespelare: Rudy Youngblood, Dalia Hernandez, Jonathan Brewer, Morris Birdyellowhead, Carlos Emilio Baez

Recension: Arcade Fire – Neon Bible

Posted on by
9


Efter succéfilmen sadlade Napoleon Dynamite (till höger) om och blev medlem i Arcade Fire istället.

När Arcade Fire släppte debutplattan Funeral blev den en indiesuccé utan dess like. Det kanadensiska bandet blev hyllat i musikpress och kunde höras i bland annat TV-serien Six Feet Under samt spelades innan U2s konserter under deras världsturné. Efter hyllning från David Bowie samarbetade bandet med honom och släppte sent 2005 en live-EP (Live at Fashion Rocks). Den högt aktade engelska musiktidningen NME (New Music Express) rankade Funeral som 2005 års näst bästa skiva (efter Bloc Party – Silent Alarm) och Rebellion (Lies) från samma skiva som 2005 års bästa låt.

Jag kommer inte ihåg riktigt när det var jag fick upp ögonen för Arcade Fire, men förmodligen var det 2005 när jag läste någon av de alla hyllningstexter som fanns på nätet. Bra som fasen tyckte jag det var i alla fall och favoritlåtarna blev Crown of Love (tempoändringen!) och Rebellion (Lies). Funeral stack ut från mängden av alla ”slipad” pop och man kunde verkligen höra hur sångaren Win Butler sprang omkring smått galen i studion.

Nu är det dags att följa upp succédebuten med den alltid så ”svåra” andraplattan. Jag tycker det är mycket som känns igen vid första lyssningen. Win Butlers ”vingliga” (wingliga?) sång känns igen samt trumpetblåset och fiolerna är fortfarande med. Singeln Intervention står ut lite extra från plattan med sin härliga gospelorgel. Avslutande My Body is a Cage är också värd att nämna med sin lite släpande och klagande stil som sakta men säkert ökar i volym och takt. Butler låter här som en gnällig soulfarbror men utan den raspiga rösten.

Låtarna känns mindre pampiga än de på Funeral, lite snällare och mer välkammade. Skillnaderna mellan de två albumena är dock inte speciellt stora. Gillade du Funeral kommer du förmodligen gilla Neon Bible. Skivan rekommenderas varmt, men om du inte lyssnat på Arcade Fire innan så rekommenderar jag Funeral lite varmare.

Betyg:

Info:
År: 2007 | Genre: Indiepop med stråkar och blås

Låtlista:

  1. Black Mirror – 4:13
  2. Keep the Car Running – 3:29
  3. Neon Bible – 2:16
  4. Intervention – 4:19
  5. Black Wave/Bad Vibrations – 3:57
  6. Ocean of Noise – 4:53
  7. The Well and the Lighthouse – 3:56
  8. (Antichrist Television Blues) – 5:10
  9. Windowsill – 4:16
  10. No Cars Go – 5:43
  11. My Body is a Cage – 4:47

Recension: Pans labyrint

Posted on by
6

Legenden berättar om underjordens rike, en plats där sjukdom, död och sorg inte existerade. Där bodde en kung, en drottning och deras dotter. Dottern, prinsessan, drömde om människornas värld med sol, fågelsång och varma vindar. En dag lyckades hon ta sig upp från underjorden för att uppleva världen ovanför. Hon glömde sin sanna identitet och ursprung och utsattes för kyla, sjukdom och elände. Till slut dog prinsessan, ensam och olycklig. Hennes far konungen visste dock att hennes själ skulle komma tillbaka så småningom, om än i en annan kropp, på en annan plats och tid.

Året är 1944 och inbördeskriget i Spanien är över, ett fåtal rebeller gör fortfarande motstånd mot Francos arméer men slaget är ändå förlorat. Den unga flickan Ofelia (Ivana Baquero) flyttar med sin höggravida mamma ut på landsbygden till sin nye styvfar, den grymme kaptenen Vidal. Ofelia vantrivs bland alla soldater och med sin nye far och modern mår dåligt av graviditeten. När flickan får kontakt med en fé inser hon att det kanske finns ett annat liv och en annan värld en den grymma hon lever i nu.


Filmens intressantaste karaktär får vi se alldeles för lite av i mitt tycke.

Efter att ha sett trailern till Pans labyrint var mina förväntningar stora. Jag skulle inte bli besviken visade det sig. Historien är bra och engagerande och specialeffekterna är mycket välgjorda. Något positivt är att regissören Guillermo Del Toro verkligen vågar bli ”mörk” när historien kräver det. Vi slipper Hollywoods tillrättalagda ”PG-rated”-stuk. Skådespelandet är överlag riktigt bra och den som sticker ut mest ur skådespelarensemblen är Sergi López som den monstruöse kaptenen.

Jag hade väntat mig mer handlingen från labyrintens fantasifyllda värld och mer om karaktärerna vi stöter på där. Den mycket intressanta ”The Pale Man” (se bilden) får vi veta alldeles för lite om och mycket fokus ligger på Ofelias hårda verklighet på kaptenens gård. Om det är negativt eller inte går nog åsikterna isär om men jag skulle gladeligen sett lite mer ”fantasy” och mindre ”verklighet”.

Filmen är dock otroligt vacker, välspelad och grym och mörk men inte utan hopp. Du skrivs inget på näsan utan handlingen (och slutet) lämnar en hel del öppet för tolkning. Se den och fly in i en annan värld under två timmar!

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 112 min | Regissör: Guillermo del Toro | Genre: Drama | Skådespelare: Ivana Baquero, Sergi López, Ariadna Gil, Maribel Verdú

Recension: Babel

Posted on by
1

Alejandro González Iñárritus förra film 21 Grams var allt utom en solskenshistoria. Berättad genom att hoppa i tid och handling förde den ändå tittaren framåt i filmens skeenden och gjorde bilden av vad som hänt mer och mer klar. Jag gillade filmen men tyckte den kändes lite väl nattsvart. I år kom hans uppföljare i vad han kallat sin trilogi om döden. Hyllade Babel förväntades inte bli en rolig historia, men en bra sådan.

Richard och Susan (Brad Pitt och Cate Blanchett) är ett amerikansk par på semester i Marocko. Under en bussfärd mitt ute i steniga berg blir Susan träffad av en gevärskula i axeln. Närmsta sjukhus ligger timmar bort och panik uppstår.

I Japan möts den döva Chieko ständigt av motgångar. Ensam med sin far, efter att modern dött, söker hon värme, närhet och kärlek från sin omgivning. Hennes jakt på kärlek tar sig mer absurda former då hon gör allt för att få män att älska henne eller älska med henne.


Brad Pitt och Cate Blanchett som gift par.

I denna film är det fyra historier som korsar varandra och Iñárritu lyckas skickligt knyta ihop dom alla. Den enda historien som känns lite lösare bunden till dom andra är just den japanska. Detta är dock något jag gärna överser med då den trots allt har en trovärdig, om än lös, koppling till dom andra och att historien i sig är mycket bra och rörande. Rinko Kikuchi som spelar Chieko är helt lysande och hennes smärta lyser fram i hennes kroppspråk och ur hennes ögon.

En annan riktig höjdare i denna film är Brad Pitt som är helt lysande i sin tolkning av pressade Richard. Han slits mellan ursinne och uppgivenhet och speciellt en scen där han pratar i telefon med sin son är så otroligt bra att den är gåshudsframkallande.

Filmen är fantastiskt bra och det är med stor glädje jag ger den högsta betyg. Se den!

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 142 min | Regissör: Alejandro González Iñárritu | Genre: Drama | Skådespelare: Brad Pitt, Cate Blanchett, Rinko Kikuchi, Adriana Barraza

Recension: The Woods

Posted on by
1

Det är inte ofta det kommer bra skräckfilmer och på senare år har det varit speciellt tunnsått med det, trots att det kommit så mycket nya skräckisar. I vågen av gore med avhuggna lemmar, blod och inälvor känns det skönt att få se en psykologisk skräckfilm. Om nu The Woods var nåt att hänga i julgranen får vi se.

Heather (Agnes Bruckner) är en tonåring som efter en eldsvåda i sitt hem lämnas av sina föräldrar på ett internat för flickor mitt ute i en stor skog. Hon stöter genast på problem med dom andra flickorna och hamnar i onåd hos lärarna. Heather börjar också drömma hemska mardrömmar och höra röster och snart står det klart för henne att något inte ligger helt rätt till och att skogen som omger henne inte är någon vanlig skog utan ruvar på en hemsk hemlighet.

I skådespeleriet finns inget större att anmärka på. Storyn tillåter inga större utsvävningar i karaktärsutveckling utan det är rätt platta porträtt som målas upp. Huvudrollen görs av Agnes Bruckner som för mig är helt okänd. Som hennes far ser vi gamle kulthjälten (han lär vara less på det epitetet vid detta laget) Bruce Campbell från bland annat Evil Dead och Bubba Ho-tep. Största glädjen fann jag dock i att se Patricia Clarkson som internatets rektor Ms. Traverse. Patricia Clarkson som tidigare setts i vad som i min mening är världens bästa TV-serie någonsin, Six Feet Under.


Heathers utseendefixering gick så långt att hon till slut färgmatchade sin yxa med sitt hår.

Detta är en riktigt ordinär skräckfilm. Det är mörkt, folk skriker och hemska saker händer. Visst finns det ett flertal hoppa till-scener men tyvärr misslyckas filmen att engagera. Storyn bjuder inte på några större överraskningar och känns samtidigt lite flummig.

Det är svårt att betygsätta skräckfilmer tycker jag. Svårt i den mening att nästan ingen skräckfilm hamnar under en tvåa i betyg, för oftast lyckas dom ju ändå skrämmas, och sällan hamnar över en trea, på grund av platta karaktärer. Betyget denna gång blir en tvåa. Filmen var alldeles för ordinär och man lyckas inte känna någon större känsla för någon karaktär. Det känns som en väldigt lång tid sedan det gjordes riktigt bra psykologiska skräckfilmer som The Shining och Psycho.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 87 min | Regissör: Lucky McKee | Genre: Skräck | Skådespelare: Agnes Bruckner, Patricia Clarkson, Bruce Campbell, Lauren Birkell