Björns blogg - www.bjornolsson.se » Recensioner

Recension: Moon

Björn — Sat, 28 Nov 2009 23:10:37 +0000

Sam Rockwell gör en lysande insats i Moon.

Det blir en utmaning att recensera denna film. För att få det undanstökat: Den är bra, originell och vacker. För det andra: Se till att veta så lite om filmen som möjligt innan du sätter dig för att se den.

Moon utspelar sig i en snar framtid. Den ensamme astronauten Sam Bell har levt på månen i nästan tre år där han arbetar för Lunar Industries med att skörda helium från månens yta som används som energi på jorden. Som enda sällskap har han robotmedhjälparen GERTY (jo, man börjar genast tänka på HAL i 2001). Det är bara några få veckor kvar på Sams kontrakt innan han ska få återvända hem till jorden där hans fru och dotter väntar. Efter en olycka utanför månbasen gör Sam en chockerande upptäckt som får honom att frågasätta livet på basen, sin identitet och sin mentala hälsa.

Det är med ett makligt tempo denna pärla till film tar sig fram. Vi får följa en fantastisk Sam Rockwell i huvudrollen där han utför dagliga sysslor runt basen, assisterad av GERTY som Kevin Spacey givit sin röst till. Twisten och filmens stora ”WOW”-ögonblick kommer förvånansvärt tidigt men det fungerar riktigt bra och engagerar tittaren nästan ännu mer än om huvuddelen av filmen ägnats åt att fundera på vad twisten kan vara. Visuellt är Moon inget annat än klockren. Sams månbas känns mycket trovärdig och än en gång kan man dra paralleller till 2001. Musiken från Clint Mansell (som gjort musiken till praktiskt taget alla Darren Aronofskys filmer) är sparsmakad och lugn, som för att förstärka känslan av total isolering. Det fungerar ypperligt.

Moon är inget annat än en vacker, välspelad, snygg och intressant film och något jag kan rekommendera varmt. Den kommer inte tilltala alla med sitt långsamma tempo och klaustrofobiska känsla, men om du som jag tyckte om 2001 (se där, tredje gången jag nämner Stanley Kubricks mästerverk!) så kommer du uppskatta Moon.

Givetvis finns det en trailer att se. Gör det inte!

Betyg:

Info:
År: 2009 | Längd: 97 min | Regissör: Duncan Jones | Genre: Sci-fi | Skådespelare: Sam Rockwell, Kevin Spacey (röst), Dominique McElligott, Rosie Shaw

Liknande inlägg

Recension: Carolina Wallin Pérez – Pärlor och svin

Björn — Mon, 02 Nov 2009 23:24:39 +0000

Carolina Wallin Pérez tolkar Kent på sin skiva Pärlor och svin. Foto: Anna Ledin

Jazz är en genre jag har enormt svårt för. Därför är det med viss ambivalens jag lyssnar på jazzsångerskan Carolina Wallin Pérez nya skiva Pärlor och svin. En skiva med tretton Kent-covers i jazztappningar. På skivan har Carolina tolkat allt från Kents första singel När det blåser på månen till Ingenting, förra skivans första singel. Hur låter det då? Carolinas röst är rätt bra. Det är inget fantastiskt, men helt klart godkänt. Ibland blir det lite väl för jazzigt som i tolkningen av Dom andra (finns det något värre än trummisar som spelar med vispar? Svar nej). Bland höjdpunkterna hittar vi en vacker tolkning av vad jag tycker är en av världens bästa låtar, Utan dina andetag, och tidigare nämnda Ingenting som är hennes senaste singel.

Gillar man jazz och Kent är nog detta en fantastisk platta. För egen del blir det mer ett nja, med en del guldkorn. Jag föredrar helt klart originalet, de fyra sura gubbarna från Eskilstuna. En eloge till Carolina dock, det är modigt att våga tolka Kent med tanke på de fanatiska fansen, om än ett säkert sätt att bli uppmärksammad.

Pärlor och svin finns på Spotify och iTunes.

Betyg:

Info:
År: 2009 | Genre: Jazz

Låtlista:

Gravitation – 3:48
Ingenting – 3:44
Pärlor – 3:21
Om du var här – 4:09
Klåparen – 5:11
Dom andra – 3:43
Oprofessionell – 4:40
Kevlarsjäl – 3:59
Musik non stop – 4:43
Utan dina andetag – 4:21
När det blåser på månen – 3:37
Kärleken väntar – 4:03
747 – 5:27

Fler recensioner:

Liknande inlägg

Bloggar.se: album carolina wallin perez covers jazz kent Musik pärlor och svin recension

Recension: Terminator Salvation

Björn — Fri, 12 Jun 2009 16:44:48 +0000

Christian Bale försöker rädda världen från mördarmaskiner.

Efter att Arnold försökt mörda John Connors mamma, sedan i uppföljaren skydda John Connor med mor från Robert Patricks T1000 och till sist skydda dem från en kvinnlig mördarmaskin är det nu dags att hoppa in i framtiden. Året är 2018 i Terminator Salvation och när Edward Furlong blivit vuxen ser han precis ut som Christian Bale. Judgment Day har passerat och världen ligger i ruiner. De få människor som återstår kämpar en hopplös kamp mot Skynet och maskinerna. Bale spelar John Connor som nu vuxit upp till en riktigt vass soldat och moralisk ledare för motståndsrörelsen (de verkliga ledarna sitter i en ubåt och trycker). När motståndsrörelsen kommer över Skynets dödslista där John Connor står som nummer två och hans far, Kyle Reese, som nummer ett är goda råd dyra för mänsklighetens framtid. Connor måste få tag på sin tonårige blivande far för att rädda mänskligheten och sin egen existens.

Entustiasmen jag känt för denna film har varit enorm. Som stort fan av postapokalyptiska filmer, Christian Bale och Terminator-serien kändes detta som en blivande ultimat film. Jag kan lugnt konstatera att jag inte blir besviken alls. Den postapokalyptiska biten är det gott om med raserade byggnader, öde städer och kargt landskap. Det är så otroligt njutbart för mina postapokalysmtörstande ögon att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen! Christian Bales skådespeleri är, som vanligt, på topp och Batman-väsandet ser vi betydligt mindre av trots att han fått kritik för just det. Sam Worthington är riktigt bra som Marcus Wright och denna film kommer med stor sannolikhet bli hans stora genombrott. Terminators finns det gott om (underligt vore det annars), från små ormliknande Terminators till gigantiska maskiner. Det smäller, jagas och skjuts för fulla muggar och det är en film med väldigt intensiv action. Dock utan att det bara blir ett myller Ã la The Matrix Revolutions eller Transformers.

På minuskontot finns en krystad superdator som är en superdator på det där sättet alla superdatorer är just superdatorer. Vad fasen menas med det kanske du nu undrar? Jo, när en superdator visar något som påminner om känslor, förklarar vad som hänt för en karaktär (givetvis är detta ett grepp som använts för att vi tittare ska förstå) samt har ett otroligt gränsnitt som består av mer är yta än substans. Då vet man att det är en superdator från en film man har att göra med! Om en maskiner (Skynet i detta fall) bygger en dator för andra maskiner så borde det inte finnas ett gränssnitt helt logiskt för människor. Ett annat minus är logiken i hur John Connor i en Terminator-fabrik enbart behöver slåss mot en enda Terminator. För spänningens skull är det bra, men sett ur ett logiskt perspektiv borde Skynet aktiverat tvåhundra Terminators och gjord slarvsylta av Connor. Och varför tar inte Skynet kål på Kyle Reese när de har chansen istället för dra ut på det?

Lägger man logiken åt sidan för ett ögonblick får man njuta av en visuellt fantastisk film med tät spännande action och bra skådespeleri från Christian Bale och Sam Worthington. De två planerade uppföljarna i denna trilogi gör mig darrig av förväntan och fuktig på överläppen. Bör du se filmen? Skiter påven i skogen!? Har björnar lustiga mössor!? Se den!

Trailer:

Klicka här för att se videoklippet

Betyg:

Info:
År: 2009 | Längd: 115 min | Regissör: McG | Genre: Action | Skådespelare: Christian Bale, Sam Worthington, Moon Bloodgood, Anton Yelchin

Liknande inlägg

Bloggar.se: anton yelchin arnold schwarzenegger christian bale Film mcg moon bloodgood postapokalysm recension robert patrick sam worthington terminator terminator salvation the matrix revolutions transformers

Recension: Coraline och spegelns hemlighet

Björn — Wed, 03 Jun 2009 13:27:35 +0000

Coraline hittar en dörr som leder till en till synes bättre parallellvärld.

I Coraline och spegelns hemlighet tar regissören bakom The Nightmare Before Christmas, Henry Selick, med oss på ännu ett dockanimerat äventyr. Coraline har flyttat med sina föräldrar till ett gammalt hus på landet. Medan hennes föräldrar sitter och stirrar in i sina datorskärmar hela dagarna och verkar blinda för sin dotter så gör sig tristessen påmind. Coraline försöker sysselsätta sig och leker i huset när hon en dag hittar en liten dörr som leder till en parallellvärld. Där är hennes föräldrar är kärleksfulla och uppmärksamma. Allt verkar frid och fröjd och Coraline spenderar mer och mer tid i den parallella världen. Efter ett tag börjar dock orosmolnen hopas och det går upp för Coraline att den parallella världen kanske inte är så perfekt ändå.

Coraline och spegelns hemlighet är en otroligt vackert visuell film med en lite kantig men otroligt charmig värld. Dockanimerade Corpse Bride (som jag tycker mycket bra om) är lite snyggare men Coralines handling är mörkare, mer skrämmande och mer engagerande och det är helt enkelt en lite bättre film. Coraline och spegelns hemlighet rör upp gamla känslor från barndomen när jag läste en vackert illustrerad version av Pinocchio. Känslor av en sorts hopplöshet, en tyngd och ett allvar. En känsla av att det inte var säkert att det skulle ordna sig. Känslorna denna bok gav mig har sällan återkommit sedan dess, men nu när jag såg Coraline kom de tillbaka och även om det var känslor av obehag så var det en välkommen återkomst.

Det är väldigt uppfriskande att en film som är tillåten från elva år och handlar om en ung flicka tillåts vara så mörk. Filmen vågar skrämma och det utan comical reliefs. I Coraline och spegelns hemlighet är världen inte är Disneyfierad och istället bjuds vi på ett svart allvar bakom. Filmen är som sagt mörk men det utan att vara för tung. Coraline och spegelns hemlighet är något av det bästa jag sett hittills i år och betyget ges med ett plus i kanten. Se. Nu!

Trailer:

Klicka här för att se videoklippet

Betyg:

Info:
År: 2009 | Längd: 100 min | Regissör: Henry Selick | Genre: Drama | Röstskådespelare: Dakota Fanning, Teri Hatcher, Jennifer Saunders, Dawn French

Liknande inlägg

Bloggar.se: coraline dakota fanning dawn french Film henry selick jennifer saunders pinocchio recension teri hatcher

Recension: Slumdog Millionaire

Björn — Sun, 22 Feb 2009 14:09:28 +0000

Jamal Malik är en ung man, uppvuxen i Indiens slum utan föräldrar och utan utbildning. När chansen att vara med i Indiens version av Vem vill bli miljonär ges honom är det nog få som tror att han ska kunna nå framgång i programmet. Jamal tar sig dock hela vägen fram till sista frågan och chansen att vinna 20 miljoner rupees. När programmet bryter för dagen, alldeles innan sista frågan, blir Jamal arresterad av polisen och anklagad för fusk. Hur kan en 18-åring från slummen kunna alla frågor?

Jamal börjar förklara för polisen hur han kan svaret på frågorna. Berättelsen tar avstamp i barndomen och ett ungt livsöde spelas upp för våra ögon. En berättelse om föräldralöshet, brottslighet, syskonkonflikt och framförallt kärleken till en kvinna. Jamal kan inte glömma Latika som han träffat som barn, förälskat sig i och sedan skiljts från.

Danny Boyles film är visuell Indienporr. Det är ett färgsprakande land vi möts av med starka färger, personer och ljud. Under de två timmarna så känner man nästan doften av curry, sopberg och bilavgaser leta sig från bildrutorna in i näsborrarna. Musiken är fantastisk och smälter ihop perfekt med bilderna. Modern klubbmusik blandas med mer traditionell Bollywoodmusik och resultatet blir smittande Indienpop (nej, inte indiepop).

Skådespelarensembeln består av en blandning av debutanter och rutinerade Bollywoodstjärnor. Dev Patel som gör huvudrollen som Jamal Malik har tidigare bara varit med i engelska TV-serien Skins och otroligt vackra Freida Pinto långfilmsdebuterar som Latika. Trots bristen på erfarenhet är detta inget som lyser igenom i prestationerna. Skådespelet är bra, trovärdigt och Jamals livsöde och hans sökande efter Latika är något som verkligen engagerar.

Slumdog Millionaire är en film som drar dig in i handlingen. Trots dystra ämnen blir filmen aldrig tung. Den påminner om Guds stad både visuellt och tematiskt, som vilka livsval man gör. Vig två timmar av ditt liv till denna historia och följ med Jamal Malik på en vacker resa genom hans liv. Du kommer inte ångra dig.

Betyg:

Info:
År: 2008 | Längd: 120 min | Regissör: Danny Boyle | Genre: Drama | Skådespelare: Dev Patel, Freida Pinto, Anil Kapoor, Irrfan Khan

Liknande inlägg

Bloggar.se: anil kapoor danny boyle dev patel Film freida pinto irrfan khan slumdog millionaire

Recension: Madonna – Hard Candy

Björn — Thu, 01 May 2008 18:26:15 +0000

Madonna är verkligen en artist som haft en fantastisk karriär. Debutplattan som kort och gått heter Madonna släpptes 1983. I år, 25 år senare, är Madonna 50 år gammal (i augusti) och få kan nog bestrida att hon är världens största kvinnliga artist. Hon må inte vara världens bästa sångerska, men hon har hela tiden omgett sig med de bästa producenterna, stylisterna och gästartisterna till sina alster. Madonna tycks alltid haft en osviklig känsla för vad som kan komma att bli ”rätt”.

Förra plattan, Confessions on a Dancefloor, var en härlig diskorökare och enligt mig den näst bästa skivan efter Ray of Light. Givetvis var mina förväntningar höga inför hennes senaste släpp, Hard Candy. På denna skiva har hon samarbetat med bland andra Timbaland, Pharrell Williams, Justin Timberlake och Kanye West. Något som absolut kan verka som ett logiskt val då dessa fyra herrar har haft enorma framgångar nyligen. Dock förvånar mig hennes val av samarbetspartners lite ändå. Från att förutspå vad som kan komma att bli rätt har hon spelat med säkra kort och samarbetat med artister och producenter som redan haft gigantisk framgång och definierat soundet för 2004-2007. Det gör att Hard Candy är en rätt tråkig och förutsägbar skiva med det där typiska Timbaland-soundet som vi hört så mycket och som jag personligen börjar bli rätt less på.

Ett annat problem med låtarna på denna skiva är att de är rätt monotona. Det hela går på i rätt samma tugg och eftersom Madonna inte är en stor sångerska så blir det tråkigt. En annan sak som stör mig med Hard Candy är de banala texterna. Det är mycket möjligt att Madonna alltid har skrivit banala texter men musiken har alltid varit tillräckligt intressant för att jag inte ska ha reflekterat nämnvärt över hennes texter.

Allt är dock inte sorg och elände med denna skiva och efter att ha gett den några lyssningar börjar den faktiskt växa lite. Give It 2 Me har ett skönt gung som för mina tankar till några av låtarna på Lily Allens skiva Alright Still. Avslutande spåret Voices är en annan favorit från denna skiva som känns annorlunda jämfört med de andra låtarna.

Hard Candy är en rätt tråkig skiva, men har som sagt sakta men säkert börjat växa. Det blir ett ljummet betyg, men om ett halvår kanske jag älskar denna skiva. Madonna brukar trots allt veta vad hon sysslar med.

Betyg:

Info:
År: 2008 | Genre: Pop

Låtlista:

Candy Shop – 4:15
4 Minutes – 4:04
Give It 2 Me – 4:47
Heartbeat – 4:03
Miles Away – 4:48
She’s Not Me – 6:04
Incredible – 6:19
Beat Goes On – 4:26
Dance 2night – 5:03
Spanish Lesson – 3:37
Devil Wouldn’t Recognize You – 5:08
Voices – 3:39

Fler recensioner:

Liknande inlägg

Bloggar.se: hard candy justin timberlake kanye west madonna Musik pharrell williams recension timbaland

Recension: Sweeney Todd – The Demon Barber of Fleet Street

Björn — Wed, 12 Mar 2008 16:39:23 +0000

Den senaste i raden av Tim Burton och Johnny Depps samarbeten heter Sweeney Todd – The Demon Barber of Fleet Street. Förra samarbetet resulterade i dockanimerade Corpse Bride. En film som helt klart gick hem hos mig och som jag dessutom rankar som bättre än Burtons största dockhit, A Nightmare Before Christmas. Tim Burton är en rätt hyllad regissör och har sin trogna fanskara. En skara jag inte direkt kan sälla mig till då jag tycker Burton är otroligt ojämn i sina filmer. Av hans filmer är det Big Fish jag tycker står ut som det absoluta mästerverket. Sedan finns det en hel del mycket tveksamma filmer på meritlistan som Batman-filmerna, Ed Wood, Kalle och chokladfabriken och nyfilmatiseringen av Apornas planet. En sak som är säker när det gäller Burton i alla fall är att hans filmer genererar intresse hos mig och det är alltid med en stor förväntan jag sätter mig för att se hans senaste film. Denna gång var det alltså Sweeney Todd som gällde. Trots min skepsism mot musikaler gick jag även denna gång till biografen med stor nyfikenhet.

Barberaren Benjamin Barker lever lyckligt familjeliv med sin fru och deras nyfödda dotter Johanna. Allt är rosor och solsken till den dagen en mäktig domare får syn på barberarens fru och genast fattar tycke för henne. Domaren åtalar Benjamin Barker för ett brott han inte begått och skickar iväg honom på straffarbete samtidigt som han försöker lägga an på barberarens fru. Femton år senare återvänder Benjamin Barker till ett mörkt och skitigt London. Väl där upptäcker han att hans fru dött och att dottern numer bor hos domaren som dömde honom för brottet han inte hade begått. Uppfylld av hat och revanschlusta har han dessutom bytt namn då Benjamin Barker enligt honom ändå dött. Numer går han under namnet Sweeney Todd och har ett enda mål, att döda domaren som stal hans liv och familj. Han slår sina påsar ihop med änkan Lovett och startar sin salong ovanför hennes konditori samtidigt som de två konspirerar för att kunna komma åt domaren.

Denna film är fantastiskt snygg. Oscarstatyetten som Dante Ferretti och Francesca Lo Schiavo plockade hem för bästa art direction är verkligen välförtjänt. Det är sannerligen en stilistisk uppvisning. Det är tyvärr också det bästa med denna film. Storyn är riktigt tunn, speciellt kärleksspåret som är lika tunt som silkespapper. Sen är det ju detta med musikaler som jag har så svårt för. Varje gång skådespelarna öppnar munnen och börjar sjunga fram dialogen tappar filmen fokus. Det som är extra svagt med just denna musikal är att den inte finns några starka låtar. Att ens kalla det som sjungs för låtar känns väldigt generöst. Jämför man med andra musikaler som Grease, Moulin Rouge och The Sound of Music så har de filmerna musik som verkligen sätter sig i skallen och som man kan gå och nynna på långt efter man sett filmen. I Sweeney Todd är det svaga trudelutter där skådespelarna sjunger samtidigt. Det blir rörigt och det känns verkligen inte som att musiken fyller någon minsta funktion.

Skådespelarna gör i övrigt ett stabilt jobb. Ibland tycker jag att agerande slår över i att bli för teatraliskt, men det brukar vara rätt vanligt med musikaler. Det är svårt att agera naturligt samtidigt som dialog sjungs fram så det teatraliska tillhör mer genren. Är man ett stort fan av Tim Burton och musikaler kan denna film vara värd att se. Om du inte har något speciell emotionell koppling till varken Burton eller musikaler bör du se något annat med en starkare story.

Det blir ett svagt betyg till en snygg film med flortunn story och dåliga sångnummer. Jag väntade mig något mer av den hypade Burton.

Betyg:

Info:
År: 2008 | Längd: 116 min | Regissör: Tim Burton | Genre: Musikal | Skådespelare: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Alan Rickman, Timothy Spall

Liknande inlägg

Bloggar.se: alan rickman Film helena bonham carter johnny depp musikal recension sweeney todd tim burton

Recension: Princess

Björn — Wed, 19 Sep 2007 21:13:14 +0000

Lite lugn och ro innan helvetet bryter loss.

Filmens regissör Anders Morgenthaler är nog mer känd för oss svenskar som ena halvan i duon Wulffmorgenthaler som står bakom seriestripparna med samma namn. De som väntat sig något i samma stil som de Farside-liknande stripparna kommer bli ordentligt överraskad. Detta är inte ens i närheten av Wulffmorgenthalers alster. Det här är mörkt. Riktigt mörkt.

Filmen handlar om prästen August vars syster porraktrisen och missbrukaren Christina precis dött. Christina har dessutom lämnat sin femåriga dotter Mia efter sig, vilsen efter en tuff uppväxt och nu utan sin mor. August tar lilla Mia under sina vingar och hon flyttar in hos sin morbror. Det går snabbt upp för August att porrvärlden lämnat djupa spår i den lilla flickan och tillsammans ger de sig ut för att hämnas på porrvärlden som tog Mias mor och August syster.

Princess är en rätt moraliserande svart eller vitt-historia och en rejält ställningstagande mot porrindustrin. August resa från snäll präst till hämndlysten våldsidkare (tänk att få skriva det ordet i en recension, våldsidkare!) går lite väl snabbt i mitt tycke. Från noll till hundra på några sekunder. Mias agerande känns inte så trovärdigt för en femåring också. Dock är det svårt att inte sympatisera med karaktärerna då filmens budskap är att porr är skit och flickor far illa av det. Visuellt är det en riktigt snyggt film också som blandar traditionell tecknad animation med lite live-action samt (väldigt lite) 3D.

Det är en helt ok film, inte fantastisk men om du är svag för animation och hämndberättelser kan detta helt klart vara något för dig. Vänta dig dock inte animationens svar på Old Boy.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 80 min | Regissör: Anders Morgenthaler | Genre: Animerad / Action / Drama | Skådespelare: Thure Lindhardt, Stine Fischer Christensen

Liknande inlägg

Bloggar.se: action anders morgenthaler animation drama Film princess recension stine fischer christensen thure lindhardt wulffmorgenthaler

Recension: Hot Fuzz

Björn — Sat, 30 Jun 2007 13:43:15 +0000

”Arga leken börjar… NU!”

Simon Pegg och Edgar Wright slog igenom riktigt ordentligt med zombiekomedin Shaun of the Dead. Filmen flörtade vilt med andra filmer i genren och lyckades på ett bra sätt balansera mellan fånroligt och spännande. Duons senaste film utspelar sig i polismiljö och efter Shaun of the Dead som jag älskade så var mina förväntningar högt uppskruvade.

Nicholas Angel är Londons bästa, hårdaste och effektivaste polis. Han lever slaviskt efter lagen och ingen brottsling undgår denna superpolis. Nicholas Angel är en så otroligt bra polis att han får alla sina kollegor att framstå som dåliga. Hans överordnade gör sig av med honom genom att placera honom i den lilla byn Sandford som blivit utsedd till årets by flera år i rad. I Sandford kan ju möjligtvis inga brott begås så nu blir det lugn och ro, eller? Han sammanförs med sin nya partner, korkade polischefsonen Danny spelad av Nick Frost som vi även såg i Shaun of the Dead.

Det tar inte lång tid innan skumma saker börja hända i den lilla fredliga byn. Morbida ”olyckor” och skumma bybor gör att supersnuten inom Nicholas snabbt vaknar till liv och det visar sig att om han skrapar lite på ytan så finns det saker i Sandford som inte var meningen skulle se ljuset.

Timothy Dalton är riktigt bra i rollen som skum butiksägare.

För att fatta mig kort: Jag älskar det här. Hot Fuzz är otroligt rolig och lyckas samtidigt att vara riktigt spännande. Gamle Bond-skådisen Timothy Dalton dyker upp som skum och riktigt skön butiksägare. Klippningen är riktigt vass och skådisarna likaså. Simon Pegg gör ett starkt jobb som Nicholas Angel och filmen svämmar över av sköna cameos som en oigenkännlig Cate Blanchett (jag tyckte väl jag kände igen rösten!) och Peter Jackson som våldsam tomte.

Jag rekommenderar filmen det varmaste och gillade du Shaun of the Dead borde denna film gå hem hos dig.

Läs gärna Helenas recension på Bloggywood också.

Betyg:

Info:
År: 2007 | Längd: 121 min | Regissör: Edgar Wright | Genre: Actionkomedi | Skådespelare: Simon Pegg, Nick Frost, Timothy Dalton, Jim Broadbent

Liknande inlägg

Bloggar.se: action actionkomedi edgar wright Film hot fuzz jim broadbent komedi nick frost recension shaun of the dead simon pegg timothy dalton

Recension: Dreamgirls

Björn — Tue, 08 May 2007 20:35:21 +0000

Musikaler är inte riktigt min tekopp och om jag ska vara ärlig så var det med rätt kritiska ögon och öron jag satte mig för att se den här filmen. Min favorit från Babel, Rinko Kikuchi, förlorade en Oscar jag tyckte var självklar att hon skulle vinna till Jennifer Hudson från just den här filmen. Beyoncé Knowles är inte heller någon som har imponerat på mig med sitt skådespeleri.

Dreamgirls är berättelsen om den kvinnliga soulgruppen The Dreamettes i 60-talets Detroit. Deena, Effie och Lorrell har sedan barnsben sjungit i tillsammans och ser sin chans till ett break när de får chansen att sjunga bakom den redan etablerade artisten James ”Thunder” Early. Detta blir början på en framgångssaga och efter ett tag står tjejerna på egna ben och kan boka spelningar i eget namn, utan att behöva sjunga backup. Allt är dock inte bara rosor och solsken. När Effie blir petad som frontfigur till förmån för Deena som anses vackrare och mer kommersiellt gångbar, trots en svagare röst, uppstår en konflikt. Konflikten blir inte bättre av ett triangeldrama mellan kvinnorna och deras manager.

Det är riktigt tydligt hur denna film egentligen handlar om The Supremes och skivbolaget Motown. Vi får till och med se ett band som så tydligt ska vara The Jackson Five att det enda som som verkar skilja är namnet (i filmen heter bandet istället The Campbell Connection). Detta är dock inget som känns negativt för filmen utan man sveps gärna med i den engagerande handlingen, speciellt om man som jag är svag för den här sortens framgångshistorier.

Vad jag däremot har svårt med i den här filmen är allt sjungande. Missförstå mig inte, när artisterna står på scenen eller i studion och ger allt så är det härligt och ibland ryser jag till av musiken. Men! När det ska sjungas som en del av handlingen blir det bara pinsamt och jobbigt. Det känns otydligt när Jennifer Hudson börjar sjunga på scenen, men inte som ett sångnummer utan som en del av själva handlingen. När alla sedan fyller i, kramar om varandra samtidigt som de sjunger att de är en familj sträcker jag mig efter skämskudden.

Bland skådespelarna tycker jag Jamie Foxx som bandets manager Curtis Taylor jr. och Eddie Murphy som James ”Thunder” Early utmärker sig tydligast. Beyoncé Knowles och Jennifer Hudson gör inget dåligt jobb, men i de mer dramatiska scenerna tycker jag att de saknar tyngd.

Gillar man soul så är denna film helt klart sevärd då filmen är sprängfylld av musik. Det är dock en väldigt lättsmält historia. Att Hudson skulle förtjänat sin Oscar mer än Kikuchi? Det fnyser jag bara åt.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 131 min | Regissör: Bill Condon | Genre: Musikal | Skådespelare: Jamie Foxx, Beyoncé Knowles, Jennifer Hudson, Eddie Murphy

Liknande inlägg

Bloggar.se: beyonce knowles dreamgirls eddie murphy Film jamie foxx jennifer hudson musikal recension