Kategori: 5/5

Recension: Prometheus

Prometheus inleds med en alternativ skapelseberättelse, sedan förflyttas vi in i framtiden och får se hur Elizabeth Shaw tillsammans med pojkvännen och kollegan Charlie upptäcker uråldriga grottmålningar som visar på en stjärnkonstellation som den primitiva människan omöjligt hade kunnat se från jorden. Samma stjärnkonstellation har återkommit i flera gamla grottmålningar, något som Shaw väljer att tolka som en karta som ska leda till människans ursprung.

Noomi Rapace gör en fin insats i huvudrollen.

Finansierad av Weyland Industries och dess rika grundare Peter Weyland ger sig Elizabeth Shaw, Charlie och ett team iväg på en resa för att ta reda på vad stjärnkonstellationen innehåller för ledtrådar och för att få reda på mänsklighetens ursprung.

När jättefarkosten Prometheus, döpt efter titanen som stal elden från gudarna och gav till människan och framförallt skapade människan från lera, allt enligt grekisk mytologi, landar på planeten LV223 så upptäcker teamet flera pyramidliknande byggnader. Dessa kan inte kan ha varit skapade av något annat än intelligenta varelser. Väl inne i pyramiderna aktiverar androiden David en holograminspelning som visar hur stora humanoida varelser blir jagade av något skrämmande och till slut möter sin undergång.

I en enorm hall så hittar de ett gigantiskt människoliknande huvud i sten, fantastiska takmålningar samt massor av behållare av något slag. Den stora salen som har varit förseglad börjar dock att förändras av atmosfären som teamet har släppt in och takmålningarna förstörs samt det börjar droppa från behållarna.

När en storm snabbt drar in över planeten så måste teamet hastigt återvända till Prometheus. Två personer hinner dock inte att ta sig tillbaka till skeppet och blir fast i pyramiden. Det kanske inte är tipptopp, med tanke på atmosfärförändringen och de behållare som börjat tina upp.

Att mänskligheten vill träffa sin skapare är tydligt, men vill skaparen träffa mänskligheten?

Otroligt efterlängtade Prometheus gör mig inte besviken någonstans. Det är en snygg, spännande och engagerande science fiction-film som är någon av det mest häftiga jag har sett. Mycket mer än detta kunde jag inte önska mig.

Michael Fassbender är mycket bra som androiden David.
Michael Fassbender glänser i rollen som David och Noomi Rapace gör en stark huvudroll som Elizabeth Shaw. Teman som moderskap och ursprung lyser igenom starkt i denna film precis som i tidigare filmer i Alien-universumet.

Den tredje akten av Prometheus är nervkittlande och mycket spännande. En panik kryper sig på och jag kommer på mig själv med att sitta nervöst och hålla handen framför munnen. Perfektion. Underbart.

Betyg:

Prometheus
År: 2012
Längd: 124 min
Regissör: Ridley Scott
Genre: Science fiction
Skådespelare: Noomi Rapace, Logan Marshall-Green, Michael Fassbender, Charlize Theron

Recension: The Girl with the Dragon Tattoo

Böckerna är dundersuccéer och de svenska filmerna likaså. Givetvis var också Hollywood tvungna att göra sin version av Stieg Larssons Millenium-berättelse. Det kan ju givetvis inte bli bra. Självklart så kommer det att bli ett själlöst försök bara för att casha in pengar!

Men vänta nu, David Fincher som regissör? Daniel Craig som Mikael Blomkvist? Inspelad i Sverige! Jag gillade både böckerna och de svenska filmerna och när det kom fram att David Fincher skulle regissera den amerikanska versionen så tändes mitt intresse.

Hej, här står vi och myser.
Storyn känner de flesta till vid det här laget. Journalisten Mikael Blomkvist anlitas av en åldrad företagspamp för att rota i hans släkts förflutna och ta reda på vad som hände med brorsdottern Harriet för fyrtio år sedan. Harriet försvann spårlöst och ingen vet vad som har hänt med henne. I en stuga uppe i Hedestad (som i verkligheten verkar ligga ungefär där Bollnäs ligger) samarbetar Mikael Blomkvist tillsammans med hackern Lisbeth Salander.

I vår svenska version gjorde Noomi Rapace en mycket fin insats som Salander. En insats som tagit henne till Hollywoood och givit henne idel hyllningar. Även Michael Nyqvist har tagit sig till Hollywood tack vare rollen som Blomkvist. Trots en träig insats och replikleverans som låter minst sagt onaturlig.

Hur fungerar då skådisarna i denna version? I de artiklar jag hade läst om filmen innan riktades viss kritik mot Rooney Maras gestaltning för att hon skulle vara en skörare version av Salander och mer av ett offer än vad Noomi Rapace var. Det kan det absolut ligga något i. Men om man ska bedöma hennes prestation efter hur Salander framställs i böckerna så ligger denna rollgestaltning närmre den versionen av Salander. Jag gillar Rooney Mara som Lisbeth. Ordentligt!

Daniel Craig gör en bättre Blomqvist än Michael Nyqvist. Det är betydligt mer fart i Daniel Craigs gestaltning och replikerna känns mer naturliga. Robin Wright-Penn skymtar också förbi som Erika Berger och där borde det vara helt omöjligt att prestera annat än bättre än vad Lena Endre gör i de svenska versionerna.

När det kommer till berättelsen så har David Fincher stuvat om lite. Särskilt i slutet finns det detaljer som skiljer sig från hur originalberättelsen är. Detta stör dock inte nämnvärt utan fungerar bra. Dessutom så får man en bättre bild av Salanders och Blomqvists relation och detta gillar jag verkligen. Särskilt mycket en hjärtskärande scen mot slutet som finns med både i boken och i den amerikanska versionen, men som saknas i den svenska filmatiseringen.

Musiken är en annan höjdare som sätter stämningen briljant. En tung och tät ljudmatta ligger helt perfekt över det vackra fotot.

Sammanfattningsvis så rekommenderar jag The Girl with the Dragon Tattoo väldigt varmt. Betyget blir det högsta och det är förvisso en väldigt svag femma, men jag måste ändå gå på min magkänsla och dela ut det högsta betyget. Nu väntar jag ivrigt på uppföljarna. Och Rooney Mara, välkommen till absoluta toppen av Hollywood!

Betyg:

The Girl with the Dragon Tattoo
År: 2011
Längd: 158 min
Regissör: David Fincher
Genre: Drama
Skådespelare: Daniel Craig, Rooney Mara, Christopher Plummer, Stellan Skarsgård

Recension: Black Swan

Natalie Portman briljerar i Black Swan.

Darren Aronofsky kan inte direkt anklagas för att göra lättsmälta filmer. Långfilmsdebuten kom med filmen Pi, en svartvit film om en paranoid matematiker. Genombrottet kan sägas att ha kommit med blytunga drogskildringen Requiem for a Dream, där Jared Leto, Jennifer Connelly och Ellen Burstyn går in i olika former av drogberoende i en film helt utan ljusning. Efter det kom vackra och filosofiska The Fountain (som jag har recenserat tidigare) som behandlar ämnena liv, död och kärlek. I 2008 års The Wrestler fick vi se Mickey Rourke kämpa med att tiden och populariteten som framgångsrik amerikansk wrestler sprungit i från honom.

Aronofskys senaste film handlar om en balettdansös som på grund av omgivningens och sin egen press börjar att tappa greppet om verkligheten. Ni märker kanske att det inte är Cameron Diaz samlade verk vi har att göra med.

En av Black Swans vackra posters.
Natalie Portman spelar Nina, en balettdansös i New York som lever ett väldigt skyddat och oskuldsfullt liv. Hon bor i ett rosa flickrum, överbelamrat med dockor, tillsammans med sin överbeskyddande mamma (Barbara Hershey), en tidigare balettdansös som nu lever ut sina drömmar genom sin dotter. När balettensemblen ska sätta upp Svansjön vinner Nina rollen som Odette och ska dansa både den oskuldsfulla, vita svanen och den svarta och onda svanen. Hur ska Nina klara av detta, när hon till sin personlighet är den vita svanen och det knappt finns ett spår av den svarta svanen i henne? Pressen från balettens sprättige och pretentiöse ledare Thomas Leroy (lysande gestaltad av Vincent Cassel) tynger Nina och pressen från hennes kvävande mor och sig själv hjälper inte till. För att göra det värre dyker så Lily upp (spelad av Mila Kunis) som är perfekt för rollen som den svarta svanen. Allt detta gör att Ninas grepp om tillvaron börjar att släppa.

Black Swan förskönar verkligen inte. Kontrasten mellan det vackra i balettdans och den hårda verklighet som dansarna genomlider varje dag, med stenhård träning och skador, är stark. Naglar bryts av, leder stukas och det knakar och gör ont i varenda balettkropp. Kameran är handhållen och filmen är kornig så det hela känns nästan dokumentärt. Det är ingen ”snygg” film, och ändå är den så fantastiskt vacker i all sin hårda realism.

Natalie Portman gör en otrolig rollgestaltning som den oskuldsfulla Nina och filmens sista del är ren skådespelarbriljans. Black Swan är jobbig att se, nästan på ett fysiskt sätt, men samtidigt alldeles förtrollande. Efter att jag sett klart filmen satt jag utmattad. Och jag ville se den igen!

Black Swan får det högsta betyget. Detta är Darren Aronofskys bästa film hittills.

Betyg:

Black Swan
År: 2010
Längd: 108 min
Regissör: Darren Aronofsky
Genre: Drama
Skådespelare: Natalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Barbara Hershey

Recension: Babel

Alejandro González Iñárritus förra film 21 Grams var allt utom en solskenshistoria. Berättad genom att hoppa i tid och handling förde den ändå tittaren framåt i filmens skeenden och gjorde bilden av vad som hänt mer och mer klar. Jag gillade filmen men tyckte den kändes lite väl nattsvart. I år kom hans uppföljare i vad han kallat sin trilogi om döden. Hyllade Babel förväntades inte bli en rolig historia, men en bra sådan.

Richard och Susan (Brad Pitt och Cate Blanchett) är ett amerikansk par på semester i Marocko. Under en bussfärd mitt ute i steniga berg blir Susan träffad av en gevärskula i axeln. Närmsta sjukhus ligger timmar bort och panik uppstår.

I Japan möts den döva Chieko ständigt av motgångar. Ensam med sin far, efter att modern dött, söker hon värme, närhet och kärlek från sin omgivning. Hennes jakt på kärlek tar sig mer absurda former då hon gör allt för att få män att älska henne eller älska med henne.


Brad Pitt och Cate Blanchett som gift par.

I denna film är det fyra historier som korsar varandra och Iñárritu lyckas skickligt knyta ihop dom alla. Den enda historien som känns lite lösare bunden till dom andra är just den japanska. Detta är dock något jag gärna överser med då den trots allt har en trovärdig, om än lös, koppling till dom andra och att historien i sig är mycket bra och rörande. Rinko Kikuchi som spelar Chieko är helt lysande och hennes smärta lyser fram i hennes kroppspråk och ur hennes ögon.

En annan riktig höjdare i denna film är Brad Pitt som är helt lysande i sin tolkning av pressade Richard. Han slits mellan ursinne och uppgivenhet och speciellt en scen där han pratar i telefon med sin son är så otroligt bra att den är gåshudsframkallande.

Filmen är fantastiskt bra och det är med stor glädje jag ger den högsta betyg. Se den!

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 142 min | Regissör: Alejandro González Iñárritu | Genre: Drama | Skådespelare: Brad Pitt, Cate Blanchett, Rinko Kikuchi, Adriana Barraza