Kategori: 4/5

Recension: Interstellar

Få filmer har jag längtat efter så intensivt som Christopher Nolans nya fläskiga sci-fi Interstellar. Science-fiction ligger mig väldigt varmt om hjärtat, Christopher Nolan är en vass regissör och Interstellar var garanterad en hög budget. Allt pekade på att Interstellar skulle bli en modern science-fiction-klassiker.

I en ospecificerad framtid lever mänskligheten på gränsen till undergång. Klimatförändringarna har gjort att det människorna skördar dör ut och det ser minst sagt dystert ut. Cooper, spelad av Matthew McConaughey, lever som änkling på sin gård tillsammans med sina två barn och sin svärfar. Efter att ha arbetat som pilot för Nasa har Cooper blivit tvungen att sadla om och istället arbeta som bonde och odlar numer majs. Längtan efter det forna livet och att få upptäcka nya saker gnager dock på Cooper. Det gnager även på tioåriga dottern Murphy, som likt sin far delar intresset för vetenskap.

Cooper tillsammans med dottern Murphy.
Cooper tillsammans med dottern Murphy.

När Murphy får kodade meddelande via sin bokhylla (ja, det är så konstigt som det låter) som visar sig vara koordinater så leds Cooper och Murphy till spillrorna av Coopers gamla arbetsgivare, NASA. NASA leds av den evige fadersgestalten i Nolans-filmer, Michael Caine, och Caines karaktär har en plan för att rädda mänskligheten undan svält och syrebrist. Det är som Caines välkända stämma har förkunnat i trailern: ”We’re not meant to save the world. We’re meant to leave it, and this is the mission you were trained for.”

NASA:s plan innefattar helt enkelt att lämna jorden för att söka en ny beboelig värld för mänskligheten. Och vem ska leda resan från jorden mot nya världar om inte bongotrumsentusiasten McConaughey!

Det går undan i inledningen av filmen. Då NASA har förberett detta projekt i flera år, med mänsklighetens överlevnad som insats, känns det lite svårt att köpa att Cooper halkar in på ett bananskal och får leda detta projekt. Om Cooper är den bästa pilot som mänskligheten har så borde NASA ha försökt kontakta honom i ett tidigare skede.

När det gäller vetenskapligheten så har Christopher Nolan tagit hjälp av Kip Thorne. Jag är inte en tillräckligt stor intellektuell kraft eller tänkare för att kritisera Thorne, men det känns som att Nolan har slarvat eller gjort det enkelt för sig i vissa fall med vetenskapen. Särskilt som när Coop improviserar tillsammans med Hathaways dr. Brand för att ”slunga sig vidare” med hjälp av gravitationen från ett svart hål. Efter lite kluddande på en tavla konstaterar forskaren Brand att ”ja, det kan funka.” Det blir lite väl simpelt.

Starka skådespelarinsatser i en film med ovanligt mycket hjärta

Cooper och Brand kämpar båda mot sorgen för att ha lämnat sina anhöriga på jorden.
Cooper och Brand kämpar båda mot sorgen för att ha lämnat sina anhöriga på jorden.
Den skådespelare som utmärker sig mest är Mackenzie Foy. Hennes prestation som en ung Murphy, övergiven av sin far, är mycket stark. Det är hjärtskärande att se hennes sorg över att bli övergiven av sin far. Matthew McConaughey är stabil och säker i sin gestaltning av Cooper och i en av filmens starkaste scener lyckas McConaughey förmedla en oändlig sorg när han går igenom årtal av videoklipp och får se sina barn växa upp med rasande hastighet framför sina ögon.

Murphy som vuxen spelas av Jessica Chastain, och det går inte att klaga på hennes insats även om hon inte ges samma stora känslor att jobba med som Foy fick göra i samma roll som ung. Det är ett rätt väntat porträtt av en driven, ung, forskare som vi får från Chastain. Inte dåligt med andra ord utan bara väntat.

Anne Hathaway gör en fin insats som Coopers astronaut- och forskarkollega dr. Brand. Det känslomässiga spannet liknar Coopers och Brand får likt Cooper hantera saknaden av sina nära och kära samt att de åldras i ett annat tempo än henne. Hathaway är bra, inte fantastisk, men mycket stabil och gör vad som väntas av henne i rollen.

Anne Hathaway som dr. Brand.
Anne Hathaway som dr. Brand.

Ge mig mer Lovecraft och Kubrick

Det som Interstellar saknade, och som gör att toppbetyget uteblir för min del, är mer utforskande och mer information om världarna som besöks. Nu får vi inte veta så väldigt mycket om de planeter som besöks utan de får istället agera visuellt godis och bakgrund till en film som till större del handlar om personlig utveckling och föräldraskap. Det borde ha varit mycket mer H.P. Lovecraft i filmen. Som tittare vill jag veta mer, mer, mer om världarna och kanske sett indikationer på annat liv, något större än mänskligheten. Jag hade förväntat mig en berättelse om utforskande. Lite mer åt hållet Vid vansinnets berg, av H.P. Lovecraft.

På outforskad isplanet.
På outforskad isplanet.

Samtidigt som jag vill se mer konkret utforskning och information av planeterna och världarna så hade jag även sett mer ”flum”. En film som Nolan uppgett som inspirationskälla är Stanley Kubricks dunderklassiker 2001 – A Space Odyssey. I slutet av 2001 flippar det minst sagt ut en hel del. Både visuellt, när Dave flyger över en ny värld, och dels handlingsmässigt då Dave förflyttas i tid och rum och till slut förvandlas till… ja se filmen helt enkelt. Ljuvligt flummigt och svårförståeligt är det hur som helst.

Det finns ett mått av flum och ”nämen, är det så det hänger ihop” på slutet av Interstellar, men det är inte på samma kittlande sätt som i slutet av 2001. Samma känsla av att det finns något större, svårförståeligt, bakom allt är inte lika stark i Interstellar.

En visuell godbit

Om det är något som är Interstellars styrka så är det ett fantastiskt foto och visuell storslagenhet. Interstellar är kort och gott galet vacker, med helt otroliga miljöer och effekter. I förhandspeppandet kring filmen har det gång på gång lyfts fram att Nolan inte använt sig av green screen (eller åtminstone väldigt lite) och istället jobbat på ett äldre mer traditionellt sätt med modeller och fysiska objekt. Detta ger Interstellar en tyngd och realism som förmodligen inte hade gått att uppnå med datorrenderade modeller.

I slutändan så är Interstellar en alldeles utmärkt science-fiction, om än inte Det Stora Mästerverket™ som jag hade hoppats på. Faktum är att Interstellar inte ens är årets bästa science fiction, utan den titeln går istället till Tom Cruise-rökaren Edge of Tomorrow. Interstellar skulle mått bättre av att göras lite kortare. Men bra det är den, och rekommenderar den gör jag.

Betyget blir 4 av 5.

Interstellar

Recension: Sin City: A Dame to Kill For

För en herrans massa år sedan skrev jag för filmbloggen Bloggywood. Nyheter, recensioner och annat smått och gott relaterat till film publicerade jag på Bloggywood. Den 17 januari 2007 såg mitt absolut första inlägg dagens ljus. Det handlade om uppföljaren till Sin City och ryktet att Rachel Weisz var aktuell för huvudrollen Ava Lord. Nu, sju och ett halvt år efter det inlägget och nio år efter den första filmen släpptes så är uppföljaren äntligen här.

En iskall och manipulerande femme fatale

Eva Green spelar en iskall Ava Lord.
Eva Green spelar en iskall Ava Lord.
I Sin City är det mesta sig likt. Vi får precis som i den första filmen följa flera berättelser som korsar varandra och stiliserat illustrerar det stenhårda livet i Basin City. Berättelsen som står i centrum är den med undertiteln A Dame to Kill For. Nu är det varken Rachel Weisz eller Angelina Jolie som vi återser i huvudrollen, som ryktena surrade så kraftigt kring för sju-åtta år sedan. Istället så iklär sig, eller snarare avklär sig, Eva Green den rollen. Uttrycket ”femme fatale” har sällan känts mer rätt och riktigt att tillskriva en karaktär än Ava Lord. Ava är iskall, manipulerande och använder sin kropp för att linda män runt sina fingrar och få sin vilja fram. Dwight, som vi även såg i den första filmen, kastas in i Avas värld och är snart i hennes våld. Eva Green fungerar riktigt bra i rollen och det känns som riktigt bra rollbesättning då jag tycker att Green är en skådespelare där intelligensen verkligen lyser igenom i blicken. Eva Green ser helt enkelt smart ut.

Som Dwight ser vi nu istället Josh Brolin. I den första filmen så spelade Clive Owen karaktären. Detta gör egentligen varken till eller från, även om jag är svag för Clive Owen. Rent berättarmässigt så fungerar det då Dwight i sin berättelse i första Sin City (som utspelar sig efter denna) precis har genomgått en plastikoperation. Det finns även fler skådespelarbyten i filmen, men detta stör i alla fall inte mig.

En plattare Marv är tillbaka

En favoritkaraktär som dyker upp i flera av de överlappande berättelserna är Marv, spelad av en väldigt sminkad Mickey Rourke. Hela filmen inleds med en kortare berättelse om Marv som tar sig an ett gäng rika snorungar som kommer i hans väg. Sedan återkommer Marv i titelberättelsen om Ava Lord samt tillsammans i en hårdkokt hämndhistoria tillsammans med Jessica Albas strippa Nancy. Även om jag gillar Marv så var det en mer djup karaktär i den första filmen, här får han enbart fungera som en hårtslående buse, bra att ha vid sin sida när man ska ta sig an andra skurkar. Det är synd, för det är ju en spännande karaktär.

I hämndberättelsen med Nancy tar hon sig an Roark, senatorn som såg till att Hartigan mördades i den första filmen. Roark är lite av denna films största behållning. En ond, skrattande, gubbjävel med massor av makt och inga skrupler för att använda sig av denna makt. Powers Boothe som gör huvudrollen gör det alldeles utmärkt bra och Roark saknar helt sympatiska sidor och tycks ha hela staden i sin ficka. En nedgången (men otroligt trimmad) Nancy slår sina påsar ihop med Marv, samt visar lite prov på manipulationskunskap á la Ava Lord för att sänka Roark.

Roark återkommer även i en helt ny berättelse utan sina rötter i serieböckerna. I den får vi följa Joseph Gordon-Levitt som spelar Johnny. Korthaj och spelare som oklokt nog förlöjligar Roark vid pokerbordet. Denna berättelse var den jag tyckte bäst om och gärna hade sett mer av.

Joseph Gordon-Levitt dyker upp i en ny berättelse som spelaren Johnny.
Joseph Gordon-Levitt dyker upp i en ny berättelse som spelaren Johnny.

Den första Sin City-filmen var en otroligt bra film och nyskapande när den kom för nio år sedan. Uppföljaren är bra, men inte lika fantastisk. Det saknas lika starka karaktärer som i den första filmen där Elijah Woods makalöst obehagliga Kevin verkligen stannade kvar efter att man lämnat biosalongen. Likaså Nick Stahls Yellow Bastard. Berättelserna känns också lite väl simpla och tunna emellanåt. Jag benämner Nancys berättelse som en hämndberättelse men i själva verket är det begreppet applicerbart på alla berättelser i a Dame to Kill For. Jag hade gärna sett mer avancerade manus få denna stilistiska behandling.

Stilen är det fortfarande absolut inget fel på. Visst, vi har vant oss nu vid detta utseende på Sin City, men det är otroligt läckert och känns verkligen som en levande serietidning. Om det ska komma en tredje film i serien hoppas jag att vi får lite bättre manus och ett större karaktärsdjup. Trots detta är Sin City: A Dame to Kill For en sevärd film, om än inte samma knockout som den första filmen.

4 av 5.

Sin City: A Dame to Kill For

Recension: Dawn of the Planet of the Apes

Den första Apornas planet-filmen med Charlton Heston är en favorit även om jag kanske måste erkänna att den inte håller jättebra för en omtittning nuförtiden. När jag såg den första gången, sent en kväll nere i min mormors källare vid ungefär arton års ålder, blev jag förälskad i stämningen, sluttwisten och den fantastiska musiken. Uppföljarna till klassikern från 1968 höll tyvärr inte samma klass och när Tim Burton 2001 gav sig på ett försök att modernisera filmklassikern så fanns ytan men ingen själ.

Desto bättre var då 2011 års Rise of the Planet of the Apes med James Franco i birollen. För huvudrollen fann vi fantastiska Caesar, spelad av mannen som blivit mo-cap-världens främste, Andy Serkis. När nu uppföljaren är här, Dawn of the Planet of the Apes (eller Apornas planet: uppgörelsen som den svenska titeln är), så kände jag mig både manad och tvungen att besöka SF Bio och trängas med folk som anser att en biosalong är den bästa platsen att hålla diskussioner på. Trots pratkvarnar så ångrade jag mig inte!

Caesar har vuxit och är både ledare för apkolonin samt familjefar.
Caesar har vuxit och är både ledare för apkolonin samt familjefar.
Dawn of the Planet of the Apes inleds med en närbild på Caesar tio år efter händelserna i den förra filmen. Numer så är Caesar ledare för en apkoloni i skogen och dessutom familjefar med en halvvuxen son samt en helt nyfödd dito. Medan aporna lever i fred i skogen så har det gått åt skogen (pun intended) för mänskligheten. Ett virus har utplånat större delen av världen och några få överlevare bor i en koloni under ledning av Gary Oldmans Dreyfus. Människorna och aporna hade nog kunnat levt åtskiljda om det inte vore för att en liten grupp människor springer ihop med två chimpanser ur apkoloni, ett möte som slutar i ett avlossat skott och en skadad apa. Efter att de initiala meningsskiljaktigheterna lösts uppstår en ny men väldigt skör allians och slitningar mellan både människorna, men främst aporna börjar uppstå. Den människohatande apan Koba som spenderat sin ungdom i bur, utsatt för fruktansvärda djurförsök och tortyr, ser detta som ett tillfälle att elda på konflikten mellan apa och människa.

Nyanserade apor och platta människor

Mest nyans i karaktärerna finns faktiskt hos aporna medan människorna är betydligt mer platta och inte utvecklas nämnvärt under filmens gång. Det är rätt talande när en av människokaraktärerna uppgivet utbrister ”I’m the asshole…”. Han får verkligen inte vara mer än så, en ensidig ”asshole”. Caesar däremot får visa flera sidor. Ilska, misstänksamhet och konflikt i att dras mellan lojalitet mot aporna samt lojalitet mot universella värderingar och en tro på att människa och apa borde kunna leva i någorlunda harmoni. Andy Serkis är alldeles strålande som Caesar. På människosidan så får Jason Clarkes Malcolm stå för godheten, något som görs extra tydligt då han till skillnad från alla andra människor som bär svarta eller grå kläder istället bär vita kläder. För att göra det lite extra tydligt så borde filmmakarna döpt hans karaktär till ”Messias”, men det kanske räckte med tydliga karaktärsnamn när de döpte apornas ledare till ”Caesar”?

Koba har enbart sett den onda sidan av mänskligheten.
Koba har enbart sett den onda sidan av mänskligheten.

Det finns en del blinkningar mot originaltrilogin, framst genom musiken där inslag från originalsoundtracket kan kännas igen. Rent visuellt så är Dawn of the Planet of the Apes helt fantastisk. Det går snabbt att glömma att det faktiskt är datorgenererade apor vi ser. Aporna ser verkliga ut! Detta ska dessutom vara den första 3D-film där 3D-scener har spelats in utomhus och inte i en studio. Då jag tycker att 3D-film är en styggelse så valde jag att se filmen i krispig 2D istället och kan inte uttala mig om hur bra 3D:n fungerade.

Dawn of the Planet of the Apes är en ännu starkare film än sin föregångare och jag ser verkligen fram emot den tredje filmen i serien!

Dawn of the Planet of the Apes

Recension: Skyfall

Det ska erkännas att jag var skeptisk när det utannonserades att Daniel Craig skulle ta över rollen som James Bond. Dels så gillade jag Pierce Brosnan i rollen, trots att kanske filmerna inte var fantastiska, och dels så trodde jag helt enkelt inte på Daniel Craig. Jag tyckte inte att Daniel Craig var snygg nog, och hoppades på Clive Owen som det hade ryktats om innan. Jag hade svårt att se Daniel Craig med glimten i ögat och fungera i Bonds värld. När sedan Casino Royale gick upp på bio insåg jag att det var en helt annan Bond än tidigare vi skulle få se. En mycket mer brutal agent med mindre flärd och mer muskler. Daniel Craig var dessutom briljant i rollen.

Casino Royale var en lysande start och den bästa filmen i Bondserien enligt mig. Tyvärr så var uppföljaren Quantum of Solace inte i närheten lika bra, men det dämpade inte mina förväntningar inför den kommande filmen, Skyfall.

I Skyfall så är MI6 och Judi Denchs M hotad. Bond är dessutom på botten, både bildligt och bokstavligt talat när ett uppdrag går fel och han träffas av misstag av en kula från en medarbetare. Sårad och utslagen försvinner han från radarn och MI 6 befarar att han har omkommit. När MI 6 sedan utsätts för ett attentat så inser Bond att han måste återvända för att skydda M. Fysiskt och psykiskt är han inte längre i samma form som tidigare. Det blir inte bara en kamp mot de som ligger bakom terroristattacken utan även en kamp för att ta sig tillbaka själsligt och fysiskt.

Daniel Craig är tillbaka som James Bond i Skyfall.

Daniel Craig gör en fin insats och är en otroligt säker skådespelare. Javier Bardem glänser som en flamboyant skurk med förskräcklig blondering och spektakulärt garnityr. Det är en fröjd att få se honom.

Det är en otroligt vackert visuell film med några otroligt snygga scener i Shanghai. Här introduceras vi också till undersköna Bérénice Marlohes karaktär Severine som tyvärr får alldeles för lite plats i filmen och mest fungerar som en nyckel till att föra handlingen framåt.

Skyfall är en bra film. Vi får en James Bond med ett klappande, sårat hjärta. Tyvärr får vi också lite mer av den gamla Bond. Den mer ironiske Bond som lägrar kvinnor utan känslomässig koppling och dricker drinkar som är shaken, not stirred. Karaktärer som vi trodde tillhörde stenålders-Bond återkommer och i slutändan av filmen känns det verkligen som att det är upplagt för att de kommande filmerna kommer gå mer i gammal stil. Mer Goldfinger och mindre Casino Royale. Det är synd då Daniel Craigs Bondfilmer har haft styrkan att de har vågat gå sin egen väg och struntat i de gamla förväntade greppen.

Trots flört med det gamla så vågar Skyfall bryta ny bana också genom att gräva djupt i Bonds förflutna och detta ger otroligt mycket.

Skyfall är en av de bästa Bond-filmerna, men når inte riktigt upp till Casino Royales klass.

Skyfall
År: 2012
Längd: 143 min
Regissör: Sam Mendes
Genre: Action
Skådespelare: Daniel Craig, Judi Dench, Javier Bardem, Naomie Harris

Recension: Moon

Sam Rockwell gör en lysande insats i Moon.
Sam Rockwell gör en lysande insats i Moon.

Det blir en utmaning att recensera denna film. För att få det undanstökat: Den är bra, originell och vacker. För det andra: Se till att veta så lite om filmen som möjligt innan du sätter dig för att se den.

Moon utspelar sig i en snar framtid. Den ensamme astronauten Sam Bell har levt på månen i nästan tre år där han arbetar för Lunar Industries med att skörda helium från månens yta som används som energi på jorden. Som enda sällskap har han robotmedhjälparen GERTY (jo, man börjar genast tänka på HAL i 2001). Det är bara några få veckor kvar på Sams kontrakt innan han ska få återvända hem till jorden där hans fru och dotter väntar. Efter en olycka utanför månbasen gör Sam en chockerande upptäckt som får honom att frågasätta livet på basen, sin identitet och sin mentala hälsa.

Det är med ett makligt tempo denna pärla till film tar sig fram. Vi får följa en fantastisk Sam Rockwell i huvudrollen där han utför dagliga sysslor runt basen, assisterad av GERTY som Kevin Spacey givit sin röst till. Twisten och filmens stora ”WOW”-ögonblick kommer förvånansvärt tidigt men det fungerar riktigt bra och engagerar tittaren nästan ännu mer än om huvuddelen av filmen ägnats åt att fundera på vad twisten kan vara. Visuellt är Moon inget annat än klockren. Sams månbas känns mycket trovärdig och än en gång kan man dra paralleller till 2001. Musiken från Clint Mansell (som gjort musiken till praktiskt taget alla Darren Aronofskys filmer) är sparsmakad och lugn, som för att förstärka känslan av total isolering. Det fungerar ypperligt.

Moon är inget annat än en vacker, välspelad, snygg och intressant film och något jag kan rekommendera varmt. Den kommer inte tilltala alla med sitt långsamma tempo och klaustrofobiska känsla, men om du som jag tyckte om 2001 (se där, tredje gången jag nämner Stanley Kubricks mästerverk!) så kommer du uppskatta Moon.

Givetvis finns det en trailer att se. Gör det inte!

Betyg:

Info:
År: 2009 | Längd: 97 min | Regissör: Duncan Jones | Genre: Sci-fi | Skådespelare: Sam Rockwell, Kevin Spacey (röst), Dominique McElligott, Rosie Shaw

Recension: Terminator Salvation

Christian Bale försöker rädda världen från mördarmaskiner.
Christian Bale försöker rädda världen från mördarmaskiner.

Efter att Arnold försökt mörda John Connors mamma, sedan i uppföljaren skydda John Connor med mor från Robert Patricks T1000 och till sist skydda dem från en kvinnlig mördarmaskin är det nu dags att hoppa in i framtiden. Året är 2018 i Terminator Salvation och när Edward Furlong blivit vuxen ser han precis ut som Christian Bale. Judgment Day har passerat och världen ligger i ruiner. De få människor som återstår kämpar en hopplös kamp mot Skynet och maskinerna. Bale spelar John Connor som nu vuxit upp till en riktigt vass soldat och moralisk ledare för motståndsrörelsen (de verkliga ledarna sitter i en ubåt och trycker). När motståndsrörelsen kommer över Skynets dödslista där John Connor står som nummer två och hans far, Kyle Reese, som nummer ett är goda råd dyra för mänsklighetens framtid. Connor måste få tag på sin tonårige blivande far för att rädda mänskligheten och sin egen existens.

Entustiasmen jag känt för denna film har varit enorm. Som stort fan av postapokalyptiska filmer, Christian Bale och Terminator-serien kändes detta som en blivande ultimat film. Jag kan lugnt konstatera att jag inte blir besviken alls. Den postapokalyptiska biten är det gott om med raserade byggnader, öde städer och kargt landskap. Det är så otroligt njutbart för mina postapokalysmtörstande ögon att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen! Christian Bales skådespeleri är, som vanligt, på topp och Batman-väsandet ser vi betydligt mindre av trots att han fått kritik för just det. Sam Worthington är riktigt bra som Marcus Wright och denna film kommer med stor sannolikhet bli hans stora genombrott. Terminators finns det gott om (underligt vore det annars), från små ormliknande Terminators till gigantiska maskiner. Det smäller, jagas och skjuts för fulla muggar och det är en film med väldigt intensiv action. Dock utan att det bara blir ett myller à la The Matrix Revolutions eller Transformers.

På minuskontot finns en krystad superdator som är en superdator på det där sättet alla superdatorer är just superdatorer. Vad fasen menas med det kanske du nu undrar? Jo, när en superdator visar något som påminner om känslor, förklarar vad som hänt för en karaktär (givetvis är detta ett grepp som använts för att vi tittare ska förstå) samt har ett otroligt gränsnitt som består av mer är yta än substans. Då vet man att det är en superdator från en film man har att göra med! Om en maskiner (Skynet i detta fall) bygger en dator för andra maskiner så borde det inte finnas ett gränssnitt helt logiskt för människor. Ett annat minus är logiken i hur John Connor i en Terminator-fabrik enbart behöver slåss mot en enda Terminator. För spänningens skull är det bra, men sett ur ett logiskt perspektiv borde Skynet aktiverat tvåhundra Terminators och gjord slarvsylta av Connor. Och varför tar inte Skynet kål på Kyle Reese när de har chansen istället för dra ut på det?

Lägger man logiken åt sidan för ett ögonblick får man njuta av en visuellt fantastisk film med tät spännande action och bra skådespeleri från Christian Bale och Sam Worthington. De två planerade uppföljarna i denna trilogi gör mig darrig av förväntan och fuktig på överläppen. Bör du se filmen? Skiter påven i skogen!? Har björnar lustiga mössor!? Se den!

Trailer:

http://vimeo.com/2636156

Betyg:

Info:
År: 2009 | Längd: 115 min | Regissör: McG | Genre: Action | Skådespelare: Christian Bale, Sam Worthington, Moon Bloodgood, Anton Yelchin

Recension: Coraline och spegelns hemlighet

Coraline hittar en dörr som leder till en till synes bättre parallellvärld.
Coraline hittar en dörr som leder till en till synes bättre parallellvärld.

I Coraline och spegelns hemlighet tar regissören bakom The Nightmare Before Christmas, Henry Selick, med oss på ännu ett dockanimerat äventyr. Coraline har flyttat med sina föräldrar till ett gammalt hus på landet. Medan hennes föräldrar sitter och stirrar in i sina datorskärmar hela dagarna och verkar blinda för sin dotter så gör sig tristessen påmind. Coraline försöker sysselsätta sig och leker i huset när hon en dag hittar en liten dörr som leder till en parallellvärld. Där är hennes föräldrar är kärleksfulla och uppmärksamma. Allt verkar frid och fröjd och Coraline spenderar mer och mer tid i den parallella världen. Efter ett tag börjar dock orosmolnen hopas och det går upp för Coraline att den parallella världen kanske inte är så perfekt ändå.

Coraline och spegelns hemlighet är en otroligt vackert visuell film med en lite kantig men otroligt charmig värld. Dockanimerade Corpse Bride (som jag tycker mycket bra om) är lite snyggare men Coralines handling är mörkare, mer skrämmande och mer engagerande och det är helt enkelt en lite bättre film. Coraline och spegelns hemlighet rör upp gamla känslor från barndomen när jag läste en vackert illustrerad version av Pinocchio. Känslor av en sorts hopplöshet, en tyngd och ett allvar. En känsla av att det inte var säkert att det skulle ordna sig. Känslorna denna bok gav mig har sällan återkommit sedan dess, men nu när jag såg Coraline kom de tillbaka och även om det var känslor av obehag så var det en välkommen återkomst.

Det är väldigt uppfriskande att en film som är tillåten från elva år och handlar om en ung flicka tillåts vara så mörk. Filmen vågar skrämma och det utan comical reliefs. I Coraline och spegelns hemlighet är världen inte är Disneyfierad och istället bjuds vi på ett svart allvar bakom. Filmen är som sagt mörk men det utan att vara för tung. Coraline och spegelns hemlighet är något av det bästa jag sett hittills i år och betyget ges med ett plus i kanten. Se. Nu!

Trailer:

Betyg:

Info:
År: 2009 | Längd: 100 min | Regissör: Henry Selick | Genre: Drama | Röstskådespelare: Dakota Fanning, Teri Hatcher, Jennifer Saunders, Dawn French

Recension: Slumdog Millionaire

Slumdog Millionaire

Jamal Malik är en ung man, uppvuxen i Indiens slum utan föräldrar och utan utbildning. När chansen att vara med i Indiens version av Vem vill bli miljonär ges honom är det nog få som tror att han ska kunna nå framgång i programmet. Jamal tar sig dock hela vägen fram till sista frågan och chansen att vinna 20 miljoner rupees. När programmet bryter för dagen, alldeles innan sista frågan, blir Jamal arresterad av polisen och anklagad för fusk. Hur kan en 18-åring från slummen kunna alla frågor?

Jamal börjar förklara för polisen hur han kan svaret på frågorna. Berättelsen tar avstamp i barndomen och ett ungt livsöde spelas upp för våra ögon. En berättelse om föräldralöshet, brottslighet, syskonkonflikt och framförallt kärleken till en kvinna. Jamal kan inte glömma Latika som han träffat som barn, förälskat sig i och sedan skiljts från.

Danny Boyles film är visuell Indienporr. Det är ett färgsprakande land vi möts av med starka färger, personer och ljud. Under de två timmarna så känner man nästan doften av curry, sopberg och bilavgaser leta sig från bildrutorna in i näsborrarna. Musiken är fantastisk och smälter ihop perfekt med bilderna. Modern klubbmusik blandas med mer traditionell Bollywoodmusik och resultatet blir smittande Indienpop (nej, inte indiepop).

Skådespelarensembeln består av en blandning av debutanter och rutinerade Bollywoodstjärnor. Dev Patel som gör huvudrollen som Jamal Malik har tidigare bara varit med i engelska TV-serien Skins och otroligt vackra Freida Pinto långfilmsdebuterar som Latika. Trots bristen på erfarenhet är detta inget som lyser igenom i prestationerna. Skådespelet är bra, trovärdigt och Jamals livsöde och hans sökande efter Latika är något som verkligen engagerar.

Slumdog Millionaire är en film som drar dig in i handlingen. Trots dystra ämnen blir filmen aldrig tung. Den påminner om Guds stad både visuellt och tematiskt, som vilka livsval man gör. Vig två timmar av ditt liv till denna historia och följ med Jamal Malik på en vacker resa genom hans liv. Du kommer inte ångra dig.

Betyg:

Info:
År: 2008 | Längd: 120 min | Regissör: Danny Boyle | Genre: Drama | Skådespelare: Dev Patel, Freida Pinto, Anil Kapoor, Irrfan Khan

Recension: Hot Fuzz


”Arga leken börjar… NU!”

Simon Pegg och Edgar Wright slog igenom riktigt ordentligt med zombiekomedin Shaun of the Dead. Filmen flörtade vilt med andra filmer i genren och lyckades på ett bra sätt balansera mellan fånroligt och spännande. Duons senaste film utspelar sig i polismiljö och efter Shaun of the Dead som jag älskade så var mina förväntningar högt uppskruvade.

Nicholas Angel är Londons bästa, hårdaste och effektivaste polis. Han lever slaviskt efter lagen och ingen brottsling undgår denna superpolis. Nicholas Angel är en så otroligt bra polis att han får alla sina kollegor att framstå som dåliga. Hans överordnade gör sig av med honom genom att placera honom i den lilla byn Sandford som blivit utsedd till årets by flera år i rad. I Sandford kan ju möjligtvis inga brott begås så nu blir det lugn och ro, eller? Han sammanförs med sin nya partner, korkade polischefsonen Danny spelad av Nick Frost som vi även såg i Shaun of the Dead.

Det tar inte lång tid innan skumma saker börja hända i den lilla fredliga byn. Morbida ”olyckor” och skumma bybor gör att supersnuten inom Nicholas snabbt vaknar till liv och det visar sig att om han skrapar lite på ytan så finns det saker i Sandford som inte var meningen skulle se ljuset.


Timothy Dalton är riktigt bra i rollen som skum butiksägare.

För att fatta mig kort: Jag älskar det här. Hot Fuzz är otroligt rolig och lyckas samtidigt att vara riktigt spännande. Gamle Bond-skådisen Timothy Dalton dyker upp som skum och riktigt skön butiksägare. Klippningen är riktigt vass och skådisarna likaså. Simon Pegg gör ett starkt jobb som Nicholas Angel och filmen svämmar över av sköna cameos som en oigenkännlig Cate Blanchett (jag tyckte väl jag kände igen rösten!) och Peter Jackson som våldsam tomte.

Jag rekommenderar filmen det varmaste och gillade du Shaun of the Dead borde denna film gå hem hos dig.

Läs gärna Helenas recension på Bloggywood också.

Betyg:

Info:
År: 2007 | Längd: 121 min | Regissör: Edgar Wright | Genre: Actionkomedi | Skådespelare: Simon Pegg, Nick Frost, Timothy Dalton, Jim Broadbent

Recension: The Fountain

Kommer ni ihåg när Brad Pitt hade en björnfitta i ansiktet? I skvallerpressen kunde Jennifer Aniston ses tillsammans med en uteliggare vars ansikte pryddes av ett massivt skägg. Året var 2002 och uteliggaren vid Anistons sida var alltså hennes dåvarande make, Brad Pitt. Med björnfitta i ansiktet. Anledningen till herr Pitts generösa skäggväxt var The Fountain. Filmen var alltså på gång redan för några år sedan med Brad Pitt och Cate Blanchett i huvudrollerna. Darren Aronofsky, regissören bakom 1998 års indiesuccé Pi och 2000 års nattsvarta knarkskildring Requiem for a Dream skulle stå för regin. Samarbetet mellan Pitt och Aronofsky brakade dock ihop på grund av ”konstnärlig konflikt” och Pitt lämnade filmen för att spela in Troja istället. Efter Pitt gått sin väg så lämnade Blanchett också och filmen lades på is.

Tidigt 2004 var filmen tillbaka på spelplanen igen. Denna gången med en budget som var ungefär hälften så stor som tidigare och med Hugh Jackman och Rachel Weisz i huvudrollerna. Så, var det värt väntan och vad handlar egentligen filmen om?

I The Fountain får vi följa tre historier som utspelar sig med femhundra års mellanrum mellan varandra. I 1500-talets Spanien ger sig conquistadoren Tomas iväg, på order av sin drottning Isabel, in i amazonasdjungeln för att söka efter ett träd som ska vara en källa till evigt liv. År 2000 möter vi cancerläkaren Tom som panikslaget söker ett botemedel mot sin fru Izzys cancer men samtidigt är blind för att det Izzy helst av allt vill ha är lite sällskap och ömhet sin sista tid i livet. I framtiden, cirka år 2500, är Tomas en astronaut svävandes i en bubbla i rymden tillsammans med livets träd. Samtidigt som dessa tre historier utspelar sig i olika tider så korsar de varandra och svävar ihop. Låter det komplicerat? Det är det!

Vid en första anblick kan det vara lätt att avfärda The Fountain som svår, pretentiös och flummig. Och visst, sådana aspekter finns det helt klart av denna film. Samtidigt är den otroligt vacker och engagerande. Jag behöver inte få allt förklarat för mig för att kunna ta del av filmen. Fotografin är helt magisk och det är riktigt härligt att se framtidscenerna med Hugh Jackman svävandes i sin bubbla. För att skapa en unik rymdstämning så använde sig Aronofsky inte av datorgrafik utan filmade istället kemiska reaktioner. Resultatet är magnifikt!

Att få kopplingen mellan de tre historierna att fungera är svårt men det är inte där tyngdpunkten ligger i denna film. Själva poängen och vad filmen vill visa är istället människans ständiga kamp mot döden, smärta och sjukdomar. Filmen använder sig en hel del av symbolik och kan till viss del jämföras med sista timmen av År 2001 – en rymdhistoria. Det är konstigt, djupt och väldigt vackert. Rekommenderas.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 96 min | Regissör: Darren Aronofsky | Genre: Drama | Skådespelare: Hugh Jackman, Rachel Weisz, Ellen Burstyn, Ethan Suplee