Kategori: 2/5

Recension: Carolina Wallin Pérez – Pärlor och svin

Carolina Wallin Pérez tolkar Kent på sin skiva Pärlor och svin. Foto: Anna Ledin
Carolina Wallin Pérez tolkar Kent på sin skiva Pärlor och svin. Foto: Anna Ledin

Jazz är en genre jag har enormt svårt för. Därför är det med viss ambivalens jag lyssnar på jazzsångerskan Carolina Wallin Pérez nya skiva Pärlor och svin. En skiva med tretton Kent-covers i jazztappningar. På skivan har Carolina tolkat allt från Kents första singel När det blåser på månen till Ingenting, förra skivans första singel. Hur låter det då? Carolinas röst är rätt bra. Det är inget fantastiskt, men helt klart godkänt. Ibland blir det lite väl för jazzigt som i tolkningen av Dom andra (finns det något värre än trummisar som spelar med vispar? Svar nej). Bland höjdpunkterna hittar vi en vacker tolkning av vad jag tycker är en av världens bästa låtar, Utan dina andetag, och tidigare nämnda Ingenting som är hennes senaste singel.

Gillar man jazz och Kent är nog detta en fantastisk platta. För egen del blir det mer ett nja, med en del guldkorn. Jag föredrar helt klart originalet, de fyra sura gubbarna från Eskilstuna. En eloge till Carolina dock, det är modigt att våga tolka Kent med tanke på de fanatiska fansen, om än ett säkert sätt att bli uppmärksammad.

Pärlor och svin finns på Spotify och iTunes.

Betyg:

Info:
År: 2009 | Genre: Jazz

Pärlor och svinLåtlista:

  1. Gravitation – 3:48
  2. Ingenting – 3:44
  3. Pärlor – 3:21
  4. Om du var här – 4:09
  5. Klåparen – 5:11
  6. Dom andra – 3:43
  7. Oprofessionell – 4:40
  8. Kevlarsjäl – 3:59
  9. Musik non stop – 4:43
  10. Utan dina andetag – 4:21
  11. När det blåser på månen – 3:37
  12. Kärleken väntar – 4:03
  13. 747 – 5:27

Fler recensioner:

Recension: Madonna – Hard Candy

Madonna är verkligen en artist som haft en fantastisk karriär. Debutplattan som kort och gått heter Madonna släpptes 1983. I år, 25 år senare, är Madonna 50 år gammal (i augusti) och få kan nog bestrida att hon är världens största kvinnliga artist. Hon må inte vara världens bästa sångerska, men hon har hela tiden omgett sig med de bästa producenterna, stylisterna och gästartisterna till sina alster. Madonna tycks alltid haft en osviklig känsla för vad som kan komma att bli ”rätt”.

Förra plattan, Confessions on a Dancefloor, var en härlig diskorökare och enligt mig den näst bästa skivan efter Ray of Light. Givetvis var mina förväntningar höga inför hennes senaste släpp, Hard Candy. På denna skiva har hon samarbetat med bland andra Timbaland, Pharrell Williams, Justin Timberlake och Kanye West. Något som absolut kan verka som ett logiskt val då dessa fyra herrar har haft enorma framgångar nyligen. Dock förvånar mig hennes val av samarbetspartners lite ändå. Från att förutspå vad som kan komma att bli rätt har hon spelat med säkra kort och samarbetat med artister och producenter som redan haft gigantisk framgång och definierat soundet för 2004-2007. Det gör att Hard Candy är en rätt tråkig och förutsägbar skiva med det där typiska Timbaland-soundet som vi hört så mycket och som jag personligen börjar bli rätt less på.

Ett annat problem med låtarna på denna skiva är att de är rätt monotona. Det hela går på i rätt samma tugg och eftersom Madonna inte är en stor sångerska så blir det tråkigt. En annan sak som stör mig med Hard Candy är de banala texterna. Det är mycket möjligt att Madonna alltid har skrivit banala texter men musiken har alltid varit tillräckligt intressant för att jag inte ska ha reflekterat nämnvärt över hennes texter.

Allt är dock inte sorg och elände med denna skiva och efter att ha gett den några lyssningar börjar den faktiskt växa lite. Give It 2 Me har ett skönt gung som för mina tankar till några av låtarna på Lily Allens skiva Alright Still. Avslutande spåret Voices är en annan favorit från denna skiva som känns annorlunda jämfört med de andra låtarna.

Hard Candy är en rätt tråkig skiva, men har som sagt sakta men säkert börjat växa. Det blir ett ljummet betyg, men om ett halvår kanske jag älskar denna skiva. Madonna brukar trots allt veta vad hon sysslar med.

Betyg:

Info:
År: 2008 | Genre: Pop

Låtlista:

  1. Candy Shop – 4:15
  2. 4 Minutes – 4:04
  3. Give It 2 Me – 4:47
  4. Heartbeat – 4:03
  5. Miles Away – 4:48
  6. She’s Not Me – 6:04
  7. Incredible – 6:19
  8. Beat Goes On – 4:26
  9. Dance 2night – 5:03
  10. Spanish Lesson – 3:37
  11. Devil Wouldn’t Recognize You – 5:08
  12. Voices – 3:39

Fler recensioner:

Recension: Sweeney Todd – The Demon Barber of Fleet Street

Den senaste i raden av Tim Burton och Johnny Depps samarbeten heter Sweeney Todd – The Demon Barber of Fleet Street. Förra samarbetet resulterade i dockanimerade Corpse Bride. En film som helt klart gick hem hos mig och som jag dessutom rankar som bättre än Burtons största dockhit, A Nightmare Before Christmas. Tim Burton är en rätt hyllad regissör och har sin trogna fanskara. En skara jag inte direkt kan sälla mig till då jag tycker Burton är otroligt ojämn i sina filmer. Av hans filmer är det Big Fish jag tycker står ut som det absoluta mästerverket. Sedan finns det en hel del mycket tveksamma filmer på meritlistan som Batmanfilmerna, Ed Wood, Kalle och chokladfabriken och nyfilmatiseringen av Apornas planet. En sak som är säker när det gäller Burton i alla fall är att hans filmer genererar intresse hos mig och det är alltid med en stor förväntan jag sätter mig för att se hans senaste film. Denna gång var det alltså Sweeney Todd som gällde. Trots min skepsism mot musikaler gick jag även denna gång till biografen med stor nyfikenhet.

Barberaren Benjamin Barker lever lyckligt familjeliv med sin fru och deras nyfödda dotter Johanna. Allt är rosor och solsken till den dagen en mäktig domare får syn på barberarens fru och genast fattar tycke för henne. Domaren åtalar Benjamin Barker för ett brott han inte begått och skickar iväg honom på straffarbete samtidigt som han försöker lägga an på barberarens fru. Femton år senare återvänder Benjamin Barker till ett mörkt och skitigt London. Väl där upptäcker han att hans fru dött och att dottern numer bor hos domaren som dömde honom för brottet han inte hade begått. Uppfylld av hat och revanschlusta har han dessutom bytt namn då Benjamin Barker enligt honom ändå dött. Numer går han under namnet Sweeney Todd och har ett enda mål, att döda domaren som stal hans liv och familj. Han slår sina påsar ihop med änkan Lovett och startar sin salong ovanför hennes konditori samtidigt som de två konspirerar för att kunna komma åt domaren.

Denna film är fantastiskt snygg. Oscarstatyetten som Dante Ferretti och Francesca Lo Schiavo plockade hem för bästa art direction är verkligen välförtjänt. Det är sannerligen en stilistisk uppvisning. Det är tyvärr också det bästa med denna film. Storyn är riktigt tunn, speciellt kärleksspåret som är lika tunt som silkespapper. Sen är det ju detta med musikaler som jag har så svårt för. Varje gång skådespelarna öppnar munnen och börjar sjunga fram dialogen tappar filmen fokus. Det som är extra svagt med just denna musikal är att den inte finns några starka låtar. Att ens kalla det som sjungs för låtar känns väldigt generöst. Jämför man med andra musikaler som Grease, Moulin Rouge och The Sound of Music så har de filmerna musik som verkligen sätter sig i skallen och som man kan gå och nynna på långt efter man sett filmen. I Sweeney Todd är det svaga trudelutter där skådespelarna sjunger samtidigt. Det blir rörigt och det känns verkligen inte som att musiken fyller någon minsta funktion.

Skådespelarna gör i övrigt ett stabilt jobb. Ibland tycker jag att agerande slår över i att bli för teatraliskt, men det brukar vara rätt vanligt med musikaler. Det är svårt att agera naturligt samtidigt som dialog sjungs fram så det teatraliska tillhör mer genren. Är man ett stort fan av Tim Burton och musikaler kan denna film vara värd att se. Om du inte har något speciell emotionell koppling till varken Burton eller musikaler bör du se något annat med en starkare story.

Det blir ett svagt betyg till en snygg film med flortunn story och dåliga sångnummer. Jag väntade mig något mer av den hypade Burton.

Betyg:

Info:
År: 2008 | Längd: 116 min | Regissör: Tim Burton | Genre: Musikal | Skådespelare: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Alan Rickman, Timothy Spall

Recension: Jakten på lycka

Ännu en film som handlar om att ta sig fram trots tuffa odds har sett dagens ljus. Givetvis ackompanjerad av smetiga Hollywood-stråkar och små gulliga barn som är så lillgamla att kväljningsreflexen ligger nära. Denna gång är mannen som tar sig fram mot alla odds Chris Gardner, spelad av Will Smith. Det lillgamla barnet spelas sensationellt inte av Dakota Fanning (hon må vara duktig, men det blir svårt att få henne kännas trovärdig som Will Smiths son) utan av Jaden Smith som i verkliga livet faktiskt är Will Smiths son.

Chris är försäljaren som säljer en maskin ingen vill ha, han ligger efter med hyran och förhållandet knakar i fogarna. Till råga på allt har han en liten son med topz-frisyr han måste försörja. Givetvis går allt åt skogen och det är där stråkarna och de uppenbara försöken till att få publiken tårögd kommer in. Samtidigt som Chris kämpar för att tjäna pengar så att han och sonen kan klara sig så praktiserar han utan lön på en aktiefirma med målet att få fast anställning där. Livet är riktigt hårt för vår huvudperson med andra ord.

Jakten på lycka är baserad på en sann historia vilket på ett sätt gör det Chris gör lite mer imponerande och inspirerande. Dock har jag svårt att känna full sympati med Will Smiths huvudperson då han sitter i klistret på grund av en del korkade val han gjort. Att han envisas att släpa med sig sin son genom allt elände då sonen förmodligen skulle mått bättre av att bo med sin mor kan man ifrågasätta. Envisheten i att han försöker sälja sin eländiga maskin istället för att ta ett annat lågavlönat jobb med fast inkomst är en annan sak jag ifrågasätter.

Tyvärr blir det ett lågt betyg till denna film, allt känns lite väl utstuderat för att kunna beröra djupare. Jaden Smith gör dock ett skapligt jobb som sonen, trots att det är barnroll modell 1A enligt Hollywood-mallen. Nu väntar jag på att få se Will Smith i en riktigt bra film, det skulle kännas uppfriskande för omväxlings skull.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 117 min | Regissör: Gabriele Muccino | Genre: Drama | Skådespelare: Will Smith, Jaden Smith, Thandie Newton, Dan Castallaneta

Recension: The Woods

Det är inte ofta det kommer bra skräckfilmer och på senare år har det varit speciellt tunnsått med det, trots att det kommit så mycket nya skräckisar. I vågen av gore med avhuggna lemmar, blod och inälvor känns det skönt att få se en psykologisk skräckfilm. Om nu The Woods var nåt att hänga i julgranen får vi se.

Heather (Agnes Bruckner) är en tonåring som efter en eldsvåda i sitt hem lämnas av sina föräldrar på ett internat för flickor mitt ute i en stor skog. Hon stöter genast på problem med dom andra flickorna och hamnar i onåd hos lärarna. Heather börjar också drömma hemska mardrömmar och höra röster och snart står det klart för henne att något inte ligger helt rätt till och att skogen som omger henne inte är någon vanlig skog utan ruvar på en hemsk hemlighet.

I skådespeleriet finns inget större att anmärka på. Storyn tillåter inga större utsvävningar i karaktärsutveckling utan det är rätt platta porträtt som målas upp. Huvudrollen görs av Agnes Bruckner som för mig är helt okänd. Som hennes far ser vi gamle kulthjälten (han lär vara less på det epitetet vid detta laget) Bruce Campbell från bland annat Evil Dead och Bubba Ho-tep. Största glädjen fann jag dock i att se Patricia Clarkson som internatets rektor Ms. Traverse. Patricia Clarkson som tidigare setts i vad som i min mening är världens bästa TV-serie någonsin, Six Feet Under.


Heathers utseendefixering gick så långt att hon till slut färgmatchade sin yxa med sitt hår.

Detta är en riktigt ordinär skräckfilm. Det är mörkt, folk skriker och hemska saker händer. Visst finns det ett flertal hoppa till-scener men tyvärr misslyckas filmen att engagera. Storyn bjuder inte på några större överraskningar och känns samtidigt lite flummig.

Det är svårt att betygsätta skräckfilmer tycker jag. Svårt i den mening att nästan ingen skräckfilm hamnar under en tvåa i betyg, för oftast lyckas dom ju ändå skrämmas, och sällan hamnar över en trea, på grund av platta karaktärer. Betyget denna gång blir en tvåa. Filmen var alldeles för ordinär och man lyckas inte känna någon större känsla för någon karaktär. Det känns som en väldigt lång tid sedan det gjordes riktigt bra psykologiska skräckfilmer som The Shining och Psycho.

Betyg:

Info:
År: 2006 | Längd: 87 min | Regissör: Lucky McKee | Genre: Skräck | Skådespelare: Agnes Bruckner, Patricia Clarkson, Bruce Campbell, Lauren Birkell