Kategori: Musik

Like Crazy

Kulturkonsumtion: vecka 16 2012

Sett: Like Crazy
Brittiska utbytesstudenten Anna blir kär i amerikanska Jacob. Vi får följa dem under några härliga dagar med de två nyförälskade som njuter av livet. När det är dags för Anna att åka hem till England över sommaren då hennes studentvisum går ut så väljer hon att istället strunta i det och stanna kvar i USA över sommaren, utan visum. Ännu fler härliga dagar följer. Sedan återvänder hon till England några dagar och vid returen till USA uppstår problem då hon har överträtt sitt visum. Sedan följer en lång och utdragen kamp då de båda försöker att få kunna vara tillsammans, samtidigt som de kämpar med problemen som kan uppstå vid distansförhållanden.

Felicity Jones i Like Crazy.

Dialogen och agerandet i Like Crazy är riktigt bra. Allt som sägs och görs känns verkligen trovärdigt och genuint. Felicity Jones som spelar Anna är ljuvligt söt och duktig och Anton Yelchin, som spelar Jacob, har visat tidigare och gör det igen att han är en ung skådespelare man bör hålla ögonen på. Jennifer Lawrence dyker upp i en biroll och berör verkligen. Hjärtat blöder för henne!

Den enda kritik jag kan ha är att det unga paret pratar mycket om tålamod, men tycks sakna detta helt och hållet själva. Väl värd att se.

Sett: Sherlock Holmes – A Game of Shadows
Storymässigt är detta mest rörigt med en hel del smällar och effekter. Robert Downey Jr. spelar Sherlock med enorm energi och frenesi och är rätt underhållande att se. Som Sherlocks stora nemesis, Moriarty, får vi se Jared Harris från Mad Men. Vår svenska storhet och blivande superstjärna Noomi Rapace dyker upp i en roll som spåkvinna. Inte så upphetsande, men en solid Hollywood-start.

Bör man se detta? Om man mest vill ha lite ögongodis á la Hollywood så visst.

Lyssnat på: Nytt från Kent
Favoritbandet Kent förhandssläppte fyra låtar från sitt nya album inför helgen. Med stor nyfikenhet har jag lyssnat och måste konstatera att jag är besviken. Det är inte dåliga låtar, de är bara slätstrukna. Efter fantastiska album som Tillbaka till samtiden och Röd så känns det som att bandet har tagit ett steg tillbaka och lämnat det tunga, vassa elektroniska spåret de var inne på. Redan när det gällde förra plattan, En plats i solen, kände jag så. Tråkigt och synd.

Mad Men

Kulturkonsumtion: vecka 13 2012

Sett: De första avsnitten av Mad Men säsong 5
Efter en lång tid borta från TV-rutan så har Mad Men äntligen kommit tillbaka. I säsongens första dubbelavsnitt får vi återstifta bekantskapen med Don, som fyller fyrtio år och verkar känna sig lite deppig över detta. Nya frugan Megan, spelad av Jessica Paré, anordnar en överraskningsfest och sjunger en minnesvärd sång för Don inför alla. Vi fick också följa Joan som är nybliven mamma. Pete som jagar ännu mer framgång och status och faktiskt verkar ha fått det på byrån. Trots att jag alltid ogillat Pete, så gillar jag karaktären och uppskattar denna utveckling. Roger däremot verkar mest vara i vägen och gör föga nytta.

Det var en bra start på säsongen, inget mästerverk men inget bottennapp utan helt enkelt ett avsnitt som kommer sätta upp förutsättningarna för de kommande avsnitten. Lite synd var dock att man inte fick se något av Betty, men det kommer säkerligen längre fram.

Sett: Colombiana
”Det här är en film för riktigt korkade killar” konstaterade Tove en bit in i filmen. Zoe Saldana, mest känd som blå Na’vi från Avatar spelar huvudrollen i en snurrig hämnarsåpa som innehåller stora logiska luckor lite här och där och en hel del klyschia skurkar. Colombiana är en film man kan överleva av att inte ha sett.

Lyssnat på: Nytt från Kent
Som stort Kentfan så är jag givetvis intresserad när bandet ska släppa nytt. Nya singeln 999 är bra, men känns som en tillbakagång från de tre förra skivornas mer elektroniska sound. När Markus Larsson i Aftonbladet frågar sig ”Varför har inte Kent låtit så här förut” så förstår jag ingenting. Kent har väl verkligen låtit så här förut?

Sett (klart): Första säsongen av Boss
Boss visade sig vara en riktigt vass serie med djup och mörker. Kelsey Grammer är helt lysande i huvudrollen och i Boss får vi se det politiska spelet när det är som skitigast och mest korumperat. Åtta avsnitt kändes som en lagom längd och jag ser verkligen fram emot säsong två.

Anna Ternheim

Kulturkonsumtion: vecka 10 2012

Lyssnat (klart) på: The Hunger Games
Det gick snabbt att lyssna igenom Suzanne Collins The Hunger Games som ljudbok. Det var en riktigt bra och fängslande bok. Trots att det är en bok som först och främst riktar sig mot ungdomar så vågar den vara mörk och unga människor dör på fruktansvärda sätt till höger och vänster. Uppfriskande med ungdomslitteratur som vågar att ha lite ”spets”.

Direkt efter att jag var klar med The Hunger Games så började jag att lyssna på uppföljaren, Catching Fire.

Mass Effect 3 är förmodligen årets bästa spel. Redan nu.
Spelat: Mass Effect 3
Oj vad jag har väntat på detta spel. Och äntligen, efter ett halvårs försening, så är det äntligen här. Äntligen kan jag få avsluta Mass Effect med MIN Shepard. Eller vänta nu, nästan min Shepard. På grund av en bug så gick det inte att importera utseendet från de två första Mass Effect-spelet. Så, det första jag fick göra var att försöka återskapa rödhåriga Joanna Shepard ur minnet. Det gick nästan, med vissa diffar. Hursomhelst så var alla beslut från de tidigare spelen kvar.

Nu är jag några timmar in i spelet och älskar det! Tajt gameplay, snyggt och som alltid en engagerande story. Under de timmar jag har spelat så har jag njutit fullt ut. Jag tror att detta kan vara, i konkurrens med Bioshock Infinite, årets spel. Men visst, jag blir gärna motbevisad av något annat spel!

Hört och sett: Anna Ternheim live
Första gången jag hörde Anna Ternheim så var jag sannerligen inget fan. Jag tyckte hon verkade otroligt introvert och dessutom hade ett rätt kasst engelskt uttal. Det var 2005 när hon agerade förband till Kent under Turné 19. Hon var otroligt introvert, faktiskt, och satt mest och glodde ner på pianotangenterna och hade noll interaktion med publiken.

När jag nu såg henne i Örebro var det en helt annan Anna Ternheim. Sju år har passerat, massa grammisar har vunnits och några fler album har släppts. Senaste plattan, The Night Visitor, doftar amerikansk söder och det är nödvändigtvis inte enbart av godo. Faktum är att jag tycker att den är lite svagare än hennes tidigare skiva Leaving on a Mayday som inte är något annat än helt lysande.

Musiken var i alla fall riktigt bra, även om ljudet var riktigt bristfälligt. Sedan stördes jag, som alltid på konserter tycks det, av de personer som insisterar på att fotografera med blixt. Det stör både publik och artist. Speciellt på intima konserter med sittande publik.

Noomi Rapace i Svinalängorna
Sett: Svinalängorna
Pernilla Augusts långfilmsdebut som regissör är en mörk historia. Filmatiseringen av Susanna Alakoskis bok med samma namn handlar om Leena som får ett samtal om att hennes mor ligger inför döden. Vad som sedan spelas upp framför oss är ett tragiskt drama om Leena och hennes lillebrors uppväxt i ett missbrukarhem. Noomi Rapace spelar Leena i vuxen ålder och är riktigt, riktigt bra i den rollen. Överlag så är detta en film med otroligt starka rollprestationer. Leenas supande far spelas av Ville Virtanen och han är ruskigt trovärdig in denna roll. Även unga Leena som spelas av Tehilla Blad (som förövrigt också spelade Lisbeth Salander i tillbakablickarna som ung i Millennium-trilogin) gör en kanoninsats. Svinalängorna är en väldigt sevärd och mörk film.

Sett: Perfect Sense
Perfect Sense är en rätt medioker historia som vill vara mer än den lyckas med. Filmen handlar om kocken Michael (spelad av Ewan McGregor) som träffar forskaren Susan (spelad av Eva Green) samtidigt som en smitta gör att folk över hela jorden tappar sina sinnen. Först lukt, sedan smak och så vidare. Det finns lite vibbar från zombiefilmer/apokalyptiska filmer och filmen påminner också en del om Blindness. Trots detta så engagerar Perfect Sense tyvärr inte.

My Week With Marilyn

Kulturkonsumtion: vecka 9 2012

Sett: My Week With Marilyn
Michelle Williams spelar Marilyn Monroe med bravur i en film som är lite mysigt småputtrig och lättsam. Härliga Judi Dench är med på ett hörn också och värmer de scener där hon är med. Eddie Redmayne spelar en väldigt blåögd filmassistent som träffar Marilyn Monroe under inspelningen av Prinsen och balettflickan. Just Redmayne känns lite väl storögt naiv för att man riktigt ska köpa det. Dock så kan jag rekommendera denna fina lilla film.

Läst: 1Up:s artikelserie om Mass Effect 2
Inför släppet av Mass Effect 3 så har 1Up publicerat artiklar om det förra spelet, Mass Effect 2 varje dag på sin sajt. Är man på något sett intresserad av Mass Effect så bör man absolut ta och läsa dessa artiklar. En artikel som ”fastnade” var The Sexism of Mass Effect 2 där många vettiga synpunkter framförs om objektifieringen i spelet.

Charlize Theron i Young Adult.
Sett: Young Adult
Charlize Theron spelar Mavis Gary, spökförfattare till en populär ungdomsbokserie. Mavis har flytt tristessen i sin lilla hemstad, där hon förvisso var ”den populära” tjejen under ungdomsåren. När ett mail dimper ner i inkorgen med en inbjudan att fira födseln av sin ungdomskärleks dotter så bestämmer hon sig för att åka dit och vinna tillbaka honom. Att han är gift och nybliven far spelar ingen roll.

Jag gillade Young Adult och Charlize Theron som jag tycker är en bra skådis och inte gör direkt ont att titta på gör en bra insats som den osympatiska Mavis.

Sett: Crazy Heart
Jeff Bridges som alkoholiserad countrymusiker träffar ung ensamstående mamma. Helt ok, men inget fantastiskt. Bridges vann dock en Oscar för bästa manliga huvudroll för denna film.

Sett: Första avsnittet av Suits
Efter att ha läst Fredrik Wikingssons blogginlägg om kostymfilm så snappade jag upp tipset om serien Suits i kommentarsfältet. Det första avsnittet på lite över en timme bådar gott, även om det fanns en del cheese där. Det blir att fortsätta att se Suits då jag, liksom Fredrik, är svag för kostymfilmer.

Sett: Arnold i musikalform
Veckans skratt är några underbara musikalvideor där två talangfyllda bröder har skrivit musik och sjunger fram musikalversioner av Arnold Schwarzeneggers klassiska actionfilmer. Fantastiskt roligt. Två av videorna finns här under. Ta gärna en titt på brödernas Tumblr där fler videos finns. Bland annat en härligt Sean Connery-musikal.

YouTube Preview Image YouTube Preview Image

Fyra av de böcker jag fyndade på bokrean.
Köpt: Böcker på bokrean
Då jag mer eller mindre har gett upp att köpa bra skönlitteratur på bokrean eftersom det bara tycks finnas deckare (och vad är dealen med att man buntar ihop science fiction med fantasy, det är väl så långt ifrån varandra man kan komma?!) så satsade jag istället på lite faktaböcker.

Fem böcker har det blivit. Tre böcker om klockor (The Watch av Gene Stone, Cult Watches av Michael Balfour och 1001 armbandsur av Martin Häußermann), en om öl (Ölboken av Tim Hampson) och en om sci-fi-filmer (101 Sci-fi filmer du måste se innan du dör av Steven Jay Schneider). Jag har bläddrat i alla, dreglat över både öl och klockor och konstaterat att i sci-fi-boken så riskerar man att få de filmer man inte sett förstörd av spoilers. Hursomhelst är jag nöjd med mina köp.

Ett fascinerande skivomslag och dess kopia

Omslaget till Grace Jones skiva Island Life från 1985 är fascinerande. På omslaget står Grace naken och inoljad med en mikrofon i handen och kroppen i en underlig pose. Man kan inte anklaga henne för att vara otränad direkt. Jag är, som sagt, fascinerad av det omslaget och i kombination med låten I’ve seen that face before (Libertango) är det nästintill hypnotiskt.

Döm om min glädje när jag får syn på omslaget till EP:n Selfish från Hard Ton i iTunes. Jämför och njut!

Hard Ton vs. Grace Jones
Hard Ton vs. Grace Jones

Trevliga tisdag

Kent på Conventum Arena.

Det har varit en händelserik vecka där tisdagen peakade i aktivitet. Dagen inleddes med att jag åkte till Media Markts tillfälliga kontor för anställningsintervju. De håller på att bygga ett stort monster till butik ute till Marieberg och jag hade sökt extrajobb där. Det var en intervju som tog cirka 25 minuter och kändes riktigt bra. Sedan åkte jag in till stan, tog ny körkortsbild (Äntligen, ni ska få se före och efter när mitt nya körkort dyker upp) och köpte två smörgåstårtsbitar för mig och Tove att mumsa på.

Väl hemma igen blev jag efter några timmar uppringd av Media Markt och erbjuden en tjänst där från och med april och framåt. Jag bad om ett dygns betänketid för att få diskutera med Tove innan jag svarade ja, något jag sedan gjorde dagen efter. Så detta innebär att jag nu har ett nytt jobb och det känns riktigt spännande och kul att få testa något nytt.

Tisdagkvällen avrundades med Kent-konsert i Conventum Arena och det var ett mycket uppsluppet och glatt Eskilstuna-band som äntrade scenen denna kväll. Det var en bra konsert men inte fantastisk och jag saknade ett gäng bra låtar från senaste plattan. Det är svårt att förstå hur de kan hoppa över kanonlåtar som Ensamheten och Vals för Satan (din vän pessimisten). Avslutningen med Mannen i den vita hatten var helt otroligt bra och det är verkligen en magisk låt som inte varit annat än fantastisk de gånger jag sett den live.

Moto Boy släpper nytt

Omslaget till The Heart is a Rebel.
Sommaren 2009 fick jag höra två nya Moto Boy-demos när Gabbe var på besök. Det var två helt underbara, om än lite oputsade, låtar. Peppen inför Moto Boys uppföljarplatta växte helt klart. December 2009 fick jag höra det färdiga resultatet, hela plattan, och låtarna hade växt ännu mer. Extra kul i sammanhanget är att Gabbe spelade trummor på de två låtar jag tyckte bäst om. Den ena av de två låtarna var den där demon jag fick höra på sommaren och som nu dessutom släpps som förstasingel till plattan Lost in the Call. Låten heter The Heart is a Rebel (den andra låten hade också ‘Heart’ i titeln!) och är en vacker Sebastién Tellier-flört.

Mycket trevligt i sammahanget är dessutom att The Heart is a Rebel är helt gratis att ladda ner. Ett väldigt bra sätt att skapa uppmärksamhet kring vad som är en mycket, mycket bra platta.

Se nu till att ladda ner The Heart is a Rebel!

Recension: Carolina Wallin Pérez – Pärlor och svin

Carolina Wallin Pérez tolkar Kent på sin skiva Pärlor och svin. Foto: Anna Ledin
Carolina Wallin Pérez tolkar Kent på sin skiva Pärlor och svin. Foto: Anna Ledin

Jazz är en genre jag har enormt svårt för. Därför är det med viss ambivalens jag lyssnar på jazzsångerskan Carolina Wallin Pérez nya skiva Pärlor och svin. En skiva med tretton Kent-covers i jazztappningar. På skivan har Carolina tolkat allt från Kents första singel När det blåser på månen till Ingenting, förra skivans första singel. Hur låter det då? Carolinas röst är rätt bra. Det är inget fantastiskt, men helt klart godkänt. Ibland blir det lite väl för jazzigt som i tolkningen av Dom andra (finns det något värre än trummisar som spelar med vispar? Svar nej). Bland höjdpunkterna hittar vi en vacker tolkning av vad jag tycker är en av världens bästa låtar, Utan dina andetag, och tidigare nämnda Ingenting som är hennes senaste singel.

Gillar man jazz och Kent är nog detta en fantastisk platta. För egen del blir det mer ett nja, med en del guldkorn. Jag föredrar helt klart originalet, de fyra sura gubbarna från Eskilstuna. En eloge till Carolina dock, det är modigt att våga tolka Kent med tanke på de fanatiska fansen, om än ett säkert sätt att bli uppmärksammad.

Pärlor och svin finns på Spotify och iTunes.

Betyg:

Info:
År: 2009 | Genre: Jazz

Pärlor och svinLåtlista:

  1. Gravitation – 3:48
  2. Ingenting – 3:44
  3. Pärlor – 3:21
  4. Om du var här – 4:09
  5. Klåparen – 5:11
  6. Dom andra – 3:43
  7. Oprofessionell – 4:40
  8. Kevlarsjäl – 3:59
  9. Musik non stop – 4:43
  10. Utan dina andetag – 4:21
  11. När det blåser på månen – 3:37
  12. Kärleken väntar – 4:03
  13. 747 – 5:27

Fler recensioner:

Kent i QX

Vuxna män gör saker tillsammans.
Vuxna män gör saker tillsammans.

Mitt favoritband, Kent, brukar alltid i samband med skivsläpp göra en större intervju. Denna brukar alltid ske i tidningen Café och det är alltid Jan Gradvall som gjort intervjun. Nu håller Jan Gradvall istället på att skriva en bok om bandet som planeras ge ut någon gång nästa år. Årets större intervju hittar vi istället i en annan tidning som skiljer sig en hel del från Café. För att citera Jocke Berg: ”Det känns som att man har gjort Café fem miljoner gånger, och tröttnat. Jag pallar inga fler glassiga tidningar. Gaytidning blir bra, inga bilar och inga brudar.”

Kram, så nära fick man visst gå!
Kram, så nära fick man visst gå!
Årets intervju hittar vi alltså i gaytidningen QX och omslaget och bandbilden är helt underbart briljant. Vad som är ännu mer härligt är att QX är en gratistidning (i Örebro finns den att hämta på Kåren t.ex) och går att ladda ner som PDF.

Själva intervjun i sig är helt ok. Dock tycker jag inte att den når upp i samma klass som Gradvalls intervjuer med bandet. Intervjun i QX har en helt annan vinkling. Då det tidigare handlat om musiken, inspelningen och livet kring skivinspelningen ligger fokus nu på bandets gaypublik och deras koll på gayvärlden. På frågan ”Ska vi snacka om nya skivan – ‘Röd'” svarar Martin Sköld kort och gott ”Näää.” och Sami Sirviö fyller i med ”Det är inte därför vi är här.”. Personligen tycker jag det varit mer intressant att få höra mer om inspelningen av skivan, men har full förståelse för att bandet valt att göra en annan typ av intervju. Sedan kommer det säkert dyka upp en intervju i någon musiknördstidning (Musikermagasinet, I’m looking at you!) som mer snöar in sig på inspelningsteknik och liknande. Sådant brukar däremot vara på en lite för avancerad nivå för mig som inte själv är musiker.

Det finns några sköna höjdpunkter i QX-intervjun. Markus Mustonens sång av Gläns över sjö och strand iklädd negligé klockan sju på morgonen och med champagne i handen låter minst sagt som en ”intressant” upplevelse.

Novembernumret av QX finns att ladda ner här.

Kent släpper nytt

Detta ska tydligen vara Kent.
Detta ska tydligen vara Kent.
Det nya omslaget är riktigt snyggt, långt från katastrofen som var omslaget till Du & jag döden.
Det nya omslaget är riktigt snyggt, långt från katastrofen som var omslaget till Du & jag döden. Modellen heter Dora Kovács och bilden är tagen av Annika Aschberg.

Det har tagit sin tid men igår nylanserades Kents hemsida tillsammans med information om nytt album. Som lök på laxen släpptes även en ny singel igår, Töntarna. Den nya plattan kommer släppas 6 november och innehåller elva låtar. Namnet är kort och gott Röd. Nya singeln är ett samarbete med Familjen, som lirade som förband på Kents förra turné. Själv gillade jag inte alls Familjen (förutom signaturmelodin till SVT:s Hype, den är bra) men Kents nya singel gillar jag. Det känns som ett naturligt steg vidare in i elektronisk musik efter förra plattan Tillbaka till samtiden. Däremot är det inte den bästa förstasingel som bandet släppt, där håller jag Max 500 eller Dom andra som bättre förstasinglar.

Per Sinding-Larsen har gjort en intervju med Jocke Berg på sin blogg PSL. Riktigt bra sådan och väl värd att läsa. Den finns här.

Töntarna finns på Spotify. Det går även att köpa låten digitalt via Kents webbshopp. Den 12 oktober släpps Töntarna som CD-singel. Naturligtvis kommer inte albumet bara släppas som ett vanligt album utan det blir även någon form av superbox för cirka 650 kronor. Vad den kommer innehålla verkar inte riktigt klart ännu men det ska bli helt klart intressant att se om det bara är ett försök att mjölka fans på lite extrapengar (specialboxar brukar nästan alltid vara just det).

Så, vad tycker ni om Kents skivsläpp och nya singel? Lämna gärna en kommentar och tyck till.