Kategori: Böcker

Wool

Silo-serien av Hugh Howey, fantastisk postapokalyptisk läsning

Jag är som kanske är bekant otroligt förtjust i populärkultur som kretsar kring postapokalyps (läs gärna mitt inlägg om postapokalyptiska filmer här) och efter att ha hört Hanna Fahl tala sig varm om Wool av Hugh Howey i DN:s podcast så var jag tvungen att kolla upp bokserien. Efter att paketetet från Amazon med de två första böckerna i trilogin landat i brevlådan så var jag som fast. I april så kommer den första boken i svensk översättning, med titeln ”Ull”.

Så här beskrivs Ull av Norstedts:

I hundratals år har de sista människorna levt djupt under jorden i en gigantisk siloformad bunker. Ordning upprätthålls genom strikta regler och lagar: varje födelse kräver en död, varje liv kräver ett syfte. De som bryter mot reglerna döms till deportering – och i den giftiga atmosfären utanför silon innebär det döden.

När silon förlorar sin sheriff hittar de styrande en osannolik kandidat i Juliette, en mekaniker utan utbildning i lag och ordning. Hon kommer snart att lära sig hur djupt hennes värld, och även hon själv, kan brytas ned. Silon och dess invånare är på väg att få veta vad historierna bara har antytt, och vad de aldrig har vågat viska om. Uppror.

Hugh Howey i "städdräkt". Foto: Jason Myers.
Hugh Howey i ”städdräkt”. Foto: Jason Myers.
På omslaget så omnämns Wool som ”The next Hunger Games”. Detta är inte en beskrivning som jag inte riktigt kan ställa mig bakom då Wool känns betydligt mer dyster och vuxen. I Wool så får vi möta människorna i bunkern och deras öden, alla regler som styr livet i bunkern och de frågor som finns kring vad som finns utanför bunkern och hur de hamnade i bunkern. Wool är bäst i serien och otroligt lättläst och välskriven. Det är lätt att tänka att man bara ska läsa ”en sida till” innan man lägger ner boken. Denna inställning gjorde att jag betade av alla tre böcker i rask takt.

Bok två i serien, Shift, går tillbaka i tiden och ger oss bakgrunden till varför människorna lever i bunkern. Även detta är mycket välskrivet och spännande och vi förflyttas i tiden mellan två historier, båda lika intressanta.

Den sista boken i serien, Dust, tar vid direkt efter händelserna i den första boken. Här ges vi en rafflande upplösning på Juliettes historia, samtidigt som Dust även knyter an till händelserna i Shift. Jag tycker att hela historien slutade lite väl tvärt och jag hade gärna fortsatt läsa lite mer om människorna från silon och deras historia. Trots detta så var Dust i samma klass som Shift, det vill säga mycket bra!

Under 2014 så ska Wool släppas som seriebok. En filmatisering av Wool är också aktuell med Ridley Scott som producent. Dock så verkar mycket kunna gå fel när filmrättigheter köps och jag är inte helt övertygad om att vi kommer att få se Wool som film. Jag tror det när jag ser det med andra ord.

Tillsammans med Justin Cronin (eventuellt mer om honom vid ett senare tillfälle) så är Hugh Howey en av mina favoritförfattare just nu. Jag kan inte annat än mycket varmt rekommendera Wool och dess två uppföljare.

The Art of The Last of Us

The Art of The Last of Us

Samtidigt som jag beställde The Art of Bioshock Infinite från Amazon så beställde jag även boken The Art of The Last of Us. Det är nog ingen hemlighet att både Bioshock Infinite och The Last of Us kommer att hamna högt på min lista över årets bästa spel då det är två helt otroligt bra spel med fantastisk design.

Omslag

The Art of The Last of Us är precis som The Art of Bioshock Infinte en härligt gedigen bok. The Art of Bioshock Infinte känns dock lite mer lyxig med sitt avtagbara omslag som under har samma omslag i guldrelief. Så är inte fallet med The Art of The Last of Us som ”bara” har ett vanligt omslag.

    The Art of The Last of Us har sex kapitel

  1. Joel and Ellie
  2. The journey
  3. The infected
  4. The world
  5. Marketing
  6. American dreams

Till bilderna finns inte mycket text, utan mest kortare kommentarer. Dock så finns det lite mer text än vad det gör i The Art of Bioshock Infinite. Det är otroligt intressant att se hur Naughty Dog har tänkt kring designen av världen i The Last of Us. Boken fokuserar mycket på själva världen då det är väldigt varierande miljöer som möter oss i spelet. The Last of Us är en resa genom USA som dessutom utspelar sig under olika årstider vilket återspeglas bra i boken.

Naughty Dog övervägde i ett tidigt skede att Tess skulle vara spelets huvudprotagonist, men så blev det som bekant inte.
Naughty Dog övervägde i ett tidigt skede att Tess skulle vara spelets huvudprotagonist, men så blev det som bekant inte.

Illustrationerna av ett öde USA där naturen håller på att ta tillbaka världen håller fantastiskt hög klass och jag skulle utan att tveka hänga flera av bilderna på väggen med glädje. Vi får även en inblick i tanken kring karaktärerna och det visar sig i boken att Naughty Dog i ett tidigt skede av spelet haft tankar på att göra Tess till huvudprotagonist. En intressant tanke och Tess är en personlig favorit i spelet. Nu blev det ju inte så utan man valde istället Joel som huvudprotagonist och den fader/dotterliknande-relationen mellan honom och Ellie. Det finns en del fina illustrationer som är till för att etablera en stämning mellan dem. Vi får även se i några illustrationer hur Ellie levde sitt liv innan spelet utspelas och detta utforskas även i serieböckerna American Dreams (som är helt ok, väl värda att läsa).

Ellie gick igenom flera olika utseenden men åldern tycks ha varit densamma i alla fall. Den likhet med skådespelaren Ellen Page som det har talats om kan jag inte riktigt se nu, men när spelet utannonserades så kunde jag absolut förstå jämförelsen. Det kan ju bero på att Ellie nu har blivit sin ”egen” i mina ögon. Naughty Dog beskriver det som mycket viktigt att få till Ellies utseende och personlighet då hon ska landa perfekt mellan den barnslighet och mognad som unga tonår innebär. Detta är något de har lyckats alldeles ypperligt med i mina ögon då hon är en av spelvärldens mest trovärdiga karaktärer.

I bland så blir det lite frossande i olika kläder, men jag kan leva med detta, även om jag om sanningen ska fram kanske inte detaljstuderar dessa illustrationer. Vi får i alla fall veta varför det står ”T1” på hennes tröja. Nyfiken? Läs boken!

Ellie, en av spelvärldens mest trovärdiga karaktärer.
Ellie, en av spelvärldens mest trovärdiga karaktärer.

Joel får vi se i flera olika åldrar då de experimenterade lite för att få till rätt ålder och rätt ”typ” av man. Dessutom så får vi ju se Joel i olika åldrar i spelet, precis som hans bror Tommy.

När det gäller designen av själva världen så tycks Naughty Dog rätt säkra på hur de ville att spelet skulle se ut tidigt. Av de illustrationer vi får se i spelet så är det inget som direkt sticker ut mot hur slutresultatet blev. Experimenterandet tycks främst ha skett under skapandet av de infekterade, hur de skulle se ut och bete sig. Det är rätt obehagliga bilder på de svampinfekterade människorna i boken.

Bloatern, obehaglig både på papper och i spelet.
Bloatern, obehaglig både på papper och i spelet.

Miljöerna spelar som sagt huvudrollen i den här boken och det är något jag fullkomligt älskar, på sida efter sida får vi ta del av de olika städer och ställen som Joel och Ellie besöker i spelet. Jag som är svag för postapokalypssklildringar och undergångestetik njuter av att bläddra mellan dessa illustrationer.

Illustration över livet i karantänzonen.
Illustration över livet i karantänzonen.
Naturen tar tillbaka världen, vilket innebär vacker postapokalyps.
Naturen tar tillbaka världen, vilket innebär vacker postapokalyps.
Miljöerna i spelet, och i boken, är varierande.
Miljöerna i spelet, och i boken, är varierande.
The Last of Us utsepelas också under flera årstider.
The Last of Us utsepelas också under flera årstider.

The Art of The Last of Us är högklassig rakt igenom och jag kommer med stor sannolikhet att köpa fler konceptkonstböcker från Dark Horse som är utgivaren bakom både The Art of The Last of Us och The Art of Bioshock Infinite.

The Art of Bioshock Infinte

The Art of Bioshock Infinite

Bioshock Infinite är tveklöst ett av årets bästa spel och jag har bloggat om det tidigare. Förutom att det är suveränt bra så är det även en otroligt levande och vacker värld rent estetiskt som vi får möta i Bioshock Infinite. Jag älskar att dyka lite djupare i design kring spel och filmer som jag tycker om och att beställa The Art of Bioshock Infinite av Dark Horse från brittiska Amazon kändes rätt givet när jag upptäckte boken där. Efter några dagar (Amazon är snabba!) så landade den i min brevlåda. Jag är inte besviken.

Under omslaget finns en stiliserad guldfärgad illustration. Snyggt!
Under omslaget finns en stiliserad guldfärgad illustration. Snyggt!

Det första som slog mig med boken är hur stor, tung och gedigen den är. Under själva bokomslaget så finns ett stiliserat omslag tryckt i guld på bokpärmen. Kvalitetskänsla redan där. Spelets producent, Ken Levine, inleder boken med ett förord där han berättar om utmaningen med att utveckla Bioshock Infinite och hur man i boken ska få en känsla av hur processen har gått till med alla refuserade förslag.

Omslag

    Boken har elva kapitel:

  1. Finding Columbia
  2. Elizabeth
  3. Booker Dewitt
  4. Songbird
  5. Founders, citizens & Vox populi
  6. Heavy Hitters
  7. Advertisements & propaganda
  8. Vigors
  9. Sky-hook
  10. Weapons & airshops
  11. Columbia

Det finns inte mycket text till bilderna, utan kortare kommentarer, men det fungerar alldeles utmärkt. När man bläddrar mellan de olika sidorna så får man verkligen en bild av hur Columbia har tagit form och det är otroligt intressant att se olika idéer som har refuserats. Inledningsvis så skulle Columbia vara en mörkare värld, inte helt olik den i Dishonored. Vi får även se hur olika förslag på vad som kom att bli Songbird såg ut. En del förslag var väldigt lik en flygande Big Daddy.

Även fiender som inte alls kom med i spelet finns med i boken och det är några helt fantastiska kreationer som konstnärerna har föreslagit. Bland annat en enorm uggleliknande varelse. Att se hur de olika fienderna som kom med i spelet utvecklades är också väldigt intressant och mycket tid verkar ha lagts ner på hur de ska fungera. Hur en Handyman är uppbyggd, hur en Motorized Patriot fungerar för att nämna två exempel.

Det finns flera refuserade förslag på fiender i boken.
Det finns flera refuserade förslag på fiender i boken.
Hur är en Handyman uppbyggd? En del svar finns att få i boken.
Hur är en Handyman uppbyggd? En del svar finns att få i boken.

Likt de två första Bioshock-spelen så fanns det idéer på splicer-liknande figurer. Karaktärer som rest mycket mellan olika tidsrevor och som i processen hade blivit missformade på grund av detta och blivit fantastiska freaks som hade satts samman med andra versioner av sig själv. Exempelvis en gammal man som hade satts ihop med en bebisversion av sig själv. En intressant idé som inte heller kom med i spelet.

Det är intressant att se olika konceptförslag på huvudkaraktärerna där det gjorts försök med flera olika åldrar och stilar innan de fastnade för det som hamnade i spelet. Elizabeth är ju en karaktär som ändrades efter att spelet hade visats upp för första gången, så det var ett arbete som tog lång tid. Mindre intressant tycker jag personligen att alla klädvarianter var att se. Tjugo olika variationer av en klänning är inte så spännande, men jag förstår att det kan vara viktigt för att sätta en viss stil.

Om det är något jag hade velat se ännu mer av så är det konceptbilder för Columbia och själva miljön. Inte för att det är lite sånt, det finns en del, men det kunde ha varit ännu mer av den varan!

Elizabeth genomgick många förändringar innan hon till slut fick det utseende som syns i spelet.
Elizabeth genomgick många förändringar innan hon till slut fick det utseende som syns i spelet.
Miljöerna i Bioshock Infinite är fantastiska och något jag gärna hade sett ännu mer av i boken.
Miljöerna i Bioshock Infinite är fantastiska och något jag gärna hade sett ännu mer av i boken.
En del bilder är färgstarka och makalöst vackra.
En del bilder är färgstarka och makalöst vackra.

The Art of Bioshock Infinite är en fantastisk bok för den som älskade spelet och som vill se mer av världen som Irrational Games har byggt upp i spelet.

Journey

Kulturkonsumtion: vecka 12 2012

Spelat (klart): Mass Effect 3
Sedan jag köpte Mass Effect 3 så har praktiskt taget allt ”kulturkonsumtionstid” gått åt till att spela detta underbara spel. Snyggt, engagerande och fantastiskt på de flesta sätt. Men istället för att tjata om detta än en gång så tycker jag att du ska ta en titt på mitt lång inlägg om spelet. Det hittar du här.

Jeff Hephner i Boss.
Sett: De två första avsnittet av Boss
Denna serie hade helt gått förbi mig. När Jan Gradvall (och han brukar vara vettig) hyllade den i det senaste numret av Café med orden ”Det bästa jag sett på tv de två senaste åren vid sidan av Homeland.” så blev jag nyfiken och givetvis tvungen att kolla upp serien. Homeland var ju en riktig höjdare och en serie som slukades i rask takt.

Kelsey Grammer, känd från Skål och Frasier, två serier jag inte har sett spelar huvudrollen som borgmästare i Chicago, Tom Kane. Hans fru som han har ett iskallt och till synes dött förhållande med spelas av Connie Nielsen, mest känd från Gladiator och Djävulens advokat.

I de två första avsnitten fick vi se lite av en ung karismatisk politiker spelad av skådis med Ryan Gosling-vibb, Jeff Hephner. En karaktär jag väntar mig att se mer av längre fram i serien. Assistenten Kitty likaså, spelad av Kathleen Robertson.

De första avsnitten lovar gott. Ett snyggt och samtidigt skitigt ”Maktens korridorer”-drama, en genre jag har kommit att bli förtjust i på senare år.

Sett: The Grey
Betyget på IMDB var högt vilket gjorde mig nyfiken. Helt i onödan skulle det visa sig då det var en rätt usel film.

Ett plan kraschar i vildmarken och en liten grupp överlevare ska klara sig i kylan och mot de vargar som anfaller gruppen med jämna mellanrum. Liam Neeson gör huvudrollen som en sargad man som plågas av minnen av sin ljuva fru (att dessa fruar alltid tycks vara 15-20 år yngre och så sinnessjukt ljuva är ett mysterium).

Sedan dör karaktärer till höger och vänster och det hela blir en väldigt förutsägbar historia. Inget att ödsla sin tid på med andra ord.

Journey är riktigt ögongodis. Ett vackert och stämingsfullt spel.
Spelat: Journey
Journey är ett otroligt hyllat spel som har fått idel toppbetyg i spelpublikationer. Samtidigt så har hyllningstexterna varit väldigt vaga kring vad det är som gör Journey så bra. Och det är nog bra, då poängen i spelet är just att man ska kunna skapa sin egen bild av den värld man befinner sig i, vad som händer och vad som har hänt.

Man vaknar mitt i en gnistrande öken. Mängder av sand breder ut sig framför fötterna. Långt borta syns ett berg. Det berget tar man sikte på. Sedan börjar resan. På vägen träffar man andra medresenärer. Dessa är spelare, precis som du. Du vet dock varken namn, nationalitet, kön eller liknande. Och det går bara att kommunicera genom att ”sjunga” toner till medspelaren.

Det gick snabbt att spela klart Journey. I efterhand så kan jag konstatera att jag nog spelade det ”fel”. Jag spelade Journey som ett vanligt, traditionellt spel där den enda vägen är framåt. Istället så borde jag ha tagit mig tid, utforskat mer och samarbete mer med de medresenärer som jag träffade på vägens gång.

Visuellt är Journey helt otroligt vackert, men en otroligt säker stilism och fantastiska miljöer som lämnar ledtrådar om en civilisation. Musiken är sätter stämningen klockrent också och rent spelmekaniskt lämnar spelet föga att önska. Jag är redan nu, i skrivande stund cirka två timmar efter att jag klarat av det, sugen på att spela om spelet för att få veta mer om världen. Förstå mer. Det om något är ett bra betyg.

Lyssnat på: Catching Fire
Bok två i trilogin om Hungerspelen var bra, om än inte lika vass som den första. Vi bjuds på lite mer av samma i denna bok samtidigt som den bygger upp inför vad som bör bli en sprakande final.

Lite samma tematik som i första boken med en kärlekstrinangel vilket känns mer riktat till en yngre publik. I övrigt så kan denna bok vara intressant för vem som helst, oavsett ålder. Lite mer udd skulle jag dock önska.

I morgon påbörjar jag den sista boken, Mockingjay.

Next time… on Kulturkonsumtion
Jag vill avsluta med en brasklapp om att nästa veckas inlägg kan bli försenat eller utebli helt. Jag och Tove flyttar nästa söndag till ett litet hus. Vilket givetvis är ruskigt kul! Dock kan det bli tajt med tid att skriva ett inlägg denna vecka. Jag tror dock att jag kommer att hinna med det, men om det uteblir så beror det på att flyttbestyren kvävt mig.

Anna Ternheim

Kulturkonsumtion: vecka 10 2012

Lyssnat (klart) på: The Hunger Games
Det gick snabbt att lyssna igenom Suzanne Collins The Hunger Games som ljudbok. Det var en riktigt bra och fängslande bok. Trots att det är en bok som först och främst riktar sig mot ungdomar så vågar den vara mörk och unga människor dör på fruktansvärda sätt till höger och vänster. Uppfriskande med ungdomslitteratur som vågar att ha lite ”spets”.

Direkt efter att jag var klar med The Hunger Games så började jag att lyssna på uppföljaren, Catching Fire.

Mass Effect 3 är förmodligen årets bästa spel. Redan nu.
Spelat: Mass Effect 3
Oj vad jag har väntat på detta spel. Och äntligen, efter ett halvårs försening, så är det äntligen här. Äntligen kan jag få avsluta Mass Effect med MIN Shepard. Eller vänta nu, nästan min Shepard. På grund av en bug så gick det inte att importera utseendet från de två första Mass Effect-spelet. Så, det första jag fick göra var att försöka återskapa rödhåriga Joanna Shepard ur minnet. Det gick nästan, med vissa diffar. Hursomhelst så var alla beslut från de tidigare spelen kvar.

Nu är jag några timmar in i spelet och älskar det! Tajt gameplay, snyggt och som alltid en engagerande story. Under de timmar jag har spelat så har jag njutit fullt ut. Jag tror att detta kan vara, i konkurrens med Bioshock Infinite, årets spel. Men visst, jag blir gärna motbevisad av något annat spel!

Hört och sett: Anna Ternheim live
Första gången jag hörde Anna Ternheim så var jag sannerligen inget fan. Jag tyckte hon verkade otroligt introvert och dessutom hade ett rätt kasst engelskt uttal. Det var 2005 när hon agerade förband till Kent under Turné 19. Hon var otroligt introvert, faktiskt, och satt mest och glodde ner på pianotangenterna och hade noll interaktion med publiken.

När jag nu såg henne i Örebro var det en helt annan Anna Ternheim. Sju år har passerat, massa grammisar har vunnits och några fler album har släppts. Senaste plattan, The Night Visitor, doftar amerikansk söder och det är nödvändigtvis inte enbart av godo. Faktum är att jag tycker att den är lite svagare än hennes tidigare skiva Leaving on a Mayday som inte är något annat än helt lysande.

Musiken var i alla fall riktigt bra, även om ljudet var riktigt bristfälligt. Sedan stördes jag, som alltid på konserter tycks det, av de personer som insisterar på att fotografera med blixt. Det stör både publik och artist. Speciellt på intima konserter med sittande publik.

Noomi Rapace i Svinalängorna
Sett: Svinalängorna
Pernilla Augusts långfilmsdebut som regissör är en mörk historia. Filmatiseringen av Susanna Alakoskis bok med samma namn handlar om Leena som får ett samtal om att hennes mor ligger inför döden. Vad som sedan spelas upp framför oss är ett tragiskt drama om Leena och hennes lillebrors uppväxt i ett missbrukarhem. Noomi Rapace spelar Leena i vuxen ålder och är riktigt, riktigt bra i den rollen. Överlag så är detta en film med otroligt starka rollprestationer. Leenas supande far spelas av Ville Virtanen och han är ruskigt trovärdig in denna roll. Även unga Leena som spelas av Tehilla Blad (som förövrigt också spelade Lisbeth Salander i tillbakablickarna som ung i Millennium-trilogin) gör en kanoninsats. Svinalängorna är en väldigt sevärd och mörk film.

Sett: Perfect Sense
Perfect Sense är en rätt medioker historia som vill vara mer än den lyckas med. Filmen handlar om kocken Michael (spelad av Ewan McGregor) som träffar forskaren Susan (spelad av Eva Green) samtidigt som en smitta gör att folk över hela jorden tappar sina sinnen. Först lukt, sedan smak och så vidare. Det finns lite vibbar från zombiefilmer/apokalyptiska filmer och filmen påminner också en del om Blindness. Trots detta så engagerar Perfect Sense tyvärr inte.

My Week With Marilyn

Kulturkonsumtion: vecka 9 2012

Sett: My Week With Marilyn
Michelle Williams spelar Marilyn Monroe med bravur i en film som är lite mysigt småputtrig och lättsam. Härliga Judi Dench är med på ett hörn också och värmer de scener där hon är med. Eddie Redmayne spelar en väldigt blåögd filmassistent som träffar Marilyn Monroe under inspelningen av Prinsen och balettflickan. Just Redmayne känns lite väl storögt naiv för att man riktigt ska köpa det. Dock så kan jag rekommendera denna fina lilla film.

Läst: 1Up:s artikelserie om Mass Effect 2
Inför släppet av Mass Effect 3 så har 1Up publicerat artiklar om det förra spelet, Mass Effect 2 varje dag på sin sajt. Är man på något sett intresserad av Mass Effect så bör man absolut ta och läsa dessa artiklar. En artikel som ”fastnade” var The Sexism of Mass Effect 2 där många vettiga synpunkter framförs om objektifieringen i spelet.

Charlize Theron i Young Adult.
Sett: Young Adult
Charlize Theron spelar Mavis Gary, spökförfattare till en populär ungdomsbokserie. Mavis har flytt tristessen i sin lilla hemstad, där hon förvisso var ”den populära” tjejen under ungdomsåren. När ett mail dimper ner i inkorgen med en inbjudan att fira födseln av sin ungdomskärleks dotter så bestämmer hon sig för att åka dit och vinna tillbaka honom. Att han är gift och nybliven far spelar ingen roll.

Jag gillade Young Adult och Charlize Theron som jag tycker är en bra skådis och inte gör direkt ont att titta på gör en bra insats som den osympatiska Mavis.

Sett: Crazy Heart
Jeff Bridges som alkoholiserad countrymusiker träffar ung ensamstående mamma. Helt ok, men inget fantastiskt. Bridges vann dock en Oscar för bästa manliga huvudroll för denna film.

Sett: Första avsnittet av Suits
Efter att ha läst Fredrik Wikingssons blogginlägg om kostymfilm så snappade jag upp tipset om serien Suits i kommentarsfältet. Det första avsnittet på lite över en timme bådar gott, även om det fanns en del cheese där. Det blir att fortsätta att se Suits då jag, liksom Fredrik, är svag för kostymfilmer.

Sett: Arnold i musikalform
Veckans skratt är några underbara musikalvideor där två talangfyllda bröder har skrivit musik och sjunger fram musikalversioner av Arnold Schwarzeneggers klassiska actionfilmer. Fantastiskt roligt. Två av videorna finns här under. Ta gärna en titt på brödernas Tumblr där fler videos finns. Bland annat en härligt Sean Connery-musikal.

YouTube Preview Image YouTube Preview Image

Fyra av de böcker jag fyndade på bokrean.
Köpt: Böcker på bokrean
Då jag mer eller mindre har gett upp att köpa bra skönlitteratur på bokrean eftersom det bara tycks finnas deckare (och vad är dealen med att man buntar ihop science fiction med fantasy, det är väl så långt ifrån varandra man kan komma?!) så satsade jag istället på lite faktaböcker.

Fem böcker har det blivit. Tre böcker om klockor (The Watch av Gene Stone, Cult Watches av Michael Balfour och 1001 armbandsur av Martin Häußermann), en om öl (Ölboken av Tim Hampson) och en om sci-fi-filmer (101 Sci-fi filmer du måste se innan du dör av Steven Jay Schneider). Jag har bläddrat i alla, dreglat över både öl och klockor och konstaterat att i sci-fi-boken så riskerar man att få de filmer man inte sett förstörd av spoilers. Hursomhelst är jag nöjd med mina köp.

J. Edgar

Kulturkonsumtion: vecka 8 2012

Jag konsumerar en hel del populärkultur och trots att det inte alltid motiverar hela blogginlägg finns det saker jag vill skriva av mig om i bloggen. Därför tänker jag nu, försöka i alla fall, starta med lite popkulturella sammanfattningar titt som tätt. Tanken är att det ska komma en sammanfattning varje vecka. Detta kommer jag givetvis att misslyckas med, men hey, vi gör ett försök i alla fall!

20-26 februari 2012

Filip Hammar på Cafés omslag.
Läst: Intervju med Filip Hammar
Senaste numret av Café landade på hallmattan och på omslaget stod en lycklig Filip Hammar och log. Per Bjurman hade åkt till Los Angeles för att träffa Filip och ge oss en inblick i hans liv därborta. Jag tycker dock att det inte direkt framgick vad det var Filip gör i USA. Bara att han var där för att försöka ”lyckas i tv-branschen”.

Utdrag ur intervjun finns här.

Lyssnat på: John Ajvide Lindqvists ‘Tjärven’
John Ajvide Lindqvist som har skrivit böcker som Låt den rätte komma in, Människohamn och Hanteringen av odöda släppte sin senaste bok Tjärven helt digitalt. Antingen som ljudbok eller som e-bok. Jag har lyssnat på boken, uppläst av författaren själv, och är riktigt besviken. Platta karaktärer som man känner noll och intet för, äckligt zombislafsande och en uppläsning av författaren som inte heller är något vidare. Förra boken, Lilla stjärna, var inte heller den bra. Mycket synd då jag älskade Människohamn som jag håller som hans bästa bok hittills.

Jennifer Lawrence som Katniss Everdeen i The Hunger Games.
Lyssnat på: The Hunger Games
Efter två rekommendationer så har jag börjat att lyssna på The Hunger Games (Hungerspelen på svenska) som ljudbok. Jag är lite skeptisk till det faktum att detta är ungdomslitteratur och blir orolig för att det ska bli Twilight över det hela. Däremot så är jag ju förtjust i både The Running Man och Battle Royale som böckerna brukar nämnas tillsammans med. Jennifer Lawrence är jag också förtjust i (se den mycket bra filmen The Burning Plain med Jennifer Lawrence och Charlize Theron!) och hon ska ju spela huvudrollen som Katniss Everdeen i filmatiseringen som kommer i mars. Hittills så verkar boken bra, och den kan nog bli ännu bättre när jag kommer till just själva spelen som titeln syftar till.

Sett: Dubbelavsnitt av The River
Jag har blivit tipsad om nya serien The River som handlar om sökandet efter en populär dokumentärfilmare. Tänk dig att David Attenborough skulle försvinna i Amazonas. Denna dokumentärfilmare spelas av Bruce Greenwood och hans fru och vuxna son ger sig i väg för att hitta honom när de lyckas få upp en signal från hans båt. Med sig har de ett filmteam som ska dokumentera allt. På plats på båten börja obehagliga händelser ske, lite åt Lost-hållet med andra ord. Dock ett larvigt grepp att allt ska vara filmat som om det är filmat av dokumentärkameror eller kameror på båten. Dessutom totalt onödigt. Serien hade tjänat så mycket på att vara filmat på ett vanligt sätt. Dessutom så kan man förutse att detta kommer att mjölkas oändligt mycket och det kommer att vara ett jäkla kameraskakande och springande genom djungeln. Jag kommer inte att titta vidare.

Elizabeth Olsen och Sarah Paulson i Martha Marcy May Marlene.
Sett: Martha Marcy May Marlene
Martha Marcy May Marlene handlar om Martha som flyr till sin syster från en sekt ledd av karismatiske aset Patrick, spelad av John Hawkes. Hos sin syster blir det uppenbart att hon lider av tiden i sekten och nutid varvas med dåtid. Tempot är rätt stilla och filmen kunde mått gått av att skruvats upp några snäpp. Elizabeth Olsen är riktigt bra i huvudrollen som den plågade Martha, oväntat av en Olsen-syster (hennes storasystrar är de mer kända tvillingarna Mary-Kate och Ashley)!

Sett: J. Edgar
Clint Eastwoods senaste film handlar om FBI:s legendariske chef J. Edgar Hoover, spelad av Leonardo DiCaprio. Filmen var lite för seg och händelsefattig. Sminkningen var under kritik också där de tre huvudskådisarna, DiCaprio, Armie Hammer och Naomi Watts fick spela sina karaktärer både som unga och gamla. Leo Di Caprios sminkning är ok, men Naomi Watts och speciellt Armie Hammers sminkning som gamla ser inte alls bra ut. Armie Hammer ser ut som att han har en gummimask på sig.

J. Edgar var tyvärr en besvikelse.

Spelat: Killzone 3
Killzone 3 för 99 kronor lät som ett fynd och då jag gillade Killzone 2 så slog jag till. I skrivande läge så har jag spelat ungefär två timmar. Jag gillar det, även om jag börjar bli lite mätt på First person shooters. Storyn har jag inte heller riktigt bra koll på känner jag, men likadant var det med Killzone 2. Det känns som att storyn är rätt sekundär också, man vill ju mest skjuta i snygga miljöer. Jag längtar dock till Mass Effect 3, där story i allra högsta grad är väsentlig.

Så, detta var min första sammanfattning av min kulturkonsumtion. Återkom gärna med synpunkter i kommentarerna!

Alien

Alien Vault

En otroligt fin bok. Alien Vault, av Ian Nathan.

I början av månaden så fick jag hem en kanonbok för en nörd som jag: Alien Vault, av Ian Nathan. Efter att ha läst recensionen i Empire där boken gavs det högsta betyget kunde jag inte göra något annat än att klicka hem en beställning av den.

Älskar man sci-fi, tycker att Ridley Scott är en av världens bästa regissörer och att Alien är fantastisk (ja, allt detta stämmer in på mig) så är boken en enda fest. Här berättas det mesta kring skapandet av en av världens bästa sci-fi-rullar och även om man har sett making of-dokumentären på blu-ray-boxen så har boken något nytt att ge. I boken medföljer ritningar, posters, klistermärken och massa bilder som åtminstone jag aldrig har sett. Vi får läsa om soppan kring manuset, problemen vid inspelningarna och naturligtvis alla detaljer kring den nu klassiska chestbursterscenen.

Boken är rik med illustrationer, fotografier, anteckningar med mera. Speciellt H.R. Gigers fantastiska konst och sjuka målningar får mig att vilja se mer och mer! Jag övervägar att låta min nästa nördbok få bli en Giger-bok.

Lås in dig en hel helg, kolla igenom Alien-trilogin (nej, Jean-Pierre Jeunets film kan du hoppa över), se dokumentärerna och gotta ner dig i boken!