Taggad: uncharted

Årets bästa spel 2016

2016 är över och när jag summerar spelåret så kan jag konstatera att det har varit ett väldigt starkt sådant. Många spel jag har väntat på ivrigt tidigare har släppts under året och jag har spelat så att ögonen blöder. Uppföljaren till Mirror’s Edge kom äntligen, ett nytt Uncharted kom och Playstationspelarna fick äntligen sätta tänderna i nya Tomb Raider-spelet. Det enda som är lite tråkigt med min topp fem-lista är att den endast innehåller uppföljare, men till skillnad från filmvärlden brukar oftast speluppföljare vara en förbättring.

  1. Watch Dogs 2
  2. I efterhand gnälldes det en del på det första Watch Dogs-spelet. Att det inte höll vad som lovats och att Aiden Pearce var en tråkig protagonist är några av de klagomål som framfördes. Själv gillade jag det första spelet, men det märks att Ubisoft har tagit åt sig av kritiken och förbättrat Watch Dogs 2 på praktiskt taget alla fronter.

    Borta är Aiden Pearce, istället får man spela som den betydligt gladare och roligare Marcus Holloway. Chicago har blivit utbytt mot San Francisco med mycket större variation i miljö. I första Watch Dogs var det praktiskt taget bara stadsmiljöer som gällde, men i uppföljaren får vi även landsbygd, vatten och stad.

    Marcus Holloway på språng.

    Storyn är inte jätteintressant och personporträtten är överdrivna, men detta är säkert avsiktligt. Hur hackers och onlineaktivism gestaltas är rentav barnsligt, men går man med på premisserna har man ett roligt äventyr framför sig.

  3. Uncharted 4: A Thief’s End
  4. Naughty Dog kan inte ha det lätt med dessa enorma förväntningar på sig. Uncharted 2 hyllades helt vansinnigt mycket och höjdes till skyarna av både spelare och journalister. Trean fick ett lite svalare mottagande, men ansågs ändå väldigt bra. Sedan släpptes vad jag och många andra anser är världens bästa spel, The Last of Us. När nu Nathan Drakes berättelse skulle avslutas var givetvis förväntningarna höga, och ja, Uncharted 4 levererade. Nej, det var inte ett bättre spel än varken Uncharted 2 eller The Last of Us, men ett mycket bra spel och som alltid när det gäller Naughty Dog, tekniskt briljant!

    Bröderna Drake i en vacker spelvärld.

    Storyn är kanske inget spektakulärt, man kastas kors och tvärs över jordklotet som det brukar vara i Uncharted-spelen. Vi får dock känna Nathan Drake mer på djupet och det är något som har behövts då han i de tidigare spelen varit en sorglös och rätt platt karaktär. Nu ges han mer bakgrund och vi får en bättre inblick i varför han är som han är.

    Slutet vill jag även lyfta fram utan att spoila för mycket. Ett värmande avslut som rundar av denna fina spelserie på ett bra sätt.

  5. Rise of the Tomb Raider
  6. Eftersom jag äger en Playstation 4 och inte en Xbox One innebar det att jag fick vänta ett år längre än Xbox-ägarna på Rise of the Tomb Raider. Det var värt väntan! Lara Croft är den rättmätiga arvtagerskan till Nathan Drake. Miljöer, gameplay och utforskandet är superkul och områdena är större än i förra spelet. Det siberiska landskapet var en kul kontrast till förra spelets ö, men storyn haltade lite i jämförelse.

    Den rättmätiga arvtagaren till Uncharted-spelen.

    Röstskådespelandet och motion capture-skådespelandet är riktigt bra, men i dessa områden är Uncharted 4 i en egen liga!

    Det är med stor pepp jag ser framemot nästa Tomb Raider-spel, som ryktas få namnet Shadow of the Tomb Raider. Men snälla, tvinga mig inte vänta längre än Xbox vad Xbox-ägarna fick göra denna gång!

  7. Deus Ex: Mankind Divided
  8. Det förra spelet var verkligen en favorit med härlig atmosfär och ett alldeles lysande soundtrack från Michael McCann. Deus Ex Human Revolution var mitt första möte med Deus Ex-serien och jag fastnade genast. Det gjorde givetvis att jag hade höga förväntningar på uppföljaren Mankind Divided.

    Det mesta av handlingen tar plats i ett futuristiskt Prag, där det gamla Prag har smält samman med futuristiska sci-fi-element. Då jag för inte alltför längesedan har varit i Prag kan jag jämföra spelets Prag mot verkligheten och tycker att de verkligen har fångat utseendet och känslan i denna underbara stad.

    Huvudgrejen med Deus Ex är inte handlingen för mig utan världen och omgivningen. De gömda genvägarna och gångarena och utforskandet. Detta är ett spel där du kan smyga omkring oupptäckt och utan att behöva ta kål på någon. De flesta stealth-spel fungerar på detta sätt. Jag spelar dock aldrig smygspel på det här sättet då jag vill undersöka varenda del av omgivningen. Det slutar alltid med att jag dödar varenda fiende bara så att jag ostört kan undersöka omgivningen, utan att behöva passa mig för att bli ihjälskjuten hela tiden.

    Smyg, smyg, smyg. Skjut, skjut, skjut. Det är melodin i Mankind Divided.

    Den bästa delen i Deus Ex Mankind Divided var när man skulle infiltrera banken, något som slutade med ett totalt blodbad. Säkerheten var hög, fiendena svåra och det fanns massor av sätt att utforska banken vilket gjorde att detta uppdrag verkligen stack ut från mängden.

  9. Dishonored 2
  10. Dishonored 2 är inte bara årets bästa spel utan förmodligen ett av de bästa spelen denna konsolgeneration. The Witcher 3 är det enda andra spelet jag tycker kan fajtas om den titeln med Dishonored 2.

    Jag älskade första Dishonored med sin vackra design, lysande story och lika lysande gameplay. Dishonored 2 är dock bättre på alla sätt! Designen är absolut toppklass och världen med Karnaca och Dunwall är spektakulär. Dishonored har en unik stil, men påminner samtidigt om Bioshock, särskilt i karaktärsdesignen som är lite ”serieaktig”.

    Miljöerna i Dishonored 2 är fantastiska.

    Tidigt i spelet får du välja om du vill spela som kejsarinnan Emily Kaldwin, som bara var ett barn i det förra spelet, eller som hennes far Corvo Attano, som var huvudprotagonisten i det första spelet. Jag valde att spela som Emily med hennes specialkrafter där min favorit var en kombination av Domino, där man kan länka ihop fiender och om du dödar eller gör en fiende medvetslös så möter de andra fienderna samma öde. Den andra favoritkrafter var Doppelgänger där en eller två dubbelgångare kan slåss vid din sida.

    Det går att spela på ett ickedödligt sätt där du smyger runt, eller så kan du rusa in med vapnen dragna och mörda allt i din väg. Precis som med Deus Ex Mankind Divided så ville jag utforska hela världen ostört, vilket innebar att praktiskt taget alla fiender fick möta sin skapare!

    Dishonored 2 är betydligt mer soligt och ljust än det första spelet.

    Kapitlet där man ska navigera genom The Clockwork Mansion, en herrgård där rummen kan ändra form och funktion är något av det bästa i speldesign som jag någonsin har sett. En milstolpe i spelutveckling och något som måste upplevas!

    Ett annat alldeles strålande kapitel är ”A crack in the slab” där du kan växla mellan olika tidslinjer och påverka den andra tidslinjen med ditt agerande. Det påminner om det mycket bra, men bortglömda, spelet Singularity som släpptes för förra generationens konsoler.

    Dishonored 2 är ett mästerverk till spel och alldeles underbart. Tveklöst 2016 års bästa spel!

Filmklipp

Jag har även gjort ett filmklipp med årets bästa spel där jag på knagglig engelska räknar ner. Titta gärna!

Playstation 4, starten på en ny konsolgeneration

En ny konsolgeneration har startat och jag är numer stolt ägare till en Playstation 4. Då jag bokade min PS4 redan i somras så innebar det att jag kunde hämta ut min konsol redan på lanseringsdagen. Eller rättare sagt på lanseringsnatten. Gamestop höll nattöppet och jag var en av några tappra själar som åkte ut till Örebros stora köpcentrum för att hämta ut min konsol.

Efter att nu har haft möjlighet att spela på PS4 i några dagar så är det första intrycket mycket, mycket positivt. Praktiskt taget allt är förbättrat mot PS3 och det känns ju lovande då jag tror att vi kommer att få se PS4:ans fulla kapacitet först om två-tre år.

Bättre handkontroll

Handkontrollen, DualShock 4, är betydligt bättre än sin föregångare. Den är större, tyngre och känns mer gedigen och betydligt skönare att spela med i längre stunder. Det enda negativa som jag har stött på är att det är lätt att missa delningsknappen och optionsknappen och istället trycka på touchplattan mitt på kontrollen. En lite rolig funktion, men som samtidigt enerverat i Killzone Shadow Fall är att DualShock 4 har en inbyggd högtalare.

DualShock 4 är en klar förbättring mot sin föregångare.
DualShock 4 är en klar förbättring mot sin föregångare.

Men spelen då, hur ser allt ut och hur fungerar det?

FIFA 14, bättre än sin motsvarighet till PS3

Sanningen är att FIFA 14 inte är någon revolution jämfört med sin dito på PS3. Om man är van att spela på PS3 så kan man med lätthet börja spela även på PS4. Det märks dock att det är bättre upplösning på spelet nu vilket gör att allt ser skarpare ut. Publiken ser dessutom mer ut som en riktig publik än platta pappersfigurer. Det märks också att FIFA 14 flyter på med snabbare bilduppdatering och spelet är mer responsivt och ”alert”.

Killzone Shadow Fall

Det andra spelet som jag köpte till lanseringen var Killzone Shadow Fall. Egentligen så hade jag bokat Watch Dogs, men då det spelet försenades så fick det bli Guerillas FPS istället. Visuellt så skiljer sig Shadow Fall rejält mot tidigare Killzone-spel. Här är det en ljusare och mer öppen värld än tidigare. Det är både bra och dåligt. Jag gillar att allt inte är så linjärt och att man faktiskt kan gå vilse, även om detta är något som recensenter har klagat på. Jag vill ha lite tuggmotstånd och upptäckande. Jag saknar dock den mörka estetiken som tidigare spel har bjudit på, även om det finns sådana inslag senare in i spelet.

Visuellt så är Killzone Shadow Fall riktigt snyggt dock, och visar upp en del av potentialen i Playstation 4. Flytet är riktigt bra även här i bilduppdateringen och det känns responsivt på ett sätt som jag tidigare inte har varit van vid på konsolspel.

Ett ljusare, och mycket vackert, Killzone Shadow Fall.
Ett ljusare, och mycket vackert, Killzone Shadow Fall.

Killzone Shadow Fall använder sig av den inbyggda högtalaren i DualShock 4 när man spelar upp ljudloggar vilket är riktigt häftigt och ger ett djup. Problemet, och det som är enerverande, är att ljudet spelas upp där även när man sitter med hörlurar inpluggade i förstärkaren och så vitt jag har sett så går det inte att istället flytta det ljudet till hörlurarna. Inte bra.

Ett annat minus med Killzone Shadow Fall är att det är otroligt långt mellan sparpunkterna om du vill ta en paus i ditt spel. I en av de första gångerna jag spelade så förlorade jag nästan en timmes spelande enbart för att det inte hade sparats. Jag utgick från att när texten ”Kontrollpunkt” visades så innebar det att spelet sparades där. Så var det alltså inte och därför är det väldigt otydligt när spelet sparas. Jag är långtifrån ensam om att störa mig på detta och på Killzones forum så finns det en tråd som vittnar om att rätt många avskyr detta sätt.

PS4 är bara i startgroparna och vi har en härlig konsolgeneration framför oss. Nu är jag nyfiken på kommande spel som nya Mirror’s Edge och redan nämnda Watch Dogs. Även det nya Infamous-spelet ska bli härligt att sätta tänderna och sist men inte minst: Vad kan suveräna Naughty Dog göra till PS4? Uncharted 4 är redan utannonserat och mer härligheter lär komma från studion som gjorde den förra konsolgenerationens bästa spel, The Last of Us.

Farväl till en konsolgeneration: De 25 bästa spelen till Playstation 3 och Xbox 360

En ny generation av spelkonsoler släpps om lite mer än en månad och detta gör att det känns som ett ypperligt tillfälle att sammanfatta den utgående konsolgenerationens bästa spel. I slutet av maj 2008 så köpte jag en Xbox 360. Sedan i juli 2010 så köpte jag även en Playstation 3. Detta har inneburit att jag har hunnit att spela en hel del spel och denna lista har varit svår att sätta ihop.

I listan så saknas FIFA-spelen då jag inte riktigt har kunnat bedöma dem på samma sätt som de andra spelen. Att bedöma FIFA-spelen har inte heller känts lika relevant som att bedöma de andra spelen på listan.

Half-Life 2 saknas också på listan då jag bedömde att det spelet tillhörde konsolgenerationen innan, då spelet släpptes till den första Xboxen innan det putsades upp och hamnade på The Orange Box.

Spelen på listan har utan undantag spelats på antingen Xbox 360 eller Playstation 3. Detta är alltså de 25 bästa spelen enligt mig till de konsolerna. Lämna gärna en kommentar!

  1. Singularity
  2. Singularity känns som ett spel som kom från ingenstans och med en spelmekanik som kändes ny och fräsch. På ytan är det en first person shooter som jämförts med både Half-Life 2 och Bioshock. Det är inga dåliga spel att jämföras med och Singularity förtjänar den jämförelsen även om de två spelen är snäppet vassare.

    På en den sovjetiska ön Katorga-12 har ett experiment gått fel och som en amerikansk soldat försöker du ta reda på vad som har gått fel och på vilket sätt du kan stoppa det som har gått fel. Till din hjälp har du ett vapen som gör att du kan hoppa mellan två olika tidspunkter. Nutid och 1955, då experimentet gick fel. Dina handlingar i 1955 kan påverka nutiden, och i Singularity så har du möjligheten att skriva om historien.

    Singularity är ett stämningsfullt äventyr som jag uppskattade väldigt mycket. Rysk estetik kombinerad med lite steampunk och futurustiska inslag träffade rätt hos mig.

    Tidigare blogginlägg:

    Singularity

  3. Sleeping Dogs
  4. I ett öppet Hong Kong så får du på bästa Infernal Affairs-sätt ta huvudrollen som en polis som ska infiltrera den undre världens knarkaffärer. Huvudkaraktären Wei Cheng arbetar sig upp inom brottsimperiet och tillvaron som både polis och framgångsrik kriminell blir allt mer komplicerat. Både uppdrag, handling och den öppna världen överraskade mig mycket positivt när jag spelade Sleeping Dogs. Det är lätt att bli engagerad och med tanke på att Hong Kong är så pass komprimerat i spelet så finns det något som lockar överallt. Ett nytt grepp som jag inte sett i något annat spel med öppen värld är att du i Sleeping Dogs inte enbart använder dig av vapen för att slå dig fram, utan också använder dig av Wei Chengs kampsportskunskaper som ett farligt vapen mot dina motståndare.

    Handlingen i Sleeping Dogs är också oväntat bra och dubbelheten i att Wei Cheng både är en undercoverpolis samt en lyckad brottsling är ett bra grepp.

    Sleeping Dogs är en liten pärla inom en genre som har blivit synonym med Rockstar.

    Hong Kong känns levande och spännande att upptäcka i Sleeping Dogs.
    Hong Kong känns levande och spännande att upptäcka i Sleeping Dogs.

  5. Gears of War 2
  6. Gears of War-spelen är nog starkast förknippade med sin multiplayerdel, men faktum är att även singleplayerdelen är värd att lyfta fram. I otroligt snygga miljöer så är man ledaren i en grupp av brölande alfahannar. Storyn, om en invasion av underjordingar, ja inte utomjordingar, är kanske inte den starkaste som setts i ett spel. Handlingen är inte direkt dålig, men den stora stjärnan i Gears of War 2 (och även i de andra spelen) är spelmekaniken. Kontrollen är helt klockren och det är fantastiskt kul att som Marcus Fenix ta sig an de invaderande locustvarelserna.

    Gears of War-spelen är förutom väldigt bra kontrollmässigt även väldigt snygga rent tekniskt. Det märks att Epic Games som utvecklar Gears of War även är företaget bakom Unreal Engine, den spelmotor som Gears of War byggs i och som även väldigt många andra spel också byggs i (Bioshock, Batman Arkham Asylum, bara för att nämna två som finns med på denna lista). Det är imponerande hur mycket kraft Epic lyckas pressa ur Xbox 360.

  7. Killzone 2
  8. Tungt, mörkt och med en estetik som för tankarna till nazism. Killzone 2 utspelar sig på planeten Helghan som är hem åt våra motståndare, helghast. På Helghan är spelaren en del av en styrka som ska ta ledaren för helghast, kejsaren Visari, till fånga. Just berättelsen i Killzone 2 (och även 3) är av det svagare och mer oengagerande slaget, men där Killzone 2 brister i berättelse så är den desto starkare i design och stil. Helghan är en ogästvänlig och mörk planet och den totalitära militärmaktens symboler finns överallt. När det gäller spelmoment så är Killzone 2 också en positiv upplevelse och vapnen känns ”tunga”, vilket ger dem en realism.

    Även om uppföljaren, Killzone 3, är bra så är det Killzone 2 som är seriens bästa stund. I samband med att Playstation 4 släpps så kommer Killzone: Shadow Fall. Det ser riktigt bra ut och förhoppningsvis så får Killzone-serien ny kraft på Playstation 4.

  9. Mirror’s Edge
  10. Svenskutvecklade Mirror’s Edge har helt klart sina brister men jag kan förbise många av dessa då spelet är en visuell höjdare som utspelar sig i en futuristisk storstad. I rollen som parkourlöpande budbärararen Faith kan man ta sig genom hela äventyret utan att skjuta en enda motståndare. Något som för egen del visade sig omöjligt i slutändan.

    Spelet hade som sagt sina brister, kanske rent spelmekaniskt, men när man fick upp flytet i löpningen och susade fram över och under hinder högt uppe på hustaken så var Mirror’s Edge en njutning. Handlingen kan också lämna en del att önska, men just det visuella och det faktum att det är ett parkourspel som faktiskt fångar känsla av löpning i en förstapersonsvy gör Mirror’s Edge till en unik upplevelse.

    När nu en ny generation konsoler snart kommer så får vi äntlingen återse Faith. Något oväntat, då Mirror’s Edge var långtifrån en kommersiell succé.

    Minimalistisk och stilistisk parkour i Mirror's Edge.
    Minimalistisk och stilistisk parkour i Mirror’s Edge.

  11. Infamous
  12. Med superkrafter i en öppen värld så finns det en hel del att utforska. I Infamous så slipper utvecklaren Sucker Punch att hindras av realism, något som kan vara både en börda och välbehövliga ramar i andra spel. Cykelbudet Cole McGrath får efter en olycka förmågan att skjuta elektricitet ur sina händer. Med sina nyvunna krafter så blir Cole mer distanserar från vanliga människor men inser även att hans förmåga ger nya möjligheter. I Infamous har du som spelare också valet att göra gott eller ont.

    Just att kopplingen till realism saknas på det sätt som det mer finns i Grand Theft Auto gör att Infamous i vissa moment känns mer lekfullt och roligt. Att hoppa mellan hustak och skjuta elektricitet är otroligt givande, även om själva ramberättelsen kanske är lite svagare.

  13. Crysis 2
  14. Crysis-spelen brukar nästan mer talas om som någon typ av teknikdemonstrationsspel för PC-ägare än som spel. Detta är synd då Crysis står sig bra som spel också, även till konsoler. I Crysis 2 får du som Prophet bekämpa hårda kamper i ett sönderbombat New York som har ockuperats av utomjordiska krafter. Iklädd en högteknologisk dräkt som ditt främsta vapen är det en pulshöjande och häftig upplevelse att ta sig an denna kamp. Miljöerna tilltalar väldigt och stora ytor innebär att du kan välja flera tillvägagångssätt mot dina utomjordiska fiender.

    Dräkten ger dig möjlighet att vara osynlig under kortare sekvenser och när man smyger fram genom flera utomjordingar som letar efter dig och vill dig väldigt illa så ökar pulsen ordentligt.

  15. Dead Space
  16. Science fiction och rymd är ämnen som jag är svag för i populärkulturen. Dead Space är en blandning av sci-fi, skräck och rymd det är en nervkittlande upplevelse där man som skeppsreparatören Isaac Clarke hamnar i en mardrömstillvaro på det gigantiska gruvskeppet Ishimura. När Ishimura, vars uppgift är att ”knäcka” planeter för att skörda dem på resurser, blir helt tyst så skickas en delegation av tekniker och medarbetare för att undersöka vad som har hänt. Bland dessa hittar vi vår protagonist Isaac Clarke. Väl framme på Ishimura så är allt ödsligt och dött och snart går det upp för dig att något fruktansvärt har skett på Ishimura.

    Mot skrämmande fiender i det mörka skeppet får man i Isaac Clarkes skor ta vad som finns till hands. Som reparatör så har Isaac sina verktyg till hands och plasmaskäraren fungerar alldeles utmärkt till att ta kål på monster som är ute efter att göra tillvaron odräglig för Isaac.

    Dead Space var en härlig blandning av skräck, religion, science fiction och rymd. En lysande blandning som i skrivande stund har två uppföljare.

    Rymdskräck i Dead Space.
    Rymdskräck i Dead Space.

  17. Dishonored
  18. I kuststaden Dunwall, baserad på 1800-talets London och Edinburgh så ikläder man sig rollen som den oskyldigt mordanklagade livvakten Corvo Attano. Smygandes på illaluktande, råttinvaderade gator och över hustaken skulle Corvo Attano försöka att rentvå sitt namn, hitta och sätta dit de skyldiga och återfinna kidnappade prinsessan Emily Kaldwell, dotter till den mördade drottningen som Corvo var livvakt till.

    Jämförelserna med Half-Life 2 och Bioshock går att se och den visuella stilen tilltalar mig verkligen där realism har fått stå tillbaka lite för stilism. Det är spännande att smyga omkring och så tyst som möjligt försöka ta sig fram. Om man är som jag, rätt dålig på att smyga i spel, så får man istället förlita sig på vapen och att svinga svärd och sedan fly hals över huvud. Även detta går för det mesta bra, även om det i vissa fall kunde bli rätt svårt.

    Bland röstskådespelarna finns flera stora namn. Rösten till prinsessan Emily görs av Chloë Grace Moretz, känd som Hit-Girl från Kick-Ass-filmerna. I andra roller hittar vi bland andra Susan Sarandon, Carrie Fischer, Michael Madsen och Lena Headey.

    Tidigare blogginlägg:

    Dishonored är en engagerande och visuell fröjd

  19. Deus Ex: Human Revolution
  20. Pulserande elektronisk musik och tät spänning i futuristiska och neonglittrande sci-fi-miljöer gjorde Deus Ex: Human Revolution till en nervkittlande upplevelse. Att smyga runt i stora byggnadskomplex medan soldater och maskiner gör sitt bästa för att hitta dig och ta kål på dig var en kanonupplevelse. Även om Deus Ex hadde sina svagheter, bossfighterna exempelvis, så är det ett spel jag gärna återkommer till i mina tankar. Soundtracket av Michael McCann lyssnar jag på fortfarande.

    Det fanns flera tillvägagångssätt att ta sig runt i Deus Ex: Human Revolution och faktum är att du kan klara hela spelet utan att döda någon, förutom bossarna. Jag som är urusel på att smyga i spel förlitade mig dock inte på denna taktik, utan det blev en skjutfest utan motstycke. Det fungerade även det.

    Tidigare blogginlägg:

    Deus Ex: Human Revolution är en snygg framtidsvision

    Deus Ex: Human Revolution.
    Deus Ex: Human Revolution.

  21. Batman Arkham City
  22. Uppföljaren till Arkham Asylum innehåller mer av det goda, med en större miljö att utforska, en vass story och klassiska Batman-skurkar. Dessutom så ser allt fantastiskt ut och den mörka stämningen som präglade Arkham Asylum finns kvar även i denna uppföljare. Spel med öppna världar brukar kunna brista lite i handling och det är svårt att kunna styra spelaren åt det håll man vill i berättelsen om ett spel inte är så pass linjärt. Detta är dock inget som Arkham City lider av och både värld, handling och spelmekanik är alldeles utmärkt.

  23. Grand Theft Auto IV
  24. Spelet som startade denna konsolgeneration för min del var Grand Theft Auto IV. Efter att ha läst recensioner och sett trailers och bilder från Grand Theft Auto IV så var suget på absolut topp vilket gjorde att jag sålde min Playstation Portable och investerade surt förvärvade pengar i en Xbox 360 med Grand Theft Auto IV som det första spelet. Tidigare erfarenheter av Grand Theft Auto-serien var fantastiska Grand Theft Auto San Andreas som jag spelat hemma hos en kompis samt GTA Liberty City Stories som jag hade spelat på Playstation Portable.

    När jag exhalterat matade in skivan i Xboxen och fick uppleva Nikos äventyr i Liberty City för första gången tappades hakan och en pöl av saliv bildades i knäet. Att ett spel kunde se ut så här! Att en värld kunde vara så fri. Jag var helt hänförd, då detta också var mitt första möte med denna generations grafik och teknik.

    Spelet i sig var inget annat än ett mästerverk i mina ögon förälskelsen var ett faktum. Än i dag så kittlar seriens frihet och Grand Theft Auto IV håller fortfarande och är ett alldeles utmärkt spel.

  25. Red Dead Redemption
  26. Att Rockstar är kungar när det kommer till öppna spelvärdar befäste de med western epostet Red Dead Redemption. Lite förenklat har det beskrivits som Grand Theft Auto i vilda västern. Och även om det är en beskrivning så är den rätt banal. Red Dead Redemption står bra på egna ben utan att behöva jämföras med Grand Theft Auto.

    Grand Theft Auto IV var ett lysande, men Red Dead Redemption var faktiskt ännu bättre. Att jag, som sedan barnsben haft en fäbless för westerngenren, fick uppleva en mustig cowboyhistoria var inget annat än helt fantastiskt härligt. De omväxlande miljöerna och känslan när du susade fram på en hästrygg genom övergivna byar, eller när du tog upp kampen med banditgäng var inte lik något annat spel. Världen som Rockstar har byggt upp var stor och stor tid och möda måste ha lagts ner på att ge olika områden olika identiter. När man efter flera timmar spelande tar sig över till Mexiko så är det en helt annan miljö och stämning än det varit tidigare. Det ger en verkligen känslan av att man har kommit till ett nytt land.

    Red Dead Redemption kan också vara det av Rockstars spel med mest engagerande handling, och slutet är något som jag tror de flesta som har spelat spelet kommer att komma i håg.

    Nu håller jag tummarna för att vi får fortsatt uppleva äventyr i västern på den kommande konsolgenerationen.

    En öppen värld i västernmiljö fungerade alldeles utmärkt, det bevisade Red Dead Redemption.
    En öppen värld i västernmiljö fungerade alldeles utmärkt, det bevisade Red Dead Redemption.

  27. Grand Theft Auto V
  28. Med Grand Theft Auto V visade Rockstar än en gång var skåpet skulle stå när det gäller öppna världar i spel. Från Liberty Citys New York-pastisch har vi nu tagit oss till Los Santos, Rockstars tolkning av Los Angeles och Kalifornien. Här är miljön verkligen huvudrollsinnehavaren och påståendet att Grand Theft Auto V ska vara världens dyraste spel är något som jag inte ifrågasätter. Researchen inför spelet lär ha varit enorm och världen i Grand Theft Auto V består av så otroligt många detaljer att det är lätt att glömma bort att det faktiskt finns uppdrag och moment att utföra som faktiskt för handlingen framåt också. Många gånger kunde jag bara köra runt i en bil eller flyga runt i en helikopter och njuta av den fantastiska miljön. Trots att jag har avslutat huvudhistorien så känns det som att jag bara har skrapat på ytan till möjligheterna i Los Santos.

    Själv historien kretsar kring tre kriminella som slår sina påsar ihop och utför flera rån och kupper. Detta är ett nytt drag i Grand Theft Auto, med tre protagonister (även om vi fick en försmak av det i ett uppdrag i Grand Theft Auto IV). Det fungerar fantastiskt bra med olika protagonister och det gör även att vi växlar mellan olika miljöer och förutsättningar. Dock är det anmärkningsvärt att Rockstar, trots tre protagonister, inte har valt att låta någon av dem vara kvinna.

    Vi får även träffa några andra karaktärer från tidigare delar i serien och det är med tungt hjärta som jag återstiftade bekantskapen med Johnny Klebitz från speltillägget till Grand Theft Auto IV, The Lost and Damned.

    När sluttexterna rullar efter ungefär 45 timmars spelande så vill jag fortsätta att upptäcka Los Santos. Det om något är ett gott betyg.

  29. Batman Arkham Asylum
  30. Ett mörkt Batman-spel med fantastiska röstskådespelare och grymma miljöer i form av Arkhams kombinerade psyksjukhus och fängelse gjorde Batman Arkham Asylum till en oväntad dundersuccé. Batman var bister och hård när han gjorde upp med sjukhusets galna brottslingar, ledda av Jokern, briljant röstskådespelad av Mark Hamill, mer känd som Luke Skywalker.

    Batman Arkham Asylum innehåller så mycket att utforska, så många knäppa motståndare ur den rika Batman-katalogen av skurkar och spelet ser också fantastiskt snyggt ut. Jämförelser med 60-talets kitschiga serie med Adam West i huvudrollen är omöjlig att göra, spelet ligger närmare Frank Millers och Christopher Nolans Batman, även om spelets Batman är en äldre och surare version än vad Nolans Batman är.

    Dold av skuggorna kan Batman välja ett mer osynligt tillvägagångssätt att ta hand om Arkhams kriminella. Detta är nästan ett måste då det är tydligt att Batman inte är någon superhjälte om hans ställs mot motståndare med automatvapen och inte har en flyktväg. Taktik är viktigt och till sin hjälp har Batman en speciell syn som han aktiverar i masken. Synen, detektivläget, gör att han kan se hjärtslag, vilka vapen som motståndaren bär samt att det går att se skurkar genom väggar. Om det är någon kritik som Batman-spelen har fått så är det att den synen är lite välBatman Arkham Asylym är stämningsfullt och ibland lite läskigt, och alldeles, alldeles utmärkt.

    Batman Arkham Asylum.
    Batman Arkham Asylum.

  31. Mass Effect 2
  32. Att Mass Effect 2 är mittendelen i en trilogi märks emellanåt. Själva huvuddelen av spelet går ut på att bygga upp en besättning som ska ta sig an det annalkande hotet. Detta är dock inte direkt något negativt och i spelmomenten är Mass Effect 2 ett rejält lyft mot det första spelet. Här finns även huvudantagonister i form av rasen Collectors. Commander Shepard samarbetar med människoterroristorganisationen Cerberus för att tillsammans med dem möta hotet. Det större, övergripande, hotet i form av Reapers får dock vänta till den avslutande delen Mass Effect 3.

  33. Portal
  34. När Valve släppte The Orange Box, med Half-Life 2 och episod 1 och 2 till Half-Life 2 så fanns även Portal med på skivan. Det blev snabbt det spel som det talades mest om i denna samling av spel (där även Team Fortress 2 ingick). I Portal så vaknar du upp inlåst i ett enorm testkomplex där du ska ta dig igenom diverse olika banor användandes av ett gevär som skjuter portaler som du kan gå igenom. Själva pusselmomenten är riktigt vassa och addera dessutom en handling och en nyfikenhet kring vad som har hänt, vem du är och vad du är på för ställe så får du ett otroligt bra spel.

    Testbyggnadens helgalna artifiella intelligens GLaDOS verkar till en börjar vara neutralt inställd till dig, men under spelets gång framkommer en beytydligt mer obehaglig sida. Trots detta ler du glatt genom glåporden och eländet som GLaDOS utsätter dig för.

  35. Fallout 3
  36. Att utforska ett framtida postapokalyptiskt Washington i enorm skala är godis för en postapokalypsbesatt man som jag. Den stora världen präglas dessutom av femtiotalets estetik vilket var en lyckad kombination. Med Fallout 3 så fanns det inte en tråkig stund och under uppdragen slängdes man mellan spänning och upptäckarglädje.

    Känslan av att planlöst vandra omkring och helt plötsligt stå öga mot öga med två supermutanter i någon liten bebyggelse är mycket häftigt. Och skrämmande. Det är också fantastiskt kul att utforska olika bunkrar där andra har gömt sig undan från undergången, precis som man själv gjorde i bunker 101. De olika bunkrarna har ofta olika teman och olika händelser som har utspelat sig där tidigare och som man nu kan se spår av. En bunker har exempelvis experimenterat med kloning, i en annan bunker kan man hitta en följeslagare som man kan ha stor nytta av. En av bunkrarna lyckades jag inte ens ta mig in i, innan jag dog av den stora strålningen.

    Just strålning ligger över allt i världen då undergången kom i form av atombomber. Äventyret inleds just i en bunker och vår protagonist vet inte om något annat här i världen till dess att fadern lämnar bunkern, och man själv ger sig av efter. Det är efter en timmes speltid som man för första gången får se omvärlden år 2077 och det blir en häftig start på spelet då man kliver ut och bländas av det starka solljuset med en hel värld av möjligheter framför sig.

    Det viskas lite om ett att ett nytt Fallout är på gång till nästa generations konsoler, och det är något som jag verkligen ser framemot. På minussidan med Fallout är att det inte är speciellt tekniskt snyggt, något som det säkert blir ändring på om det kommer till nästa generations konsoler.

    Fallout 3 innebar en hel värld av underbar postapokalyps.
    Fallout 3 innebar en hel värld av underbar postapokalyps.

  37. Bioshock 2
  38. Även om Bioshock 2 blev hyllat av kritikerkåren och fick mycket höga betyg så fick det ett svalare mottagande av den större massan än vad jag tycker att spelet förtjänat. Att följa upp en sådan höjdare som Bioshock måste ses som en svår uppgift, men jag tycker att Bioshock 2 lyckas alldeles utmärkt. Vi är tillbaka i Rapture, den enorma staden på havets botten. Denna gång med ett lite annorlunda perspektiv än det vi hade i första spelet. Nu är vi en av männen bakom maskerna, en Big daddy.

    Kritiken mot Bioshock 2 var att det var ”mer av samma”. Detta gör mig absolut ingenting då Rapture och dess historia är intressant och något som jag gärna utforskade ännu mer.

    Värt att nämna är också att det kom ett alldeles lysande nedladdningsspel till Bioshock 2 som heter Minerva’s Den. Av alla speltillägg så är Minerva’s Den det absolut bästa som jag har spelet och slår alla Mass Effect-spelens tillägg, även om dessa också är bra.

  39. Mass Effect 3
  40. Den avslutande delen om Commander Shepard var en uppvisning i avslut. Efter att ha investerat timmar efter timmar i de två första spelen så skulle nu rymdeposet avslutas. Med sig i bagaget fanns beslut och handlingsutvecklingar från de två första spelen. Pressen på Bioware att ge oss ett värdigt farväl till Shepard fanns där minst sagt och tyvärr så fick berättelsen kanske inte det mäktiga slut som spelare krävde. Faktum är att Bioware ändrade slutet efter allt för upprörda röster höjts. För egen del tycker jag att slutet dög, även om problemet snarare låg i att det fanns några rejält stora logiska luckor. Det lämnar en lite avslagen eftersmak, men trots detta så ska ingen tvivla på att Mass Effect 3 är ett mycket bra spel.

    I Mass Effect så är jorden hotad av de enorma uråldriga maskinerna Reapers. Det ser rätt hopplöst ut för både mänskligheten och resten av galaxen och denna ödesmättade stämning ligger över hela spelet på ett riktigt lyckat sätt.

    Det som trots detta saknas, och det saknades även i Mass Effect 2, är en stark och tydlig antagonist. Det må låta konstigt med tanke på att det finns antagonister i båda spelen, men Saren som var huvudmotståndare var en välskriven och välspelad karaktär med djup och intressant bakgrund som tyvärr aldrig överträffades. Detta till trots: Det var rätt häftigt att stå öga mot öga mot en Reaper och det måste ses som ett av de starkare momenten i trilogin.

    Tidigare blogginlägg:

    Underbara Mass Effect 3

    Mass Effect 3.
    Mass Effect 3.

  41. Portal 2
  42. Uppföljaren till det första Portal fördjupar historien bakom antagonisten GlaDOS och Chell, den tysta protagonisten. Något som är nödvändigt då Portal 2 är ett fullängdsspel som står på egna ben efter att det första Portal hade varit en del av The Orange Box. I Portal 2 får vi veta historien bakom Aperture science och spelet är en resa både fysiskt och bildligt genom Aperture Sciences historia.

    Pusselmomenten är tillbaka från det första Portal, även om det nu inte direkt är olika testkammare man ska ta sig igenom på samma sätt som i det första Portal. En lång tid har gått i spelet sedan det första spelet utspelade sig och det syns genom att Aperture Science är vildvuxet och illa fungerande. Fusionen mellan natur och teknik är härliga miljöer att befinna sig i dessutom är det ett bra tempo på växlandet av olika miljöer och typer av rum i spelet.

    Den största styrkan med Portal 2 är för min del all symbolik och alla små ledtrådar till vad som egentligen har hänt som finns att hitta. Det är svårt att se hur Valve ska kunna ta historien vidare i en eventuell uppföljare, men trots detta så hoppas jag på att någon gång få uppleva fortsättningen på Chells äventyr, kanske i en annan miljö?

    Tidigare blogginlägg:

    Portal 2 är en lysande uppföljare

    Lång tid har gått sedan det första Portal utspelade sig, och det syns.
    Lång tid har gått sedan det första Portal utspelade sig, och det syns.

  43. Uncharted 2: Among Thieves
  44. Nathan Drakes bästa äventyr tar oss runt jorden och i sann Indiana Jones-anda letar vi artefakter och arkeologiska föremål. Naughty Dogs spel är dessutom en visuell höjdare med stark story och vackra miljöer. Min favorit från Uncharted 2: Among Thieves var den tibetanska byn och stämningen i den. Det är dock långt i från den enda minnesvärda miljön i spelet och man slängs mellan olika miljöer och situationer. Från den heta, soldränkta, gator till iskalla snöstormar uppe i berg.

    Övernaturliga inslag kan blandas med historia och historiska myter. Jämförelsen med Indiana Jones fungerar även här och förstärks av att huvudkaraktären Nathan Drake delar samma stil och nonchalans som arkeologen med hatt. Eller Han Solo för den delen. Även birollskaraktärerna är starka och i Uncharted 2 så slits Nathan Drake mellan två romantiska intressen, två kvinnor som faktiskt har en egen karaktär och fyller en funktion mer än att bara vara just ett romantiskt intresse.

    Alla Uncharted-spel bjuder på fantastiska matinéäventyr, men seriens höjdpunkt var Uncharted 2: Among Thieves med de bästa miljöerna och ett otroligt vasst röstskådespel.

  45. Bioshock Infinite
  46. Från havets botten till ovanför molnen. Även om resan från det första Bioshock till det senaste är stort rent avståndsmässigt så återfinner vi flera av komponenterna som gör detta till ett Bioshock-spel. Slitningarna i samhället finns där, kritiken mot den rådande hegemonin och man riktigt känner hur det bubblar under den välpolerade ytan i Bioshock Infinite. Bakom de höga tankarna och de vackra och välstädade miljöerna finns rasism och mörker. När revolutionen kommer så förvånar det föga.

    Booker DeWitt är en föredetta Pinkertonagent och nu mer en privatdetektiv som på grund av skulder tar ett jobb i Columbia, staden ovanför molnen, hämta en fängslad ung kvinna som vaktas av en enorm mekanisk fågel. Givetvis är det långt i från så enkelt som att bara åka upp dit och hämta henne och det ska visa sig att det finns fler och betydligt mer komplicerad anledningar till att Booker är i Columbia. Elizabeth, flickan som ska hämtas visar sig ha oanade förmågor och under spelets gång så blir hon en stark bundsförvant och en karaktär som man verkligen bryr sig om. Rent spelmekaniskt så hjälper Elizabeth Booker och är sällan i vägen för honom utan är mer en tillgång under hårda strider.

    Precis som i tidigare Bioshock-spel så är både stilen och berättelsen de två stora triumfkorten i Bioshock Infinite. Det är en otrolig värld som Irrational Games målar upp, med affischer, reklam och ljudkuliss som säljer in bilden av en tidig 1900-talsutopi ovanför molnen. Ännu starkare än den fantastiska stilen är dock handlingen som är något av det mest engagerande jag någonsin har upplevt. Det första Bioshock har förmodlingen den bästa och mest stämningsfulla inledning i spelvärlden enligt mig. Bioshock Infinite kan ha spelvärldens bästa avslutning och det är med stor behållning som man kan läsa andra spelares teorier kring slutet. Precis som i Portal 2 så finns det möjlighet till tolkningar och flera lager av aspekter att ta in när man själv gör sin tolkning.

    Tidigare blogginlägg:

    En resa ovanför molnen i Bioshock Infinite

    Bioshock Infinite hade ett fantastiskt slut och var vackert rakt igenom.
    Bioshock Infinite hade ett fantastiskt slut och var vackert rakt igenom.

  47. Bioshock
  48. Få spel har haft en sådan inledning som fångat mig så som Bioshocks inledning gjorde. Du befinner dig på ett flygplan som kraschar och omgiven av brinnande bråte från planet börjar du simma mot en ensam fyr mitt i havet. Där finns en typ av hiss, redo att ta dig ner under vattenytan. Till tonerna av Bobby Darins Beyond the Sea börjar du resan ner mot Rapture. Denna förfallna utopi under vattnet där det mesta har gått fel.

    I det som tidigare har varit en plats för tänkare, artister och forskare så har invånarna börjat att experimentera med genmanipulation. Något som inte var en särskilt bra idé skulle det visa sig då de flesta av Raptures invånare har blivit söndermanipulerade, galna vrak som är ute efter att mörda dig, och varandra, när tillfälle ges. I Rapture så vandrar dessutom stora män i dykardräkter runt och vaktar små flickor som med enorma sprutor skördar lik på ADAM, den stamcell som krävs i genmanipulationen som Raptures invånare har blivit beroende på.

    Under spelets gång får du mer och mer insyn i vad som har lett till Raptures förfall och de politiska och personliga konflikter som kokar i staden på havets botten.

    Bioshock hade det mesta för att tilltala mig. En gåta om vem jag var, vad som hänt och en otroliga miljöer att utforska gjorde att timmarna med Bioshock var en otroligt givande upplevelse. Sex år efter att spelet släppts så håller det fortfarande fantastiskt hög klass och Irrational Games har bevisat med Bioshock Infinite att deras förmåga att berätta en berättelse inte var ett lyckokast i det första Bioshock.

    Bioshocks underbara miljöer och stämningssättande inledning fångade mig från första början.
    Bioshocks underbara miljöer och stämningssättande inledning fångade mig från första början.

  49. The Last of Us
  50. Ett av denna konsolgenerations sista spel är även det bästa. I Naughty Dogs The Last of Us var praktiskt taget allt av absolut världsklass. Miljöer, karaktärer och berättelse engagerade och kändes rakt igenom trovärdigt. Joel och Ellies känslomässiga resa och utveckling som karaktärer var minst lika imponerande som den rent fysiska resa som vi togs med på i The Last of Us.

    När en svampinfektion tar över världen och förvandlar många människor till levande monster, inte helt olika zombies, så förfaller samhället totalt. Stora tragedier och mindre och mer personliga tragededier går hand i hand och The Last of Us inleds med hur virusinfektionen får sitt utbrott och handlingen tar avstamp i just en personlig tragedi som spelaren i allra högsta grad får vara en del av. Efter en gripande inledning så flyttas vi 20 år framåt i tiden när människorna försöker att leva med katastrofen och den största delen av överlevande och ickeinfekterade människor bor i militärt styrda karantänzoner.

    Joel och Ellies fantastiska resa över ett infekterat USA inleds när Joel måste se till att Ellie kommer fram till Eldflugorna, motståndsrörelsen till den styrande militären.

    Den hotfulla och fantastiskt vackra miljön ramar in The Last of Us och jag känner mig säker på min sak när jag hävdar att inget annat spel är visuellt lika vackert till någon av denna generations konsoler som The Last of Us. Förutom det rent visuella så är även skådespelet, både i gester och röster, helt klockrent och Troy Baker som spelar Joel (och även Booker DeWitt i Bioshock Infinite) har blivit en stor favorit hos mig.

    Musiken till The Last of Us sätter också stämningen på ett magiskt sätt och Oscarsbelönade Gustavo Santaolalla har gjort ett alldeles ypperligt jobb.

    När praktiskt taget allt stämmer och man blir så pass känslomässigt engagerad i ett spel som jag blev i The Last of Us går det bara till slut att sammanfatta det på ett sätt: The Last of Us är denna konsolgenerations bästa spel.

    Tidigare blogginlägg:

    The Last of Us – en konsolgenerations svanesång

Denna konsolgenerations bästa spel, och det absolut bästa spel jag har spelat är The Last of Us.
Denna konsolgenerations bästa spel, och det absolut bästa spel jag har spelat är The Last of Us.

The Last of Us – en konsolgenerations svanesång

Studion bakom Uncharted-spelen bjuder på ett av årets mest fantastiska spelupplevelser med The Last of Us. Naughty Dogs postapokalyptiska resa genom USA bjuder på miljöer och karaktärer som stannar kvar hos dig även efter att spelet är avslutat.

Naturen har slagit tillbaka och träd och växter har släppt ut en mögelsvamp som infekterar människor och förvandlar dem till rasande zomb… infekterade.

I en inledning som kan få den lugnaste personen att börja svettas får vi stifta bekantskap med Joel och hans dotter under en kväll där de blir attackerade av sina infekterade grannar och blir tvungna att fly från sin stad. Hela världen är i kaos och paniken går att ta på när Joel och Sarah kämpar för sina liv och mot någonting de knappt kan förstå. Vad är det som händer? Varför händer det? The Last of Us ger oss ingen mjukstart och efter den pulshöjande och hjärtskärande inledningen förflyttas vi 20 år framåt i tiden.

En plågad och ärrad protagonist

Joel

20 år efter den fruktansvärda kvällen så är Joel är en plågad och ärrad man. Han har sett för mycket och gjort saker som kanske inte är helt moraliskt försvarbara. När han tillsammans med sin flickvän Tess ställs inför uppgiften att ta hand om och eskortera en fjortonårig flicka så är det inget som Joel jublar över. Fjortonåriga Ellie är dock viktig och motvilligt går Joel med på uppgiften.

Tillsammans med Ellie så får vi verkligen se Joel utvecklas och få ett djup. Samtidigt som Joel utvecklas så är det en utveckling som inte bara går mot det goda. En av The Last of Us största styrkor är att karaktärerna agerar mänskligt, med brister och svagheter, och mot slutet av resan ifrågasätter jag vissa delar av Joels agerande, samtidigt som jag under hela spelets gång har förståelse för honom.

Fantastiska Ellie

Fjortonåriga Ellie är en helt otrolig karaktär. Naughty Dog har verkligen hittat helt rätt i tonen när det kommer till hur Ellie ska framställas. Det är nog lätt att gå i fällan med att framställa henne som sockersöt och oskyldig, men istället så känns hon verklig, mänsklig. Som kött och blod. Ellie svär när hon blir upprörd, muttrar ”fucker” till en nedmejad infekterad, nynnar för sig själv, kommenterar världen omkring sig, ja, agerar som en människa agerar. Kombinerat med lite hårdare sidor finns det barnsligare och mer osäkra sidor. Precis som en människa, precis som en fjortonåring. Otroligt imponerande. Efter 20 timmar tillsammans med Ellie så bryr man sig om henne.

Ellie är en av spelvärldens bästa och mest trovärdiga karaktärer.
Ellie är en av spelvärldens bästa och mest trovärdiga karaktärer.

Det är anmärkningsvärt och otroligt kul att det samma år kommer två fantastiska spel med två starka kvinnliga bikaraktärer som kanske är de två bästa bikaraktärerna överhuvudtaget i spel. Ellie i The Last of Us och Elizabeth i Bioshock Infinite. Detta är två karaktärer som verkligen ger själ till sina spel.

Röstskådespelet i hela The Last of Us är superbt och Ashley Johnson är magnifik som Ellie. Även Troy Baker ska ha en stor eloge för sin insats som Joel. Samme Baker gav ju också sin röst till Booker DeWitt i Bioshock Infinite så man kan minst sagt kalla Bakers 2013 för lyckat. Det är inte bara Troy Bakers Joel eller Ashley Johnsons Ellie som är värda att få en eloge för starka rollprestationer utan praktiskt taget varenda karaktär är välspelad och känns levande och trovärdig. I rollistan så hittar vi flera spelveteraner som här gör lysande prestationer. Nolan North som spelar huvudkaraktären Nathan Drake i Uncharted (och är med i praktiskt taget vartenda spel som görs) gestaltar en karaktär som verkligen ger avtryck och som jag kommer att bära med mig länge efter spelets slut. Personliga favoriten Alyx Vance från Half-Life 2, eller Merle Dandridge som röstskådespelaren heter, dyker upp i en annan biroll. Det är rakt igenom toppkvalitet i röstskådespelet och fantastiska ansikts- och kroppsanimationer gör att du snabbt glömmer att det är spelkaraktärer.

Smarta, obehagliga och varierande fiender

Infektionsepidemin har förvandlat stora delar av mänskligheten till galna zombieliknande monster (de omnämns aldrig som zombies i spelet utan bara som ”infekterade”). På sin resa genom landet möter Joel och Ellie flera olika typer av infekterade. En del är så långt gångna i sin infektion att de tappat syn och istället lyssnar sig fram genom klickande, på samma sätt som med ekolod. Dessa infekterade kallas för ”Clickers” och är en fruktansvärt svår fiende att ha kål på. Principen ”Bättre fly än illa fäkta” är fullt applicerbar på The Last of Us många gånger.

Det finns andra varianter av infekterade och det i mängder! Många gånger satt jag med en svettig handkontroll och hjärtat i halsgropen och försökte att smyga mig förbi infekterade som inget annat hellre ville än att sätta tänderna i mig.

The Last of Us är svårt, och fienderna är smarta.
The Last of Us är svårt, och fienderna är smarta.

Det är inte bara infekterade som är ett hot. 20 år efter civilisationens förfall så har även moralen förfallit hos många. Det finns jägare som dödar människor för att komma åt kläder och mat, poliser som vill göra livet surt för dig för att du lämnat karantänzonen, vakter, stråtrövare och fler fiender som du kommer att få stifta bekantskap med under spelets gång.

Tack och lov så har du vapen att ta till, några pistoler och några gevär. Du kan även tillverka bomber och molotovcocktails av sådant som du hittar i världen. Det är dock snålt med tillgångar och det gäller att vara smart och taktisk för att inte stå med tomma fickor när du befinner dig i ett mörkt rum tillsammans med tre Clickers.

Fienderna är inga dumskallar utan reagerar på ljud du ger i från dig och kan smyga upp bakom dig, eller gruppera sig så att de anfaller dig från sidorna. För att ta sig igenom detta levande måste du ha huvudet på skaft för The Last of Us är svårt!

Levande och vackra undergångsmiljöer

En minst lika stor roll som huvudkaraktärerna spelar miljöerna i The Last of Us. Sönderrostade skyltar, överväxta byggnader, rasade skyskrapor och trasiga bilar finns överallt. Naturen har verkligen tagit tillbaka världen och dessa postapokalyptiska miljöer ger en otrolig stämning och inramning till berättelsen. Ett bekymmer som spel kan ha är att världen känns designad just för spelet och för karaktärerna, men så är inte fallet i The Last of Us. Det känns verkligen som en egen värld som kan stå på egna ben och Joel och Ellie försöker bara att ta sig fram och överleva i den världen.

The Last of Us bjuder på fantastiska miljöer.
The Last of Us bjuder på fantastiska miljöer.

Det finns hela tiden affischer, tidningar och skyltar som påminner om hur världen såg ut innan infektionsutbrottet och helt otroligt mycket möda måste ha lagts ner på detta från Naughty Dogs sida. Rent tekniskt sett så är det en imponerande bedrift som Naughty Dog står för. Jag har aldrig sett ett vackrare spel till denna generations konsoler än The Last of Us. Skuggor och ljus är helt trovärdigt. Hur vatten beter sig när man simmar i det, hur löv svajar i vinden, ansiktsuttryck på alla karaktärer, ja allt är på absolut topp och detta utan att spelet upplevs segt eller tappar bildrutor. The Last of Us är inget annat än ett tekniskt mästerverk och de konsolspel som kommer i närheten av denna tekniska perfektion är de två senaste Uncharted-spelen. Det säger en hel del om Naughty Dogs kompetens. Om Naughty Dog kan få spel att se ut så här på så pass gammal teknik som Playstation 3 så är jag mycket nyfiken på att se vad de kan göra med Playstation 4.

Engagerande berättelse och bra spelmoment

Handlingen i The Last of Us drar verkligen in mig och jag vill hela tiden vidare för att se vad som händer. Få gånger har ett spel fått mig så engagerad. Handlingen tar vändningar och utflykter som känns otroligt modiga och som få spelutvecklare skulle komma på tanken att göra.

Att Naughty Dog är bra på att berätta en berättelse har vi sett i Uncharted-spelen, men där har nästan berättelsen fått ta över på bekostnad av spelmoment i vissa fall. Uncharted 3 var ett sådant exempel där jag blev lite besviken över att det inte kändes helt balanserat mellan berättelse och spelmoment. Så är inte fallet med The Last of Us. De rena spelmomenten är mycket bra och balansen mellan berättelse och spel är helt perfekt.

När denna konsolgenerations bästa spel ska sammanfattas så kommer The Last of Us att toppa många listor med all rätt. Detta är inget annat än ett mästerverk som bevisar spelmediets styrka som berättande medie.

Tack Joel, och framför allt tack Ellie, för en fantastisk resa.

Nathan Drake i varje spel

Chloe Frazier, sidekicken från Uncharted 2 (och 3) är med i Gears of War 3. Hon heter förvisso inte Chloe, utan Sam och har dessutom lagt på sig ett gäng kilon enbart i muskler. Men visst fasen är det hon, det hör jag ju på den sträva australiensiska stämman! En sökning på IMDb bekräftar det. Claudia Black gör rösten till både Chloe i Uncharted 2 och till Sam i Gears of War 3.

När man har spelat ett gäng spel och försöker att hänga med i spelvärlden som jag gör blir det tydligt många gånger att samma skådisar dyker upp i ett gäng spel. Ett av de tydligaste exemplen på detta är Nolan North, mest känd som Nathan Drake från just Uncharted-spelen, men även känd från massor av andra spel.

Nolan North är med i massor av spel

Jag är lite ambivalent till att samma röstskådespelare dyker upp i massor av spel. Samtidigt som jag gillar Nolan North skarpt i Uncharted-serien så blir det lite ”fel” när samma röst dyker upp på så många andra ställen. För mig ÄR Nolan North Nathan Drake och att då höra honom som prinsen i Prince of Persia känns inte som det ska.

Om man då drar paralleller till filmens värld så börjar genast det resonemang jag försöker bygga upp att halta. Ta en skådespelare som Christian Bale som är mycket bra i rollen som Batman i Christopher Nolans filmer. Betyder detta att jag inte kan ta mig till hans andra karaktärer? Jo, absolut kan jag det. En bra skådespelare övertygar mig i flera roller. Trots att både röst och utseende är lika från film till film. I spelen är det ju bara rösten som är lika, utseendet varierar. Samtidigt hajar jag till extra när en röst jag känner igen från tidigare dyker upp i ett annat spel.

Kan det då bero på att Nolan Norths röst låter likadan utan att han förändrar den nämnvärt? Med stor sannolikhet så är det så. Om vi åter tittar på Gears of War så görs hvuudkaraktären Marcus Fenix röst av John Di Maggio. Det är en lysande uppvisning i machogrymtande och brölande. Jag kan dock inte påminnas om att jag hört ”Marcus Fenix” någon annanstans. Dock har jag hört John Di Maggio flera gånger. Som Bender, i Futurama. Med andra ord, John Di Maggio ändrar sin röst och ser till att den låter olika från roll till roll.

Vi avslutar med en konversation från Mafia II där Nolan North pratar med… Nolan North.

Unika ansikten i L.A. Noire

I morgon släpps efterlängtade L.A. Noire från Team Bondi. Ett spel som utspelar sig i Los Angeles 1947. Jag har varit försiktigt sugen på spelet ett tag, och efter att ha sett Gametrailers recension av spelet har det försiktiga suget övergått till ett mer oförsiktigt dito. Det verkar med andra ord förbannat bra och ansiktsanimationerna ser ju helt fantastiska ut.

Read my lips!

Just ansiktsanimationerna råder det dock delade meningar om hos proffsen. David Cage från Quantic Dream har sagt ”What to say about L.A Noire? I think it’s an interesting solution to a problem for now. But it’s also an interesting dead end. That’s exactly what I feel. Their technique is incredibly expensive and they will never be able to shoot body and face at the same time.” i en intervju med CVG. Lustigt nog tycker jag att ”intressant återvändsgränd” är precis vad som kan sägas om Quantic Dreams spel Heavy Rain. Intressant och spännande, men jag vete tusan om det är dit spelmediet bör gå.

Det sagt så avfärdar jag inte helt David Cages tankar, samtidigt är jag övertygad om att det är nya tekniker som ansiktsanimationen i L.A. Noire som driver utvecklingen framåt.

Naughty Dog som utvecklar de fantastiska Uncharted-spelen har också sagt att animationstekniken inte skulle fungera för deras spel då de alltid spelar in kropp och ansikte samtidigt till Uncharted. Hur som helst så ser L.A. Noire fantastiskt bra ut, med viss reservation för att jag inte sett hur väl kropp och huvud ”lirar” ihop.

Själva spelet då? Mottagandet är varmt och just nu snittar det 90 av 100 för PS3 och 91 av 100 för Xbox 360 på Metacritic.

Ta en titt på Gametrailers recension och känn samma pepp som jag!

Fler läckra speltrailers

Bara några dagar efter att jag skrivit mitt förra inlägg om utannonseringen av Uncharted 3: Drake’s Deception kom två till blytunga utannonseringar. Mass Effect 3 och Batman Arkham City kommer att släppas i samma veva som Uncharted 3, i slutet av 2011!

Utannonseringarna kompletterades med trailers och det kom även en längre trailer till Uncharted 3. Då föregångarspelen, till alla tre spel, kan rankas som de bästa jag spelat under 2010 så blir jag givetvis exalterad över vad spelåret 2011 kommer att bjuda på. Vi får inte heller glömma att Gears of War 3 ska släppas i november nästa år.

Sedan kan vi vara säkra på att minst ett av spelen kommer bli försenat. Det hör till, men just nu kan vi bara njuta av de trailers som släppts och se fram emot kommande spelsessioner.

Uncharted 3: Drake’s Deception

Batman Arkham City

Mass Effect 3

Uncharted 3: Drake’s Deception utannonserat

Nathan Drake är tillbaka!

Jag har skrivit en del tidigare om Uncharted-spelen som är något av det snyggaste och bästa som släppts denna konsolgeneration. De har dessutom varit riktigt framgångsrika så det är inte så svårt att räkna ut att det så småningom skulle komma en uppföljare till fantastiska Uncharted 2: Among Thieves.

Idag utannonserades den uppföljaren. Namnet blir Uncharted 3: Drake’s Deception och givetvis är jag spelnörden i mig i extas! Det har släppts en teasertrailer och två bilder från spelet. Inget om hur gameplay kommer se ut än, men med tanke på hur snygga de två första spelen är betvivlar jag inte att det kommer se fantastiskt bra ut. Något releasedatum har inte släppts än.

Spana in Uncharteds hemsida och känn peppen!

Teaser-trailern:

Multiplayer, kanske något för mig ändå

Uncharted 2
Den där salta bönan som håller geväret konstigt, det är jag!

Sent ska syndaren vakna? Ja det kanske är det som är fallet med mig. Jag har sällan brytt mig om multiplayerdelen när det kommer till spelande. Spela spel har jag helst velat göra i lugn och ro själv och de få gånger jag testat att spela mot andra online brukar det sluta med förnedring. Är det skjutaspel så blir jag sönderpepprad av amerikanska tonårskillar med falsettröst och om det är sportspel blir jag utspelad av engelska killar med målbrottsstämma. De få gånger jag varit på väg att vinna i sportspel (dvs FIFA) så brukar motståndaren dra sig ur. Onlinespelande har alltså inte varit något för mig, och på Xboxen kostar det t.o.m. pengar för att få spela online, vilket gjort att jag brytt mig föga.

På Playstation 3 är det dock annorlunda. Där är onlinespelande gratis och efter att jag avslutat fantastiska Uncharted 2: Among Thieves satte jag mig ner för att ge onlineläget en chans.

Och jag är helt såld!

Visst blir jag sönderpepprad av killar som spenderat betydligt fler timmar än mig med detta spel, men det händer att även jag briljerar och avgör onlinematcher. Särskilt om jag får chansen att gömma mig och knäppa motståndare på distans (i närstrider är jag skrattretande usel). Uncharted 2 är dessutom fantastiskt vackert vilket gör att det är en njutning för ögat att utkämpa hårda bataljer mellan ruiner och statyer. Dessutom kan man följa sin statistik online och se matcher i efterhand då allt sparas till hårddisken på Playstation.

Så, har du ett Playstation 3 rekommenderar jag varmt att köpa och spela igenom båda Uncharted-spelen (de är något av det bästa jag spelat) för att sedan ge multiplayer-delen en chans. Håll utkik efter en spelare med namn BjornOlsson81 som förmodligen försöker gömma sig i ett torn. Vi ses kanske online?

Playstation 3, en trevlig ny bekantskap

När Media Markt öppnade i slutet av maj så fanns det, som jag tidigare nämnt, en hel del fantastiska öppningserbjudande. Bland annat såldes Playstation 3 slim för 1690 kronor och tog slut lika snabbt som smör i solsken. Jag hade dock turen att få tag på en konsol. Som Xbox 360-ägare har jag aldrig planerat att köpa Playstation då det varit alldeles för dyrt och känts onödigt med ännu en konsol. Nu kunde jag dock inte låta bli då jag ändå tänkte köpa en blu-ray-spelare och såg att PS3:an var så ruskigt billigt.

Cirka två månader efter jag köpt konsolen kan jag inte säga annat än att jag är väldigt nöjd. PS3 är en snygg och välbyggd maskin som är betydligt tystare än min Xbox 360. De enda spel jag spelat hittills på konsolen är exklusiva för PS3 och ser riktigt, riktigt bra ut. Killzone 2 som var mitt första inköp var väldigt snyggt och en tung FPS-upplevelse. Miljöerna för tankarna lite lätt till Half-Life 2 (även om det spelet är i en helt egen klass när det gäller stämning och miljö) och jag ser framemot det tredje spelet med stor förväntan.

Wipeout HD är otroligt beroendeframkallande och ruskigt snyggt.

Wipeout HD är ett annat spel jag och Tove spelat otroligt mycket. Mig veterligen är Wipeout HD det enda konsolspelet som är i full HD med 60 bildrutor i sekunden. Snyggt är det i alla fall och väldigt beroendeframkallande. Jag funderade redan från början att köpa det till konsolen och när jag såg att det ingick i första månaden av Playstation plus kunde jag inte låta bli. Dessutom sparade jag in 20 kronor jämfört med att köpa spelet ”löst” (och jag får ju också två månader till med spel i mitt tremånaders plusabonnemang).

Nathan Drake möter en lokal sandal.

Ett annat spel jag hela tiden sneglat på avundsjukt som Xbox 360-spelare är Uncharted 2: Among Thieves. Det spelet har blivit otroligt hyllat och utsett till 2009 års bästa spel av speltidningen Level (och massa andra spelpublikationer också för den delen). Nu har jag dock inte köpt det utan istället införskaffat det första Uncharted-spelet, Drake’s Fortune. Även det väldigt hyllat och det kan jag verkligen förstå. Jag är knappt halvvägs genom spelet och njuter för fullt av fantastiska miljöer, grym grafik och bra röstskådespelande. Det känns som ett klokt val att spela igenom det första spelet först så jag får vara med ända från början.

Köpet av Playstation 3 känns som ett mycket klokt köp och jag ser verkligen framemot att utforska ännu fler titlar till denna härliga konsol.