Upp som en sol, ner som en pannkaka

Jag ger nog upp nu. Det började så ruskigt bra med ödelagda gator i tomma storstäder. Och sedan en massa zombies. The Walking Dead andades kvalitet rakt igenom. Men sedan började det glida sakta utför och varningsklockorna började ringa i sista avsnittet av första säsongen när en urusel explosionseffekt fick synas i vad som ska vara en påkostad kvalitetsserie.

Om första säsongen var ett långsamt glidande utför så är säsong två ett hopp utan fallskärm. Två hela avsnitt har fokuserat på ett skjutet barn och huruvida han kommer att klara sig (jamen GIVETVIS så kommer han att klara sig!) kryddat med lite religion samt oro över ett annat barn som har försvunnit. Ständigt med den moraliska undertonen ”man ska hålla ihop”. Manusförfattarna har börjat slira i att skriva trovärdigt agerande för karaktärerna och trovärdiga händelser. Scenen där T-Dog (kom igen, T-DOG?!) skär upp sin arm av misstag fick mig att skratta högt på grund av att både händelseförloppet och effekten var otrovärdig och usel.

"Nu kommer inte så mycket att hända i två avsnitt. Lite gråtande, lite moralkakor."

Så, efter att nu genomlidit två avsnitt som handlar om en unge som har blivit skjuten och att serien således har stått helt still så ger jag upp. Tack och hej The Walking Dead.

Nu är ju inte The Walking Dead den enda serien som började lysande men sedan utvecklats till något, om inte uselt, så ändå mindre bra.

Den som känner mig och har läst min blogg vet att jag med stort nöje följde Battlestar Galactica när serien sändes. Det var en helt fantastisk TV-serie där mänskligheten slogs för sin överlevnad mot onda robotar. I rymden! Med bra specialeffekter! Så var det i ungefär två och en halv säsong, sedan började Battlestar Galactica att glida utför. Från häftiga fajter mot onda robotar gled fokus mer över på new age och flumfilosoferande. Dessutom så fick Edward James Olmos börja regissera. Tyvärr tyckte han lite väl mycket om sin karaktär Adama, vilket innebar några tråkiga avsnitt centrerade kring Adama och hans kamp mot sina inre demoner. Allt medan man bara vill se häftiga fajter i rymden!

Just Edward James Olmos är med i senaste säsongen av en serie som också varit på glid ett bra tag. Nämligen Dexter. De två första säsongerna var riktigt bra med fantastiske Michael C. Hall i rollen som Dexter. Dexter var kall och kalkylerande när han mördade de som ”förtjänade” det. Dessutom så var det riktigt två starka ”arcs” med anknytning till Dexter själv och starka karaktärer som Doakes. Sedan började det balla ur. Varenda seriemördare i Miami verkade korsa vägar med Dexter. Dessutom så blev det mer fokus på Dexters familjeliv och förhållande med Rita. Formeln för hur avsnitten var också ofta upprepande. Det började med att Dexter beskrev något med dramatisk stämma alternativt att vi som tittare fick intrycket av att han höll på att mörda någon/något spännande höll på att hända. Sedan visade det sig att det bara var en alldeles vanlig vardagssituation. Sedan lite handling på stationen där latinokaraktärerna (och detta har varit genomgående i hela serien) porträtteras på ett otroligt klichéartat och nästan rasistiskt sätt. Det vill säga att när de blir ”passionerade” så tar de till spanskan. Så från att prata engelska så kan det helt plötsligt komma ett ”tranquilo Oscár!”. Ett otroligt tröttsamt grepp använt till leda.

I senaste säsongen så är som bekant Edward James Olmos med och spelar någon sorts religiös undergångstokstolle. Tillsammans med sin lärjunge, som spelas Colin Hanks, har han plattitydfyllda konversationer och säger löjligt dramatiska saker som ”it has begun”. För något avsnitt sedan stod han i en dörröppning och tittade ogillande på när Colin Hanks karaktär hade sex med en kvinna. Det är inte precis Six Feet Under vi snackar om som ni märker.

Jag kommer inte att ge upp Dexter än, utan förmodligen se klart säsong 6. Jag hoppas dock verkligen att det snart blir ett slut på serien. Ett värdigt slut. Där allt går åt skogen för Dexter. Tror jag att det kommer att ske? Nej, tyvärr inte.

Slutspurt för Entourage

Här står Jeremy Piven och ser ut som Chevy Chase inför den sista säsongen av Entourage.

Allting har ett slut. Så även Entourage. Serien som jag följt i flera år går nu in på sin sista säsong. Det har varit lite upp och ned kvalitetsmässigt men jag har alltid trivts i sällskap av Entourage. Att se Entourage har varit lite som att äta en god karamell: Utsökt och läckert, men man blir mätt och vill inte leva på enbart sötsaker.

Miljöerna och alla cameos har varit ögongodis för en filmnörd som jag. Samtidigt har det varit intressant att följa Ari och speciellt Eric. Så mycket karaktärsutveckling finns dock inte att tala om.

Inför den sista säsongen, som börjar den 24 juli och består av åtta avsnitt, har det släppts en trailer. Ta en titt på den nedan.

Så, när kommer blu-rayboxen med hela serien?

YouTube Preview Image

Mad Noire

"Jag heter Cole Cosg... eh... Phelps."

För ungefär en månad sedan spelade jag klart L.A. Noire som jag skrivit om tidigare. Det har skrivits en del om att det finns många skådisar från briljanta serien Mad Men i spelet och jag kan inte annat än konstatera att det kryllar av dem! Ett antal som flitigt återgivits är fem stycken, men snabbt kunde jag konstatera att det var mycket fler än så. Så varje gång jag stötte på någon jag kände igen från Mad Men antecknade jag detta.

Så, håll till godo med min lista med savantvibbar.

Skådespelare – Karaktär i L.A. Noire – Karaktär i Mad Men

  • Aaron Staton – Cole Phelps – Ken Cosgrove
  • Rich Sommer – John Cunningham – Harry Crane
  • Michael Gladis – Dudley Lynch – Paul Kinsey
  • Andy Umberger – Dr. Malcolm Carruthers – Dr. Arnold Wayne (Bettys psykolog i säsong 1)
  • Kate Connor – Margret Black – Stacey Wallace (1 avsnitt)
  • Patrick Fischler – Mickey Cohen – Jimmy Barrett (4 avsnitt)
  • Carla Gallo – Gloria Bishop – Karen Ericson (Peggys rumskompis, 2 avsnitt)
  • Alexa Alemanni – Elisabeth Eberly – Allison
  • Kate Norby – Lorna Pattison – Carol McCardy (Joans väninna som stöter på henne, 2 avsnitt)
  • Vincent Kartheiser – Walter Clemens – Pete Campbell
  • Julie McNiven – Sekreterare på InstaHeat – Hildy (Petes sekreterare)
  • Myra Turley – Barbara Lapenti – Katherine Olson (Peggy Olsons mamma, 6 avsnitt)
  • Andy Hoff – Löjtnant Taylor – Charlie Fiddich (Pete Campbells frus första pojkvän, 1 avsnitt)
  • Brian Krause – Clem Feeney – Kess (1 avsnitt)
  • Katherine Boecher – Audrey Gill (Hotellreceptionist på Aleve Motel) – Annie (Gör en audition i säsong ett, 1 avsnitt)
  • Jim Abele – Curtis Benson – Jack Konig (1 avsnitt)
  • Lonnie Hughes – Terrance Chilton – Budbärare (1 avsnitt)

Jag har säkerligen missat någon. Kommentera gärna!

Shutter Island och Mad Men på blu-ray

Snyggt 50 och 60-tal på blu-ray.

Brittiska Amazon har blivit mitt ”go to place” när det gäller blu-ray-filmer. Det går alltid att fynda där och de skickar fraktfritt till Sverige. Helt perfekt och samtidigt farligt för plånboken för en man med hamstertendenser. I dag kom mina senaste tillskott till samlingen. Jag fyndade (så klart) och köpte säsong ett och två av Mad Men för strax över 20 pund och Shutter Island för strax över 10 pund.

Ett sant fynd och jag kommer säkerligen återvända till brittiska Amazon igen.

Something, Something, Something, Darkside

Luke Skywalker har lagt på sig några trivselkilon.

Luke Skywalker har lagt på sig några trivselkilon.

För några år sedan kom det en Family Guy-version av den första Star Wars-filmen A New Hope. Det var en riktigt bra hyllning/tolkning som hette Blue Harvest. Peter var Han Solo, Chris Luke Skywalker, Stewie var givetvis Darth Vader och Lois fick porträttera Leia. Nu kommer uppföljaren till Blue Harvest och den har fått det fantasifulla namnet Something, Something, Something Darkside. Min favorit i Star Wars-trilogin (för det är en trilogi, glöm de eländiga nya filmerna. Bara glöm dem!) är just den andra filmen, The Empire Strikes Back. Därför är det en mild pepp jag känner inför Something Something Something Darkside. Det kommer säkerligen bli en härlig drift med The Empire Strikes Back.

Trailern till Something, Something, Something, Darkside finns att se hos Apple.

En fantastisk säsong av Lost har avslutats

John Locke

Terry O'Quinn har briljerat som John Locke i den senaste säsongen av Lost.

Ja herregud. Säsong fem av Lost har precis avslutats och det är nu en säsong kvar av denna fantastiska TV-serie. Jag har följt Lost från första början och fastnade genast för mystiken, den fantastiska kvaliteten (det märks verkligen att det är en serie med hög budget), karaktärerna och de vackra miljöerna. I säsong två tappade serien dock fokus då det märktes att manusförfattarna inte hade en aning om hur länge serien skulle hålla på och därför skrev en hel del utfyllnadsavsnitt. I denna veva tappade en del av mina vänner sitt engagemang för serien. Jag klamrade mig dock fast och hoppades på att det skulle vända och bli bättre.

Och jäklar vad det har blivit bättre! Från säsong tre och framåt har Lost varit helt briljant. Just säsongsavslutningarna har varit så fantastiska att man suttit som förstenad efteråt. Säsongsavslutningen för säsong tre var så otroligt bra att den gav mig rysningar så fort jag tänkte på den ända fram till den fjärde säsongen sparkade igång igen.

Så, nu har som jag redan nämnt säsong fem gått i mål med ett dubbelavsnitt och givetvis fanns det en hel del omvälvande i detta avsnitt. Många svar gavs men samtidigt uppstod nya frågor. Frågor som nu manusförfattarna ska besvara på en säsong. Det kommer de klara av, det är jag säker på.

I denna säsong har Jack och Kate fått kliva tillbaka en del och istället har andra fått briljera och ta plats. Gamla Macahan-favoriten Fionnula Flanagan har varit lysande de gånger hon varit med och även hennes yngre motsvarighet Alice Evans har gjort ett starkt intryck. Nestor Carbonell som Richard Alpert har varit riktigt bra och det har känts mycket kul att få veta mer om den karaktären. Josh Holloway har visat en helt annan sida av Sawyer och den smärta han förmedlade i säsongsavslutningens dubbelavsnitt gick rakt genom rutan i en fantastisk scen. Största favoriten är dock Terry O’Quinns John Locke som har varit en gigant med fantastisk pondus och belåtenhet som en man som bär på en hemlighet (vilket han givetvis gjorde).

Handlingen har utspelat sig parallellt i både 1970-tal och 2000-tal. Släng dessutom in lite flashbacks så kan man tro att förvirringen ska vara total. Det har dock fungerat riktigt bra och man har känt sig rätt lika engagerad i båda storyutvecklingarna (med marginellt starkare engagemang för 1970-talsdelen för mig).

Nu ser jag verkligen fram emot den sjätte och sista säsongen. Den kommer, med all sannolikhet, bli helt fantastisk. Min absoluta favoritserie genom tiderna är Six Feet Under men i Lost har jag hittat en given tvåa.

Sammanfattning av 2008

Här har vi den, min lista som sammanfattar 2008. Jag skrev även en sådan lista för 2007 och har också gjort det för 2006. Som tidigare år går jag genom filmer, skivor och låtar. I år har jag också utsett årets bästa spel samt tagit bort årets blogg då det inte varit någon som gett mig en wow-upplevelse. Så, Björn Olsson presents 2008!:

Årets bästa skiva

Anna Ternheim – Leaving on a Mayday

Hon är fan helt fantastiskt Anna Ternheim. Två otroligt välförtjänta grammisar blev det för bästa skiva och bästa kvinnliga artist. Jag kan inte annat än att stämma in i hyllningskören då hennes tredje platta, Leaving on a Mayday, är det bästa hon släppt och då ska ni veta att jag älskar hennes två första skivor också. Det finns inte en dålig låt på Leaving on a Mayday. På Deluxe-varianten av skivan så tolkar Anna Ternheim en sjukt tråkig artist, Frank Sinatra. Sinatra-tolkningar brukar ofta vara sliskiga, hemska versioner av välkammade män/pojkar som vill glida runt i snygga kostymer och sippa Dry Martinis med uppknäppta flugor på något casinogolv i Las Vegas. Anna Ternheims Sinatra-låtar är fantastiskt drömska versioner som gör låtarna till hennes egna. Kan det vara så att Anna Ternheim gör världens bästa covers? Först sopar hon golvet med Broder Daniel i Shoreline och nu Frank Sinatra. Årets bästa skiva är, utan tvekan, Leaving on a Mayday!

Silver: The Soundtrack of Our Lives – Communion
Brons: Moto Boy – Moto Boy

Årets bästa låt

The Killers – Human

I år var det fruktansvärt svårt att utse 2008 års bästa låt. Anna Ternheim släppte en helt fantastisk platta som var briljant. Men låtarna är så otroligt jämnbra att det är svårt att plocka ut en superduperlåt ur samlingen superlåtar. Så vad händer då? Jo, ett band från Las Vegas sopar hem titeln årets bästa låt. En låt där frontmannen lyckas spela över på ett subtilt sätt i videon, bara en sån sak är värd ett pris. Årets bästa låt är Human av The Killers. Anna Ternheim får nöja sig med ett vackert silver och Moto Boy plockar hem bronset.

Silver: Anna Ternheim – No, I Don’t Remember
Brons: Moto Boy – Young Love

Årets bästa film

Wall-E

Pixars fantastiska film om den lilla ET-liknande roboten är det bästa bolaget släppt, i hård konkurrens med Monsters inc. Wall-E visar upp ett fantastiskt känsloregister som Sandra Bullock bara kan drömma om. Ljudeffekterna är fantastiska och lite extra myser jag av att Wall-E har samma uppstartsljud som en Macintosh. Tvåan är den överskattade (jo faktiskt!) The Dark Knight som trots att den är överskattad är riktigt bra. Bronsplatsen hamnar hos filmen som bevisat för oss att Ben Affleck hamnat på fel sida av kameran tidigare. Karln ska ju regissera, inte skådespela! Grattis till Gone Baby Gone för bronset.

Silver: The Dark Knight
Brons: Gone Baby Gone

Årets bästa TV-serie

Lost

Svettigt, tät och nervkittlande. Fjärde säsongen av Lost har varit en helt fantastiskt spännande resa från början till slut. Äntligen är det slut på dessa utfyllnadsavsnitt som säsong 2 led så av. Nu har vi bara två säsonger kvar innan allt uppdagas med vad som händer på den där underliga ön i Söderhavet.

Silver: Battlestar Galactica
Brons: Californication

Årets bästa spel

Fallout 3

Mina förväntningar på Fallout 3 var skyhöga. Som fanatiskt fan av post-apokalyptiska skildringar såg jag verkligen framemot att få springa runt i ett framtida sönderbombat Washington och kämpa mot supermutanter. Fallout 3 levererade verkligen det och när detta skrivs har jag lagt ner över 70 timmar på spelet och maxat det mesta jag kan maxa i spelet. I slutet av denna månad kommer det en nedladdningsbar episod till Fallout 3 så äventyret fortsätter. Andraplatsen går till Grand Theft Auto IV som också det var helt otroligt bra. Det var jämnt mellan de två första platserna. En bit efter, på tredje plats kommer det ibland frustrerande svåra, men otroligt snygga Mirror’s Edge. Go Sweden!

Silver: Grand Theft Auto IV
Brons: Mirror’s Edge

Mitt 2008 i kort:

  • Började jobba på Coop Extra, slutade jobba på Coop Extra.
  • Började jobba på ICA, slutade jobba på ICA. Började plugga på universitetet.
  • Köpte en Xbox 360, vilket gjorde att jag kunde utse årets bästa spel.
  • Åkte till Arguineguín samt på bilsemester till västkusten.
  • Sålde min iPod touch, köpte en iPhone. Apple kunde skratta hela vägen till banken i år igen.
  • Köpte 30 DVD:er och 11 Xbox 360-spel.
  • Vår lilla Svea flyttade in hos oss.
Var ditt 2008 bättre eller sämre än 2007?
  • Bättre. (63%, 10 röster)

  • Sämre. (19%, 3 röster)

  • Rätt lika. (18%, 3 röster)

Personer som röstat: 16

Loading ... Loading ...

Stellans underbara utbrott

Stellan Skarsgårds utbrott till tonerna av Rammstein i senaste Entourage var inget annat än briljant! Stellans gästinhopp som tysk regissör har varit en riktig höjdare överhuvudtaget. Mer sådant!

Kolla in klippet här under, eller ännu bättre. Se till att se hela avsnittet.

YouTube Preview Image

Battlestar Galactica tillbaka för sista säsongen


Battlestar Galactica är nu inne på sista säsongen.

En av världens bästa tv-serier är tillbaka efter ett långt säsongsuppehåll. Makalösa Battlestar Galactica har nu påbörjat sin sista säsong och återseendet är verkligen kärt. Första avsnittet rivstartade precis där säsong tre avslutades och höll en ruskigt hög klass. Avsnittet fokuserade en hel del på min personliga favorit, Gaius Baltar, och vad som hände med honom efter rättegången där han blev friad.

Avsnittet lade även en hel del tyngd på reaktionerna över Starbucks underliga uppdykande, ett återvändande som orsakade skepsis och rädsla. Med tanke på att detta är sista säsongen och på allt som är obesvarat finns det en hel del att se framemot. Jag kommer följa sösongen slaviskt och sedan givetvis inhandla den på DVD när det blir dags för släpp.


Vackra Tricia Helfer som Number Six i Battlestar Galactica är tillbaka.

Fjärde och sista säsongen kommer bestå av 20 avsnitt innan det är över. För er som ännu inte sett Battlestar Galactica kan jag inget annat än rekommendera den varmt. Det är en helt fantastisk serie som sopar banan med hyllade skitserier som Prison Break och Heroes.

Jag avrundar detta inlägg med ett litet promotionklipp för den sista säsongen. Tittar du på detta förutsätter jag att du sett de tidigare säsongerna. Annars spoilas en hel del för dig.

DVD-titel nummer 200

Idag dök DVD-titel nummer 200 i samlingen upp på posten. Battlestar Galactica säsong 2 var det som fick äran att utgöra milstolpen (Nip/Tuck säsong ett var titel nummer 100). Det känns mycket bra men samtidigt är det ett hål i själen som måste fyllas. Allt känns nog perfekt när jag har 300 dvder. Nu siktar vi framåt!