Gears of War 3 – Multiplayer

Hårda bataljer i matbutiken.

I dag hade jag den stora turen att vinna en kod på Twitter för att få testa multiplayerbetan av Gears of War 3. Det var spelbloggaren Emmy Z (@emmyz på Twitter) som ville att man skulle skriva en dikt om sitt favoritspel på 140 tecken eller mindre. Med följande dikt vann jag:

”En forskare med kofot och sidekick. Stod upp mot invasionen. En fri man.”

Spelet jag diktade så vackert om (nåja) är givetvis Half-Life 2.

Nu har jag laddat ner och testat multiplayern i Gears of War 3. De första intrycken är mycket positiva med väldigt vacker grafik och bra designade banor. Favoritbanan är den där man utkämpar blodiga bataljer i en matbutik. Matchningen är för det mesta bra, men några gånger har det varit rätt ojämnt. Helt förväntat brukar jag vara den, eller en av de, sämsta och en glad slagpåse för motståndarlaget. Med lite träning och genom att lära sig banorna bättre kommer jag nog förbättra mitt spelande.

Själva styrningen och vapenhanteringen känns mer eller mindre precis som i Gears of War 2. Och det är verkligen inget negativ. Man har full kontroll över sin karaktär och om man missar eller blir dödad (och tro mig, man både missar och kolar vippen en hel del) så kan man inte skylla på något annat än att man inte hade full koll på läget.

Inte för att jag var orolig, men denna beta bådar gott inför släppet av Gears of War 3. Er som inte har tillgång till betan än, håll utkik på Twitter och i bloggar då det verkar som en hel del får koder för att dela ut. Själv slängde jag i väg en fråga till Cliff Bleszinski (spelets producent) på Twitter om att få betakoder att tävla ut, men jag har inte fått något svar.

Stekhet spelvår

Crysis 2 ser riktigt bra ut.

I morgon går startskottet för en stekhet spelperiod på cirka en månad. Crysis 2 släpps nämligen i morgon och jag som är svag för snygga first person shooters och trasiga stadsmiljöer kommer givetvis slå till och göra ett köp av nya Crysis.

Jag spelade aldrig första Crysis, helt enkelt eftersom jag inte spelar spel på dator (förutom Braid, just nu på Mac). Det undgick mig dock inte (och förmodligen ingen annan heller) hur otroligt snyggt spelet var. Tyvärr var det inte så mycket mer jag läste om det än att det var väldigt snyggt. Intresset för själva spelet väcktes dock när jag fick se Toves bror spela det på sin PC.

Så, nu när uppföljaren släpps till konsol är jag spelsugen till max. Jag har redan testat multiplayerdemot till PS3 och tyckte det verkade riktigt bra (förutom att fjuniga tonåringar sköt mig sönder och samman. Men så brukar det vara för mig i multiplayer).

På måndag släpps ett nedladdningsbart tillägg jag är ännu mer sugen på än på Crysis. Mass Effect 2 får sitt sista nedladdningsbara tillägg som heter ‘Arrival’ och ska knyta i hop mycket av storyn mellan Mass Effect 2 och Mass Effect 3 som kommer senare i år. Mass Effect 2 är något av det bästa jag någonsin spelat och det senaste nedladdningsbara tillägget, Lair of the Shadow Broker, var ruskigt bra! Jag väntar mig inget mindre än en helt briljant avslutning på Mass Effect 2.

Sedan har vi Valves nästa spel. Portal 2. Det släpps 18 april och jag tyckte väldigt mycket om det första Portal så givetvis är jag mycket intresserad av denna uppföljare. Det jag sett från spelet så ser det mycket snyggt ut och ska vara betydligt längre än sin föregångare.

Till sist har vi två spel som redan är släppta som jag också är väldigt sugen på. Dead Space 2 och Killzone 3. Det som saknas är tid!

2011 blir ett alldeles utmärkt spelår!

Singularity

Katorga-12, ett fascinerande ställe.

När ett spel jämförs med Bioshock och Half-Life 2 innebär det per automatik att jag är intresserad.

Ravens spel Singularity har jämförts med just dessa spel, och när jag för några veckor sedan hittade spelet billigt begagnat kunde jag inte göra annat än att slå till. Från första början bjöds man på en härlig stämning när man som soldaten Nathan Renko kraschlandar utanför ön Katorga-12 där den ryska armén utfört experiment under 50-talets kalla krig.

Det visar sig att de experiment ryska armén utfört innefattar tidsresor och Nathan Renkos uppdrag går förenklat ut på att hoppa mellan 1955 och 2010 för att förändra historiens gång. Rätt tidigt utrustas man med en handske som kan åldra eller föryngra saker. Eller monster och soldater. För detta finns det gott om. Givetvis (GIVETVIS!) har experimentet på Katorga-12 gått åt skogen och ön är befolkad med idel otäcka varelser som vill ta kål på dig. Samt ryska soldater i mängder.

Singularity har sköna nedslitna miljöer och jag njöt av att gå runt i byggnaderna på ön. Dock är det ett väldigt linjärt spel med en hel del ”osynliga väggar” som ska förhindra att du spelar det på ett sätt som inte var tänkt. Jag förstår jämförelserna med Half-Life 2 och Bioshock, men dessa två spel är helt klart i en annan klass. Fiendens intelligens är inte alltid på topp och de ryska soldaterna verkar kunna säga ungefär två meningar. Något som känns väldigt uttjatat och korkat när man skjutit alla soldater utom en som gömmer sig någonstans och fortfarande ropar ut de två meningarna om och om igen som kommandon till sina döda kamrater.

Sammanfattningsvis så kan jag rekommendera Singularity. Det är inget mästerverk, men ett charmigt (om man gillar galna ryssar och monster) tidsfördriv.

Battlefield: Bad Company 2

Det smäller och exploderar för fullt i Battlefield: Bad Company 2

Jag har spelat klart kampanjen i Battlefield: Bad Company 2, och jag älskade det.

Var jag än läser om Battlefield: Bad Company 2 tycker jag det mest är fokus på multiplayerdelen. Det är synd, för kampanjen är riktigt bra.

I Battlefield: Bad Company 2 får vi återförenas med Marlowe, Sweetwater, Haggard och Redford. Denna gång är vi på jakt efter ett supervapen som japanerna utvecklat under Andra världskriget. Storyn i sig är inte speciellt intressant, men miljöerna, de är underbara! Om det var något som fastnade hos mig i första spelet så var det just de fantastiska miljöerna. Bad Company 2 gör mig inte besviken. Det ser fortfarande fantastiskt ut och Frostbite-motorn, där så gott som allt går att skjuta sönder, är en fröjd. En annan underbar sak med kampanjen är alla omväxlande miljöer. Man får uppleva isande kyla, heta öknar, fuktig djungel, stadsmiljö och t.o.m. lite pangpang uppe på ett plan. Bad Company 2 känns dessutom lagom svårt hela tiden och slutfighten är inte svår, vilket jag faktiskt uppskattar. Ett frustrerande exempel är Uncharted 2 där svårighetsgraden inför sista fighten blev betydligt svårare så man tappade flowet och fick spela om massor av gånger. Så är det inte i Bad Company 2. Tack!

Jag har nosat lite på multiplayerläget också och tyvärr haft problem att hitta matcher online. De gånger jag spelat har jag älskat det. Även där har Bad Company 2 fantastiska miljöer och fantastiskt gameplay. Så, nu när kampanjen är avslutad med en stor cliffhanger (att det kommer en Bad Company 3 är det rätt låga odds på) så beger jag mig online för lite mer krigsföring.

Fler läckra speltrailers

Bara några dagar efter att jag skrivit mitt förra inlägg om utannonseringen av Uncharted 3: Drake’s Deception kom två till blytunga utannonseringar. Mass Effect 3 och Batman Arkham City kommer att släppas i samma veva som Uncharted 3, i slutet av 2011!

Utannonseringarna kompletterades med trailers och det kom även en längre trailer till Uncharted 3. Då föregångarspelen, till alla tre spel, kan rankas som de bästa jag spelat under 2010 så blir jag givetvis exalterad över vad spelåret 2011 kommer att bjuda på. Vi får inte heller glömma att Gears of War 3 ska släppas i november nästa år.

Sedan kan vi vara säkra på att minst ett av spelen kommer bli försenat. Det hör till, men just nu kan vi bara njuta av de trailers som släppts och se fram emot kommande spelsessioner.

Uncharted 3: Drake’s Deception

YouTube Preview Image

Batman Arkham City

YouTube Preview Image

Mass Effect 3

YouTube Preview Image

Uncharted 3: Drake’s Deception utannonserat

Nathan Drake är tillbaka!

Jag har skrivit en del tidigare om Uncharted-spelen som är något av det snyggaste och bästa som släppts denna konsolgeneration. De har dessutom varit riktigt framgångsrika så det är inte så svårt att räkna ut att det så småningom skulle komma en uppföljare till fantastiska Uncharted 2: Among Thieves.

Idag utannonserades den uppföljaren. Namnet blir Uncharted 3: Drake’s Deception och givetvis är jag spelnörden i mig i extas! Det har släppts en teasertrailer och två bilder från spelet. Inget om hur gameplay kommer se ut än, men med tanke på hur snygga de två första spelen är betvivlar jag inte att det kommer se fantastiskt bra ut. Något releasedatum har inte släppts än.

Spana in Uncharteds hemsida och känn peppen!

Teaser-trailern:

FIFA Ultimate Team

För några veckor sedan släpptes ett tillägg till FIFA 11 som heter Ultimate Team. Det har också släppts till tidigare versioner av FIFA, men har tidigare kostat pengar och jag har inte känt något vidare intresse för Ultimate Team. Det kanske är tur, för mer beroendeframkallande tillägg får man leta efter!

Mitt lag, FC Vida United. Givetvis med Nemanja Vidic som kapten.


Jag är tolv år igen och samlar på hockeybilder. Eller nästan. Nu är det fotboll istället som gäller och ‘bilderna’ är digitala och kan användas till att spela med i spelet. I Ultimate Team spelar man matcher, tjänar ‘coins’ som man sedan kan köpa olika paket för som förhoppningsvis innehåller vassa spelare. Allt går ut på att bygga det bästa laget och vinna matcher. Det är inte bara spelare man hittar i de olika paketen utan även bollar, tränare, matchkläder, kontrakt (spelarna måste ha kontrakt för att spela med ditt lag) och mycket mer.

Man kan även buda på spelare för surt förvärvade digitala mynt, eller köpa paket för riktiga pengar på Playstation store. Det är, som jag tidigare skrivit, otroligt beroendeframkallande. Jag är konstant ute efter att förbättra mitt lag och letar ständigt efter nya, bättre spelare. Dessutom har jag som ett sidoprojekt att bygga upp ett lag med bara Manchester United-spelare. Man kan alltså ha flera trupper. Dessutom går det att hantera sitt lag via webben, buda på andra spelare och själv lägga ut sina egna spelare till försäljning.

För er som inte testat Ultimate Team rekommenderar jag det varmt. Eller inte. Det beror på hur fast du vill bli.

Tillbaka till postapokalysmen i Fallout New Vegas

Livet i postapokalyptiska amerika är en kamp på liv och död.

Givetvis gillar jag Fallout New Vegas. Något annat vore mycket underligt. Jag fullkomligen älskade Fallout 3 och har spelat det sjukt mycket (jag skulle gissa runt 100 timmar). När nu Fallout New Vegas släppts så har det påpekats flitigt att det ser ut och fungerar precis som Fallout 3. Vilket stämmer och är alldeles underbart enligt mig!

Än en gång är man tillbaka i det postapokalyptiska amerika men denna gång på västkusten istället för Fallout 3:s östkust och tre år efter Fallout 3 utspelar sig. Som en kurir som blivit skjuten och begravd men mirakulöst överlevt ska man försöka ta sig fram genom den kalifornska öknen och lösa mysteriet men vem som sköt dig, varför du blev skjuten och sedan försöka få sin hämnd.

Storyn känns verkligen sekundär. Jag bryr mig inte speciellt mycket om varför jag blev skjuten. Istället njuter jag till fullo av det trasiga landskapet och går från håla till håla och utforskar. Enligt min sparfil har jag spelat strax över nio timmar och har ännu inte tagit mig in till stan, New Vegas. Den underbara miljön står i centrum och är huvudperson. Inte storyn.

Detta må låta motsägelsefullt, men samtidigt som miljön är underbar är Fallout New Vegas inget vackert spel. Grafiken känns rätt daterat och kantig och jämfört med spel som Gears of War 2 och Uncharted 2 är Fallout New Vegas ordentligt fult. Det är dock ingen rättvis jämförelse då Fallout New Vegas har en enorm öppen värld och spelet inte behöver luta sig mot snygg grafik utan har sin stämning som ess i rockärmen.

Att få vandra genom ett sönderbombat, dammigt landskap är en vacker upplevelse. Älskade du Fallout 3 liksom mig och är svag för postapokalysm är Fallout New Vegas ett givet tillskott i samlingen.

Trailer:
YouTube Preview Image

Mirror’s Edge på iPhone

Det tog sin tid. I december skrev jag om att Mirror’s Edge skulle komma till iPhone. Nu är spelet äntligen här och mitt första intryck är positivt.

Faith springer vidare på iPhonen.

Jag tycker fortfarande att Faith är lite kantig och biffig, men visuellt är spelet riktigt fint och väl anpassat för iPhone 4:s högre upplösning. Styrningen funkar rätt bra och man drar på skärmen för att styra Faiths riktning. Det är inte så många kniviga fightingmoment utan den största utmaningen består mer i timing och Mirror’s Edge påminner till viss del om Canabalt.

Det är lite synd att den visuella stilen från Mirror’s Edge 2D inte används i detta spel då jag är övertygad om att det skulle se helt fantastiskt ut på iPhonen. Med det sagt så tycker jag som bekant ändå att Mirror’s Edge ser mycket bra ut.

Mirror’s Edge finns att ladda ner här.

Dark Nebula – Episode 2

Att spel till iPhone har blivit en stor succé råder det ingen tvekan om och ett av de mest beroendeframkallande spelen just nu kan beskrivas som ”ett labyrintspel på steroider”. Labyrintspel låter kanske inte speciellt upphetsande, men tro mig, Dark Nebula från 1337 Game Design är allt annat än ännu ett tråkigt labyrintspel!

Vackra sci-fi-doftande miljöer i Dark Nebula - Episode 2.

Jag skulle gissa att det var lite över ett år sedan Dark Nebula – Episode 1 släpptes. Som en silverfärgad cirkel skulle man manövrera sig fram på banor, försöka undvika fällor och fiender samtidigt som man ska samla på sig pillerliknande objekt. Dessutom ska man försöka göra detta så snabbt som möjligt.

Första Dark Nebula var (och är) riktigt snyggt och tvåan ser om möjligt ännu bättre ut. Miljöerna är mer varierande, banorna mer utmanande och framförallt är spelet längre. Miljöerna påminner mig om det gamla spelet Alien Breed som jag spelade ohälsosamt mycket och det är verkligen inget minus. Det finns inte mycket till bakgrundsstory, men i Episode 2 bjuds vi i alla fall på en läcker introfilm. Jag är ruskigt svag för sci-fi med tillhörande estestik och Dark Nebula lyckas verkligen kittla den ”nerven” hos mig. Musiken sitter även den som handen i handsken och för när den är som bäst vagt tankarna till Blade Runner.

Är det något jag ska klaga på så finns det egentligen bara en sak: Upplösningen är gjord för iPhones utan Retina Display. Spelet ser fortfarande riktigt bra ut på en iPhone 4 men jag ryser nästan till av tanken på hur snyggt det skulle kunna vara om det utnyttjade den högupplösta skärmen på iPhone 4. Jag hoppas verkligen att Episode 3 kommer i en högre upplösning.

Båda episoderna av Dark Nebula finns på App Store och kostar bara sju kronor. Episode 1 hittar du här och Episode 2 finns här. Jag rekommenderar spelen varmt!

Ta en titt på videon nedan för lite gameplay.

YouTube Preview Image