2007 års Bioshock är ett av mina absoluta favoritspel någonsin. Faktum är att jag placerade spelet på plats nummer två när jag sammanställde en lista över världens bästa spel för några år sedan. Endast slagen av Half-Life-spelen. Skulle jag uppdatera den listan så tror jag att Bioshock fortfarande skulle behålla sin plats.

Uppföljaren Bioshock 2 var också en höjdare, precis som det första spelet fick man uppleva fantastiska Rapture under vattnet. En mörk och underbar plats full med historia och olika öden. Tillägget Minerva’s Den är dessutom ett av de bästa speltillägg jag någonsin har spelat.

När Bioshock Infinite utannonserades för några år sedan så ryste jag givetvis till av spelsug och pepp. Givetvis så skrev jag några rader om det kommande spelet också. Det blev försenat men anlände till sist i slutet av mars.

Vackra miljöer ovanför molnen

Det första som går att konstatera om Bioshock Infinite är att det är vackert. Vackert, vackert, vackert, vackert! Det märks att vi är i slutet av en konsolgeneration och att spelmakare nu krämar ur den sista droppen ur dessa konsoler, för jag betvivlar att spel kan se bättre ut än så här på dessa konsoler.

Pinkerton-agenten Booker DeWitt har spelskulder hos fel personer och för att göra sig fri från dessa spelskulder tar han sig an uppdraget att befria en flicka från staden Columbia och ta henne ner på marken igen. Ner på marken igen?

Bioshock Infinite utspelar sig till skillnad från de två första spelen inte under vattnet i det mörka Rapture. Nej istället är handlingen förlagd ovanför molnen och till 50 år tidigare. Mycket likt Rapture så har Columbia skapats av en man med storhetsvansinne och med visioner om att bygga en ny och bättre värld har han lämnat den vanliga världen bakom sig. Eller under sig.

Religion, rasism och revolution

Där det genomgående temat i Rapture var människans styrka och ett distanserade från religion så är Columbia tvärtom genomsyrat av religion och Elizabeth som Booker ska hämta ses som efterträdaren till Columbias grundare Zachary Comstock. Comstock kallas för ”profeten” av Columbias invånare och Elizabeth för ”lammet”.

Givetvis är det inte bara att knalla in i Columbia och hämta Elizabeth. Snabbt får Booker känna på Columbias hårdare sida och får själv stämpeln ”den falske profeten” som har kommit för att stjäla Columbias lamm. Elizabeth verkar däremot inte ha något mot att lämna Columbia och hon känner sig mer som en fånge än ett heligt lamm.

Columbia är en stad som bakom den glada pastellytan visar stora problem. Rasismen är utbredd och det finns stora skillnader mellan överklass och underklass. Olika faktioner strider om makten i Columbia och motståndsrörelsen Vox Populi (latin för ”folkets röst”), ledd av mörkhyade Daisy Fitzroy, skyr inga medel för att ta makten.

Äventyret genom Columbias fantastiska miljöer är en otrolig upplevelse. Det är en ljus och vacker värld som vibrerar av historia och bakgrund genom statyer, tavlor och affischer som berättar en fantastisk historia. Samtidigt som jag älskar världen i Columbia kan jag sakna den tryckande och mörka stämning som fanns i Rapture.

Spelmässigt så fungerar Bioshock Infinte liknande de två första spelen där du skjuter dig genom spelet men samtidigt också använder dig av något som liknar de tidigare spelen plasmider. Här heter det istället Vigors (vigörer antar jag att den svenska översättningen skulle bli). Med Elizabeth vid din sida får du en smart kompanjon som kan hjälpa dig, som hittar ammunition och pekar ut riktningen, utan att för den delen bli enerverande. Jämförelsen med Half-Life-spelens Alyx Vance är tröttsam vid detta lag, men svår att undvika.

I Infinite så är det fler lugna stunder dock och mer utforskande av världen. Detta visar på spelmakare som verkligen litar på sin värld och låter den ta den plats den behöver. Det behöver inte smälla och hända saker konstant för att ett spel ska vara njutbart.

En fantastisk berättelse, med ett otroligt bra slut

Inledningen i det första Bioshock är förmodligen det bästa jag har upplevt när det kommer till just spelinledningar. Det satte tonen direkt och det är en inledning jag gärna ser om och om igen. Avslutningen i Bioshock Infinite kan mycket väl vara den bästa avslutning jag har sett. Det är ett enda långt styrkebesked som fyllde mig med ett pirr och ett omedelbart behov av att läsa andra spelares teorier om spelet. Länge efteråt gick jag och tänkte på avslutningen och det är ett bra betyg om något!

Tänk om alla spelmakare hade samma ambitionsnivå och intresse av att berätta en historia som Ken Levine och Irrational Games. Bioshock Infinite är ett av denna konsolgenerations absoluta mästerverk och ett spel som kommer att stå sig länge tack vare sin handling och sina teman.