Taggad: Spel

The Last of Us Remastered

The Last of Us Remastered – vassare version till Playstation 4

Det jag anser vara den förra konsolgenerationens bästa spel, fantastiska The Last of Us, ska komma till Playstation 4. Naughty Dog har putsat upp spelet rejält och till sommaren så kommer det att gå att spela The Last of Us i 1080p och Naughty Dog siktar på att klara 60 bildrutor i sekunden.

The Last of Us såg fantastiskt ut redan till Playstation 3 men detta lär innebära att spelet blir ännu skarpare och detaljrikare. Det känns med andra ord som läge för ännu en genomspelning för min del!

Förutom högre upplösning och vassare bildfrekvens så ska skuggor och ljus vara bättre i denna version samt att alla karaktärsmodeller vara betydligt mer detaljerade. Inbakat i denna version är även DLC:et Left Behind (som var alldeles lysande) och några multiplayer-kartor (jag har inte testat multiplayer-läget i The Last of Us).

The Last of Us Remastered till Playstation 4 är snart här.
The Last of Us Remastered till Playstation 4 är snart här.

Naughty Dog har också släppt en trailer. Inte så mycket matnyttigt i den och svårt att se så stora skillnader jämfört med Playstation 3-versionen, men det lär märkas sedan när man får sitta med handkontrollen i händerna. Förresten, kolla inte trailern om du inte spelat spelet. Det är inte direkt en spoiler, men ett vackert ögonblick som bör upplevas och inte ses i en trailer som vi får se där.

YouTube Preview Image

Till sommaren så släpps The Last of Us Remastered. Pepp!

Burial at Sea

Cirkeln sluts i Bioshock med den avslutande Burial at Sea-delen

Det här inlägget innehåller spoilers om alla det första Bioshock-spelet, Bioshock Infinite samt de två DLC-kapitlen Burial at Sea. Det är rejäla spoilers också som avslöjar hur allt slutar och hur allt hänger ihop.

Samtidigt som detta är ett inlägg om den avslutande delen i Burial at Sea-tillägget till Bioshock Infinite så är det även en sorts terapi för mig. För vilket avslut detta är i den fantastiska Bioshock-sagan. Irrational lyckas i två fantastiska avslutnings-DLC knyta ihop handlingen i det första Bioshock-spelet med handlingen i Infinite. Min haka, den har tappats.

Det börjar i Paris där allt är fantastiskt idylliskt och Elizabeth sitter och glassar på en uteservering vid Seine. Snart slängs hon in i en betydligt mörkare tillvaro. Plågad av sitt dåliga samvete efter upplösningen i den första Burial at Sea-delen där Elizabeth använde sig av lillasystern Sally för att locka med sig Booker/Comstock och kunna döda honom. Elizabeth har alltså rest runt mellan olika parallelluniversum och tagit kål på olika inkarnationer av Comstock.

Fransk idyll.
Fransk idyll.

Men, det var detta med samvetet. För att komma åt Comstock så har hon offrat en lillasyster. Hon beger sig tillbaka till Rapture än en gång för att leta upp och rädda Sally. Det är ju smidigt att genom revor kunna resa i tid och plats.

Idyllen förbyts snabbt till något annat.
Idyllen förbyts snabbt till något annat.

Nu börjar min hjärna smälta

Elizabeth är plågad av sitt dåliga samvete över Sally.
Elizabeth är plågad av sitt dåliga samvete över Sally.

Väl tillbaka i Rapture så hittar Elizabeth sin egen döda kropp. I samma veva som Comstock mötte sin skapare i form av en uppretad Big Daddy så gjorde även Elizabeth det. Elizabeth har alltså dött, men fortsatt existerat genom sitt unika tillstånd där hon kan resa mellan olika dimensioner. Så, Elizabeth reser tillbaka till ett universum där både hon, Booker/Comstock och Sally har dött.

I och med att Elizabeth har rest genom en reva till en parallell plats där hennes parallellversion har dödats så tappar hon sina förmågor. Eftersom hon inte längre existerar i flera paralleller utan nu existerar hon (trots att en version av henne dött) i ett enda universum. Förvirrad beslutar hon ändå att genomföra sin ursprungsuppgift, att rädda Sally och lätta sitt dåliga samvete.

Nu gör en gammal bekant entré. För den som har Sally är ingen annan än Atlas, som vi känner allt för väl från det första spelet. Atlas motkrav på Elizabeth för att han ska frige Sally är att Elizabeth ordnar så att det varuhus som fungerar som fängelse för oönskade personer, som Andrew Ryan har sänkt till botten av havet under Rapture, kan stiga upp till Rapture igen. I Burial at Sea befinner vi oss i just detta varuhus, och Atlas vill få sin revansch.

Elizabeths lösning för att kunna få varuhuset att att stiga upp till Rapture är att ta sig till Columbia och stjäla den typ av partikel som får Columbia att sväva ovanför molnen. Det enda kruxet är ju att Elizabeth har tappat sina förmågor att resa genom revor. Istället får hon leta upp en revmaskin som Suchong, mannen bakom plasmider och massa annan smaskig Rapture-teknologi, använt sig av för att kommunicera och utbyta idéer med Jeremiah Fink, i Columbia. Där finns också förklaringen till varför Rapture och Columbia har så mycket liknande teknologi.

Planen fungerar och varuhuset börjar att resa sig mot ytan och manegen är krattad för det inbördeskriget mellan Fontaine (som är Atlas egentliga identitet) och Andrew Ryan.

Slutet. Och början.

Givetvis så är Atlas en man med bedrövlig moral. Han nöjer sig inte med att varuhuset tar sig tillbaka upp till Rapture utan kräver även att Elizabeth ska leta fram hans ”ace in the hole”, eller äss i rockärmen, i kampen mot Andrew Ryan. Efter veckor av misshandel av Elizabeth så ställs hon inför sitt sista uppdrag. Att leta reda på ässet i rockärmen. Efter att hon har tagit sig till Suchongs labb så visar det sig att ässet i rockärmen är en mening. En artighetsfras. En aktiveringsfras: ”Would you kindly…”

Elizabeth har inte bara sett till så att Atlas kan ta sig tillbaka till Rapture utan även hjälpt honom att få sitt starkaste vapen mot Ryan, nämligen aktiveringsfrasen för att styra Jack, karaktären som man spelar som i det första spelet.

Efter det genomförda uppdraget så slår Atlas hejdukar ihjäl Elizabeth och vi får se henne dö samtidigt som Sally håller hennes hand och sjunger för henne.

Krossat hjärta

Något mer sorgligt slut för Bioshock-serien är svårt att komma på. Elizabeth dör, Booker dör (och var i en parallell värld väldigt ond) och Elizabeths agerande gav möjlighet till ett inbördeskrig i Rapture.

Den enda ljusningen i denna dystra saga är att Jack faktiskt lyckades rädda Sally från livet som lillasyster i det första spelet och Elizabeth ser i en sista syn innan hennes liv är över, in i framtiden. Hon får se Jack och hon ser att Sally är med bland de flickor som Jack räddade.

Cirkeln sluts, och Elizabeth dör.
Cirkeln sluts, och Elizabeth dör.

Så, kan någon tipsa om en bra terapeut?

Infamous: Second Son

Infamous: Second Son är ögongodis till Playstation 4

Detta inlägg innehåller spoilers kring hur Infamous 2 slutade.

Det har helt klart varit lite skralt med spel till Playstation 4 sedan konsolen lanserades i november. FIFA 14 har gått varm hemma hos mig och Killzone Shadow Fall har jag spelat igenom (nästan, till det blev supersvårt på slutet).

När nu Infamous: Second Son har släppts till Playstation 4 så står det klart för mig att den nya generationens konsoler har fått sitt vackraste spel.

Under spelets gång så får vi se olika tider under dygnet.
Under spelets gång så får vi se olika tider under dygnet.

Lekfull sandlåda

De två första spelen var riktigt trevliga spel som utspelade sig i en öppen värld. Själva storyn var kanske inte alltid så mycket att hänga i julgranen, men det gjorde inte särskilt mycket när det var så fantastiskt kul att flänga runt i fiktionella städer och leka med sina superkrafter. Om man som jag gillade de två första spelen för just denna lekfullhet så kommer man även att gilla Second Son. Som Delsin Rowe spenderade jag majoriteten av mina första tio-femton timmar med att bara fara runt i vackra, vackra Seattle och utföra diverse sidouppdrag. Att det är just Delsin Rowe, och inte de två tidigare spelens protagonist Cole McGrath som jag styr gör ingenting. Då Cole dog i slutet av Infamous 2 om man valde det ”goda” slutet, vilket majoriteten av spelarna gjorde, så känns det bara vettigt att vi nu har en annan huvudprotagonist.

Blinkningar till de två första spelens protagonist Cole McGrath finns det på sina ställen i Seattle.
Blinkningar till de två första spelens protagonist Cole McGrath finns det på sina ställen i Seattle.

Delsin Rowe funkar bra som karaktär även om det inte känns som att det finns särskilt mycket djup där. Det är inte direkt Joel från The Last of Us som vi pratar om, även om Delsin delar röst med Joel i form av spelvärldens älskling Troy Baker. Det är dock kul att Sucker Punch har gjort Delsin till en indian, tillhörandes Akomishstammen. Detta innebär tack och lov inte indianklichéer med fjädrar och ylande dans, utan det är en mer modern gestaltning av livet som indian i dagens USA som vi får se i spelets inledning.

Delsin Rowe, cool kille som sprayar graffiti och har superkrafter.
Delsin Rowe, cool kille som sprayar graffiti och har superkrafter.

Delsin är från början en vanlig snubbe som glider runt i kondommössa och sprayar graffiti. En dag kommer han i kontakt med en conduit och får dennes krafter överförda till sig vilket innebär att han kan skjuta rök ur sina händer och förflytta sig mycket snabbt. Bland annat. Delsin blir tillfångatagen och utslagen av D.U.P., Department of Unified Protection, som har gjort det till sin uppgift här i världen att tillfångata, eller döda, ”bioterrorister”. ”Bioterrorister” är dock inte är sådana som kollar sin mobiltelefon under filmen, en myndighet som jagade sådana skulle jag helhjärtad stödja. Nej D.U.P. ser alla conduits som just bioterrorister. När D.U.P. dessutom ger sig på Delsins stam, så är det kokta fläsket stekt för D.U.P. och Delsin beger sig till Seattle för att försöka absorbera D.U.P.:s ledares krafter. Brooke Augustine som leder D.U.P. är, tro det eller ej, en conduit (dubbelmoral!). Då hon har skadat stammen med sina betongkrafter vill Delsin lägga beslag på dessa krafter för att kunna omvända skadan som hon har åsamkat stammen.

Rökkraften är din första kraft i spelet. Men det kommer mer!
Rökkraften är din första kraft i spelet. Men det kommer mer!

Fantastiska krafter

Nu är inte rökkraften den enda kraft man får leka med i spelet utan ett tag in i berättelsen så får man även möjlighet att använda sig av neon. Neon kan man dra från neonskyltar i staden och med den kraften så går det att springa upp för husväggar, skjuta projektiler och pricksskjuta på fienderna. Tack och lov så är Seattle nerlusat med D.U.P.-soldater som bara ber om att bli attackerade av en superhjälte med kondommössa och sprayflaska. Att från taket av ett högt hus attackera D.U.P. med dina superhäftiga neonkrafter är galet tillfredsställande! Senare i spelet tillkommer även fler krafter, men dessa går jag inte in på nu. Neon är dock min stora favorit.

Det går undan när man springer fram med neonkraften.
Det går undan när man springer fram med neonkraften.
Det är en vacker, glimrande neonstad som målas upp framför våra ögon.
Det är en vacker, glimrande neonstad som målas upp framför våra ögon.
När krafterna börjar sina så blir man tvungen att leta upp en kraftkälla, som i detta fall en enorm neonskylt, för att fylla på sina krafter.
När krafterna börjar sina så blir man tvungen att leta upp en kraftkälla, som i detta fall en enorm neonskylt, för att fylla på sina krafter.
Det är grymt snyggt när man suger åt sig neon och jag kan inte riktigt titta mig mätt på det!
Det är grymt snyggt när man suger åt sig neon och jag kan inte riktigt titta mig mätt på det!

Huvudstory? Men det finns ju massa annat kul?!

Precis som i de tidigare spelen så finns det gott om sidouppgifter. Bland annat att leta efter spårardrönare, vilket är ungefär som vad blast shards var i de två första spelen. Dessa drönare kan dock flyga, vilket gör det till en lite större utmaning att hitta alla. Seattle är uppdelat i olika stadsdelar på två öar och när spelet börjar så kontrollerar D.U.P. varje stadsdel. Om du förstör tillräckligt mycket av D.U.P.:s utrustning, deras skanningsstationer där de kontrollerar ”bioterrorister”, friger fångar, sprayar graffiti, och skjuter ner och samlar på dig spårardrönare så kan du till slut utmana D.U.P. till en konfrontation. Om du vinner det mötet så körs de bort från stadsdelen.

För att köra ut D.U.P. från en stadsdel måste du förstöra deras mobila ledningscentraler.
För att köra ut D.U.P. från en stadsdel måste du förstöra deras mobila ledningscentraler.
Att Delsin är så där upplyst innebär att någon precis har kastat en granat i närheten av honom. Det är ingen bra idé att stå så nära en granat. Särskilt inte samtidigt som en annan soldat skjuter på honom.
Att Delsin är så där upplyst innebär att någon precis har kastat en granat i närheten av honom. Det är ingen bra idé att stå så nära en granat. Särskilt inte samtidigt som en annan soldat skjuter på honom.

En vacker stad

Den absoluta huvudrollen tycker jag till sist ändå att Seattle spelar i detta Infamous Second Son. Allt är så otroligt snyggt och det känns som en enhetlig stad. Visst, Seattle känns inte levande som Los Santos gör i GTA V, men oj så vackert det ändå är här. Att se solen spegla sig i vattenpölar, eller att se hur Space Needle tornar upp sig bland husen är en mäktig känsla. Sedan så går det inte att låta bli att tänka vad det betyder att ett så tidigt spel till Playstation 4 ser så bra ut. Hur kommer spelen se ut om några år när utvecklarna verkligen blivigt duktiga på att tygla kraften i maskinen? Hur bra kommer Naughty Dogs nästa spel att se ut? Förmodligen helt fantastiskt!

Gryning i Seattle.
Gryning i Seattle.
Delsin landar efter en tuff flygtur i Seattles Chinatown.
Delsin landar efter en tuff flygtur i Seattles Chinatown.

En avslutande hyllning till Playstation 4:s share-knapp

Alla bilder i detta inlägg har jag själv tagit inne i spelet med den eminenta share-knappen. Det är ju helt fantastiskt att jag när jag vill, var jag vill, kan ta en bild och dela med av den till omvärlden. Även videoklipp går att fånga och trots att jag mest har sparat ner snygga mål i FIFA 14 med share-knappen så har jag även en del klipp från InFamous. Än en gång, en helt ljuvlig funktion!

När det gäller att dela med sig av bilder ur InFamous: Second Son så kommer Sucker Punch inom en snar framtid att uppdatera spelet så att det går att stänga av alla visuella hjälpmedel (som kartan, styrkorset och liknande) samt att manipulera dagscykeln. Detta innebär med andra ord att det kommer gå att ta ännu vackrare bilder. Dessa funktioner ska bli upplåsta för den som klarat av spelet. Allt detta enligt PlayStation.Blog.

Batman Arkham Knight

Rocksteadys Batman Arkham Knight har utannonserats

Det har sett lite klent ut med nya spel till den nya generationens konsoler, men i dag kom en mycket efterlängtad utannonsering. Rocksteady som står bakom fantastiska Batman-spelen Arkham Asylum och Arkham City (som jag rankade som nummer 11 respektive nummer 15 bland den förra konsolgenerationens bästa spel) kommer att ge ut Batman Arkham Knight under 2014 (vilket förmodligen innebär att det kommer 2015). Inte nog med att spelet utannonserades till Playstation 4, Xbox One och PC, det kom även en fet trailer. Givetvis utan gameplay, men ändå vattnas det i munnen av blotta åtanken att få återse herr Läderlapp på den nya generationen konsoler.

YouTube Preview Image

Läckor avslöjade spelet i förväg

Redan förra veckan så började det viskas om ett nytt Batman-spel då brittiska Gamestop-butiker tog emot marknadsföringsprylar från Rocksteady. Givetvis så läckte det ut bilder på dessa. Några timmar innan utannonseringen i dag så läckte även titeln på spelet ut då spelet dök upp i Games bokningssystem.

Vad vet vi i nuläget

Om man förbokar Arkham Knight så får man även spela som Harley Quinn.
Om man förbokar Arkham Knight så får man även spela som Harley Quinn.
Batman Arkham Knight utspelar sig ett år efter händelserna i Arkham City. [Game Informer]

Det kommer att utspela sig i ett helt nytt område av Gotham City som är mycket större än området i Arkham City-spelet. Det kommer även gå att köra Batmobilen! [Game Informer]

Bland skurkarna kommer vi att hitta bland andra Scarecrow, Penguin, Two-Face och Harley Quinn. [Game Informer]

Om man förhandsbokar spelet så får man spela Harley Quinn. Gissningsvis kommer detta vara ungefär som tidigare när man haft möjlighet att spela som andra karaktärer än Batman.

Kevin Conroy är tillbaka som rösten till Batman efter att Roger Craig Smith axlade manteln (typ bokstavligt) i Batman Arkham Origins. [Eurogamer]

GameStop listar att spelet ska släppas den 14 oktober 2014. Men datum som listas hos olika butiker behöver inte betyda något egentligen. [Kotaku]

Vem ser vi där nere i hörnet på konceptbilden som jag valde att studera lite närmare? Det ser ut som BANE! Och inte Bane som han har sett ut i tidigare Arkham-spel, utan som han ser ut i Nolans filmer ungefär. Det kan ju vara en namnlös thug med ansiktsmask, men jag hoppas på att det är Bane.

Vi hittar Bane (kanske) på en av konceptbilderna.
Vi hittar Bane (kanske) på en av konceptbilderna.

Fler nyheter kommer i aprilnumret av Game Informer som ska ha en fjortonsidig special om Arkham Knight. Pepp! Det enda som jag tycker är lite synd är att Rocksteady inte skrotade ”Arkham” i namnet. Jag förstår varför, för att spelare ska känna igen varumärket, men Arkham är ju ett rätt begränsande namn.

Omslaget

Omslaget till Batman Arkham Knight.
Omslaget till Batman Arkham Knight.

Kolla gärna in den officiella hemsidan också.

Denna konsolgenerations bästa spel

Farväl till en konsolgeneration: De 25 bästa spelen till Playstation 3 och Xbox 360

En ny generation av spelkonsoler släpps om lite mer än en månad och detta gör att det känns som ett ypperligt tillfälle att sammanfatta den utgående konsolgenerationens bästa spel. I slutet av maj 2008 så köpte jag en Xbox 360. Sedan i juli 2010 så köpte jag även en Playstation 3. Detta har inneburit att jag har hunnit att spela en hel del spel och denna lista har varit svår att sätta ihop.

I listan så saknas FIFA-spelen då jag inte riktigt har kunnat bedöma dem på samma sätt som de andra spelen. Att bedöma FIFA-spelen har inte heller känts lika relevant som att bedöma de andra spelen på listan.

Half-Life 2 saknas också på listan då jag bedömde att det spelet tillhörde konsolgenerationen innan, då spelet släpptes till den första Xboxen innan det putsades upp och hamnade på The Orange Box.

Spelen på listan har utan undantag spelats på antingen Xbox 360 eller Playstation 3. Detta är alltså de 25 bästa spelen enligt mig till de konsolerna. Lämna gärna en kommentar!

  1. Singularity
  2. Singularity känns som ett spel som kom från ingenstans och med en spelmekanik som kändes ny och fräsch. På ytan är det en first person shooter som jämförts med både Half-Life 2 och Bioshock. Det är inga dåliga spel att jämföras med och Singularity förtjänar den jämförelsen även om de två spelen är snäppet vassare.

    På en den sovjetiska ön Katorga-12 har ett experiment gått fel och som en amerikansk soldat försöker du ta reda på vad som har gått fel och på vilket sätt du kan stoppa det som har gått fel. Till din hjälp har du ett vapen som gör att du kan hoppa mellan två olika tidspunkter. Nutid och 1955, då experimentet gick fel. Dina handlingar i 1955 kan påverka nutiden, och i Singularity så har du möjligheten att skriva om historien.

    Singularity är ett stämningsfullt äventyr som jag uppskattade väldigt mycket. Rysk estetik kombinerad med lite steampunk och futurustiska inslag träffade rätt hos mig.

    Tidigare blogginlägg:

    Singularity

  3. Sleeping Dogs
  4. I ett öppet Hong Kong så får du på bästa Infernal Affairs-sätt ta huvudrollen som en polis som ska infiltrera den undre världens knarkaffärer. Huvudkaraktären Wei Cheng arbetar sig upp inom brottsimperiet och tillvaron som både polis och framgångsrik kriminell blir allt mer komplicerat. Både uppdrag, handling och den öppna världen överraskade mig mycket positivt när jag spelade Sleeping Dogs. Det är lätt att bli engagerad och med tanke på att Hong Kong är så pass komprimerat i spelet så finns det något som lockar överallt. Ett nytt grepp som jag inte sett i något annat spel med öppen värld är att du i Sleeping Dogs inte enbart använder dig av vapen för att slå dig fram, utan också använder dig av Wei Chengs kampsportskunskaper som ett farligt vapen mot dina motståndare.

    Handlingen i Sleeping Dogs är också oväntat bra och dubbelheten i att Wei Cheng både är en undercoverpolis samt en lyckad brottsling är ett bra grepp.

    Sleeping Dogs är en liten pärla inom en genre som har blivit synonym med Rockstar.

    Hong Kong känns levande och spännande att upptäcka i Sleeping Dogs.
    Hong Kong känns levande och spännande att upptäcka i Sleeping Dogs.

  5. Gears of War 2
  6. Gears of War-spelen är nog starkast förknippade med sin multiplayerdel, men faktum är att även singleplayerdelen är värd att lyfta fram. I otroligt snygga miljöer så är man ledaren i en grupp av brölande alfahannar. Storyn, om en invasion av underjordingar, ja inte utomjordingar, är kanske inte den starkaste som setts i ett spel. Handlingen är inte direkt dålig, men den stora stjärnan i Gears of War 2 (och även i de andra spelen) är spelmekaniken. Kontrollen är helt klockren och det är fantastiskt kul att som Marcus Fenix ta sig an de invaderande locustvarelserna.

    Gears of War-spelen är förutom väldigt bra kontrollmässigt även väldigt snygga rent tekniskt. Det märks att Epic Games som utvecklar Gears of War även är företaget bakom Unreal Engine, den spelmotor som Gears of War byggs i och som även väldigt många andra spel också byggs i (Bioshock, Batman Arkham Asylum, bara för att nämna två som finns med på denna lista). Det är imponerande hur mycket kraft Epic lyckas pressa ur Xbox 360.

  7. Killzone 2
  8. Tungt, mörkt och med en estetik som för tankarna till nazism. Killzone 2 utspelar sig på planeten Helghan som är hem åt våra motståndare, helghast. På Helghan är spelaren en del av en styrka som ska ta ledaren för helghast, kejsaren Visari, till fånga. Just berättelsen i Killzone 2 (och även 3) är av det svagare och mer oengagerande slaget, men där Killzone 2 brister i berättelse så är den desto starkare i design och stil. Helghan är en ogästvänlig och mörk planet och den totalitära militärmaktens symboler finns överallt. När det gäller spelmoment så är Killzone 2 också en positiv upplevelse och vapnen känns ”tunga”, vilket ger dem en realism.

    Även om uppföljaren, Killzone 3, är bra så är det Killzone 2 som är seriens bästa stund. I samband med att Playstation 4 släpps så kommer Killzone: Shadow Fall. Det ser riktigt bra ut och förhoppningsvis så får Killzone-serien ny kraft på Playstation 4.

  9. Mirror’s Edge
  10. Svenskutvecklade Mirror’s Edge har helt klart sina brister men jag kan förbise många av dessa då spelet är en visuell höjdare som utspelar sig i en futuristisk storstad. I rollen som parkourlöpande budbärararen Faith kan man ta sig genom hela äventyret utan att skjuta en enda motståndare. Något som för egen del visade sig omöjligt i slutändan.

    Spelet hade som sagt sina brister, kanske rent spelmekaniskt, men när man fick upp flytet i löpningen och susade fram över och under hinder högt uppe på hustaken så var Mirror’s Edge en njutning. Handlingen kan också lämna en del att önska, men just det visuella och det faktum att det är ett parkourspel som faktiskt fångar känsla av löpning i en förstapersonsvy gör Mirror’s Edge till en unik upplevelse.

    När nu en ny generation konsoler snart kommer så får vi äntlingen återse Faith. Något oväntat, då Mirror’s Edge var långtifrån en kommersiell succé.

    Minimalistisk och stilistisk parkour i Mirror's Edge.
    Minimalistisk och stilistisk parkour i Mirror’s Edge.

  11. Infamous
  12. Med superkrafter i en öppen värld så finns det en hel del att utforska. I Infamous så slipper utvecklaren Sucker Punch att hindras av realism, något som kan vara både en börda och välbehövliga ramar i andra spel. Cykelbudet Cole McGrath får efter en olycka förmågan att skjuta elektricitet ur sina händer. Med sina nyvunna krafter så blir Cole mer distanserar från vanliga människor men inser även att hans förmåga ger nya möjligheter. I Infamous har du som spelare också valet att göra gott eller ont.

    Just att kopplingen till realism saknas på det sätt som det mer finns i Grand Theft Auto gör att Infamous i vissa moment känns mer lekfullt och roligt. Att hoppa mellan hustak och skjuta elektricitet är otroligt givande, även om själva ramberättelsen kanske är lite svagare.

  13. Crysis 2
  14. Crysis-spelen brukar nästan mer talas om som någon typ av teknikdemonstrationsspel för PC-ägare än som spel. Detta är synd då Crysis står sig bra som spel också, även till konsoler. I Crysis 2 får du som Prophet bekämpa hårda kamper i ett sönderbombat New York som har ockuperats av utomjordiska krafter. Iklädd en högteknologisk dräkt som ditt främsta vapen är det en pulshöjande och häftig upplevelse att ta sig an denna kamp. Miljöerna tilltalar väldigt och stora ytor innebär att du kan välja flera tillvägagångssätt mot dina utomjordiska fiender.

    Dräkten ger dig möjlighet att vara osynlig under kortare sekvenser och när man smyger fram genom flera utomjordingar som letar efter dig och vill dig väldigt illa så ökar pulsen ordentligt.

  15. Dead Space
  16. Science fiction och rymd är ämnen som jag är svag för i populärkulturen. Dead Space är en blandning av sci-fi, skräck och rymd det är en nervkittlande upplevelse där man som skeppsreparatören Isaac Clarke hamnar i en mardrömstillvaro på det gigantiska gruvskeppet Ishimura. När Ishimura, vars uppgift är att ”knäcka” planeter för att skörda dem på resurser, blir helt tyst så skickas en delegation av tekniker och medarbetare för att undersöka vad som har hänt. Bland dessa hittar vi vår protagonist Isaac Clarke. Väl framme på Ishimura så är allt ödsligt och dött och snart går det upp för dig att något fruktansvärt har skett på Ishimura.

    Mot skrämmande fiender i det mörka skeppet får man i Isaac Clarkes skor ta vad som finns till hands. Som reparatör så har Isaac sina verktyg till hands och plasmaskäraren fungerar alldeles utmärkt till att ta kål på monster som är ute efter att göra tillvaron odräglig för Isaac.

    Dead Space var en härlig blandning av skräck, religion, science fiction och rymd. En lysande blandning som i skrivande stund har två uppföljare.

    Rymdskräck i Dead Space.
    Rymdskräck i Dead Space.

  17. Dishonored
  18. I kuststaden Dunwall, baserad på 1800-talets London och Edinburgh så ikläder man sig rollen som den oskyldigt mordanklagade livvakten Corvo Attano. Smygandes på illaluktande, råttinvaderade gator och över hustaken skulle Corvo Attano försöka att rentvå sitt namn, hitta och sätta dit de skyldiga och återfinna kidnappade prinsessan Emily Kaldwell, dotter till den mördade drottningen som Corvo var livvakt till.

    Jämförelserna med Half-Life 2 och Bioshock går att se och den visuella stilen tilltalar mig verkligen där realism har fått stå tillbaka lite för stilism. Det är spännande att smyga omkring och så tyst som möjligt försöka ta sig fram. Om man är som jag, rätt dålig på att smyga i spel, så får man istället förlita sig på vapen och att svinga svärd och sedan fly hals över huvud. Även detta går för det mesta bra, även om det i vissa fall kunde bli rätt svårt.

    Bland röstskådespelarna finns flera stora namn. Rösten till prinsessan Emily görs av Chloë Grace Moretz, känd som Hit-Girl från Kick-Ass-filmerna. I andra roller hittar vi bland andra Susan Sarandon, Carrie Fischer, Michael Madsen och Lena Headey.

    Tidigare blogginlägg:

    Dishonored är en engagerande och visuell fröjd

  19. Deus Ex: Human Revolution
  20. Pulserande elektronisk musik och tät spänning i futuristiska och neonglittrande sci-fi-miljöer gjorde Deus Ex: Human Revolution till en nervkittlande upplevelse. Att smyga runt i stora byggnadskomplex medan soldater och maskiner gör sitt bästa för att hitta dig och ta kål på dig var en kanonupplevelse. Även om Deus Ex hadde sina svagheter, bossfighterna exempelvis, så är det ett spel jag gärna återkommer till i mina tankar. Soundtracket av Michael McCann lyssnar jag på fortfarande.

    Det fanns flera tillvägagångssätt att ta sig runt i Deus Ex: Human Revolution och faktum är att du kan klara hela spelet utan att döda någon, förutom bossarna. Jag som är urusel på att smyga i spel förlitade mig dock inte på denna taktik, utan det blev en skjutfest utan motstycke. Det fungerade även det.

    Tidigare blogginlägg:

    Deus Ex: Human Revolution är en snygg framtidsvision

    Deus Ex: Human Revolution.
    Deus Ex: Human Revolution.

  21. Batman Arkham City
  22. Uppföljaren till Arkham Asylum innehåller mer av det goda, med en större miljö att utforska, en vass story och klassiska Batman-skurkar. Dessutom så ser allt fantastiskt ut och den mörka stämningen som präglade Arkham Asylum finns kvar även i denna uppföljare. Spel med öppna världar brukar kunna brista lite i handling och det är svårt att kunna styra spelaren åt det håll man vill i berättelsen om ett spel inte är så pass linjärt. Detta är dock inget som Arkham City lider av och både värld, handling och spelmekanik är alldeles utmärkt.

  23. Grand Theft Auto IV
  24. Spelet som startade denna konsolgeneration för min del var Grand Theft Auto IV. Efter att ha läst recensioner och sett trailers och bilder från Grand Theft Auto IV så var suget på absolut topp vilket gjorde att jag sålde min Playstation Portable och investerade surt förvärvade pengar i en Xbox 360 med Grand Theft Auto IV som det första spelet. Tidigare erfarenheter av Grand Theft Auto-serien var fantastiska Grand Theft Auto San Andreas som jag spelat hemma hos en kompis samt GTA Liberty City Stories som jag hade spelat på Playstation Portable.

    När jag exhalterat matade in skivan i Xboxen och fick uppleva Nikos äventyr i Liberty City för första gången tappades hakan och en pöl av saliv bildades i knäet. Att ett spel kunde se ut så här! Att en värld kunde vara så fri. Jag var helt hänförd, då detta också var mitt första möte med denna generations grafik och teknik.

    Spelet i sig var inget annat än ett mästerverk i mina ögon förälskelsen var ett faktum. Än i dag så kittlar seriens frihet och Grand Theft Auto IV håller fortfarande och är ett alldeles utmärkt spel.

  25. Red Dead Redemption
  26. Att Rockstar är kungar när det kommer till öppna spelvärdar befäste de med western epostet Red Dead Redemption. Lite förenklat har det beskrivits som Grand Theft Auto i vilda västern. Och även om det är en beskrivning så är den rätt banal. Red Dead Redemption står bra på egna ben utan att behöva jämföras med Grand Theft Auto.

    Grand Theft Auto IV var ett lysande, men Red Dead Redemption var faktiskt ännu bättre. Att jag, som sedan barnsben haft en fäbless för westerngenren, fick uppleva en mustig cowboyhistoria var inget annat än helt fantastiskt härligt. De omväxlande miljöerna och känslan när du susade fram på en hästrygg genom övergivna byar, eller när du tog upp kampen med banditgäng var inte lik något annat spel. Världen som Rockstar har byggt upp var stor och stor tid och möda måste ha lagts ner på att ge olika områden olika identiter. När man efter flera timmar spelande tar sig över till Mexiko så är det en helt annan miljö och stämning än det varit tidigare. Det ger en verkligen känslan av att man har kommit till ett nytt land.

    Red Dead Redemption kan också vara det av Rockstars spel med mest engagerande handling, och slutet är något som jag tror de flesta som har spelat spelet kommer att komma i håg.

    Nu håller jag tummarna för att vi får fortsatt uppleva äventyr i västern på den kommande konsolgenerationen.

    En öppen värld i västernmiljö fungerade alldeles utmärkt, det bevisade Red Dead Redemption.
    En öppen värld i västernmiljö fungerade alldeles utmärkt, det bevisade Red Dead Redemption.

  27. Grand Theft Auto V
  28. Med Grand Theft Auto V visade Rockstar än en gång var skåpet skulle stå när det gäller öppna världar i spel. Från Liberty Citys New York-pastisch har vi nu tagit oss till Los Santos, Rockstars tolkning av Los Angeles och Kalifornien. Här är miljön verkligen huvudrollsinnehavaren och påståendet att Grand Theft Auto V ska vara världens dyraste spel är något som jag inte ifrågasätter. Researchen inför spelet lär ha varit enorm och världen i Grand Theft Auto V består av så otroligt många detaljer att det är lätt att glömma bort att det faktiskt finns uppdrag och moment att utföra som faktiskt för handlingen framåt också. Många gånger kunde jag bara köra runt i en bil eller flyga runt i en helikopter och njuta av den fantastiska miljön. Trots att jag har avslutat huvudhistorien så känns det som att jag bara har skrapat på ytan till möjligheterna i Los Santos.

    Själv historien kretsar kring tre kriminella som slår sina påsar ihop och utför flera rån och kupper. Detta är ett nytt drag i Grand Theft Auto, med tre protagonister (även om vi fick en försmak av det i ett uppdrag i Grand Theft Auto IV). Det fungerar fantastiskt bra med olika protagonister och det gör även att vi växlar mellan olika miljöer och förutsättningar. Dock är det anmärkningsvärt att Rockstar, trots tre protagonister, inte har valt att låta någon av dem vara kvinna.

    Vi får även träffa några andra karaktärer från tidigare delar i serien och det är med tungt hjärta som jag återstiftade bekantskapen med Johnny Klebitz från speltillägget till Grand Theft Auto IV, The Lost and Damned.

    När sluttexterna rullar efter ungefär 45 timmars spelande så vill jag fortsätta att upptäcka Los Santos. Det om något är ett gott betyg.

  29. Batman Arkham Asylum
  30. Ett mörkt Batman-spel med fantastiska röstskådespelare och grymma miljöer i form av Arkhams kombinerade psyksjukhus och fängelse gjorde Batman Arkham Asylum till en oväntad dundersuccé. Batman var bister och hård när han gjorde upp med sjukhusets galna brottslingar, ledda av Jokern, briljant röstskådespelad av Mark Hamill, mer känd som Luke Skywalker.

    Batman Arkham Asylum innehåller så mycket att utforska, så många knäppa motståndare ur den rika Batman-katalogen av skurkar och spelet ser också fantastiskt snyggt ut. Jämförelser med 60-talets kitschiga serie med Adam West i huvudrollen är omöjlig att göra, spelet ligger närmare Frank Millers och Christopher Nolans Batman, även om spelets Batman är en äldre och surare version än vad Nolans Batman är.

    Dold av skuggorna kan Batman välja ett mer osynligt tillvägagångssätt att ta hand om Arkhams kriminella. Detta är nästan ett måste då det är tydligt att Batman inte är någon superhjälte om hans ställs mot motståndare med automatvapen och inte har en flyktväg. Taktik är viktigt och till sin hjälp har Batman en speciell syn som han aktiverar i masken. Synen, detektivläget, gör att han kan se hjärtslag, vilka vapen som motståndaren bär samt att det går att se skurkar genom väggar. Om det är någon kritik som Batman-spelen har fått så är det att den synen är lite välBatman Arkham Asylym är stämningsfullt och ibland lite läskigt, och alldeles, alldeles utmärkt.

    Batman Arkham Asylum.
    Batman Arkham Asylum.

  31. Mass Effect 2
  32. Att Mass Effect 2 är mittendelen i en trilogi märks emellanåt. Själva huvuddelen av spelet går ut på att bygga upp en besättning som ska ta sig an det annalkande hotet. Detta är dock inte direkt något negativt och i spelmomenten är Mass Effect 2 ett rejält lyft mot det första spelet. Här finns även huvudantagonister i form av rasen Collectors. Commander Shepard samarbetar med människoterroristorganisationen Cerberus för att tillsammans med dem möta hotet. Det större, övergripande, hotet i form av Reapers får dock vänta till den avslutande delen Mass Effect 3.

  33. Portal
  34. När Valve släppte The Orange Box, med Half-Life 2 och episod 1 och 2 till Half-Life 2 så fanns även Portal med på skivan. Det blev snabbt det spel som det talades mest om i denna samling av spel (där även Team Fortress 2 ingick). I Portal så vaknar du upp inlåst i ett enorm testkomplex där du ska ta dig igenom diverse olika banor användandes av ett gevär som skjuter portaler som du kan gå igenom. Själva pusselmomenten är riktigt vassa och addera dessutom en handling och en nyfikenhet kring vad som har hänt, vem du är och vad du är på för ställe så får du ett otroligt bra spel.

    Testbyggnadens helgalna artifiella intelligens GLaDOS verkar till en börjar vara neutralt inställd till dig, men under spelets gång framkommer en beytydligt mer obehaglig sida. Trots detta ler du glatt genom glåporden och eländet som GLaDOS utsätter dig för.

  35. Fallout 3
  36. Att utforska ett framtida postapokalyptiskt Washington i enorm skala är godis för en postapokalypsbesatt man som jag. Den stora världen präglas dessutom av femtiotalets estetik vilket var en lyckad kombination. Med Fallout 3 så fanns det inte en tråkig stund och under uppdragen slängdes man mellan spänning och upptäckarglädje.

    Känslan av att planlöst vandra omkring och helt plötsligt stå öga mot öga med två supermutanter i någon liten bebyggelse är mycket häftigt. Och skrämmande. Det är också fantastiskt kul att utforska olika bunkrar där andra har gömt sig undan från undergången, precis som man själv gjorde i bunker 101. De olika bunkrarna har ofta olika teman och olika händelser som har utspelat sig där tidigare och som man nu kan se spår av. En bunker har exempelvis experimenterat med kloning, i en annan bunker kan man hitta en följeslagare som man kan ha stor nytta av. En av bunkrarna lyckades jag inte ens ta mig in i, innan jag dog av den stora strålningen.

    Just strålning ligger över allt i världen då undergången kom i form av atombomber. Äventyret inleds just i en bunker och vår protagonist vet inte om något annat här i världen till dess att fadern lämnar bunkern, och man själv ger sig av efter. Det är efter en timmes speltid som man för första gången får se omvärlden år 2077 och det blir en häftig start på spelet då man kliver ut och bländas av det starka solljuset med en hel värld av möjligheter framför sig.

    Det viskas lite om ett att ett nytt Fallout är på gång till nästa generations konsoler, och det är något som jag verkligen ser framemot. På minussidan med Fallout är att det inte är speciellt tekniskt snyggt, något som det säkert blir ändring på om det kommer till nästa generations konsoler.

    Fallout 3 innebar en hel värld av underbar postapokalyps.
    Fallout 3 innebar en hel värld av underbar postapokalyps.

  37. Bioshock 2
  38. Även om Bioshock 2 blev hyllat av kritikerkåren och fick mycket höga betyg så fick det ett svalare mottagande av den större massan än vad jag tycker att spelet förtjänat. Att följa upp en sådan höjdare som Bioshock måste ses som en svår uppgift, men jag tycker att Bioshock 2 lyckas alldeles utmärkt. Vi är tillbaka i Rapture, den enorma staden på havets botten. Denna gång med ett lite annorlunda perspektiv än det vi hade i första spelet. Nu är vi en av männen bakom maskerna, en Big daddy.

    Kritiken mot Bioshock 2 var att det var ”mer av samma”. Detta gör mig absolut ingenting då Rapture och dess historia är intressant och något som jag gärna utforskade ännu mer.

    Värt att nämna är också att det kom ett alldeles lysande nedladdningsspel till Bioshock 2 som heter Minerva’s Den. Av alla speltillägg så är Minerva’s Den det absolut bästa som jag har spelet och slår alla Mass Effect-spelens tillägg, även om dessa också är bra.

  39. Mass Effect 3
  40. Den avslutande delen om Commander Shepard var en uppvisning i avslut. Efter att ha investerat timmar efter timmar i de två första spelen så skulle nu rymdeposet avslutas. Med sig i bagaget fanns beslut och handlingsutvecklingar från de två första spelen. Pressen på Bioware att ge oss en värdigt farväl till Shepard fanns där minst sagt och tyvärr så fick berättelsen kanske inte det mäktiga slut som spelare krävde. Faktum är att Bioware ändrade slutet efter allt för upprörda röster höjts. För egen del tycker jag att slutet dög, även om problemet snarare låg i att det fanns några rejält stora logiska luckor. Det lämnar en lite avslagen eftersmak, men trots detta så ska ingen tvivla på att Mass Effect 3 är ett mycket bra spel.

    I Mass Effect så är jorden hotad av de enorma uråldriga maskinerna Reapers. Det ser rätt hopplöst ut för både mänskligheten och resten av galaxen och denna ödesmättade stämning ligger över hela spelet på ett riktigt lyckat sätt.

    Det som trots detta saknas, och det saknades även i Mass Effect 2, är en stark och tydlig antagonist. Det må låta konstigt med tanke på att det finns antagonister i båda spelen, men Saren som var huvudmotståndare var en välskriven och välspelad karaktär med djup och intressant bakgrund som tyvärr aldrig överträffades. Detta till trots: Det var rätt häftigt att stå öga mot öga mot en Reaper och det måste ses som ett av de starkare momenten i trilogin.

    Tidigare blogginlägg:

    Underbara Mass Effect 3

    Mass Effect 3.
    Mass Effect 3.

  41. Portal 2
  42. Uppföljaren till det första Portal fördjupar historien bakom antagonisten GlaDOS och Chell, den tysta protagonisten. Något som är nödvändigt då Portal 2 är ett fullängdsspel som står på egna ben efter att det första Portal hade varit en del av The Orange Box. I Portal 2 får vi veta historien bakom Aperture science och spelet är en resa både fysiskt och bildligt genom Aperture Sciences historia.

    Pusselmomenten är tillbaka från det första Portal, även om det nu inte direkt är olika testkammare man ska ta sig igenom på samma sätt som i det första Portal. En lång tid har gått i spelet sedan det första spelet utspelade sig och det syns genom att Aperture Science är vildvuxet och illa fungerande. Fusionen mellan natur och teknik är härliga miljöer att befinna sig i dessutom är det ett bra tempo på växlandet av olika miljöer och typer av rum i spelet.

    Den största styrkan med Portal 2 är för min del all symbolik och alla små ledtrådar till vad som egentligen har hänt som finns att hitta. Det är svårt att se hur Valve ska kunna ta historien vidare i en eventuell uppföljare, men trots detta så hoppas jag på att någon gång få uppleva fortsättningen på Chells äventyr, kanske i en annan miljö?

    Tidigare blogginlägg:

    Portal 2 är en lysande uppföljare

    Lång tid har gått sedan det första Portal utspelade sig, och det syns.
    Lång tid har gått sedan det första Portal utspelade sig, och det syns.

  43. Uncharted 2: Among Thieves
  44. Nathan Drakes bästa äventyr tar oss runt jorden och i sann Indiana Jones-anda letar vi artefakter och arkeologiska föremål. Naughty Dogs spel är dessutom en visuell höjdare med stark story och vackra miljöer. Min favorit från Uncharted 2: Among Thieves var den tibetanska byn och stämningen i den. Det är dock långt i från den enda minnesvärda miljön i spelet och man slängs mellan olika miljöer och situationer. Från den heta, soldränkta, gator till iskalla snöstormar uppe i berg.

    Övernaturliga inslag kan blandas med historia och historiska myter. Jämförelsen med Indiana Jones fungerar även här och förstärks av att huvudkaraktären Nathan Drake delar samma stil och nonchalans som arkeologen med hatt. Eller Han Solo för den delen. Även birollskaraktärerna är starka och i Uncharted 2 så slits Nathan Drake mellan två romantiska intressen, två kvinnor som faktiskt har en egen karaktär och fyller en funktion mer än att bara vara just ett romantiskt intresse.

    Alla Uncharted-spel bjuder på fantastiska matinéäventyr, men seriens höjdpunkt var Uncharted 2: Among Thieves med de bästa miljöerna och ett otroligt vasst röstskådespel.

  45. Bioshock Infinite
  46. Från havets botten till ovanför molnen. Även om resan från det första Bioshock till det senaste är stort rent avståndsmässigt så återfinner vi flera av komponenterna som gör detta till ett Bioshock-spel. Slitningarna i samhället finns där, kritiken mot den rådande hegemonin och man riktigt känner hur det bubblar under den välpolerade ytan i Bioshock Infinite. Bakom de höga tankarna och de vackra och välstädade miljöerna finns rasism och mörker. När revolutionen kommer så förvånar det föga.

    Booker DeWitt är en föredetta Pinkertonagent och nu mer en privatdetektiv som på grund av skulder tar ett jobb i Columbia, staden ovanför molnen, hämta en fängslad ung kvinna som vaktas av en enorm mekanisk fågel. Givetvis är det långt i från så enkelt som att bara åka upp dit och hämta henne och det ska visa sig att det finns fler och betydligt mer komplicerad anledningar till att Booker är i Columbia. Elizabeth, flickan som ska hämtas visar sig ha oanade förmågor och under spelets gång så blir hon en stark bundsförvant och en karaktär som man verkligen bryr sig om. Rent spelmekaniskt så hjälper Elizabeth Booker och är sällan i vägen för honom utan är mer en tillgång under hårda strider.

    Precis som i tidigare Bioshock-spel så är både stilen och berättelsen de två stora triumfkorten i Bioshock Infinite. Det är en otrolig värld som Irrational Games målar upp, med affischer, reklam och ljudkuliss som säljer in bilden av en tidig 1900-talsutopi ovanför molnen. Ännu starkare än den fantastiska stilen är dock handlingen som är något av det mest engagerande jag någonsin har upplevt. Det första Bioshock har förmodlingen den bästa och mest stämningsfulla inledning i spelvärlden enligt mig. Bioshock Infinite kan ha spelvärldens bästa avslutning och det är med stor behållning som man kan läsa andra spelares teorier kring slutet. Precis som i Portal 2 så finns det möjlighet till tolkningar och flera lager av aspekter att ta in när man själv gör sin tolkning.

    Tidigare blogginlägg:

    En resa ovanför molnen i Bioshock Infinite

    Bioshock Infinite hade ett fantastiskt slut och var vackert rakt igenom.
    Bioshock Infinite hade ett fantastiskt slut och var vackert rakt igenom.

  47. Bioshock
  48. Få spel har haft en sådan inledning som fångat mig så som Bioshocks inledning gjorde. Du befinner dig på ett flygplan som kraschar och omgiven av brinnande bråte från planet börjar du simma mot en ensam fyr mitt i havet. Där finns en typ av hiss, redo att ta dig ner under vattenytan. Till tonerna av Bobby Darins Beyond the Sea börjar du resan ner mot Rapture. Denna förfallna utopi under vattnet där det mesta har gått fel.

    I det som tidigare har varit en plats för tänkare, artister och forskare så har invånarna börjat att experimentera med genmanipulation. Något som inte var en särskilt bra idé skulle det visa sig då de flesta av Raptures invånare har blivit söndermanipulerade, galna vrak som är ute efter att mörda dig, och varandra, när tillfälle ges. I Rapture så vandrar dessutom stora män i dykardräkter runt och vaktar små flickor som med enorma sprutor skördar lik på ADAM, den stamcell som krävs i genmanipulationen som Raptures invånare har blivit beroende på.

    Under spelets gång får du mer och mer insyn i vad som har lett till Raptures förfall och de politiska och personliga konflikter som kokar i staden på havets botten.

    Bioshock hade det mesta för att tilltala mig. En gåta om vem jag var, vad som hänt och en otroliga miljöer att utforska gjorde att timmarna med Bioshock var en otroligt givande upplevelse. Sex år efter att spelet släppts så håller det fortfarande fantastiskt hög klass och Irrational Games har bevisat med Bioshock Infinite att deras förmåga att berätta en berättelse inte var ett lyckokast i det första Bioshock.

    Bioshocks underbara miljöer och stämningssättande inledning fångade mig från första början.
    Bioshocks underbara miljöer och stämningssättande inledning fångade mig från första början.

  49. The Last of Us
  50. Ett av denna konsolgenerations sista spel är även det bästa. I Naughty Dogs The Last of Us var praktiskt taget allt av absolut världsklass. Miljöer, karaktärer och berättelse engagerade och kändes rakt igenom trovärdigt. Joel och Ellies känslomässiga resa och utveckling som karaktärer var minst lika imponerande som den rent fysiska resa som vi togs med på i The Last of Us.

    När en svampinfektion tar över världen och förvandlar många människor till levande monster, inte helt olika zombies, så förfaller samhället totalt. Stora tragedier och mindre och mer personliga tragededier går hand i hand och The Last of Us inleds med hur virusinfektionen får sitt utbrott och handlingen tar avstamp i just en personlig tragedi som spelaren i allra högsta grad får vara en del av. Efter en gripande inledning så flyttas vi 20 år framåt i tiden när människorna försöker att leva med katastrofen och den största delen av överlevande och ickeinfekterade människor bor i militärt styrda karantänzoner.

    Joel och Ellies fantastiska resa över ett infekterat USA inleds när Joel måste se till att Ellie kommer fram till Eldflugorna, motståndsrörelsen till den styrande militären.

    Den hotfulla och fantastiskt vackra miljön ramar in The Last of Us och jag känner mig säker på min sak när jag hävdar att inget annat spel är visuellt lika vackert till någon av denna generations konsoler som The Last of Us. Förutom det rent visuella så är även skådespelet, både i gester och röster, helt klockrent och Troy Baker som spelar Joel (och även Booker DeWitt i Bioshock Infinite) har blivit en stor favorit hos mig.

    Musiken till The Last of Us sätter också stämningen på ett magiskt sätt och Oscarsbelönade Gustavo Santaolalla har gjort ett alldeles ypperligt jobb.

    När praktiskt taget allt stämmer och man blir så pass känslomässigt engagerad i ett spel som jag blev i The Last of Us går det bara till slut att sammanfatta det på ett sätt: The Last of Us är denna konsolgenerations bästa spel.

    Tidigare blogginlägg:

    The Last of Us – en konsolgenerations svanesång

Denna konsolgenerations bästa spel, och det absolut bästa spel jag har spelat är The Last of Us.
Denna konsolgenerations bästa spel, och det absolut bästa spel jag har spelat är The Last of Us.
The Art of The Last of Us

The Art of The Last of Us

Samtidigt som jag beställde The Art of Bioshock Infinite från Amazon så beställde jag även boken The Art of The Last of Us. Det är nog ingen hemlighet att både Bioshock Infinite och The Last of Us kommer att hamna högt på min lista över årets bästa spel då det är två helt otroligt bra spel med fantastisk design.

Omslag

The Art of The Last of Us är precis som The Art of Bioshock Infinte en härligt gedigen bok. The Art of Bioshock Infinte känns dock lite mer lyxig med sitt avtagbara omslag som under har samma omslag i guldrelief. Så är inte fallet med The Art of The Last of Us som ”bara” har ett vanligt omslag.

    The Art of The Last of Us har sex kapitel

  1. Joel and Ellie
  2. The journey
  3. The infected
  4. The world
  5. Marketing
  6. American dreams

Till bilderna finns inte mycket text, utan mest kortare kommentarer. Dock så finns det lite mer text än vad det gör i The Art of Bioshock Infinite. Det är otroligt intressant att se hur Naughty Dog har tänkt kring designen av världen i The Last of Us. Boken fokuserar mycket på själva världen då det är väldigt varierande miljöer som möter oss i spelet. The Last of Us är en resa genom USA som dessutom utspelar sig under olika årstider vilket återspeglas bra i boken.

Naughty Dog övervägde i ett tidigt skede att Tess skulle vara spelets huvudprotagonist, men så blev det som bekant inte.
Naughty Dog övervägde i ett tidigt skede att Tess skulle vara spelets huvudprotagonist, men så blev det som bekant inte.

Illustrationerna av ett öde USA där naturen håller på att ta tillbaka världen håller fantastiskt hög klass och jag skulle utan att tveka hänga flera av bilderna på väggen med glädje. Vi får även en inblick i tanken kring karaktärerna och det visar sig i boken att Naughty Dog i ett tidigt skede av spelet haft tankar på att göra Tess till huvudprotagonist. En intressant tanke och Tess är en personlig favorit i spelet. Nu blev det ju inte så utan man valde istället Joel som huvudprotagonist och den fader/dotterliknande-relationen mellan honom och Ellie. Det finns en del fina illustrationer som är till för att etablera en stämning mellan dem. Vi får även se i några illustrationer hur Ellie levde sitt liv innan spelet utspelas och detta utforskas även i serieböckerna American Dreams (som är helt ok, väl värda att läsa).

Ellie gick igenom flera olika utseenden men åldern tycks ha varit densamma i alla fall. Den likhet med skådespelaren Ellen Page som det har talats om kan jag inte riktigt se nu, men när spelet utannonserades så kunde jag absolut förstå jämförelsen. Det kan ju bero på att Ellie nu har blivit sin ”egen” i mina ögon. Naughty Dog beskriver det som mycket viktigt att få till Ellies utseende och personlighet då hon ska landa perfekt mellan den barnslighet och mognad som unga tonår innebär. Detta är något de har lyckats alldeles ypperligt med i mina ögon då hon är en av spelvärldens mest trovärdiga karaktärer.

I bland så blir det lite frossande i olika kläder, men jag kan leva med detta, även om jag om sanningen ska fram kanske inte detaljstuderar dessa illustrationer. Vi får i alla fall veta varför det står ”T1” på hennes tröja. Nyfiken? Läs boken!

Ellie, en av spelvärldens mest trovärdiga karaktärer.
Ellie, en av spelvärldens mest trovärdiga karaktärer.

Joel får vi se i flera olika åldrar då de experimenterade lite för att få till rätt ålder och rätt ”typ” av man. Dessutom så får vi ju se Joel i olika åldrar i spelet, precis som hans bror Tommy.

När det gäller designen av själva världen så tycks Naughty Dog rätt säkra på hur de ville att spelet skulle se ut tidigt. Av de illustrationer vi får se i spelet så är det inget som direkt sticker ut mot hur slutresultatet blev. Experimenterandet tycks främst ha skett under skapandet av de infekterade, hur de skulle se ut och bete sig. Det är rätt obehagliga bilder på de svampinfekterade människorna i boken.

Bloatern, obehaglig både på papper och i spelet.
Bloatern, obehaglig både på papper och i spelet.

Miljöerna spelar som sagt huvudrollen i den här boken och det är något jag fullkomligt älskar, på sida efter sida får vi ta del av de olika städer och ställen som Joel och Ellie besöker i spelet. Jag som är svag för postapokalypssklildringar och undergångestetik njuter av att bläddra mellan dessa illustrationer.

Illustration över livet i karantänzonen.
Illustration över livet i karantänzonen.
Naturen tar tillbaka världen, vilket innebär vacker postapokalyps.
Naturen tar tillbaka världen, vilket innebär vacker postapokalyps.
Miljöerna i spelet, och i boken, är varierande.
Miljöerna i spelet, och i boken, är varierande.
The Last of Us utsepelas också under flera årstider.
The Last of Us utsepelas också under flera årstider.

The Art of The Last of Us är högklassig rakt igenom och jag kommer med stor sannolikhet att köpa fler konceptkonstböcker från Dark Horse som är utgivaren bakom både The Art of The Last of Us och The Art of Bioshock Infinite.

The Art of Bioshock Infinte

The Art of Bioshock Infinite

Bioshock Infinite är tveklöst ett av årets bästa spel och jag har bloggat om det tidigare. Förutom att det är suveränt bra så är det även en otroligt levande och vacker värld rent estetiskt som vi får möta i Bioshock Infinite. Jag älskar att dyka lite djupare i design kring spel och filmer som jag tycker om och att beställa The Art of Bioshock Infinite av Dark Horse från brittiska Amazon kändes rätt givet när jag upptäckte boken där. Efter några dagar (Amazon är snabba!) så landade den i min brevlåda. Jag är inte besviken.

Under omslaget finns en stiliserad guldfärgad illustration. Snyggt!
Under omslaget finns en stiliserad guldfärgad illustration. Snyggt!

Det första som slog mig med boken är hur stor, tung och gedigen den är. Under själva bokomslaget så finns ett stiliserat omslag tryckt i guld på bokpärmen. Kvalitetskänsla redan där. Spelets producent, Ken Levine, inleder boken med ett förord där han berättar om utmaningen med att utveckla Bioshock Infinite och hur man i boken ska få en känsla av hur processen har gått till med alla refuserade förslag.

Omslag

    Boken har elva kapitel:

  1. Finding Columbia
  2. Elizabeth
  3. Booker Dewitt
  4. Songbird
  5. Founders, citizens & Vox populi
  6. Heavy Hitters
  7. Advertisements & propaganda
  8. Vigors
  9. Sky-hook
  10. Weapons & airshops
  11. Columbia

Det finns inte mycket text till bilderna, utan kortare kommentarer, men det fungerar alldeles utmärkt. När man bläddrar mellan de olika sidorna så får man verkligen en bild av hur Columbia har tagit form och det är otroligt intressant att se olika idéer som har refuserats. Inledningsvis så skulle Columbia vara en mörkare värld, inte helt olik den i Dishonored. Vi får även se hur olika förslag på vad som kom att bli Songbird såg ut. En del förslag var väldigt lik en flygande Big Daddy.

Även fiender som inte alls kom med i spelet finns med i boken och det är några helt fantastiska kreationer som konstnärerna har föreslagit. Bland annat en enorm uggleliknande varelse. Att se hur de olika fienderna som kom med i spelet utvecklades är också väldigt intressant och mycket tid verkar ha lagts ner på hur de ska fungera. Hur en Handyman är uppbyggd, hur en Motorized Patriot fungerar för att nämna två exempel.

Det finns flera refuserade förslag på fiender i boken.
Det finns flera refuserade förslag på fiender i boken.
Hur är en Handyman uppbyggd? En del svar finns att få i boken.
Hur är en Handyman uppbyggd? En del svar finns att få i boken.

Likt de två första Bioshock-spelen så fanns det idéer på splicer-liknande figurer. Karaktärer som rest mycket mellan olika tidsrevor och som i processen hade blivit missformade på grund av detta och blivit fantastiska freaks som hade satts samman med andra versioner av sig själv. Exempelvis en gammal man som hade satts ihop med en bebisversion av sig själv. En intressant idé som inte heller kom med i spelet.

Det är intressant att se olika konceptförslag på huvudkaraktärerna där det gjorts försök med flera olika åldrar och stilar innan de fastnade för det som hamnade i spelet. Elizabeth är ju en karaktär som ändrades efter att spelet hade visats upp för första gången, så det var ett arbete som tog lång tid. Mindre intressant tycker jag personligen att alla klädvarianter var att se. Tjugo olika variationer av en klänning är inte så spännande, men jag förstår att det kan vara viktigt för att sätta en viss stil.

Om det är något jag hade velat se ännu mer av så är det konceptbilder för Columbia och själva miljön. Inte för att det är lite sånt, det finns en del, men det kunde ha varit ännu mer av den varan!

Elizabeth genomgick många förändringar innan hon till slut fick det utseende som syns i spelet.
Elizabeth genomgick många förändringar innan hon till slut fick det utseende som syns i spelet.
Miljöerna i Bioshock Infinite är fantastiska och något jag gärna hade sett ännu mer av i boken.
Miljöerna i Bioshock Infinite är fantastiska och något jag gärna hade sett ännu mer av i boken.
En del bilder är färgstarka och makalöst vackra.
En del bilder är färgstarka och makalöst vackra.

The Art of Bioshock Infinite är en fantastisk bok för den som älskade spelet och som vill se mer av världen som Irrational Games har byggt upp i spelet.

The Last of Us

The Last of Us – en konsolgenerations svanesång

Studion bakom Uncharted-spelen bjuder på ett av årets mest fantastiska spelupplevelser med The Last of Us. Naughty Dogs postapokalyptiska resa genom USA bjuder på miljöer och karaktärer som stannar kvar hos dig även efter att spelet är avslutat.

Naturen har slagit tillbaka och träd och växter har släppt ut en mögelsvamp som infekterar människor och förvandlar dem till rasande zomb… infekterade.

I en inledning som kan få den lugnaste personen att börja svettas får vi stifta bekantskap med Joel och hans dotter under en kväll där de blir attackerade av sina infekterade grannar och blir tvungna att fly från sin stad. Hela världen är i kaos och paniken går att ta på när Joel och Sarah kämpar för sina liv och mot någonting de knappt kan förstå. Vad är det som händer? Varför händer det? The Last of Us ger oss ingen mjukstart och efter den pulshöjande och hjärtskärande inledningen förflyttas vi 20 år framåt i tiden.

En plågad och ärrad protagonist

Joel

20 år efter den fruktansvärda kvällen så är Joel är en plågad och ärrad man. Han har sett för mycket och gjort saker som kanske inte är helt moraliskt försvarbara. När han tillsammans med sin flickvän Tess ställs inför uppgiften att ta hand om och eskortera en fjortonårig flicka så är det inget som Joel jublar över. Fjortonåriga Ellie är dock viktig och motvilligt går Joel med på uppgiften.

Tillsammans med Ellie så får vi verkligen se Joel utvecklas och få ett djup. Samtidigt som Joel utvecklas så är det en utveckling som inte bara går mot det goda. En av The Last of Us största styrkor är att karaktärerna agerar mänskligt, med brister och svagheter, och mot slutet av resan ifrågasätter jag vissa delar av Joels agerande, samtidigt som jag under hela spelets gång har förståelse för honom.

Fantastiska Ellie

Fjortonåriga Ellie är en helt otrolig karaktär. Naughty Dog har verkligen hittat helt rätt i tonen när det kommer till hur Ellie ska framställas. Det är nog lätt att gå i fällan med att framställa henne som sockersöt och oskyldig, men istället så känns hon verklig, mänsklig. Som kött och blod. Ellie svär när hon blir upprörd, muttrar ”fucker” till en nedmejad infekterad, nynnar för sig själv, kommenterar världen omkring sig, ja, agerar som en människa agerar. Kombinerat med lite hårdare sidor finns det barnsligare och mer osäkra sidor. Precis som en människa, precis som en fjortonåring. Otroligt imponerande. Efter 20 timmar tillsammans med Ellie så bryr man sig om henne.

Ellie är en av spelvärldens bästa och mest trovärdiga karaktärer.
Ellie är en av spelvärldens bästa och mest trovärdiga karaktärer.

Det är anmärkningsvärt och otroligt kul att det samma år kommer två fantastiska spel med två starka kvinnliga bikaraktärer som kanske är de två bästa bikaraktärerna överhuvudtaget i spel. Ellie i The Last of Us och Elizabeth i Bioshock Infinite. Detta är två karaktärer som verkligen ger själ till sina spel.

Röstskådespelet i hela The Last of Us är superbt och Ashley Johnson är magnifik som Ellie. Även Troy Baker ska ha en stor eloge för sin insats som Joel. Samme Baker gav ju också sin röst till Booker DeWitt i Bioshock Infinite så man kan minst sagt kalla Bakers 2013 för lyckat. Det är inte bara Troy Bakers Joel eller Ashley Johnsons Ellie som är värda att få en eloge för starka rollprestationer utan praktiskt taget varenda karaktär är välspelad och känns levande och trovärdig. I rollistan så hittar vi flera spelveteraner som här gör lysande prestationer. Nolan North som spelar huvudkaraktären Nathan Drake i Uncharted (och är med i praktiskt taget vartenda spel som görs) gestaltar en karaktär som verkligen ger avtryck och som jag kommer att bära med mig länge efter spelets slut. Personliga favoriten Alyx Vance från Half-Life 2, eller Merle Dandridge som röstskådespelaren heter, dyker upp i en annan biroll. Det är rakt igenom toppkvalitet i röstskådespelet och fantastiska ansikts- och kroppsanimationer gör att du snabbt glömmer att det är spelkaraktärer.

Smarta, obehagliga och varierande fiender

Infektionsepidemin har förvandlat stora delar av mänskligheten till galna zombieliknande monster (de omnämns aldrig som zombies i spelet utan bara som ”infekterade”). På sin resa genom landet möter Joel och Ellie flera olika typer av infekterade. En del är så långt gångna i sin infektion att de tappat syn och istället lyssnar sig fram genom klickande, på samma sätt som med ekolod. Dessa infekterade kallas för ”Clickers” och är en fruktansvärt svår fiende att ha kål på. Principen ”Bättre fly än illa fäkta” är fullt applicerbar på The Last of Us många gånger.

Det finns andra varianter av infekterade och det i mängder! Många gånger satt jag med en svettig handkontroll och hjärtat i halsgropen och försökte att smyga mig förbi infekterade som inget annat hellre ville än att sätta tänderna i mig.

The Last of Us är svårt, och fienderna är smarta.
The Last of Us är svårt, och fienderna är smarta.

Det är inte bara infekterade som är ett hot. 20 år efter civilisationens förfall så har även moralen förfallit hos många. Det finns jägare som dödar människor för att komma åt kläder och mat, poliser som vill göra livet surt för dig för att du lämnat karantänzonen, vakter, stråtrövare och fler fiender som du kommer att få stifta bekantskap med under spelets gång.

Tack och lov så har du vapen att ta till, några pistoler och några gevär. Du kan även tillverka bomber och molotovcocktails av sådant som du hittar i världen. Det är dock snålt med tillgångar och det gäller att vara smart och taktisk för att inte stå med tomma fickor när du befinner dig i ett mörkt rum tillsammans med tre Clickers.

Fienderna är inga dumskallar utan reagerar på ljud du ger i från dig och kan smyga upp bakom dig, eller gruppera sig så att de anfaller dig från sidorna. För att ta sig igenom detta levande måste du ha huvudet på skaft för The Last of Us är svårt!

Levande och vackra undergångsmiljöer

En minst lika stor roll som huvudkaraktärerna spelar miljöerna i The Last of Us. Sönderrostade skyltar, överväxta byggnader, rasade skyskrapor och trasiga bilar finns överallt. Naturen har verkligen tagit tillbaka världen och dessa postapokalyptiska miljöer ger en otrolig stämning och inramning till berättelsen. Ett bekymmer som spel kan ha är att världen känns designad just för spelet och för karaktärerna, men så är inte fallet i The Last of Us. Det känns verkligen som en egen värld som kan stå på egna ben och Joel och Ellie försöker bara att ta sig fram och överleva i den världen.

The Last of Us bjuder på fantastiska miljöer.
The Last of Us bjuder på fantastiska miljöer.

Det finns hela tiden affischer, tidningar och skyltar som påminner om hur världen såg ut innan infektionsutbrottet och helt otroligt mycket möda måste ha lagts ner på detta från Naughty Dogs sida. Rent tekniskt sett så är det en imponerande bedrift som Naughty Dog står för. Jag har aldrig sett ett vackrare spel till denna generations konsoler än The Last of Us. Skuggor och ljus är helt trovärdigt. Hur vatten beter sig när man simmar i det, hur löv svajar i vinden, ansiktsuttryck på alla karaktärer, ja allt är på absolut topp och detta utan att spelet upplevs segt eller tappar bildrutor. The Last of Us är inget annat än ett tekniskt mästerverk och de konsolspel som kommer i närheten av denna tekniska perfektion är de två senaste Uncharted-spelen. Det säger en hel del om Naughty Dogs kompetens. Om Naughty Dog kan få spel att se ut så här på så pass gammal teknik som Playstation 3 så är jag mycket nyfiken på att se vad de kan göra med Playstation 4.

Engagerande berättelse och bra spelmoment

Handlingen i The Last of Us drar verkligen in mig och jag vill hela tiden vidare för att se vad som händer. Få gånger har ett spel fått mig så engagerad. Handlingen tar vändningar och utflykter som känns otroligt modiga och som få spelutvecklare skulle komma på tanken att göra.

Att Naughty Dog är bra på att berätta en berättelse har vi sett i Uncharted-spelen, men där har nästan berättelsen fått ta över på bekostnad av spelmoment i vissa fall. Uncharted 3 var ett sådant exempel där jag blev lite besviken över att det inte kändes helt balanserat mellan berättelse och spelmoment. Så är inte fallet med The Last of Us. De rena spelmomenten är mycket bra och balansen mellan berättelse och spel är helt perfekt.

När denna konsolgenerations bästa spel ska sammanfattas så kommer The Last of Us att toppa många listor med all rätt. Detta är inget annat än ett mästerverk som bevisar spelmediets styrka som berättande medie.

Tack Joel, och framför allt tack Ellie, för en fantastisk resa.

En resa ovanför molnen i Bioshock Infinite.

En resa ovanför molnen i Bioshock Infinite

2007 års Bioshock är ett av mina absoluta favoritspel någonsin. Faktum är att jag placerade spelet på plats nummer två när jag sammanställde en lista över världens bästa spel för några år sedan. Endast slagen av Half-Life-spelen. Skulle jag uppdatera den listan så tror jag att Bioshock fortfarande skulle behålla sin plats.

Uppföljaren Bioshock 2 var också en höjdare, precis som det första spelet fick man uppleva fantastiska Rapture under vattnet. En mörk och underbar plats full med historia och olika öden. Tillägget Minerva’s Den är dessutom ett av de bästa speltillägg jag någonsin har spelat.

När Bioshock Infinite utannonserades för några år sedan så ryste jag givetvis till av spelsug och pepp. Givetvis så skrev jag några rader om det kommande spelet också. Det blev försenat men anlände till sist i slutet av mars.

Vackra miljöer ovanför molnen

Det första som går att konstatera om Bioshock Infinite är att det är vackert. Vackert, vackert, vackert, vackert! Det märks att vi är i slutet av en konsolgeneration och att spelmakare nu krämar ur den sista droppen ur dessa konsoler, för jag betvivlar att spel kan se bättre ut än så här på dessa konsoler.

Allt är inte frid och fröjd ovanför molnen. Men vackert är det!
Allt är inte frid och fröjd ovanför molnen. Men vackert är det!

Pinkerton-agenten Booker DeWitt har spelskulder hos fel personer och för att göra sig fri från dessa spelskulder tar han sig an uppdraget att befria en flicka från staden Columbia och ta henne ner på marken igen. Ner på marken igen?

Bioshock Infinite utspelar sig till skillnad från de två första spelen inte under vattnet i det mörka Rapture. Nej istället är handlingen förlagd ovanför molnen och till 50 år tidigare. Mycket likt Rapture så har Columbia skapats av en man med storhetsvansinne och med visioner om att bygga en ny och bättre värld har han lämnat den vanliga världen bakom sig. Eller under sig.

Religion, rasism och revolution

Elizabeth är en välskriven karaktär och en följare som förhöjer spelupplevelsen.
Elizabeth är en välskriven karaktär och en följare som förhöjer spelupplevelsen.
Daisy Fitzroy leder Vox Populi och revolutionen.
Daisy Fitzroy leder Vox Populi och revolutionen.

Där det genomgående temat i Rapture var människans styrka och ett distanserade från religion så är Columbia tvärtom genomsyrat av religion och Elizabeth som Booker ska hämta ses som efterträdaren till Columbias grundare Zachary Comstock. Comstock kallas för ”profeten” av Columbias invånare och Elizabeth för ”lammet”.

Givetvis är det inte bara att knalla in i Columbia och hämta Elizabeth. Snabbt får Booker känna på Columbias hårdare sida och får själv stämpeln ”den falske profeten” som har kommit för att stjäla Columbias lamm. Elizabeth verkar däremot inte ha något mot att lämna Columbia och hon känner sig mer som en fånge än ett heligt lamm.

Columbia är en stad som bakom den glada pastellytan visar stora problem. Rasismen är utbredd och det finns stora skillnader mellan överklass och underklass. Olika faktioner strider om makten i Columbia och motståndsrörelsen Vox Populi (latin för ”folkets röst”), ledd av mörkhyade Daisy Fitzroy, skyr inga medel för att ta makten.

Äventyret genom Columbias fantastiska miljöer är en otrolig upplevelse. Det är en ljus och vacker värld som vibrerar av historia och bakgrund genom statyer, tavlor och affischer som berättar en fantastisk historia. Samtidigt som jag älskar världen i Columbia kan jag sakna den tryckande och mörka stämning som fanns i Rapture.

Spelmässigt så fungerar Bioshock Infinte liknande de två första spelen där du skjuter dig genom spelet men samtidigt också använder dig av något som liknar de tidigare spelen plasmider. Här heter det istället Vigors (vigörer antar jag att den svenska översättningen skulle bli). Med Elizabeth vid din sida får du en smart kompanjon som kan hjälpa dig, som hittar ammunition och pekar ut riktningen, utan att för den delen bli enerverande. Jämförelsen med Half-Life-spelens Alyx Vance är tröttsam vid detta lag, men svår att undvika.

I Infinite så är det fler lugna stunder dock och mer utforskande av världen. Detta visar på spelmakare som verkligen litar på sin värld och låter den ta den plats den behöver. Det behöver inte smälla och hända saker konstant för att ett spel ska vara njutbart.

En fantastisk berättelse, med ett otroligt bra slut

Inledningen i det första Bioshock är förmodligen det bästa jag har upplevt när det kommer till just spelinledningar. Det satte tonen direkt och det är en inledning jag gärna ser om och om igen. Avslutningen i Bioshock Infinite kan mycket väl vara den bästa avslutning jag har sett. Det är ett enda långt styrkebesked som fyllde mig med ett pirr och ett omedelbart behov av att läsa andra spelares teorier om spelet. Länge efteråt gick jag och tänkte på avslutningen och det är ett bra betyg om något!

Tänk om alla spelmakare hade samma ambitionsnivå och intresse av att berätta en historia som Ken Levine och Irrational Games. Bioshock Infinite är ett av denna konsolgenerations absoluta mästerverk och ett spel som kommer att stå sig länge tack vare sin handling och sina teman.

Bioshock Infinite - Elizabeth

Illustration av Elizabeth från Bioshock Infinite

Jag har spelat klart och älskade Bioshock Infinite, men mer om det med stor sannolikhet i ett kommande blogginlägg. Istället vill jag dela med mig av min illustration av Elizabeth från Bioshock Infinite.

Illustrationen är gjord i tre olika delar (två loggor plus Elizabeth) i Adobe Ideas och monterad i Illustrator. Det tog runt åtta-tio timmar totalt skulle jag gissa att göra klart den. Jag är ruskigt nöjd, men kanske kommer att återvända till den framöver och tweaka en del detaljer.

Elizabeth från Bioshock Infinite.
Elizabeth från Bioshock Infinite.

I arbetet med illustrationen fick jag verkligen upp suget för att illustrera fler bilder. Ska bara luska ut vad jag ska ge mig på härnäst. Det finns några idéer som flyter runt!