För cirka fyra månader sedan så upptäckte jag när jag skulle gå till ICA att senaste numret av tidningen låg ute i trapphuset, numret fanns inte ens ute i butik än. Med lätt skam tog jag tidningen. Det var för svårt att motstå. Det var ”the perfect crime”. Sedan gick en månad och där fanns den igen ute i trapphuset. Det nya numret, innan det var släppt i butik. Jag tyckte det var mycket underligt men plockade likt den tjuv jag är än en gång på mig tidningen. Samma sak månaden efter det. Nu började jag bli varm i kläderna och skamkänslan var obefintlig.

Igår stack jag och Tove iväg vid halv nio-tiden på kvällen för att dricka lite öl med Anna och Mattias. När vi kom hem mötte denna syn oss inne på hallmattan:

Jag är tydligen avslöjad. Men det gör inget. Innebär det att jag numer slipper ta numret nere i trappingången och istället får det hemlevererat så är det bara att tacka och ta emot.

Vem som är min alldeles egna Karl-Bertil Jonsson vet jag inte, men stort tack till den personen!