Sett: De första avsnitten av Mad Men säsong 5
Efter en lång tid borta från TV-rutan så har Mad Men äntligen kommit tillbaka. I säsongens första dubbelavsnitt får vi återstifta bekantskapen med Don, som fyller fyrtio år och verkar känna sig lite deppig över detta. Nya frugan Megan, spelad av Jessica Paré, anordnar en överraskningsfest och sjunger en minnesvärd sång för Don inför alla. Vi fick också följa Joan som är nybliven mamma. Pete som jagar ännu mer framgång och status och faktiskt verkar ha fått det på byrån. Trots att jag alltid ogillat Pete, så gillar jag karaktären och uppskattar denna utveckling. Roger däremot verkar mest vara i vägen och gör föga nytta.
Det var en bra start på säsongen, inget mästerverk men inget bottennapp utan helt enkelt ett avsnitt som kommer sätta upp förutsättningarna för de kommande avsnitten. Lite synd var dock att man inte fick se något av Betty, men det kommer säkerligen längre fram.
Sett: Colombiana ”Det här är en film för riktigt korkade killar” konstaterade Tove en bit in i filmen. Zoe Saldana, mest känd som blå Na’vi från Avatar spelar huvudrollen i en snurrig hämnarsåpa som innehåller stora logiska luckor lite här och där och en hel del klyschia skurkar. Colombiana är en film man kan överleva av att inte ha sett.
Lyssnat på: Nytt från Kent
Som stort Kentfan så är jag givetvis intresserad när bandet ska släppa nytt. Nya singeln 999 är bra, men känns som en tillbakagång från de tre förra skivornas mer elektroniska sound. När Markus Larsson i Aftonbladet frågar sig ”Varför har inte Kent låtit så här förut” så förstår jag ingenting. Kent har väl verkligen låtit så här förut?
Sett (klart): Första säsongen av Boss
Boss visade sig vara en riktigt vass serie med djup och mörker. Kelsey Grammer är helt lysande i huvudrollen och i Boss får vi se det politiska spelet när det är som skitigast och mest korumperat. Åtta avsnitt kändes som en lagom längd och jag ser verkligen fram emot säsong två.
Spelat (klart): Mass Effect 3
Sedan jag köpte Mass Effect 3 så har praktiskt taget allt ”kulturkonsumtionstid” gått åt till att spela detta underbara spel. Snyggt, engagerande och fantastiskt på de flesta sätt. Men istället för att tjata om detta än en gång så tycker jag att du ska ta en titt på mitt lång inlägg om spelet. Det hittar du här.
Jeff Hephner i Boss.Sett: De två första avsnittet av Boss
Denna serie hade helt gått förbi mig. När Jan Gradvall (och han brukar vara vettig) hyllade den i det senaste numret av Café med orden ”Det bästa jag sett på tv de två senaste åren vid sidan av Homeland.” så blev jag nyfiken och givetvis tvungen att kolla upp serien. Homeland var ju en riktig höjdare och en serie som slukades i rask takt.
Kelsey Grammer, känd från Skål och Frasier, två serier jag inte har sett spelar huvudrollen som borgmästare i Chicago, Tom Kane. Hans fru som han har ett iskallt och till synes dött förhållande med spelas av Connie Nielsen, mest känd från Gladiator och Djävulens advokat.
I de två första avsnitten fick vi se lite av en ung karismatisk politiker spelad av skådis med Ryan Gosling-vibb, Jeff Hephner. En karaktär jag väntar mig att se mer av längre fram i serien. Assistenten Kitty likaså, spelad av Kathleen Robertson.
De första avsnitten lovar gott. Ett snyggt och samtidigt skitigt ”Maktens korridorer”-drama, en genre jag har kommit att bli förtjust i på senare år.
Sett: The Grey
Betyget på IMDB var högt vilket gjorde mig nyfiken. Helt i onödan skulle det visa sig då det var en rätt usel film.
Ett plan kraschar i vildmarken och en liten grupp överlevare ska klara sig i kylan och mot de vargar som anfaller gruppen med jämna mellanrum. Liam Neeson gör huvudrollen som en sargad man som plågas av minnen av sin ljuva fru (att dessa fruar alltid tycks vara 15-20 år yngre och så sinnessjukt ljuva är ett mysterium).
Sedan dör karaktärer till höger och vänster och det hela blir en väldigt förutsägbar historia. Inget att ödsla sin tid på med andra ord.
Journey är riktigt ögongodis. Ett vackert och stämingsfullt spel.Spelat: Journey
Journey är ett otroligt hyllat spel som har fått idel toppbetyg i spelpublikationer. Samtidigt så har hyllningstexterna varit väldigt vaga kring vad det är som gör Journey så bra. Och det är nog bra, då poängen i spelet är just att man ska kunna skapa sin egen bild av den värld man befinner sig i, vad som händer och vad som har hänt.
Man vaknar mitt i en gnistrande öken. Mängder av sand breder ut sig framför fötterna. Långt borta syns ett berg. Det berget tar man sikte på. Sedan börjar resan. På vägen träffar man andra medresenärer. Dessa är spelare, precis som du. Du vet dock varken namn, nationalitet, kön eller liknande. Och det går bara att kommunicera genom att ”sjunga” toner till medspelaren.
Det gick snabbt att spela klart Journey. I efterhand så kan jag konstatera att jag nog spelade det ”fel”. Jag spelade Journey som ett vanligt, traditionellt spel där den enda vägen är framåt. Istället så borde jag ha tagit mig tid, utforskat mer och samarbete mer med de medresenärer som jag träffade på vägens gång.
Visuellt är Journey helt otroligt vackert, men en otroligt säker stilism och fantastiska miljöer som lämnar ledtrådar om en civilisation. Musiken är sätter stämningen klockrent också och rent spelmekaniskt lämnar spelet föga att önska. Jag är redan nu, i skrivande stund cirka två timmar efter att jag klarat av det, sugen på att spela om spelet för att få veta mer om världen. Förstå mer. Det om något är ett bra betyg.
Lyssnat på: Catching Fire
Bok två i trilogin om Hungerspelen var bra, om än inte lika vass som den första. Vi bjuds på lite mer av samma i denna bok samtidigt som den bygger upp inför vad som bör bli en sprakande final.
Lite samma tematik som i första boken med en kärlekstrinangel vilket känns mer riktat till en yngre publik. I övrigt så kan denna bok vara intressant för vem som helst, oavsett ålder. Lite mer udd skulle jag dock önska.
I morgon påbörjar jag den sista boken, Mockingjay.
Next time… on Kulturkonsumtion
Jag vill avsluta med en brasklapp om att nästa veckas inlägg kan bli försenat eller utebli helt. Jag och Tove flyttar nästa söndag till ett litet hus. Vilket givetvis är ruskigt kul! Dock kan det bli tajt med tid att skriva ett inlägg denna vecka. Jag tror dock att jag kommer att hinna med det, men om det uteblir så beror det på att flyttbestyren kvävt mig.
