Taggad: half-life 2

The Last of Us – en konsolgenerations svanesång

Studion bakom Uncharted-spelen bjuder på ett av årets mest fantastiska spelupplevelser med The Last of Us. Naughty Dogs postapokalyptiska resa genom USA bjuder på miljöer och karaktärer som stannar kvar hos dig även efter att spelet är avslutat.

Naturen har slagit tillbaka och träd och växter har släppt ut en mögelsvamp som infekterar människor och förvandlar dem till rasande zomb… infekterade.

I en inledning som kan få den lugnaste personen att börja svettas får vi stifta bekantskap med Joel och hans dotter under en kväll där de blir attackerade av sina infekterade grannar och blir tvungna att fly från sin stad. Hela världen är i kaos och paniken går att ta på när Joel och Sarah kämpar för sina liv och mot någonting de knappt kan förstå. Vad är det som händer? Varför händer det? The Last of Us ger oss ingen mjukstart och efter den pulshöjande och hjärtskärande inledningen förflyttas vi 20 år framåt i tiden.

En plågad och ärrad protagonist

Joel

20 år efter den fruktansvärda kvällen så är Joel är en plågad och ärrad man. Han har sett för mycket och gjort saker som kanske inte är helt moraliskt försvarbara. När han tillsammans med sin flickvän Tess ställs inför uppgiften att ta hand om och eskortera en fjortonårig flicka så är det inget som Joel jublar över. Fjortonåriga Ellie är dock viktig och motvilligt går Joel med på uppgiften.

Tillsammans med Ellie så får vi verkligen se Joel utvecklas och få ett djup. Samtidigt som Joel utvecklas så är det en utveckling som inte bara går mot det goda. En av The Last of Us största styrkor är att karaktärerna agerar mänskligt, med brister och svagheter, och mot slutet av resan ifrågasätter jag vissa delar av Joels agerande, samtidigt som jag under hela spelets gång har förståelse för honom.

Fantastiska Ellie

Fjortonåriga Ellie är en helt otrolig karaktär. Naughty Dog har verkligen hittat helt rätt i tonen när det kommer till hur Ellie ska framställas. Det är nog lätt att gå i fällan med att framställa henne som sockersöt och oskyldig, men istället så känns hon verklig, mänsklig. Som kött och blod. Ellie svär när hon blir upprörd, muttrar ”fucker” till en nedmejad infekterad, nynnar för sig själv, kommenterar världen omkring sig, ja, agerar som en människa agerar. Kombinerat med lite hårdare sidor finns det barnsligare och mer osäkra sidor. Precis som en människa, precis som en fjortonåring. Otroligt imponerande. Efter 20 timmar tillsammans med Ellie så bryr man sig om henne.

Ellie är en av spelvärldens bästa och mest trovärdiga karaktärer.
Ellie är en av spelvärldens bästa och mest trovärdiga karaktärer.

Det är anmärkningsvärt och otroligt kul att det samma år kommer två fantastiska spel med två starka kvinnliga bikaraktärer som kanske är de två bästa bikaraktärerna överhuvudtaget i spel. Ellie i The Last of Us och Elizabeth i Bioshock Infinite. Detta är två karaktärer som verkligen ger själ till sina spel.

Röstskådespelet i hela The Last of Us är superbt och Ashley Johnson är magnifik som Ellie. Även Troy Baker ska ha en stor eloge för sin insats som Joel. Samme Baker gav ju också sin röst till Booker DeWitt i Bioshock Infinite så man kan minst sagt kalla Bakers 2013 för lyckat. Det är inte bara Troy Bakers Joel eller Ashley Johnsons Ellie som är värda att få en eloge för starka rollprestationer utan praktiskt taget varenda karaktär är välspelad och känns levande och trovärdig. I rollistan så hittar vi flera spelveteraner som här gör lysande prestationer. Nolan North som spelar huvudkaraktären Nathan Drake i Uncharted (och är med i praktiskt taget vartenda spel som görs) gestaltar en karaktär som verkligen ger avtryck och som jag kommer att bära med mig länge efter spelets slut. Personliga favoriten Alyx Vance från Half-Life 2, eller Merle Dandridge som röstskådespelaren heter, dyker upp i en annan biroll. Det är rakt igenom toppkvalitet i röstskådespelet och fantastiska ansikts- och kroppsanimationer gör att du snabbt glömmer att det är spelkaraktärer.

Smarta, obehagliga och varierande fiender

Infektionsepidemin har förvandlat stora delar av mänskligheten till galna zombieliknande monster (de omnämns aldrig som zombies i spelet utan bara som ”infekterade”). På sin resa genom landet möter Joel och Ellie flera olika typer av infekterade. En del är så långt gångna i sin infektion att de tappat syn och istället lyssnar sig fram genom klickande, på samma sätt som med ekolod. Dessa infekterade kallas för ”Clickers” och är en fruktansvärt svår fiende att ha kål på. Principen ”Bättre fly än illa fäkta” är fullt applicerbar på The Last of Us många gånger.

Det finns andra varianter av infekterade och det i mängder! Många gånger satt jag med en svettig handkontroll och hjärtat i halsgropen och försökte att smyga mig förbi infekterade som inget annat hellre ville än att sätta tänderna i mig.

The Last of Us är svårt, och fienderna är smarta.
The Last of Us är svårt, och fienderna är smarta.

Det är inte bara infekterade som är ett hot. 20 år efter civilisationens förfall så har även moralen förfallit hos många. Det finns jägare som dödar människor för att komma åt kläder och mat, poliser som vill göra livet surt för dig för att du lämnat karantänzonen, vakter, stråtrövare och fler fiender som du kommer att få stifta bekantskap med under spelets gång.

Tack och lov så har du vapen att ta till, några pistoler och några gevär. Du kan även tillverka bomber och molotovcocktails av sådant som du hittar i världen. Det är dock snålt med tillgångar och det gäller att vara smart och taktisk för att inte stå med tomma fickor när du befinner dig i ett mörkt rum tillsammans med tre Clickers.

Fienderna är inga dumskallar utan reagerar på ljud du ger i från dig och kan smyga upp bakom dig, eller gruppera sig så att de anfaller dig från sidorna. För att ta sig igenom detta levande måste du ha huvudet på skaft för The Last of Us är svårt!

Levande och vackra undergångsmiljöer

En minst lika stor roll som huvudkaraktärerna spelar miljöerna i The Last of Us. Sönderrostade skyltar, överväxta byggnader, rasade skyskrapor och trasiga bilar finns överallt. Naturen har verkligen tagit tillbaka världen och dessa postapokalyptiska miljöer ger en otrolig stämning och inramning till berättelsen. Ett bekymmer som spel kan ha är att världen känns designad just för spelet och för karaktärerna, men så är inte fallet i The Last of Us. Det känns verkligen som en egen värld som kan stå på egna ben och Joel och Ellie försöker bara att ta sig fram och överleva i den världen.

The Last of Us bjuder på fantastiska miljöer.
The Last of Us bjuder på fantastiska miljöer.

Det finns hela tiden affischer, tidningar och skyltar som påminner om hur världen såg ut innan infektionsutbrottet och helt otroligt mycket möda måste ha lagts ner på detta från Naughty Dogs sida. Rent tekniskt sett så är det en imponerande bedrift som Naughty Dog står för. Jag har aldrig sett ett vackrare spel till denna generations konsoler än The Last of Us. Skuggor och ljus är helt trovärdigt. Hur vatten beter sig när man simmar i det, hur löv svajar i vinden, ansiktsuttryck på alla karaktärer, ja allt är på absolut topp och detta utan att spelet upplevs segt eller tappar bildrutor. The Last of Us är inget annat än ett tekniskt mästerverk och de konsolspel som kommer i närheten av denna tekniska perfektion är de två senaste Uncharted-spelen. Det säger en hel del om Naughty Dogs kompetens. Om Naughty Dog kan få spel att se ut så här på så pass gammal teknik som Playstation 3 så är jag mycket nyfiken på att se vad de kan göra med Playstation 4.

Engagerande berättelse och bra spelmoment

Handlingen i The Last of Us drar verkligen in mig och jag vill hela tiden vidare för att se vad som händer. Få gånger har ett spel fått mig så engagerad. Handlingen tar vändningar och utflykter som känns otroligt modiga och som få spelutvecklare skulle komma på tanken att göra.

Att Naughty Dog är bra på att berätta en berättelse har vi sett i Uncharted-spelen, men där har nästan berättelsen fått ta över på bekostnad av spelmoment i vissa fall. Uncharted 3 var ett sådant exempel där jag blev lite besviken över att det inte kändes helt balanserat mellan berättelse och spelmoment. Så är inte fallet med The Last of Us. De rena spelmomenten är mycket bra och balansen mellan berättelse och spel är helt perfekt.

När denna konsolgenerations bästa spel ska sammanfattas så kommer The Last of Us att toppa många listor med all rätt. Detta är inget annat än ett mästerverk som bevisar spelmediets styrka som berättande medie.

Tack Joel, och framför allt tack Ellie, för en fantastisk resa.

En resa ovanför molnen i Bioshock Infinite

2007 års Bioshock är ett av mina absoluta favoritspel någonsin. Faktum är att jag placerade spelet på plats nummer två när jag sammanställde en lista över världens bästa spel för några år sedan. Endast slagen av Half-Life-spelen. Skulle jag uppdatera den listan så tror jag att Bioshock fortfarande skulle behålla sin plats.

Uppföljaren Bioshock 2 var också en höjdare, precis som det första spelet fick man uppleva fantastiska Rapture under vattnet. En mörk och underbar plats full med historia och olika öden. Tillägget Minerva’s Den är dessutom ett av de bästa speltillägg jag någonsin har spelat.

När Bioshock Infinite utannonserades för några år sedan så ryste jag givetvis till av spelsug och pepp. Givetvis så skrev jag några rader om det kommande spelet också. Det blev försenat men anlände till sist i slutet av mars.

Vackra miljöer ovanför molnen

Det första som går att konstatera om Bioshock Infinite är att det är vackert. Vackert, vackert, vackert, vackert! Det märks att vi är i slutet av en konsolgeneration och att spelmakare nu krämar ur den sista droppen ur dessa konsoler, för jag betvivlar att spel kan se bättre ut än så här på dessa konsoler.

Allt är inte frid och fröjd ovanför molnen. Men vackert är det!
Allt är inte frid och fröjd ovanför molnen. Men vackert är det!

Pinkerton-agenten Booker DeWitt har spelskulder hos fel personer och för att göra sig fri från dessa spelskulder tar han sig an uppdraget att befria en flicka från staden Columbia och ta henne ner på marken igen. Ner på marken igen?

Bioshock Infinite utspelar sig till skillnad från de två första spelen inte under vattnet i det mörka Rapture. Nej istället är handlingen förlagd ovanför molnen och till 50 år tidigare. Mycket likt Rapture så har Columbia skapats av en man med storhetsvansinne och med visioner om att bygga en ny och bättre värld har han lämnat den vanliga världen bakom sig. Eller under sig.

Religion, rasism och revolution

Elizabeth är en välskriven karaktär och en följare som förhöjer spelupplevelsen.
Elizabeth är en välskriven karaktär och en följare som förhöjer spelupplevelsen.
Daisy Fitzroy leder Vox Populi och revolutionen.
Daisy Fitzroy leder Vox Populi och revolutionen.

Där det genomgående temat i Rapture var människans styrka och ett distanserade från religion så är Columbia tvärtom genomsyrat av religion och Elizabeth som Booker ska hämta ses som efterträdaren till Columbias grundare Zachary Comstock. Comstock kallas för ”profeten” av Columbias invånare och Elizabeth för ”lammet”.

Givetvis är det inte bara att knalla in i Columbia och hämta Elizabeth. Snabbt får Booker känna på Columbias hårdare sida och får själv stämpeln ”den falske profeten” som har kommit för att stjäla Columbias lamm. Elizabeth verkar däremot inte ha något mot att lämna Columbia och hon känner sig mer som en fånge än ett heligt lamm.

Columbia är en stad som bakom den glada pastellytan visar stora problem. Rasismen är utbredd och det finns stora skillnader mellan överklass och underklass. Olika faktioner strider om makten i Columbia och motståndsrörelsen Vox Populi (latin för ”folkets röst”), ledd av mörkhyade Daisy Fitzroy, skyr inga medel för att ta makten.

Äventyret genom Columbias fantastiska miljöer är en otrolig upplevelse. Det är en ljus och vacker värld som vibrerar av historia och bakgrund genom statyer, tavlor och affischer som berättar en fantastisk historia. Samtidigt som jag älskar världen i Columbia kan jag sakna den tryckande och mörka stämning som fanns i Rapture.

Spelmässigt så fungerar Bioshock Infinte liknande de två första spelen där du skjuter dig genom spelet men samtidigt också använder dig av något som liknar de tidigare spelen plasmider. Här heter det istället Vigors (vigörer antar jag att den svenska översättningen skulle bli). Med Elizabeth vid din sida får du en smart kompanjon som kan hjälpa dig, som hittar ammunition och pekar ut riktningen, utan att för den delen bli enerverande. Jämförelsen med Half-Life-spelens Alyx Vance är tröttsam vid detta lag, men svår att undvika.

I Infinite så är det fler lugna stunder dock och mer utforskande av världen. Detta visar på spelmakare som verkligen litar på sin värld och låter den ta den plats den behöver. Det behöver inte smälla och hända saker konstant för att ett spel ska vara njutbart.

En fantastisk berättelse, med ett otroligt bra slut

Inledningen i det första Bioshock är förmodligen det bästa jag har upplevt när det kommer till just spelinledningar. Det satte tonen direkt och det är en inledning jag gärna ser om och om igen. Avslutningen i Bioshock Infinite kan mycket väl vara den bästa avslutning jag har sett. Det är ett enda långt styrkebesked som fyllde mig med ett pirr och ett omedelbart behov av att läsa andra spelares teorier om spelet. Länge efteråt gick jag och tänkte på avslutningen och det är ett bra betyg om något!

Tänk om alla spelmakare hade samma ambitionsnivå och intresse av att berätta en historia som Ken Levine och Irrational Games. Bioshock Infinite är ett av denna konsolgenerations absoluta mästerverk och ett spel som kommer att stå sig länge tack vare sin handling och sina teman.

Dishonored är en engagerande och visuell fröjd

Dishonored är ett spel som jag fick upp ögonen för rätt tidigt, men inte köpte omgående. Det hann hamna på årsbästalistor, hissas och hyllas innan jag fick tummen ur och köpte spelet begagnat.

Spelet inleds med att huvudprotagonisten, livvakten Corvo Attano, blir felaktigt anklagad för mordet på kejsarinnan som han är satt att försvara. Som lök på laxen blir även hennes dotter och tronarvinge, prinsessan Emily, kidnappad. Corvo sätts i fängelse i väntan på sin avrättning. Kort innan avrättningen så lyckas Corvo fly från fängelset och nu väntar en jakt på att rentvå sitt namn och att sätta dit de skyldiga.

Jämförelserna med både Bioshock och Half-Life 2 går att förstå, och är välförtjänta.
Jämförelserna med både Bioshock och Half-Life 2 går att förstå, och är välförtjänta.

Det har gjorts paralleller till både Half-Life 2 och Bioshock när det gäller Dishonored. Precis som jag skrev i min text om Singularity så är det en sorts garanti för att få mitt intresse. Utvecklarna till Dishonored, Arkane Studios, ligger även bakom ruskigt bra Bioshock 2, ett spel som inte alls fick den uppskattning som det förtjänade. Det syns att det är samma utvecklare som ligger bakom Dishonored. Estetiken är lite i Bioshock-anda med lätt överdrivna karäktärsutseenden, men som ändå fungerar. Miljöerna är mörka och dystra där militärer vaktar gatorna, känslan av totalitarism är ständigt påtaglig. Och här finner vi kopplingen till Half-Life 2.

Berättelsen utspelas i Dunwall som baseras på London och Edinburgh under sent 1800-tal. Kuststaden Dunwall har invaderats av smittade råttor som förpestar (pun intended) staden med närvaro. Det är en skitig och sjuk, men samtidigt väldigt kittlande och lockande värld, som visas upp för oss.

Det finns flera sätt att ta sig an uppdragen i Dishonored. Du kan som Corvo smyga dig fram i skuggorna utan att upptäckas och det går faktiskt att spela spelet utan att mörda någon. Detta är dock ruskigt svårt och i händerna på mig så är Corvo så klumpig på smygande att han borde heta Corvo Mos istället för Corvo Attano. Jag lyckas alltid smyga i början för att sedan bli upptäckt och sedan förvandlas tillvaron till ett inferno.

Misslyckas man med smygandet så gör det inte så mycket dock. Det är otroligt tillfredsställande att hugga ner fiender med svärd eller att skjuta sig igenom spelet. I slutändan så blir utgången av spelet mörkare, men det är något i alla fall jag kan leva med.

När smygandet misslyckas så får man ta till vapnen.
När smygandet misslyckas så får man ta till vapnen.

Till sin hjälp har inte Corvo enbart svärd och vapen utan även några färdigheter som han kan uppgradera under spelets lopp. Det du kommer att använda dig mest av är något som heter ”Blink” och som helt enkelt är teleportering. Att ”blinka” sig fram precis bakom en fiende och sätta svärdet i denne är en ren fröjd. Det finns även färdigheter för att frysa tiden under korta ögonblick, att styra fiender, även det under korta ögonblick, samt några andra färdigheter. Balansen mellan färdigheter och vapensvingandet var alldeles utmärkt avvägt för min del.

Om du inte har spelat Dishonored så kan jag rekommendera det varmt. Bioshock-spelen och Half-Life 2 är vassare, men Dishonored är ett spel som förtjänar jämförelsen.

Gears of War 3 – Multiplayer

Hårda bataljer i matbutiken.

I dag hade jag den stora turen att vinna en kod på Twitter för att få testa multiplayerbetan av Gears of War 3. Det var spelbloggaren Emmy Z (@emmyz på Twitter) som ville att man skulle skriva en dikt om sitt favoritspel på 140 tecken eller mindre. Med följande dikt vann jag:

”En forskare med kofot och sidekick. Stod upp mot invasionen. En fri man.”

Spelet jag diktade så vackert om (nåja) är givetvis Half-Life 2.

Nu har jag laddat ner och testat multiplayern i Gears of War 3. De första intrycken är mycket positiva med väldigt vacker grafik och bra designade banor. Favoritbanan är den där man utkämpar blodiga bataljer i en matbutik. Matchningen är för det mesta bra, men några gånger har det varit rätt ojämnt. Helt förväntat brukar jag vara den, eller en av de, sämsta och en glad slagpåse för motståndarlaget. Med lite träning och genom att lära sig banorna bättre kommer jag nog förbättra mitt spelande.

Själva styrningen och vapenhanteringen känns mer eller mindre precis som i Gears of War 2. Och det är verkligen inget negativ. Man har full kontroll över sin karaktär och om man missar eller blir dödad (och tro mig, man både missar och kolar vippen en hel del) så kan man inte skylla på något annat än att man inte hade full koll på läget.

Inte för att jag var orolig, men denna beta bådar gott inför släppet av Gears of War 3. Er som inte har tillgång till betan än, håll utkik på Twitter och i bloggar då det verkar som en hel del får koder för att dela ut. Själv slängde jag i väg en fråga till Cliff Bleszinski (spelets producent) på Twitter om att få betakoder att tävla ut, men jag har inte fått något svar.

Topp 10: De bästa spelen i världen

Angelica, som driver bloggen Xboxflickan, skrev ett inlägg där hon listade de tio bästa spelen i världen. Jag vill inte vara mycket sämre och publicerar nu därför min lista. Problemet för min del är att jag har ett stort spelhistoriskt glapp. Jag spelade mycket fram till jag var ungefär 17 år och sedan praktiskt taget ingenting förrän jag köpte Xbox 360 i slutet av maj, 2008. Därför kommer min lista ha ett ganska stort glapp och det kommer dessutom finnas med en del gamla spel som kanske inte håller idag, där är det tonårs-Björns omdöme som fått tala. Hur jag upplevde spelet då. Inom parentes syns vilken konsol/format jag spelat spelet i.

Heeeere's Johnny!
Heeeere's Johnny!

  1. Half-Life 2 + Episode 1 & 2 (Xbox 360)
  2. Valves mästerverk är det mest stämningsfulla spel jag lagt labbarna på. Att åka på Highway 17, stanna till i mindre byar och skjuta utomjordiska soldater är helt enkelt fantastiskt. Striden i bergen i Episode 2 är otrolig och varenda kapitel är en njutning.

  3. Bioshock (Xbox 360)
  4. Inledningen sätter stämningen på en gång och när du väl tar kontrollen över huvudkaraktären befinner du dig i vattnet med brinnande vrakdelar omkring dig. Sedan börjar nedstigningen till en helt fantastisk värld under vattnet. Rapture.

  5. The Legend of Zelda: A Link to the Past (Super Nintendo)
  6. Denna gamla pärla håller än idag och det var bara något år sedan jag spelade igenom spelet. Världen är stor, musiken fantastisk och det går inte annat än älska Nintendos gamla klassiker som många håller som det bästa Zelda-spelet någonsin.

  7. Fallout 3 (Xbox 360)
  8. Jag och postapokalysm har ju något speciellt ihop. Bethesdas spel har många brister men jag älskar det passionerat trots det. Att vandra i en helt öppen postapokalyptisk värld gör att jag kan förlåta nästan vilka buggar som helst (och buggar finns det gott om i detta spel).

  9. Monkey Island 2: LeChuck’s Revenge (Amiga 500)
  10. Guybrush Threepwoods andra äventyr där han än en gång bekämpar LeChuck är smockfullt med humor, vackra miljöer och ansträngande hjärnpussel. I ett pojkrum i Hudiksvall spelades detta flitigt under tidigt 90-tal. Detta och 2 Unlimited. Dock inte samtidigt och en av de två har åldrats betydligt bättre.

  11. Grand Theft Auto IV (Xbox 360)
  12. Öppna världar är något jag är svag för och det finns få bättre sådana än Liberty City i GTA IV. Mitt första möte med GTA-serien var GTA: San Andreas på Xbox. När jag några år senare bestämde mig för att köpa en Xbox 360 blev valet av det första spelet självklart, GTA IV. Rockstar har gjort allting rätt i detta spel och jag kan starta det bara för att få återkomma till staden, utforska den, köra runt och behandla Liberty City som en enda stor lekplats.

  13. Portal (Xbox 360)
  14. Instängd i ett gigantiskt testcenter ska man försöka ta sig ut med ett vapen som skjuter portaler och en störd robot som försöker ta livet av en på påhittiga sätt. Ett otroligt engagerande spel trots att det egentligen ”bara” är ett sorts avancerat pusselspel i förstapersonsperspektiv.

  15. Duke Nukem 3D (PC)
  16. På nätterna, runt 1997, brukade jag sitta uppe och spela Duke Nukem 3D och bygga egna banor. Än idag känner jag en nostalgisk rysning av vällust när jag ser den första banan, L.A. Meltdown. ”Damn, those alien bastards are gonna pay for shooting up my ride.”

  17. Sensible World of Soccer (Amiga 500)
  18. Jag älskar FIFA-serien men inget fotbollsspel har jag lagt ner så otroligt mycket tid som på SWOS. Sett uppifrån och med små spelare kändes varenda match som en riktig match, trots att benämningen simulator inte för fem öre kan appliceras på SWOS. Ren spelglädje på diskett.

  19. Gears of War (Xbox 360)
  20. Machomän som skjuter och spränger saker är helt fantastiskt kul. Naturligtvis är det väldigt over the top men spelmekaniken är väldigt intuitiv och striderna otroligt bra balanserade.

Vad har jag missat och vad har jag gjort rätt? Hur skulle din lista se ut? Lämna en kommentar!

Spel att längta efter

Världens största spelmässa lurar runt hörnet och 19:30 (svensk tid) den första juni håller Microsoft sin inledande presskonferens på E3 i Los Angeles och sedan brakar spektaklet igång! Under spelkonferenser brukar givetvis en hel del nytt lanseras och speltillverkarna vill visa upp sig från sin bästa sida samtidigt som konsoltillverkarna vill ha med sig de bästa speltillverkarna ombord. Som Xbox 360-ägare kommer jag följa E3 med nyfikenhet och här har vi en liten genomgång på spel jag törstar efter att få veta mer om och få lägga min svettiga händer på.

Mass Effect 2

Mass Effect 2

Mass Effect var ett vuxet science fiction-epos med djupa sidoberättelser, starka karaktärer och engagerande story. Dessutom fick man forma sin karaktär själv och de val man gjorde tidigt kunde få konsekvenser långt senare i spelet. Det negativa med Mass Effect var att det ibland var långa transportsträckor och långa laddningstider (hissarna!).

Nu kommer uppföljaren och man har där möjlighet att fortsätta med sin karaktär från första spelet. De bilder jag sett bådar gott och jag har svårt att Bioware kommer sjabbla bort sin andra del i den tänkta trilogin. Detta kommer bli bra. Punkt slut. Trailer finns att se här.

Mafia II

Mafia II

Om man kombinerar estestiken från Gudfadern med speluppbyggnaden från GTA IV borde man få något som liknar Mafia II. Det är i alla fall så jag tänker när jag ser bilder och trailer från detta spel. Att glida fram i snajsig kritstrecksrandig kostym med hatten på sned och en tommy gun i högra handen kommer nog kännas rätt bra. I alla fall att få göra det i digital form. I köttslig form skulle jag nog mest ligga rädd bakom något skydd och skaka (här har vi en stark fördel med TV-spel).

Mafia II släpps i oktober vilket borde innebära att vi får se en hel del nytt godis under E3. E3-trailer finns att beskåda här.

The Saboteur

The Saboteur

The Saboteur utspelar sig under andra världskriget där spelaren axlar rollen som Sean Devlin, racingförare som blir fast i Paris och börjar ansluter sig till motståndsrörelsen mot nazisterna. Krigsspel finns det gott om och speciellt krigsspel som utspelar sig under andra världskriget. Detta spel verkar dock annorlunda då det inte utspelar sig på slagfälten utan i Paris där man får smyga omkring på hustaken och skjuta nazister. Visuellt ser det mycket bra ut och bara det att det verkar vara en öppen värld som fungerar ungefär som i GTA där man låser upp olika sektioner under spelets gång bådar för att det är bra. Öppna spelvärldar är något som jag gillar skarpt. Att den öppna världen dessutom råkar vara min favoritstad är inte kattskit!

Spana in den färska E3-trailern och känn pulsen öka och peppen höjas.

Red Dead Redemption

Red Dead Redemption

Ett spel där den öppna spelvärlden är den amerikanska västern under förra sekelskiften är inte heller det kattskit. Som litet gossebarn gillade jag att leka cowboy i Hälsinglands skogar. Nu kommer jag få möjligheten att göra det digitalt (minus Hälsinglands skogar) i Red Dead Redemption. När man dessutom ser att det är en liten firma som heter Rockstar som ligger bakom en hyfsat lyckad spelserie med namnet Grand Theft Auto börjar det vattnas i munnen (eller var det nu vattnas när det gäller spel). Enligt Rockstar ska Red Dead Redemption ha den största öppna spelvärlden någonsin! Med tanke på hur förtjust jag blev i gigantiska San Andreas och de två närliggande städerna, ser jag detta som något otroligt positivt!

Trailer till westernliret finns här.

Bioshock 2

Bioshock 2

Stämningen och undervattensstaden Rapture var fantastisk i första Bioshock. Inledningen till spelet i sig satte direkt tonen och så fort jag hade satt min skakiga fot på golvet i den underliga fyren mitt ute i Atlanten och hörde tonerna av Bobby Darin’s Somewhere Beyond the Sea så var jag fast. När nu uppföljaren kommer så är jag förväntansfull men samtidigt tveksam till att tvåan kan leva upp till sin föregångare. En stor del av spelupplevelsen var just ovissheten och det vackra men förfallna Rapture. Nu är handlingen flyttad tio år framåt, Rapture har förfallit ännu mer och spelaren kommer anta rollen av den allra första Big Daddyn. Nyhetens behag och den ursprungliga ovissheten kanske är borta men det ser riktigt bra ut och när spelet släpps den 30:e oktober kommer jag säkert köpa mig ett exemplar.

En demobana som heter Hunting the Big Sister kan ses här.

Och bara för att inledningen till första spelet är så grymt bra, se den här:

http://www.youtube.com/watch?v=J-Ch0w4i6jw

Alan Wake

Alan Wake

Än en gång denna Alan! Alan Wake utannonserades på E3 redan 2005. Det har fortfarande inte släppts och det har pratats om att Remedy haft problem i utvecklingen. Dessa rykten bekräftades ifjol när Remedy medgav att det funnits problem men de ändå äntligen visade lite livstecken. Tack och lov så levde fortfarande Alan Wake-projektet och vi bjöds på en ny trailer. Nu är det 2009 och allt annat än ett släpp detta år skulle vara mycket underligt. Med väldigt stor sannolikhet så kommer det visas upp mer från Alan Wake och förmodligen också utannonseras ett releasedatum. Jag längtar verkligen efter att få träda in i rollen som författaren Alan Wake och bege mig till Bright Falls, en liten sömnig (sömnig – Wake! Ah, fyndigt!) stad som ser helt fantastisk ut i de videoklipp jag sett.

Trailer finns att se här.

Half-Life 2: Episode 3

Half-Life 2: Episode 3

Jag älskar Half-Life 2 passionerat. I en dystert vacker värld har jag styrt Gordon Freeman i kampen mot The Combine, skjutit ner zombies, headcrabs och antlions och samtidigt spanat in Alyx Vance. Half-Life 2 är ett fantastiskt spel och förmodligen den bästa spelupplevelsen jag någonsin haft. Att susa fram på Highway 17, stanna till i mindre byar och skjuta utomjordiska soldater var fantastiskt. Eller den otroliga kampen i Episode 2, uppe i bergshotellet i White forest, också den helt fantastisk. Att säga att jag längtar efter Episode 3 är ett understatement. Dock känns det inte helt säkert att vi får se något från Valve under E3. Det enda som släppts hittills är några konceptbilder och praktiskt taget ingen information om handlingen. Jag gissar på att Episode 3 släpps någon gång under 2009 och att vi får livstecken först till höst. Det kommer vara värt väntan, det är jag säker på!

Detta är alltså sju spel som jag längtar efter. Vilka längtar du efter? Kommentera!