Taggad: Film

Jag tippar Oscarsgalan, timmarna innan

Inför Oscarsgalan har jag sett en hel del av de nominerade filmerna. Dessutom har jag kikat lite på vilka filmer som vunnit priser på andra galor. Detta i kombination med alla filmer jag har sett gör mig givetvis till expert och det är fullt logiskt att jag kan komma med ett expertutlåtande och gissningar till vilka som plockar hem guldgubben på nattens gala. Jag har inte sett The Revenant än, vilket givetvis gör att den blir galans stora vinnare. Grattis och varsågod DiCaprio!

Av årets filmer nominerade i de tyngsta kategorierna har jag sett (betyg inom parentes): The Big Short (3/5), Spionernas bro (3/5), Brooklyn (4/5), Mad Max: Fury Road (4/5), The Martian (4/5), Room (4/5), Spotlight (4/5), Steve Jobs (4/5), Carol (3/5), The Danish Girl (4/5) och 45 år (3/5).

Bästa film: The Revenant

Självklart så plockar The Revenant hem statyetten efter allt tjat om den filmen. Sen måste det ju medges att Iñárittu är en helt lysande regissör (fast Birdman var lite överskattad). Babel är dock Iñárittus stora mästerverk.

Bästa manliga huvudroll: Leonardo DiCaprio (The Revenant)

Ge honom den nu så är det avklarat. Sedan så är alla andra mednominerade inte riktigt förtjänta av att plocka hem Oscar (med reservation för Bryan Cranston i Trumbo. Som jag inte har sett).

Bästa kvinnliga huvudroll: Brie Larson (Room)

Room är helt fantastisk och Brie Larson är alldeles lysande. Den mest självklara vinnaren i natt. Dessutom innehåller Room en av kanske filmhistoriens mest spännande scener. Se den omedelbart!

Brie Larson i Room.
Brie Larson i Room.

Bästa manliga biroll: Mark Rylance (Spionernas bro)

Den mest svårtippade kategorin. Välspelade kostymsömnpiller som Spionernas bro (regisserad av Steven Spielberg) brukar dock gå hem. Här kan jag ha hur fel som helst.

Bästa kvinnliga biroll: Alicia Vikander (The Danish Girl)

Jepp, Alicia är faktiskt bäst av de nominerade. Att Kate Winslet vann en Golden Globe för Steve Jobs istället för Alicia Vikander är verkligen superunderligt. Så bra var väl inte Winslet i Steve Jobs? Nej nu är det bäst att det blir en guldgubbe för vår svenska superstjärna. Den som ska kunna vara i närheten av att hota är Rooney Mara för Carol. Tror dock inte att hon kommer att knipa priset.

Bäst regi: Alejandro González Iñárritu (The Revenant)

Jepp. Han tar sin andra raka. Även om kanske snarare Lenny Abrahamson borde få statyetten för Room.

Jag kommer inte att sitta uppe och se galan utan får se framemot att läsa om alla vinnare när jag vaknar. Spännande hursomhelst och extra mycket håller vi tummarna för Alicia Vikander!

Mitt filmår 2015

När jag skriver detta är vi i början av januari och det är ruskigt kallt ute. Vinden viner och snön ligger vit på trottoarerna. Det känns helt klart som väder som passar för att ligga inne och se film. Precis som i fjol och flera år innan dess sammanställer och listar jag de bästa filmerna jag har sett under året.

Precis som föregående år har det varit riktigt svårt att utse de bästa filmerna. Plats nummer ett kändes dock självklar, då jag har delat ut min första femma på två år. Platserna 2-5 var däremot mycket knepiga att rangordna sinsemellan. Det fick bli att gå på känslan i den där dallriga, bleka och julskinkefyllda saken: magen.

  1. Ex Machina (5/5)
  2. Årets bästa film är tveklöst denna science-fiction-pärla från regidebuterande Alex Garland, manusförfattare bakom höjdarfilmer som 28 dagar senare, Sunshine och Dredd. Domhnall Gleeson (som är med i ALLT) spelar kodknackaren Caleb på Goog… ett stort mjukvaruföretag. När han vinner en tävling och flygs till chefens hem (spelad av Oscar Isaac som också är med i ALLT) visar det sig att den karismatiske VD:n har byggt en otroligt intelligent AI, i form av roboten Ava, spelad av svenska Alicia Vikander (som är med i, ja du gissade rätt: ALLT!).

    Caleb får i uppgift av sin mustigt skäggige chef att testa AI:n för att se om det går att se skillnad mellan mänskligt beteende och den vackra robotens artificiella intelligens. Mötena mellan Caleb och Ava får både Caleb och tittaren att ifrågasätta vad en själ och ett medvetande är.

    Otroligt anmärkningsvärt med den här superhyllade kanonfilmen som innehåller TRE av världens just nu hetaste skådespelare var att SF inte valde att ta in den. Först fanns den med i det kommande programmet. Sedan så var den borta. Jag valde att, för första gången, mejla SF och fråga vad tusan som hände och fick ett vagt svar om att filmbolaget valt att ta bort den. Sedan mejlade jag filmbolaget och fick det korta svaret ”Datumet är flyttat men vi har dessvärre inget nytt datum att lägga in. Den kan ev gå upp på bio senare 2015 men i nuläget vet vi inte.” Lite senare gick SF ut med detta i ett pressmeddelande: ”Orsaken till att den inte går upp på bio är en sammanlagd bedömning baserad bland annat på filmens kvalitet och potential för att hålla för en biografvisning.” Korkat SF.

    Alicia Vikander som Ava i Ex Machina.
    Alicia Vikander som Ava i Ex Machina.

  3. The Martian (4/5)
  4. Ridley Scott i rymden innebär att jag är intresserad. The Martian är långt från Prometheus och Alien, men en riktig höjdarfilm även om jag inte tycker att den når upp i samma klass som de två filmerna (och ja, jag älskar Prometheus!). Matt Damon spelar Mark Watney, en astronaut som lämnats på Mars efter en olycka som hans besättningskamrater tror att han dött i. Ryktet om Marks död är dock betydligt överdrivet, och samtidigt som han försöker kontakta jorden igen så måste han överleva på den ogästvänliga planeten.

    The Martian är snygg och lekfull med en alltid lika stabil Matt Damon om driver filmen framåt. Själva berättelsen chockerar inte, men det är två trevliga timmar man får spendera tillsammans med Damon.

    Det ser lite ensamt ut på Mars.
    Det ser lite ensamt ut på Mars.

  5. Kingsman: The Secret Service (4/5)
  6. Apropå lekfull! Kingsman: The Secret Service är en otroligt lekfull och galen actionfilm med humor och enormt tempo. Riktigt kul och faktiskt en av årets överraskningar. Colin Firth är både välklädd och snabb med pistolen.

    Luke Skywalker får stryk av mr. Darcy. Typ.
    Luke Skywalker får stryk av mr. Darcy. Typ.

  7. Mad Max: Fury Road (4/5)
  8. Rebooten av Mad Max är inte det filmunderverk som många vill ha gällande. Det är en jäkla käftsmäll till actionfilm, otroligt snygg med snabbt tempo. Jag blir dock lite frustrerad när jag ser filmen då jag vill ha mer bakgrundsberättelse och lite bättre utvecklade karaktärer. Charlize Theron (jag har alltid gillat henne) är kanonbra som Furiosa och Tom Hardy likaså som Max, men tyvärr får man inte veta så mycket om honom. Det ges små ledtrådar i tillbakablickar, men det är allt. Det är en fantastisk värld, men även här skrapas det mest på ytan. Trots detta är det en av årets bästa filmer och mycket sevärd.

    Charlize Theron, stenhård som Furiosa i Mad Max: Fury Road.
    Charlize Theron, stenhård som Furiosa i Mad Max: Fury Road.

  9. Nightcrawler (4/5)
  10. En mager och djupt obehaglig Jake Gyllenhaal gör allt för att lyckas som kriminalfilmare. Förutom en väldigt vass skådespelarinsats och en film om en rätt udda ämne så är fotot ruskigt, ruskigt bra i denna film. Los Angeles på natten ser magiskt vackert ut.

    En obehaglig kille med kamera.
    En obehaglig kille med kamera.

    Alla betyg från 2015

    Hur satte då Björn betyg under 2015? Vi har listan!

    1. Beasts of No Nation (2015) – 3/5
    2. Star Wars: Episode VII – The Force Awakens (2015) – 4/5
    3. The Visit (2015) – 3/5
    4. Sicario (2015) – 4/5
    5. Evil Dead (1981) – 2/5
    6. Annabelle (2014) – 2/5
    7. Ronaldo (2015) – 2/5
    8. Ant-Man (2015) – 3/5
    9. Hitman: Agent 47 (2015) – 2/5
    10. Maze Runner: The Scorch Trials (2015) – 4/5
    11. Stockholm Stories (2013) – 2/5
    12. The Dyatlov Pass Incident (2013) – 2/5
    13. Youth (2015) – 2/5
    14. Mission: Impossible – Rogue Nation (2015) – 3/5
    15. Spectre (2015) – 3/5
    16. The Man from U.N.C.L.E. (2015) – 3/5
    17. The Canal (2014) – 3/5
    18. Insidan ut (2015) – 4/5
    19. En familj (2013) – 2/5
    20. Philomena (2013) – 4/5
    21. The Uninvited (2009) – 3/5
    22. Terminator: Genisys (2015) – 3/5
    23. The Martian (2015) – 4/5
    24. Tomorrowland: A World Beyond (2015) – 4/5
    25. Jurassic World (2015) – 3/5
    26. Entourage (2015) – 2/5
    27. En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (2014) – 2/5
    28. Mr. Nobody (2009) – 3/5
    29. Avengers: Age of Ultron (2015) – 2/5
    30. I Love You Phillip Morris (2009) – 3/5
    31. Dark Places (2015) – 3/5
    32. 7 Days in Hell (2015) – 3/5
    33. Fast & Furious 7 (2015) – 2/5
    34. It Follows (2014) – 3/5
    35. Min så kallade pappa (2014) – 3/5
    36. The November Man (2014) – 2/5
    37. Child 44 (2015) – 3/5
    38. The Equalizer (2014) – 2/5
    39. A Most Violent Year (2014) – 3/5
    40. Taken 3 (2014) – 2/5
    41. Horns (2013) – 3/5
    42. Black Rain (1989) – 3/5
    43. Focus (2015) – 2/5
    44. Insurgent (2015) – 3/5
    45. Cirkeln (2015) – 3/5
    46. Maggie (2015) – 3/5
    47. The River King (2005) – 2/5
    48. 22 Bullets (2010) – 3/5
    49. Advantageous (2015) – 2/5
    50. The Salvation (2014) – 3/5
    51. Kumiko, the Treasure Hunter (2014) – 2/5
    52. American Sniper (2014) – 3/5
    53. Kingsman: The Secret Service (2014) – 4/5
    54. John Wick (2014) – 3/5
    55. Ex Machina (2015) – 5/5
    56. Mad Max: Fury Road (2015) – 4/5
    57. Third Person (2013) – 2/5
    58. Blackhat (2015) – 2/5
    59. Magic in the Moonlight (2014) – 3/5
    60. Citizenfour (2014) – 3/5
    61. Jupiter Ascending (2015) – 2/5
    62. Fifty Shades of Grey (2015) – 2/5
    63. Inherent Vice (2014) – 4/5
    64. The List (2008) – 3/5
    65. Hot Tub Time Machine 2 (2015) – 2/5
    66. The Dark (2005) – 3/5
    67. Exodus: Gods and Kings (2014) – 3/5
    68. Bon appétit! (2012) – 3/5
    69. Life After Beth (2014) – 3/5
    70. Fångade av scientologin (2015) – 4/5
    71. Starry Eyes (2014) – 3/5
    72. Chappie (2015) – 3/5
    73. Wild (2014) – 3/5
    74. Parallels (2015) – 2/5
    75. The Theory of Everything (2014) – 4/5
    76. The Imitation Game (2014) – 3/5
    77. Honeymoon (2014) – 3/5
    78. Super 8 – Eight Millimeter (1999) – 3/5
    79. Friday Night Lights (2004) – 3/5
    80. Elefantmannen (1980) – 2/5
    81. Birdman (2014) – 3/5
    82. Whiplash (2014) – 3/5
    83. Mean Girls (2004) – 4/5
    84. The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014) – 4/5
    85. Shutter (2004) – 2/5
    86. Turist (2014) – 4/5
    87. The Spectacular Now (2013) – 3/5
    88. Inside Llewyn Davis (2013) – 2/5
    89. Nightcrawler (2014) – 4/5
    90. Rymdens vampyrer (1985) – 2/5
    91. White Bird in a Blizzard (2014) – 3/5
    92. Hobbit: Femhäraslaget (2014) – 3/5
    93. The Last Days (2013) – 3/5
    94. Lone Survivor (2013) – 3/5
    95. The Lunchbox (2013) – 2/5
    96. The To Do List (2013) – 3/5
    97. Dallas Buyers Club (2013) – 3/5

    Det blev totalt 97 betygsatta filmer i år. En rätt bra siffra, men tråkigt nog under 100 och sämre än i fjol

    Tidigare år

Mitt filmår 2014

Ännu ett år ligger bakom oss och jag har, precis som vanligt, sett en hel del film. Här sammanfattar jag det som jag tycker är årets bästa filmer samt delar med mig av min lista med alla betygsatta filmer under året.

Det ska om sanningen fram varit ett rätt svagt filmår. Jag har inte sett en enda film som jag har gett högsta betyg. Bland de filmer jag har tyckt bäst om har det varit en väldigt jämn kamp. Att utse en klar etta har inte egentligen gått utan praktiskt taget vilket film som helst i topp 5 hade kunnat valts till förstaplatsen.

  1. Blå är den varmaste färgen – kapitel 1 & 2 (4/5)
  2. Mest uppmärksamhet fick de utdragna och väldigt nakna lesbiska sexscenerna. Det är inte så svårt att förstå, de är rätt ”snaskiga”. Det ändrar dock inte på det faktum att Blå är den varmaste färgen är en fantastiskt fin, och stark film om kärlek. Både Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux gör fina rollinsatser som Adéle och Emma som blir kära i varandra och inleder ett stormigt förhållande.

    Och filmens starkaste scen utspelar sig inte i sängkammaren, utan på ett kafé.

    Blå är den varmaste färgen finns på Netflix.

    Fantastiska Adèle Exarchopoulos i Blå är den varmaste färgen.
    Fantastiska Adèle Exarchopoulos i Blå är den varmaste färgen.

  3. Apornas planet: Uppgörelsen (4/5)
  4. Rebooten frodas och mår bra. Den förra filmen med James Franco var en helt ok film som satte förutsättningarna för den nya filmserien med apfilmer. Uppföljaren är dock snäppet vassare på alla sätt och vis. Aporna ser helt fantastiska ut och det är en teknisk framgång om något. Dessutom så har aporna mer personlighet och känslor än vad människorna i filmen har.

    Jag recenserade Apornas planet: Uppgörelsen i detta inlägg.

    Onda Koba i Apornas planet: Uppgörelsen.
    Onda Koba i Apornas planet: Uppgörelsen.

  5. Edge of Tomorrow (4/5)
  6. Påkostad sci-fi går alltid hem hos mig. När dessutom Tom Cruise har huvudrollen så vet man att filmen får den höga budget och den marknadsföring som den förtjänar. Cruises senaste sci-fi, Oblivion, blev tyvärr inte den framgång som jag tycker att den förtjänade och det verkar som att Edge of Tomorrow inte heller blivit det. Det är synd, för Måndag hela veckan korsat med Starshop Troopers var något som jag uppskattade väldigt mycket.

    Emily Blunt och Tom Cruise i Edge of Tomorrow.
    Emily Blunt och Tom Cruise i Edge of Tomorrow.

  7. Interstellar (4/5)
  8. Oj så efterlängtad denna film var. Förmodligen 2014 års mest efterlängtade film för egen del. Det blev inte det mästerverk jag hade hoppats på, men en visuellt var filmen helt strålande. Utforskningen av de nya världarna slarvades dock tyvärr bort och jag ville ha ett större fokus på dessaa världar, och mer utforskande av mystiken som genomsyrar hela filmen.

    Här finns min recension av Interstellar.

    På outforskad isplanet.
    På outforskad isplanet.

  9. Under the Skin (4/5)
  10. Scarlett Johansson som namnlös utomjording åker runt i ett kallt Skottland och förför män och tar livet av dem, eller själen, eller något annat. Det är mystiskt, suggestivt, med sparsmakad dialog och bleka färger. Vansinnigt obehagligt.

    Tät, obehaglig och alldeles, alldeles underbar. Scarlett Johansson i Under the Skin.
    Tät, obehaglig och alldeles, alldeles underbar. Scarlett Johansson i Under the Skin.
  1. The Congress (2013) – 2/5
  2. Finding Vivian Maier (2013) – 4/5
  3. I Origins (2014) – 4/5
  4. Teenage Mutant Ninja Turtles (2014) – 2/5
  5. The Colony (2013) – 2/5
  6. Gone Girl (2014) – 4/5
  7. The Maze Runner (2014) – 4/5
  8. The Babadook (2014) – 3/5
  9. Predestination (2014) – 3/5
  10. Safety Not Guaranteed (2012) – 3/5
  11. Frozen Ground (2013) – 3/5
  12. The Body (2012) – 3/5
  13. Guardians of the Galaxy (2014) – 3/5
  14. The Battery (2012) – 2/5
  15. Interstellar (2014) – 4/5
  16. Lucy (2014) – 3/5
  17. Re-Animator (1985) – 2/5
  18. Autómata (2014) – 3/5
  19. Mysteriet i Mouthe (2011) – 2/5
  20. 22 Jump Street (2014) – 4/5
  21. Tre solar (2004) – 1/5
  22. Innan frosten (2013) – 3/5
  23. Anonym Identitet (2011) – 3/5
  24. Point Blank (2010) – 3/5
  25. Draft Day (2014) – 3/5
  26. Million Dollar Arm (2014) – 3/5
  27. Maleficent (2014) – 3/5
  28. The Signal (2014) – 3/5
  29. Sin City: A Dame to Kill For (2014) – 4/5
  30. X-Men: Days of Future Past (2014) – 4/5
  31. Förr eller senare exploderar jag (2014) – 3/5
  32. Noah (2014) – 2/5
  33. Godzilla (2014) – 4/5
  34. Womb (2010) – 3/5
  35. Thale (2012) – 3/5
  36. Fair Game (2010) – 3/5
  37. Miss Potter (2006) – 2/5
  38. Julie & Julia (2009) – 2/5
  39. Dirty Pretty Things (2002) – 3/5
  40. The Amazing Spider-Man 2 (2014) – 3/5
  41. Apornas planet: Uppgörelsen (2014) – 4/5
  42. Captain America: Return of the First Avenger (2014) – 3/5
  43. United (2011) – 3/5
  44. Divergent (2014) – 3/5
  45. Venus and Serena (2012) – 3/5
  46. Insidious: Chapter 2 (2013) – 3/5
  47. Det förflutna (2013) – 3/5
  48. Chinese Puzzle (2013) – 4/5
  49. The Pact (2012) – 3/5
  50. Vittne till mord (1985) – 3/5
  51. Jodorowsky’s Dune (2013) – 3/5
  52. Under the Skin (2013) – 4/5
  53. Snowpiercer (2013) – 2/5
  54. Tracks (2013) – 4/5
  55. Transcendence (2014) – 3/5
  56. The Conjuring (2013) – 3/5
  57. Broken City (2013) – 3/5
  58. Edge of Tomorrow (2014) – 4/5
  59. 300: Rise of an Empire (2014) – 3/5
  60. Leave The World Behind (2014) – 4/5
  61. Beyond the Black Rainbow (2010) – 3/5
  62. Lego-filmen (2014) – 3/5
  63. Jack Ryan: Shadow Recruit (2014) – 3/5
  64. The Words (2012) – 4/5
  65. Strange Days (1995) – 3/5
  66. Café de Flore (2011) – 4/5
  67. RoboCop (2014) – 3/5
  68. The Monuments Men (2014) – 2/5
  69. Pompeii (2014) – 2/5
  70. Enemy (2013) – 2/5
  71. Her (2013) – 4/5
  72. RoboCop (1987) – 3/5
  73. Dark Skies (2013) – 3/5
  74. The Grand Budapest Hotel (2014) – 3/5
  75. Nymphomaniac (2013) – 3/5
  76. Bortom apornas planet (1970) – 3/5
  77. The Machine (2013) – 2/5
  78. jOBS (2013) – 3/5
  79. Midnight Express (1978) – 3/5
  80. The Secret Life of Walter Mitty (2013) – 4/5
  81. Paycheck (2003) – 2/5
  82. Tropa de Elite 2 (2010) – 3/5
  83. Tropa de Elite (2007) – 3/5
  84. I skottlinjen (1993) – 3/5
  85. Hemligheten i deras ögon (2009) – 4/5
  86. On the Road (2012) – 3/5
  87. The Host (2013) – 2/5
  88. Out of the Furnace (2013) – 4/5
  89. Filth (2013) – 1/5
  90. 12 Years a Slave (2013) – 4/5
  91. American Hustle (2013) – 4/5
  92. Captain Phillips (2013) – 4/5
  93. The Last Days on Mars (2013) – 2/5
  94. Last Stop Fruitvale Station (2013) – 2/5
  95. Oldboy (2013) – 3/5
  96. Blå är den varmaste färgen – kapitel 1 & 2 (2013) – 4/5
  97. All Is Lost (2013) – 3/5
  98. Runner, Runner (2013) – 2/5
  99. Spelets regler (1998) – 3/5
  100. Thor: The Dark World (2013) – 3/5
  101. The War Room (1993) 3/5
  102. Escape Plan (2013) – 2/5
  103. Ender’s Game (2013) – 3/5
  104. Carrie (2013) – 2/5
  105. The Hunger Games: Catching Fire (2013) – 4/5
  106. Isabelle (2013) – 3/5
  107. The Wolf of Wall Street (2013) – 3/5
  108. In a World (2013) – 4/5
  109. About Time (2013) – 3/5
  110. Blue Jasmine (2013) – 3/5
  111. Hobbit: Smaugs ödemark (2013) – 3/5
  112. Rush (2013) – 4/5

Det blev alltså 112 betygsatta filmer i år. En rätt fin siffra, även om inte något ”rekord”.

Tidigare år

Recension: Interstellar

Få filmer har jag längtat efter så intensivt som Christopher Nolans nya fläskiga sci-fi Interstellar. Science-fiction ligger mig väldigt varmt om hjärtat, Christopher Nolan är en vass regissör och Interstellar var garanterad en hög budget. Allt pekade på att Interstellar skulle bli en modern science-fiction-klassiker.

I en ospecificerad framtid lever mänskligheten på gränsen till undergång. Klimatförändringarna har gjort att det människorna skördar dör ut och det ser minst sagt dystert ut. Cooper, spelad av Matthew McConaughey, lever som änkling på sin gård tillsammans med sina två barn och sin svärfar. Efter att ha arbetat som pilot för Nasa har Cooper blivit tvungen att sadla om och istället arbeta som bonde och odlar numer majs. Längtan efter det forna livet och att få upptäcka nya saker gnager dock på Cooper. Det gnager även på tioåriga dottern Murphy, som likt sin far delar intresset för vetenskap.

Cooper tillsammans med dottern Murphy.
Cooper tillsammans med dottern Murphy.

När Murphy får kodade meddelande via sin bokhylla (ja, det är så konstigt som det låter) som visar sig vara koordinater så leds Cooper och Murphy till spillrorna av Coopers gamla arbetsgivare, NASA. NASA leds av den evige fadersgestalten i Nolans-filmer, Michael Caine, och Caines karaktär har en plan för att rädda mänskligheten undan svält och syrebrist. Det är som Caines välkända stämma har förkunnat i trailern: ”We’re not meant to save the world. We’re meant to leave it, and this is the mission you were trained for.”

NASA:s plan innefattar helt enkelt att lämna jorden för att söka en ny beboelig värld för mänskligheten. Och vem ska leda resan från jorden mot nya världar om inte bongotrumsentusiasten McConaughey!

Det går undan i inledningen av filmen. Då NASA har förberett detta projekt i flera år, med mänsklighetens överlevnad som insats, känns det lite svårt att köpa att Cooper halkar in på ett bananskal och får leda detta projekt. Om Cooper är den bästa pilot som mänskligheten har så borde NASA ha försökt kontakta honom i ett tidigare skede.

När det gäller vetenskapligheten så har Christopher Nolan tagit hjälp av Kip Thorne. Jag är inte en tillräckligt stor intellektuell kraft eller tänkare för att kritisera Thorne, men det känns som att Nolan har slarvat eller gjort det enkelt för sig i vissa fall med vetenskapen. Särskilt som när Coop improviserar tillsammans med Hathaways dr. Brand för att ”slunga sig vidare” med hjälp av gravitationen från ett svart hål. Efter lite kluddande på en tavla konstaterar forskaren Brand att ”ja, det kan funka.” Det blir lite väl simpelt.

Starka skådespelarinsatser i en film med ovanligt mycket hjärta

Cooper och Brand kämpar båda mot sorgen för att ha lämnat sina anhöriga på jorden.
Cooper och Brand kämpar båda mot sorgen för att ha lämnat sina anhöriga på jorden.
Den skådespelare som utmärker sig mest är Mackenzie Foy. Hennes prestation som en ung Murphy, övergiven av sin far, är mycket stark. Det är hjärtskärande att se hennes sorg över att bli övergiven av sin far. Matthew McConaughey är stabil och säker i sin gestaltning av Cooper och i en av filmens starkaste scener lyckas McConaughey förmedla en oändlig sorg när han går igenom årtal av videoklipp och får se sina barn växa upp med rasande hastighet framför sina ögon.

Murphy som vuxen spelas av Jessica Chastain, och det går inte att klaga på hennes insats även om hon inte ges samma stora känslor att jobba med som Foy fick göra i samma roll som ung. Det är ett rätt väntat porträtt av en driven, ung, forskare som vi får från Chastain. Inte dåligt med andra ord utan bara väntat.

Anne Hathaway gör en fin insats som Coopers astronaut- och forskarkollega dr. Brand. Det känslomässiga spannet liknar Coopers och Brand får likt Cooper hantera saknaden av sina nära och kära samt att de åldras i ett annat tempo än henne. Hathaway är bra, inte fantastisk, men mycket stabil och gör vad som väntas av henne i rollen.

Anne Hathaway som dr. Brand.
Anne Hathaway som dr. Brand.

Ge mig mer Lovecraft och Kubrick

Det som Interstellar saknade, och som gör att toppbetyget uteblir för min del, är mer utforskande och mer information om världarna som besöks. Nu får vi inte veta så väldigt mycket om de planeter som besöks utan de får istället agera visuellt godis och bakgrund till en film som till större del handlar om personlig utveckling och föräldraskap. Det borde ha varit mycket mer H.P. Lovecraft i filmen. Som tittare vill jag veta mer, mer, mer om världarna och kanske sett indikationer på annat liv, något större än mänskligheten. Jag hade förväntat mig en berättelse om utforskande. Lite mer åt hållet Vid vansinnets berg, av H.P. Lovecraft.

På outforskad isplanet.
På outforskad isplanet.

Samtidigt som jag vill se mer konkret utforskning och information av planeterna och världarna så hade jag även sett mer ”flum”. En film som Nolan uppgett som inspirationskälla är Stanley Kubricks dunderklassiker 2001 – A Space Odyssey. I slutet av 2001 flippar det minst sagt ut en hel del. Både visuellt, när Dave flyger över en ny värld, och dels handlingsmässigt då Dave förflyttas i tid och rum och till slut förvandlas till… ja se filmen helt enkelt. Ljuvligt flummigt och svårförståeligt är det hur som helst.

Det finns ett mått av flum och ”nämen, är det så det hänger ihop” på slutet av Interstellar, men det är inte på samma kittlande sätt som i slutet av 2001. Samma känsla av att det finns något större, svårförståeligt, bakom allt är inte lika stark i Interstellar.

En visuell godbit

Om det är något som är Interstellars styrka så är det ett fantastiskt foto och visuell storslagenhet. Interstellar är kort och gott galet vacker, med helt otroliga miljöer och effekter. I förhandspeppandet kring filmen har det gång på gång lyfts fram att Nolan inte använt sig av green screen (eller åtminstone väldigt lite) och istället jobbat på ett äldre mer traditionellt sätt med modeller och fysiska objekt. Detta ger Interstellar en tyngd och realism som förmodligen inte hade gått att uppnå med datorrenderade modeller.

I slutändan så är Interstellar en alldeles utmärkt science-fiction, om än inte Det Stora Mästerverket™ som jag hade hoppats på. Faktum är att Interstellar inte ens är årets bästa science fiction, utan den titeln går istället till Tom Cruise-rökaren Edge of Tomorrow. Interstellar skulle mått bättre av att göras lite kortare. Men bra det är den, och rekommenderar den gör jag.

Betyget blir 4 av 5.

Interstellar

Recension: Sin City: A Dame to Kill For

För en herrans massa år sedan skrev jag för filmbloggen Bloggywood. Nyheter, recensioner och annat smått och gott relaterat till film publicerade jag på Bloggywood. Den 17 januari 2007 såg mitt absolut första inlägg dagens ljus. Det handlade om uppföljaren till Sin City och ryktet att Rachel Weisz var aktuell för huvudrollen Ava Lord. Nu, sju och ett halvt år efter det inlägget och nio år efter den första filmen släpptes så är uppföljaren äntligen här.

En iskall och manipulerande femme fatale

Eva Green spelar en iskall Ava Lord.
Eva Green spelar en iskall Ava Lord.
I Sin City är det mesta sig likt. Vi får precis som i den första filmen följa flera berättelser som korsar varandra och stiliserat illustrerar det stenhårda livet i Basin City. Berättelsen som står i centrum är den med undertiteln A Dame to Kill For. Nu är det varken Rachel Weisz eller Angelina Jolie som vi återser i huvudrollen, som ryktena surrade så kraftigt kring för sju-åtta år sedan. Istället så iklär sig, eller snarare avklär sig, Eva Green den rollen. Uttrycket ”femme fatale” har sällan känts mer rätt och riktigt att tillskriva en karaktär än Ava Lord. Ava är iskall, manipulerande och använder sin kropp för att linda män runt sina fingrar och få sin vilja fram. Dwight, som vi även såg i den första filmen, kastas in i Avas värld och är snart i hennes våld. Eva Green fungerar riktigt bra i rollen och det känns som riktigt bra rollbesättning då jag tycker att Green är en skådespelare där intelligensen verkligen lyser igenom i blicken. Eva Green ser helt enkelt smart ut.

Som Dwight ser vi nu istället Josh Brolin. I den första filmen så spelade Clive Owen karaktären. Detta gör egentligen varken till eller från, även om jag är svag för Clive Owen. Rent berättarmässigt så fungerar det då Dwight i sin berättelse i första Sin City (som utspelar sig efter denna) precis har genomgått en plastikoperation. Det finns även fler skådespelarbyten i filmen, men detta stör i alla fall inte mig.

En plattare Marv är tillbaka

En favoritkaraktär som dyker upp i flera av de överlappande berättelserna är Marv, spelad av en väldigt sminkad Mickey Rourke. Hela filmen inleds med en kortare berättelse om Marv som tar sig an ett gäng rika snorungar som kommer i hans väg. Sedan återkommer Marv i titelberättelsen om Ava Lord samt tillsammans i en hårdkokt hämndhistoria tillsammans med Jessica Albas strippa Nancy. Även om jag gillar Marv så var det en mer djup karaktär i den första filmen, här får han enbart fungera som en hårtslående buse, bra att ha vid sin sida när man ska ta sig an andra skurkar. Det är synd, för det är ju en spännande karaktär.

I hämndberättelsen med Nancy tar hon sig an Roark, senatorn som såg till att Hartigan mördades i den första filmen. Roark är lite av denna films största behållning. En ond, skrattande, gubbjävel med massor av makt och inga skrupler för att använda sig av denna makt. Powers Boothe som gör huvudrollen gör det alldeles utmärkt bra och Roark saknar helt sympatiska sidor och tycks ha hela staden i sin ficka. En nedgången (men otroligt trimmad) Nancy slår sina påsar ihop med Marv, samt visar lite prov på manipulationskunskap á la Ava Lord för att sänka Roark.

Roark återkommer även i en helt ny berättelse utan sina rötter i serieböckerna. I den får vi följa Joseph Gordon-Levitt som spelar Johnny. Korthaj och spelare som oklokt nog förlöjligar Roark vid pokerbordet. Denna berättelse var den jag tyckte bäst om och gärna hade sett mer av.

Joseph Gordon-Levitt dyker upp i en ny berättelse som spelaren Johnny.
Joseph Gordon-Levitt dyker upp i en ny berättelse som spelaren Johnny.

Den första Sin City-filmen var en otroligt bra film och nyskapande när den kom för nio år sedan. Uppföljaren är bra, men inte lika fantastisk. Det saknas lika starka karaktärer som i den första filmen där Elijah Woods makalöst obehagliga Kevin verkligen stannade kvar efter att man lämnat biosalongen. Likaså Nick Stahls Yellow Bastard. Berättelserna känns också lite väl simpla och tunna emellanåt. Jag benämner Nancys berättelse som en hämndberättelse men i själva verket är det begreppet applicerbart på alla berättelser i a Dame to Kill For. Jag hade gärna sett mer avancerade manus få denna stilistiska behandling.

Stilen är det fortfarande absolut inget fel på. Visst, vi har vant oss nu vid detta utseende på Sin City, men det är otroligt läckert och känns verkligen som en levande serietidning. Om det ska komma en tredje film i serien hoppas jag att vi får lite bättre manus och ett större karaktärsdjup. Trots detta är Sin City: A Dame to Kill For en sevärd film, om än inte samma knockout som den första filmen.

4 av 5.

Sin City: A Dame to Kill For

Recension: Dawn of the Planet of the Apes

Den första Apornas planet-filmen med Charlton Heston är en favorit även om jag kanske måste erkänna att den inte håller jättebra för en omtittning nuförtiden. När jag såg den första gången, sent en kväll nere i min mormors källare vid ungefär arton års ålder, blev jag förälskad i stämningen, sluttwisten och den fantastiska musiken. Uppföljarna till klassikern från 1968 höll tyvärr inte samma klass och när Tim Burton 2001 gav sig på ett försök att modernisera filmklassikern så fanns ytan men ingen själ.

Desto bättre var då 2011 års Rise of the Planet of the Apes med James Franco i birollen. För huvudrollen fann vi fantastiska Caesar, spelad av mannen som blivit mo-cap-världens främste, Andy Serkis. När nu uppföljaren är här, Dawn of the Planet of the Apes (eller Apornas planet: uppgörelsen som den svenska titeln är), så kände jag mig både manad och tvungen att besöka SF Bio och trängas med folk som anser att en biosalong är den bästa platsen att hålla diskussioner på. Trots pratkvarnar så ångrade jag mig inte!

Caesar har vuxit och är både ledare för apkolonin samt familjefar.
Caesar har vuxit och är både ledare för apkolonin samt familjefar.
Dawn of the Planet of the Apes inleds med en närbild på Caesar tio år efter händelserna i den förra filmen. Numer så är Caesar ledare för en apkoloni i skogen och dessutom familjefar med en halvvuxen son samt en helt nyfödd dito. Medan aporna lever i fred i skogen så har det gått åt skogen (pun intended) för mänskligheten. Ett virus har utplånat större delen av världen och några få överlevare bor i en koloni under ledning av Gary Oldmans Dreyfus. Människorna och aporna hade nog kunnat levt åtskiljda om det inte vore för att en liten grupp människor springer ihop med två chimpanser ur apkoloni, ett möte som slutar i ett avlossat skott och en skadad apa. Efter att de initiala meningsskiljaktigheterna lösts uppstår en ny men väldigt skör allians och slitningar mellan både människorna, men främst aporna börjar uppstå. Den människohatande apan Koba som spenderat sin ungdom i bur, utsatt för fruktansvärda djurförsök och tortyr, ser detta som ett tillfälle att elda på konflikten mellan apa och människa.

Nyanserade apor och platta människor

Mest nyans i karaktärerna finns faktiskt hos aporna medan människorna är betydligt mer platta och inte utvecklas nämnvärt under filmens gång. Det är rätt talande när en av människokaraktärerna uppgivet utbrister ”I’m the asshole…”. Han får verkligen inte vara mer än så, en ensidig ”asshole”. Caesar däremot får visa flera sidor. Ilska, misstänksamhet och konflikt i att dras mellan lojalitet mot aporna samt lojalitet mot universella värderingar och en tro på att människa och apa borde kunna leva i någorlunda harmoni. Andy Serkis är alldeles strålande som Caesar. På människosidan så får Jason Clarkes Malcolm stå för godheten, något som görs extra tydligt då han till skillnad från alla andra människor som bär svarta eller grå kläder istället bär vita kläder. För att göra det lite extra tydligt så borde filmmakarna döpt hans karaktär till ”Messias”, men det kanske räckte med tydliga karaktärsnamn när de döpte apornas ledare till ”Caesar”?

Koba har enbart sett den onda sidan av mänskligheten.
Koba har enbart sett den onda sidan av mänskligheten.

Det finns en del blinkningar mot originaltrilogin, framst genom musiken där inslag från originalsoundtracket kan kännas igen. Rent visuellt så är Dawn of the Planet of the Apes helt fantastisk. Det går snabbt att glömma att det faktiskt är datorgenererade apor vi ser. Aporna ser verkliga ut! Detta ska dessutom vara den första 3D-film där 3D-scener har spelats in utomhus och inte i en studio. Då jag tycker att 3D-film är en styggelse så valde jag att se filmen i krispig 2D istället och kan inte uttala mig om hur bra 3D:n fungerade.

Dawn of the Planet of the Apes är en ännu starkare film än sin föregångare och jag ser verkligen fram emot den tredje filmen i serien!

Dawn of the Planet of the Apes

Alla Apornas planet-filmerna på Blu-ray i fin box

Blu-ray-samlingen har fått sig ännu en tillökning efter förra veckans inköp av den superläckra Alien-boxen. Denna gång i form av alla Apornas planet-filmerna i boxen Planet of the Apes Evolution Collection. Då CDON, precis som med Alien-boxen, sålde den mycket billigt så kunde jag inte låta bli att slå till. Jag har tidigare bara sett de två första filmerna i den gamla serien, Tim Burtons remake från 2001 samt den senaste filmen, Rise of the Planet of the Apes, som kom för några år sedan.

Det ska bli mycket intressant att sätta tänderna i den gamla serien igen. Den första filmen fullkomligt älskade jag första gången jag såg den för massa år sedan. Efter det såg jag om den flera år senare och tyckte väl inte i ärlighetens namn att den höll lika bra.

Boxen då? Jo den är finfin och limiterad (vilket man alltid ska ta med en nypa salt). Den har ett unikt nummer och med själva boxen med filmerna följer även ett gäng, rätt snygga faktiskt, illustrationer till varje film.

Planet of the Apes. Hela härligheten.
Planet of the Apes. Hela härligheten.

För er som är intresserade av ett köp så finns boxen fortfarande kvar i skrivande stund till samma låga pris som jag köpte den för: 199 kronor. Anton slog också till på denna finfina box och skriver om den här. En uppföljare är på gång till filmen som släpptes 2011 och Anton skriver även om sina förväntningar på den. Dock spoilervarning på det inlägget för er som inte känner till twisten i Apornas planet.

Alien Anthology på Blu-ray, den ”äggstra” smaskiga boxen är min

Förlåt för den rubriken.

För snart fyra år sedan skrev jag ett inlägg om den otroligt läckra Alien-boxen i samband med att Alien-filmerna släpptes på Blu-ray. Den boxen blev dock ruskigt dyr och kostade i Sverige runt 1500 kronor. Istället så fick jag i julklapp en lite billigare variant av boxen. Den bloggade jag om här.

När nu CDON satte det galet billiga priset 299 kronor på boxen kunde jag inte göra annat än slå till. Med en finfin rabattkod så landade slutsumman på 273 kronor inklusive frakt, vilket får ses som ett helt fantastiskt fynd!

Detta är en utgåva som jag har suktat efter länge.
Detta är en utgåva som jag har suktat efter länge.

Trots att boxen är ungefär den häftigaste utgåvan av helt suveräna filmer någonsin så gör det nog inte Jean-Pierre Jeunets ”våldtäkt” på serien med den fjärde filmen bättre ändå. Man kan inte få allt här i världen.

Amerikansk politik som underhållning

På Alla hjärtans dag, den 14 februari, så landar äntligen säsong nummer två av House of Cards med suveräna Kevin Spacey i huvudrollen. Jag skrev lyriskt om House of Cards tidigare i bloggen och längtan efter den nya säsongen har varit intensiv. Amerikansk politik och dramatiken kring politik och främst presidentkampanjer är något som lockar och fascinerar mig väldigt mycket. House of Cards är givetvis inte det enda du har att tillgå om du vill mätta törsten efter amerikansk politik. Det finns ju mycket annat bra att se!

The West Wing (1999-2006)

Aaron Sorkins största succé hittills är tveklöst The West Wing, serien om President Bartlet och hans stab. Serien gick i sju säsonger och är en riktig höjdare där smarta människor, säger smarta saker och går snabbt. Sorkin försvann efter de fyra första säsongerna vilket många anser vara de bästa, men jag tycker även att de senare säsongerna är riktiga höjdare.

Martin Sheen är trygg och säker i rollen som President Jed Bartlet, men mina tre favoriter hittar vi i karaktärerna Leo McGarry, Josh Lyman och Toby Siegler. Leo McGarry är stabschef och en sann fadersgestalt i serien. Trygg, kunnig och smart och det är ingen slump att alla karaktärerna ser upp till honom och att citatet ”Leo will know what to do” är återkommande. I ett senare skede i serien så får Leo en annan, intressant roll. Tyvärr så gick John Spencer som spelade Leo bort vilket innebar att manusförfattarna fick stuva om i manuset mot slutet, vilket märks.

De biträdande stabscheferna, Josh Lyman och Toby Siegler är som ler och långhalm genom praktiskt taget hela serien. Josh Lyman, spelad av Bradley Whitford, är den mer komiske och strulige av de två medan Toby Siegler, spelad av Richard Schiff, är en mer avig och ilsken herre.

När Bartlets andra mandatperiod närmar sig slutet så skiftar serien fokus och vi får till stor del följa presidentkandidat Matt Santos vars kampanj Josh Lyman blir chef för. De två sista säsongerna handlar mycket om denna kampanj vilket i mina ögon är helt underbart. Få saker är jag så svag för inom amerikansk politik som kampanjarbete! När manusförfattarna började arbeta med karaktären Matt Santos 2004 så baserade de honom på en ung, rätt okänd politiker från Illinois: Barack Obama. Sådana detaljer ger mig rysningar av vällust!

Janel Moloney, Bradley Whitford och Rob Lowe i The West Wing.
Janel Moloney, Bradley Whitford och Rob Lowe i The West Wing.

The Ides of March (2011)

George Clooney spelar guvernör Mike Morris och har regisserat The Ides of March.
George Clooney spelar guvernör Mike Morris och har regisserat The Ides of March.

Mer sexigt kampanjande i form av George Clooneys guvernör Mike Morris och hans unge kampanjchef Stephen Myers, spelad av Ryan Gosling. Här finns massa finfina detaljer att njuta av i form av en karismatisk presidentkandat som inte kan hålla gylfen stängd. En ambitiös och smart Myers samt gamla rävar som inte drar sig för att sätta kniven i ryggen när det kan gynna den egne kandidaten.

Stephen Myers går från att ha en idealiserad och rosenskimrande bild av guvernör Morris till att inse att allt kanske inte är vad det verkar med den karismatiske guvernören och givetvis så börjar saker och ting gå snett i kampanjen och för Myers, vilket bådar för finfin dramatik. I biroller ser vi även nyligen bortgångne Philip Seymour Hoffman och andra tunga birollsnamn som Paul Giamatti och Marisa Tomei.

Mitt (2014)

Vi får följa Mitt Romney och hans familj under två valkampanjer.
Vi får följa Mitt Romney och hans familj under två valkampanjer.

Från fiktion till dokumentär i form av Netflix film Mitt. En film som får mig att tycka bra om Mitt Romney är inget annat än imponerande. Under sex år och två kampanjer, en misslyckad kampanj för att bli republikansk presidentkandidat (istället blev det John McCain) och en kampanj där Romney får republikanernas nominering, men faller mot sittande president Obama. I centrum för Mitt står hela tiden familjen Romney. Vi får knappt se några kampanjarbetare eller överhuvudtaget någon stab kring Romney. Det vi får är ett intimt porträtt av en man och hans familj och deras kamp för att stötta och försöka få patriarken att nå positionen som president.

Mitt Romney verkar rätt skör och tvivlar på sig själv emellanåt. Det är givetvis en hårt vinklad bild av Romney. När republikanerna har valt sin presidentkandidat så finns det givetvis en enorm apparat kring hela kampanjen, med flera tusentals inblandade kampanjarbetare som slipar på budskap, framtoning och sliter hårt för sin kandidat. I Mitt får vi intrycket av att det är familjen Romney som nästintill ensamma drar det tunga lasset.

Vi får inte veta så mycket om Romneys politik. Mitt verkar istället vara en rätt skön kille som citerar sin favoritfilm O Brother, Where Art Thou?, åker pulka och kastar snöbollar med familjen, skrattar vid matbordet till ett avsnitt av This American Life och samlar familjen vid böner ledda av Ann Romney. Det är en vibrerande Mitt Romney som vinner presidentdebatt mot Obama och en nedslagen Mitt Romney som som med blank blick inser att Obama kommer att vinna valet.

Den starkaste scenen i Mitt är enligt mig den allra sista. När allt är över och Mitt och Ann för sista gången eskorteras hem av secret service. Hemma i ett tyst hus när allt är över så slår de sig ner i varsin fåtölj och tittar ut över utsikten från vardagsrummet. Nej, det blev visst inget denna gången heller.

Mitt finns på Netflix

Fler titlar

Detta var bara tre titlar där amerikansk politik står i centrum. Det finns givetvis mycket mer. Jag kan förövrigt tipsa om dokumentären By the People: The Election of Barack Obama, som handlade om Obamas presidentkampanj. Ruskigt bra. Även Oscarnominerade The War Room från 1993 om Bill Clintons valkampanj är värd att se. Och när vi ändå är inne på Clinton så kan de även vara intressant att se rätt svajiga, men ändå hyfsat bra, Spelets regler, med John Travolta i en roll baserad på Bill Clinton. Jag har även tidigare bloggat lite om tyvärr nedlagda serien Boss, med Kelsey Grammer i huvudrollen.

Tipsa gärna om fler spelfilmer, serier eller dokumentärer om amerikansk politik i kommentarsfältet.

Nya Blu-ray-titlar

Senast jag bloggade om nya Blu-ray-titlar var i juni, och eftersom nu nya titlar har hittat in till samlingen så är det dags för en liten uppdatering.

Boardwalk Empire säsong 2

Boardwalk Empire säsong 2 Jag fyndade som bekant och köpte den första säsongen av Boardwalk Empire för 49 kronor från CDON. Det visade sig att Boardwalk Empire är en helt lysande serie som andas kvalitet rakt genom och snabbt så blev serien en stor favorit för både mig och Tove. Michael Shannon har blivit en ny favorit efter sin lysande tolkning av Nelson Van Alden.

Boardwalk Empire säsong 3

Boardwalk Empire säsong 3Efter att den andra säsongen klarats av så införskaffades genast den tredje säsongen. Fortfarande en kvalitetserie som vi älskar här i hushållet. Säsong två slutade på spektakulärt sätt och Boardwalk Empire drar sig inte för att skaka om förutsättningarna för att driva berättelsen framåt. Steve Buscemi och Michael Shannon är fortfarande lysande bra och även Kelly Macdonald lyser i de scener hon är med i.

Oblivion

OblivionSnygga Oblivion med Tom Cruise, regisserad och baserad på en serienovell av Joseph Kosinski, fick tyvärr ett svalare mottagande än vad jag tycker att filmen förtjänade. Detta är en läcker, påkostad action-scifi som innehåller det mesta jag kan begära av en science fiction. Denna utgåva, från brittiska Amazon, är en stilren steelbook med både bild- och ljudkvalitet av yppersta klass.

Extramaterialet går inte heller att klaga på med en bakomkulissernadokumentär i fem delar på strax under en timme. Den gör sig bra i bokhyllan bredvid Tron-steelbooken.

The Road Warrior

The Road Warrior Den andra, och bästa, filmen i Mad Max-trilogin fick jag av Anton som hade köpt sig en vacker box med alla filmer. Stort tack för denna gåva. Hockeyfrillor och postapokalyps samt en antagonist som heter The Humungus är några av ingredienserna i denna klassiker. Fyra år senare fick vi Tina Turner (i hockeyfrilla) och saxofon, men den filmen var tyvärr en väldigt svag avslutning på denna trilogi.

Nästa år så kan vi vänta oss både en film med Tom Hardy samt ett spel i Mad Max universum.

The Hunger Games

The Hunger Games & Dredd Jag gillade både böckerna och den första The Hunger Games-filmen med fantastiska Jennifer Lawrence i huvudrollen. Filmen kunde ha varit lite mer våldsam och blodig om den skulle ha följt böckerna mer noggrant. The Hunger Games brukar jämföras rätt flitigt med Battle Royale, vilket kan förstås, men detta är en mindre farlig version av den filmen och betydligt mer polerad. Det är nog ingen avancerad gissning att det är ett rätt stort glapp i budgeten också.

Uppföljaren, Catching Fire, har jag inte sett ännu, men att den fått ett varmt mottagande från kritiker bådar mycket gott.

Dredd

Dredd var en av fjolårets största överraskningar enligt mig. Filmen har en enkelt premiss där Dredd och hans kollega försöker att skjuta sig igenom ett stort höghus för att ta sig upp till huvudantagonisten Ma-Ma, spelad av Lena Headey, mest känd från Game of Thrones. Hela upplägget påminner lite om ett tv-spel och det är snygg och brutal action vi möts av under hela filmen. Jag hoppas verkligen att det kan komma en uppföljare där vi får se lite mer av världen utanför höghuset.