Taggad: dexter

"It has begun".

Upp som en sol, ner som en pannkaka

Jag ger nog upp nu. Det började så ruskigt bra med ödelagda gator i tomma storstäder. Och sedan en massa zombies. The Walking Dead andades kvalitet rakt igenom. Men sedan började det glida sakta utför och varningsklockorna började ringa i sista avsnittet av första säsongen när en urusel explosionseffekt fick synas i vad som ska vara en påkostad kvalitetsserie.

Om första säsongen var ett långsamt glidande utför så är säsong två ett hopp utan fallskärm. Två hela avsnitt har fokuserat på ett skjutet barn och huruvida han kommer att klara sig (jamen GIVETVIS så kommer han att klara sig!) kryddat med lite religion samt oro över ett annat barn som har försvunnit. Ständigt med den moraliska undertonen ”man ska hålla ihop”. Manusförfattarna har börjat slira i att skriva trovärdigt agerande för karaktärerna och trovärdiga händelser. Scenen där T-Dog (kom igen, T-DOG?!) skär upp sin arm av misstag fick mig att skratta högt på grund av att både händelseförloppet och effekten var otrovärdig och usel.

"Nu kommer inte så mycket att hända i två avsnitt. Lite gråtande, lite moralkakor."

Så, efter att nu genomlidit två avsnitt som handlar om en unge som har blivit skjuten och att serien således har stått helt still så ger jag upp. Tack och hej The Walking Dead.

Nu är ju inte The Walking Dead den enda serien som började lysande men sedan utvecklats till något, om inte uselt, så ändå mindre bra.

Den som känner mig och har läst min blogg vet att jag med stort nöje följde Battlestar Galactica när serien sändes. Det var en helt fantastisk TV-serie där mänskligheten slogs för sin överlevnad mot onda robotar. I rymden! Med bra specialeffekter! Så var det i ungefär två och en halv säsong, sedan började Battlestar Galactica att glida utför. Från häftiga fajter mot onda robotar gled fokus mer över på new age och flumfilosoferande. Dessutom så fick Edward James Olmos börja regissera. Tyvärr tyckte han lite väl mycket om sin karaktär Adama, vilket innebar några tråkiga avsnitt centrerade kring Adama och hans kamp mot sina inre demoner. Allt medan man bara vill se häftiga fajter i rymden!

Just Edward James Olmos är med i senaste säsongen av en serie som också varit på glid ett bra tag. Nämligen Dexter. De två första säsongerna var riktigt bra med fantastiske Michael C. Hall i rollen som Dexter. Dexter var kall och kalkylerande när han mördade de som ”förtjänade” det. Dessutom så var det riktigt två starka ”arcs” med anknytning till Dexter själv och starka karaktärer som Doakes. Sedan började det balla ur. Varenda seriemördare i Miami verkade korsa vägar med Dexter. Dessutom så blev det mer fokus på Dexters familjeliv och förhållande med Rita. Formeln för hur avsnitten var också ofta upprepande. Det började med att Dexter beskrev något med dramatisk stämma alternativt att vi som tittare fick intrycket av att han höll på att mörda någon/något spännande höll på att hända. Sedan visade det sig att det bara var en alldeles vanlig vardagssituation. Sedan lite handling på stationen där latinokaraktärerna (och detta har varit genomgående i hela serien) porträtteras på ett otroligt klichéartat och nästan rasistiskt sätt. Det vill säga att när de blir ”passionerade” så tar de till spanskan. Så från att prata engelska så kan det helt plötsligt komma ett ”tranquilo Oscár!”. Ett otroligt tröttsamt grepp använt till leda.

I senaste säsongen så är som bekant Edward James Olmos med och spelar någon sorts religiös undergångstokstolle. Tillsammans med sin lärjunge, som spelas Colin Hanks, har han plattitydfyllda konversationer och säger löjligt dramatiska saker som ”it has begun”. För något avsnitt sedan stod han i en dörröppning och tittade ogillande på när Colin Hanks karaktär hade sex med en kvinna. Det är inte precis Six Feet Under vi snackar om som ni märker.

Jag kommer inte att ge upp Dexter än, utan förmodligen se klart säsong 6. Jag hoppas dock verkligen att det snart blir ett slut på serien. Ett värdigt slut. Där allt går åt skogen för Dexter. Tror jag att det kommer att ske? Nej, tyvärr inte.

Sammanfattning av 2007

Givetvis måste jag ha en sammanfattning över mitt 2007. Ifjol vid den här tiden sammanfattade jag 2006 och jag har faktiskt skrivit små årskrönikor på andra ställen tidigare också, så jag har nog totalt lyckats sammanfatta de fyra-fem senaste åren.

Årets bästa skiva

Kent – Tillbaka till samtiden

Det är så väntat det här. Jag tänkte redan innan släppet att jag inte skulle vara så förutsägbar och sätta Kent i topp utan verkligen granska plattan kritisk. Sen fick jag höra den och var helt såld. Tyvärr, det kom ingen bättre platta än Kents Tillbaka till samtiden i år. Bandet gick från sina skramliga gitarrer till ett mer elektroniskt ljud. Det låter fantastiskt och jag lyssnar fortfarande ohälsosamt mycket på plattan. Plats ett till nio på min lista över mest lyssnade låtar under 2007 kommer från Tillbaka till samtiden. Plattan har tio låtar totalt och den tionde låten kommer på plats femton. Det säger väl allt tycker jag.

Silver: Radiohead – In Rainbows
Brons: Arcade Fire – Neon Bible

Årets bästa låt

Kent – Elefanter

Elefanter var den låt jag lyssnade på mest under 2007. Helt perfekt låt med fantastisk trumpet. Tätt efter på listan över mest spelade följer Vy från ett luftslott som är en låt som bara växer och växer.

Silver: Kent – Vy från ett luftslott
Brons: Sahara Hotnights – Cheek to Cheek

Årets bästa film

Sunshine

Danny Boyle kan inte göra fel i mina ögon. Jag älskar allt den mannen gjort och till skillnad från många tyckare som anser att hans filmer alltid tappar mot slutet anser jag att det håller hela vägen. Den ödesmättade stämningen i Sunshine är helt fantastisk. Ett ödsligt rymdskepp på väg att försöka rädda jorden då solen håller på att slockna. Hela idén är ju bara fantastisk! Som en parentes kan också nämnas att bronsplatsen på denna lista, 28 veckor senare, är producerad av Danny Boyle. Ett lyckat år för den mannen med andra ord.

Silver: Hot Fuzz
Brons: 28 veckor senare

Årets bästa TV-serie

Battlestar Galactica

Världens bästa science fiction-serie börjar närma sig slutet nu. Det är bara en säsong kvar. Serien blir bara vassare och vassare och avslutningen i sista avsnittet på denna tredje säsong var helt otroligt bra!

Silver: Dexter
Brons: Rome

Årets bästa blogg

Redaktionen – En blogg från gänget bakom MacWorld

MacWorlds blogg har verkligen hittat en perfekt balans. Den snöar inte in sig på alldeles för tekniska och nördiga grejer utan har en lätt och leksam ton av ett gäng som man märker verkligen brinner för sin sak. Bloggen är dessutom väldigt snyggt designad, uppdaterad ofta och dessutom med mycket bilder. Utöver detta finns det ett grymt forum att fördjupa sig i. MacWorlds webbsatsning är minst sagt verkligen lyckad!

Silver: Elyse Sewell
Brons: Marcus Dunberg

Mitt 2007 i kort:

  • Skaffade flickr som jag fortfarande uppdaterar flitigt.
  • Besökte Frankrike för första gången då jag och Tove åkte till Paris.
  • Sponsrade Apple rejält med köp av ny iMac, iPod touch samt en iPod nano till Tove.
  • Köpte en PSP.
  • Jobbade som teatertekniker på turné.
  • Två bröllop blev det. Ingen begravning (tack och lov).
  • Köpte 52 DVDer (personligt rekord).
  • Skaffade en härlig militärcykel som jag målade om.
  • Började plugga på distans.

[poll id=12]

Entourage är tillbaka


Ari är tillbaka!

Efter sju månader och tolv dagar är äntligen fantastiska Entourage tillbaka med nya avsnitt! Det var precis vad som behövdes nu när Rome är slut, Dexter väntar långt borta och Battlestar Galactica inte är tillbaka förrän 2008.

I det nya avsnittet, där Vinces födelsedag firas, gästspelar Carla Gugino från bland annat Sin City och, eh, Spin City. Om man inte tidigare sett Entourage så kan jag rekommendera den ”alternativa distributionen” för att komma i fatt. Hur serien sänds i Sverige har jag ingen riktig koll på. Vad jag vet är att Canal Plus och Kanal 5 har rättigheterna men vart de befinner sig i sändningarna vet jag icke.

De två första säsongerna finns även släppta på DVD här i Sverige. Första halvan av tredje säsongen finns att köpa i USA.