Ny trailer till Mass Effect 3

Posted on 20 februari 2012 by Björn

Det har kommit en ny trailer till Mass Effect 3 och Oh. My. Lord vad jag blir peppad! Det finns ingen gameplay överhuvudtaget i trailern och allt är förrenderat och väldigt snyggt. Dock så sätter trailern en helt fantastisk stämning och spontant, direkt efter att jag har sett den, så tror jag inte att jag har sett en bättre speltrailer än denna.

I den avslutande delen i Mass Effect-trilogin så kommer Reapers till jorden och nu är det upp till den rödhåriga bönan som är MIN Shepard att slåss för mänsklighetens (och alla andra rasers också för den delen) överlevnad.

Mass Effect 3 släpps i Sverige den 8 mars, men fram till dess kan vi dregla över denna trailer.

Podcastfavoriter

Posted on 19 februari 2012 by Björn

I augusti 2008 så skrev jag ett blogginlägg om vilka podcasts jag följer. När jag nu, snart fyra år senare, ser tillbaka på inlägget så inser jag att jag inte längre följer en enda av dem. Med andra ord är det hög tid att jag skriver ett nytt inlägg om vad det är som spelas flitigast i iPhonen.

"Ett helt avsnitt om Blade Runner? Dra på trissor!"

Obiter Dictum
Billy Rimgard och Tobias Norströms underbara Obiter Dictum innehåller det mesta som jag är intresserad av. Science fiction, postapokalysm, tv-serier och filmer. De är pålästa och kunniga och håller allt på en mycket lättsam nivå. Förra säsongen hade de en B-filmscirkel där de varannan vecka såg en B-film för att sedan prata om den i podcasten. Denna säsong så har de inlett en Jean-Claude Van Damme-cirkel och ska arbeta sig igenom, om inte hela, så åtminstone en stor del av The Muscles from Brussels filmkatalog. Under hela hösten lyssnade jag igenom Obiter Dictums backkatalog och trots att detta inte är en lista där jag rankar podcasts så vill jag lyfta fram Obiter Dictum lite extra. Detta är min absoluta favorit!
Filip och Fredriks podcast
Jag har alltid tyckt Filip och Fredrik varit som bäst utan gäster eller ett givet tema. De två kan bli väldigt interna och namedroppande i sina tv-program och det har varit då de är som bäst enligt mig. Det enda problemet med deras podcast är att jag sitter och är tvungen att försöka kväva mina skratt i kollektivtrafiken för att inte framstå som en galning när jag är i kollektivtrafiken.
Titta dom snackar
Filmpodcast på svenska med Emil och Gustav. De två kompletterar varandra väldigt fint där Emil är den mer bittra, cyniska och ibland otrevliga och Gustav den mer trevliga och lättillgängliga. Varje vecka diskuterar de film, gör listor och har ett mycket bra snack. Höjdpunkten var när Gustav ondgjorde sig över sina värsta biobesök och skickade en rejäl fet känga till inlevande kulturtanter på bio.
This American Life
Dokumentärprogram som alltid är intressant oavsett ämne (nästan i alla fall). Ämnena skiljer sig vitt från avsnitt till avsnitt. Mitt favoritavsnitt handlade om journalisten som åkte till Foxconn, som tillverkar komponenter till Apples prylar bland annat, för att undersöka arbetsförhållandena för de kinesiska arbetarna.
P3 Spel
Sveriges Radios program P3 Spel finns även som podcast och varje vecka går en panel igenom spelnyheter, recenserar spel och diskuterar kring spelkultur. Favoriten är otroligt kunniga Samson Wiklund som förutom en otroligt bra radioröst verkar sympatisk och, än en gång, är sjukt kunnig kring spelkultur. Tyvärr så finns det även minus och det är i detta fall Josef Fares som är oseriös, pubertal och pladdrig. Skutan styrs av duktiga Angelica Norgren som ligger bakom bloggen Xboxflickan och Nikke.

Kanske-listan

Filmspotting
Då jag gillar film så blev jag givetvis nyfiken på populära filmpodcasten Filmspotting. Och det är egentligen inget större fel på den. Förutom att de som står bakom den har så pretentiös filmsmak. Efter att ha lyssnat på idel hyllningar i deras årssammanfattningar till The Tree of Life, som bara är seg och jobbig, började jag ledsna. När sedan bedrövligt usla Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives inkluderades på en lista så cementerade det deras, i mitt tycke, usla filmsmak. Så, samtidigt som podcasten är bra så är deras åsikter inte det. Alltså, värt att lyssna på men inte värt att lyssna på deras filmtips.
Luuk & Lokko
Pinfärsk podcast med Kristian Luuk och Andres Lokko. Första avsnittet kändes lite trevande, men blir herrarna bara varma i kläderna kan detta absolut bli något.

För att lyssna på podcasts så använder jag mig av en mycket fin liten app som heter Instacast. Kolla in den!

Har du tips på bra podcasts? Tipsa i kommentarsfältet!

Ny bild från Prometheus

Posted on 15 januari 2012 by Björn

Ny bild från Prometheus.

Jag blir bara mer och mer sugen på Ridley Scotts Prometheus. Det är tveklöst den film jag ser mest framemot under 2012 och är den rulle som jag är övertygad om kommer att göra Noomi Rapace till stor stjärna i det stora landet i väst. Det har nu kommit en ny bild från filmen där Noomi står och ser chockad ut, med blanka ögon.

Noterbart är att man kan se två stycken ”Space Jockeys” i bakgrunden, ni vet den stora fossilerade piloten som man hittade i början av första Alien-filmen. Ja, det pirrar helt klart till i magen av denna bild.

Det är en lång tid till första juni!

De bästa filmerna från 2011

Posted on 03 januari 2012 by Björn

Jag kan konstatera att jag har sett en hel del filmer under 2011. Enligt filmtipset.se så har jag betygsatt 84 filmer under det gångna året. Det inkluderar ju också gamla filmer, från tidigare år, men som jag sett först under 2011. Så, av de filmer som hade svensk premiär under 2011, vilka tyckte jag var de allra bästa?

Min topp fem för det gångna året ser ut som följer:

Natalie Portman är lysande i årets bästa film, Black Swan.

Black Swan (5/5)
Natalie Portman är fantastisk i Darren Aronofskys Black Swan om balettdansösen som gör allt för att spela rollen som både den vita och den svarta svanen. En film som nästan gör fysiskt ont.
Läs min recension av Black Swan här.
The Girl with the Dragon Tattoo (5/5)
David Finchers filmatisering av Män som hatar kvinnor är lite vassare, lite snyggare och lite råare än den svenska versionen. Rooney Maras Lisbeth Salander ligger närmare bokens.
Läs min recension av The Girl with the Dragon Tattoo här.
The Skin I Live In (4/5)
För att vara en Almodóvar-film så är den ovanligt kall. Oerhört fängslade dock om hudläkaren som spelas av Antonio Banderas och den mystiska kvinnan vars livsöde spelas upp för oss, gestaltad av Elena Anaya.
Super 8 (4/5)
En härlig äventyrsfilm där tankarna (och detta är en uttjatad parallell) förs till Spielbergs filmer från 80-talet.
Drive (4/5)
Retrodoftande soundtrack och färgtoner med en magisk inledning på filmen där Ryan Gosling spelar tystlåten och stenhård stuntförare som extraknäcker som chaufför vid rån.

Elena Anaya och Antonio Banderas i The Skin I Live In.

Så, vad tyckte jag om de resterande filmerna som jag betygsatte under 2011? Ta en titt nedan på den långa listan av filmbetyg! Årtalen verkar stämma lite sisådär med de svenska premiärerna då Filmtipset tycks ta sina årtal efter vad som står på IMDb, vilket tycks baseras på den amerikanska premiären. Senast betygsatt film hamnar först och betygen står sist inom parentes.

Friends with Benefits (2011) – (3/5)
Moneyball (2011) – (3/5)
Manhattan (1979) – (3/5)
The Next Three Days (2010) – (3/5)
Warrior (2011) – (4/5)
The September Issue (2009) – (3/5)
The Girl with the Dragon Tattoo (2011) - (5/5)
The Thing (2011) - (3/5)
Maktens män (2011) - (4/5)
Contagion (2011) - (3/5)
Drive (2011) - (4/5)
Another Earth (2011) - (3/5)
Cowboys and Aliens (2011) - (3/5)
The Lincoln Lawyer (2011) - (3/5)
Julias ögon (2010) - (3/5)
Radio Days (1987) - (4/5)
Den tysta flykten (1972) - (1/5)
Apornas planet: (R)evolution (2011) - (4/5)
Bridesmaids (2011) - (3/5)
Melancholia (2011) - (3/5)
Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011) - (4/5)
Harry Potter och dödsrelikerna – Del II (2011) - (3/5)
The Trip (2010) - (3/5)
Thor (2011) - (2/5)
Outland (1981) - (4/5)
The Tree of Life (2011) - (2/5)
Conan O’Brien Can’t Stop (2011) - (3/5)
Attack the Block (2011) - (3/5)
Pianisten (2001) - (4/5)
X-Men: First Class (2011) - (3/5)
Submarine (2010) - (4/5)
Ungkarlslyan (1960) - (4/5)
Fast and Furious 5 (2011) - (3/5)
North Face (2008) - (3/5)
Ritualen (2011) - (3/5)
Biutiful (2010) - (4/5)
Super (2010) - (4/5)
Mildred Pierce (2011) - (3/5)
Harry Potter och dödsrelikerna – Del I (2010) - (3/5)
10 Items or Less (2006) - (2/5)
Source Code (2011) - (3/5)
The Way Back (2010) - (4/5)
Rango (2011) - (3/5)
The Adjustment Bureau (2011) - (4/5)
Limitless (2011) - (3/5)
The Day the Earth Stood Still (2008) - (3/5)
True Grit (2010) - (4/5)
Super 8 (2011) - (4/5)
Sucker Punch (2011) - (3/5)
Födelsedagen (1984) - (3/5)
Hanna (2011) - (2/5)
Paul (2011) - (3/5)
Unknown (2011) - (3/5)
Adèle and the Secret of the Mummy (2010) - (2/5)
World Invasion: Battle Los Angeles (2011) - (2/5)
Blue Valentine (2010) - (2/5)
Somewhere (2010) - (3/5)
Himlen är oskyldigt blå (2010) - (3/5)
The One (2001) - (2/5)
The King’s Speech (2010) - (4/5)
Hämnden (2010) - (4/5)
Igelkotten (2009) - (4/5)
Skyline (2010) - (4/5)
The Fighter (2010) - (3/5)
Black Swan (2010) - (5/5)
Hotel Rwanda (2004) - (3/5)
Du kommer att möta en lång mörk främling (2010) - (3/5)
The Resident (2011) - (3/5)
Antichrist (2009) - (2/5)
Let Me In (2010) - (4/5)
All Good Things (2010) - (3/5)
I rymden finns inga känslor (2010) - (2/5)
Monsters (2010) - (3/5)
Unstoppable (2010) - (2/5)
Den vita filmen (1994) - (3/5)
Frihet – den blå filmen (1993) - (3/5)
Den röda filmen (1994) - (3/5)
Catfish (2010) - (3/5)
Final Cut (2004) - (2/5)
Red (2010) - (3/5)
Tron Legacy (2010) - (3/5)
Never Let Me Go (2010) - (4/5)
Buried (2010) - (2/5)
The Disappearance of Alice Creed (2009) - (3/5)

De bästa spelen från 2011

Posted on 02 januari 2012 by Björn

Ett nytt år är här och som brukligt är så ska man sammanfatta det gångna året. Jag är lite sen på bollen då årsbästalistor brukar komma i slutet av året, inte i början av det nya. Hursomhelst har jag valt att sammanfatta fjolårets bästa spel according to me. Jag spelade en hel del, och dessa titlar var vassast enligt mig. Sedan finns det säkert folk som anser att titlar saknas, men det kan ju bero på att jag inte spelat de spelen. The Elder Scrolls: Skyrim är ett bra exempel på ett spel från i fjol som är dunderhyllat men som jag inte har spelat.

Fantastiska Portal 2 är årets bästa spel.

Portal 2
Fantastisk stämning och underbara miljöer genom hela spelet. Dessutom kluriga spelmoment som ger en härlig känsla av smarthet när man löst problemet och tagit sig vidare. Spelet är också fullproppat med små ledtrådar till större hemligheter och detta är ett spel jag kan surfa runt och läsa folks teorier om. Ett spel med härlig yta, kanonbra innehåll och dessutom oanat djup och symbolism.
Jag har skrivit om Portal 2 tidigare i bloggen.
Batman Arkham City
En hel stad fylld med karaktärer och gotiska miljöer att svinga sig runt i och spöa fiender. Att kunna spela som Catwoman är också ett lyft. Vassare än Batman Arkham Asylum, och det säger inte lite!
Deus Ex: Human Revolution
Snyggt men med vissa brister, som usla bossfighter. Stämningen och musiken är dock i toppklass, och det kommer man långt på!
Här har jag skrivit om Deus Ex: Human Revolution tidigare.
Crysis 2
Ruskigt vackert spel med trasiga städer och en hel del pulsökande smygande. Få spel har stressat upp mig som detta när jag försöker smyga förbi aliens i ett ockuperat New York.
Gears of War 3
Supertight kontroll och ruskigt snygga miljöer i Marcus Fenix tredje äventyr. Storyn är bra, och karaktärerna och dialogerna är korkade på ”rätt” sätt. En värdig avslutning på en fantastisk trilogi.
Gears of War 3 har jag också skrivit om tidigare.
Uncharted 3: Drake’s Deception
Det absolut vackraste konsolspel jag någonsin har sett. Det negativa med spelet är att det är för styrt och att man som spelare har för lite frihet. Detta var det spel som jag innan året trodde skulle toppa min lista, men när det är ett så starkt spelår som 2011 så är det tuff konkurrens. Trots sin sjätteplats så är Unhcharted 3: Drake’s Deception ett helt fantastiskt spel.
L.A. Noire
Fantastiska ansiktsanimationer och en snygg stad. Dock så var denna snygga stad lite väl tom.
Jag bloggade om skådisarna i L.A. Noire och Mad Men tidigare i år.

Recension: The Girl with the Dragon Tattoo

Posted on 26 december 2011 by Björn

Böckerna är dundersuccéer och de svenska filmerna likaså. Givetvis var också Hollywood tvungna att göra sin version av Stieg Larssons Millenium-berättelse. Det kan ju givetvis inte bli bra. Självklart så kommer det att bli ett själlöst försök bara för att casha in pengar!

Men vänta nu, David Fincher som regissör? Daniel Craig som Mikael Blomkvist? Inspelad i Sverige! Jag gillade både böckerna och de svenska filmerna och när det kom fram att David Fincher skulle regissera den amerikanska versionen så tändes mitt intresse.

Hej, här står vi och myser.

Storyn känner de flesta till vid det här laget. Journalisten Mikael Blomkvist anlitas av en åldrad företagspamp för att rota i hans släkts förflutna och ta reda på vad som hände med brorsdottern Harriet för fyrtio år sedan. Harriet försvann spårlöst och ingen vet vad som har hänt med henne. I en stuga uppe i Hedestad (som i verkligheten verkar ligga ungefär där Bollnäs ligger) samarbetar Mikael Blomkvist tillsammans med hackern Lisbeth Salander.

I vår svenska version gjorde Noomi Rapace en mycket fin insats som Salander. En insats som tagit henne till Hollywoood och givit henne idel hyllningar. Även Michael Nyqvist har tagit sig till Hollywood tack vare rollen som Blomkvist. Trots en träig insats och replikleverans som låter minst sagt onaturlig.

Hur fungerar då skådisarna i denna version? I de artiklar jag hade läst om filmen innan riktades viss kritik mot Rooney Maras gestaltning för att hon skulle vara en skörare version av Salander och mer av ett offer än vad Noomi Rapace var. Det kan det absolut ligga något i. Men om man ska bedöma hennes prestation efter hur Salander framställs i böckerna så ligger denna rollgestaltning närmre den versionen av Salander. Jag gillar Rooney Mara som Lisbeth. Ordentligt!

Daniel Craig gör en bättre Blomqvist än Michael Nyqvist. Det är betydligt mer fart i Daniel Craigs gestaltning och replikerna känns mer naturliga. Robin Wright-Penn skymtar också förbi som Erika Berger och där borde det vara helt omöjligt att prestera annat än bättre än vad Lena Endre gör i de svenska versionerna.

När det kommer till berättelsen så har David Fincher stuvat om lite. Särskilt i slutet finns det detaljer som skiljer sig från hur originalberättelsen är. Detta stör dock inte nämnvärt utan fungerar bra. Dessutom så får man en bättre bild av Salanders och Blomqvists relation och detta gillar jag verkligen. Särskilt mycket en hjärtskärande scen mot slutet som finns med både i boken och i den amerikanska versionen, men som saknas i den svenska filmatiseringen.

Musiken är en annan höjdare som sätter stämningen briljant. En tung och tät ljudmatta ligger helt perfekt över det vackra fotot.

Sammanfattningsvis så rekommenderar jag The Girl with the Dragon Tattoo väldigt varmt. Betyget blir det högsta och det är förvisso en väldigt svag femma, men jag måste ändå gå på min magkänsla och dela ut det högsta betyget. Nu väntar jag ivrigt på uppföljarna. Och Rooney Mara, välkommen till absoluta toppen av Hollywood!

Betyg:

Betyg Betyg Betyg Betyg Betyg

The Girl with the Dragon Tattoo
År: 2011
Längd: 158 min
Regissör: David Fincher
Genre: Drama
Skådespelare: Daniel Craig, Rooney Mara, Christopher Plummer, Stellan Skarsgård

En första trailer till Prometheus

Posted on 22 december 2011 by Björn

En första trailer till har släppts.

Givetvis är jag sjukt peppad på Ridley Scotts nya sci-fi Prometheus då jag älskar Alien-serien (och detta ska vara en prequel) och då jag tycker att Ridley Scott är briljant i allmänhet. Och dessutom så älskar jag ju sci-fi.

Så jag har väntat med stor spänning på den första trailern för filmen. Och i kväll så har den släpps.

Det är fantastiskt vad bra det ser ut! Ta en titt själv och njut!

Trailern finns i vacker HD hos Apple.

Den första juni 2012 så har Prometheus Sverigepremiär. Då får vi se Noomi Rapace slåss mot Aliens. Sweet!

Upp som en sol, ner som en pannkaka

Posted on 05 november 2011 by Björn

Jag ger nog upp nu. Det började så ruskigt bra med ödelagda gator i tomma storstäder. Och sedan en massa zombies. The Walking Dead andades kvalitet rakt igenom. Men sedan började det glida sakta utför och varningsklockorna började ringa i sista avsnittet av första säsongen när en urusel explosionseffekt fick synas i vad som ska vara en påkostad kvalitetsserie.

Om första säsongen var ett långsamt glidande utför så är säsong två ett hopp utan fallskärm. Två hela avsnitt har fokuserat på ett skjutet barn och huruvida han kommer att klara sig (jamen GIVETVIS så kommer han att klara sig!) kryddat med lite religion samt oro över ett annat barn som har försvunnit. Ständigt med den moraliska undertonen ”man ska hålla ihop”. Manusförfattarna har börjat slira i att skriva trovärdigt agerande för karaktärerna och trovärdiga händelser. Scenen där T-Dog (kom igen, T-DOG?!) skär upp sin arm av misstag fick mig att skratta högt på grund av att både händelseförloppet och effekten var otrovärdig och usel.

"Nu kommer inte så mycket att hända i två avsnitt. Lite gråtande, lite moralkakor."

Så, efter att nu genomlidit två avsnitt som handlar om en unge som har blivit skjuten och att serien således har stått helt still så ger jag upp. Tack och hej The Walking Dead.

Nu är ju inte The Walking Dead den enda serien som började lysande men sedan utvecklats till något, om inte uselt, så ändå mindre bra.

Den som känner mig och har läst min blogg vet att jag med stort nöje följde Battlestar Galactica när serien sändes. Det var en helt fantastisk TV-serie där mänskligheten slogs för sin överlevnad mot onda robotar. I rymden! Med bra specialeffekter! Så var det i ungefär två och en halv säsong, sedan började Battlestar Galactica att glida utför. Från häftiga fajter mot onda robotar gled fokus mer över på new age och flumfilosoferande. Dessutom så fick Edward James Olmos börja regissera. Tyvärr tyckte han lite väl mycket om sin karaktär Adama, vilket innebar några tråkiga avsnitt centrerade kring Adama och hans kamp mot sina inre demoner. Allt medan man bara vill se häftiga fajter i rymden!

Just Edward James Olmos är med i senaste säsongen av en serie som också varit på glid ett bra tag. Nämligen Dexter. De två första säsongerna var riktigt bra med fantastiske Michael C. Hall i rollen som Dexter. Dexter var kall och kalkylerande när han mördade de som ”förtjänade” det. Dessutom så var det riktigt två starka ”arcs” med anknytning till Dexter själv och starka karaktärer som Doakes. Sedan började det balla ur. Varenda seriemördare i Miami verkade korsa vägar med Dexter. Dessutom så blev det mer fokus på Dexters familjeliv och förhållande med Rita. Formeln för hur avsnitten var också ofta upprepande. Det började med att Dexter beskrev något med dramatisk stämma alternativt att vi som tittare fick intrycket av att han höll på att mörda någon/något spännande höll på att hända. Sedan visade det sig att det bara var en alldeles vanlig vardagssituation. Sedan lite handling på stationen där latinokaraktärerna (och detta har varit genomgående i hela serien) porträtteras på ett otroligt klichéartat och nästan rasistiskt sätt. Det vill säga att när de blir ”passionerade” så tar de till spanskan. Så från att prata engelska så kan det helt plötsligt komma ett ”tranquilo Oscár!”. Ett otroligt tröttsamt grepp använt till leda.

I senaste säsongen så är som bekant Edward James Olmos med och spelar någon sorts religiös undergångstokstolle. Tillsammans med sin lärjunge, som spelas Colin Hanks, har han plattitydfyllda konversationer och säger löjligt dramatiska saker som ”it has begun”. För något avsnitt sedan stod han i en dörröppning och tittade ogillande på när Colin Hanks karaktär hade sex med en kvinna. Det är inte precis Six Feet Under vi snackar om som ni märker.

Jag kommer inte att ge upp Dexter än, utan förmodligen se klart säsong 6. Jag hoppas dock verkligen att det snart blir ett slut på serien. Ett värdigt slut. Där allt går åt skogen för Dexter. Tror jag att det kommer att ske? Nej, tyvärr inte.

Outland

Posted on 20 oktober 2011 by Björn

”On Jupiter’s moon, he’s the only law”

Det låter ju ostigt och när den utmärkta podcasten Obiter Dictum utsåg nästa film i sin B-filmscirkel till att bli Outland med Sean Connery med beskrivningen ”Där Connery är sheriff på månen” så var jag skeptisk. Dock var det samtidigt något väldigt lockande i den premissen. Jag är ju svag för Total Recall och The Running Man trots filmernas uselhet helt enkelt eftersom jag gillar sci-fi.

Nu i helgen så såg jag Outland och blev positivt överraskad. Sean Connery spelar en sheriff som tillsammans med fru och barn blir stationerad på en gruvkoloni på Jupiters måne Io. Givetvis är inte allt som det ska på denna måne och flera av gruvarbetarna blir galna, sliter av sig sina rymdräkter och dör våldsamt med en effekt som för tankarna till Arnolds exploderande huvud i Total Recall.

"If you shay that Zhardozh shucks, I'll shoot!"

”The schexiest man alive” börjar givetvis ana ugglor i mossen och samtidigt som han kämpar mot personliga problem försöker han även att nysta i vad det är som får folk att galna.

Grejen är att det trots viss lökighet faktiskt ÄR spännande och bra. Miljöerna kittlar en sci-fi-nörd som jag och tankarna går till Ridley Scotts underbara Alien. Inte minst i inledningen där musik och titel sätter stämningen. Det förvånar mig föga att det är Jerry Goldsmith som är kompositör till Alien som även ligger bakom soundtracket till Outland.

Miljöerna håller oväntat hög klass och det är härlig retro sci-fi. Duncan Jones som har regisserat den lysande filmen Moon har nämnt Outland som en inspirationskälla, och det går faktiskt att se kopplingar mellan de två filmerna.

Det som förvånar mest är att jag aldrig har hört talas om Outland. Varför är den inte så pass populär? Och varför finns den inte utgiven på Blu-ray?

Se den, om du gillar genren!

Trailer

Inledningen

Gears of War-trilogin går i mål

Posted on 17 oktober 2011 by Björn

Jag var sen att hoppa på Gears of War-tåget. När jag köpte min Xbox 360 så hörde jag mycket gott om det första spelet, men när jag väl köpte det och började spela det var jag inte så imponerad. Efter några timmars nötande började jag dock hysa varmare känslor och se vad som var så bra med det. På slutet var jag frälst. Sedan kom Gears of War 2 som jag älskade rakt igenom och nu har jag alltså gått i mål med trilogin när Gears of War 3 är avklarat.

Gears of War 3 är otroligt snyggt. Spelet sköts upp ett halvår trots att det enligt rykten var klart. Det behöver inte ha varit något negativt då Epic gavs massa månader att finslipa allt. Grafiken är otroligt vacker och det märks att Epic verkligen kan sin egen grafikmotor. Spelmässigt så är kontrollen supertight och bättre än någonsin, vilket inte säger lite när det handlar om serie som har varit berömd för sin starka kontroll.

Anya Stroud som du tidigare mest fått höra i de två första spelen är numer en spelbar karaktär.

I de tidigare Gears of War-spelen så har det alltid handla om dig, Marcus Fenix, och kompanjonen Dom. I trean är det istället fyra karaktärer som upplever äventyret tillsammans. Om man vill kan man alltså spela igenom hela kampanjen med tre andra vänner. Jag gjorde det i min ensamhet dock. Detta är både en för- och nackdel. Fördelen är att man får lite stöd från sina kompanjoner och att jag upplever att storyn blir starkare. Nackdelen är att det ibland känns lite för lätt. Dina kompanjoner kommer snabbt till undsättning om du biter i gruset och återupplivar dig. Samtidigt gillar jag att storyn får flyta på, utan att man fastnar vid svåra moment.

När det gäller story så tycker jag att den funkar bra. Det är inte en lika fin utmejslad sådan som i Mass Effect eller Half-Life, men det gör inget. Jag köper helt och hållet premisserna, där brölande machosoldater spottar ur sig actionklichéer. Det är ändå de fantastiska miljöerna och den lysande kontrollen som får spela huvudrollen.

Gears of War är våldsamt och snyggt. Våldsamt snyggt.

Något som är överraskande är hur mycket i storyn som avslutas. Ett problem med spel brukar vara rädslan att berätta för mycket, så att det blir svårt att göra uppföljare. Här avslutar verkligen Epic mycket, och jag har svårt att se att det kommer att komma en uppföljare med dessa karaktärer. Säkerligen kommer vi att få se prequels och liknande, vänta bara till Microsoft lanserar en ny konsol!

Av de tre Gears of War-spelen är detta det bästa. Och då är de andra ruskigt bra. Jag rekommenderar det väldigt varmt!

Björns blogg – www.bjornolsson.se

Author Archives: Björn