House of Cards är spjutspetsen i Netflix kamp om tv-tittarna

Det har skrivits en hel del om Netflix stora satsning House of Cards med Kevin Spacey i huvudrollen och David Fincher bakom spakarna. Serien köptes in av Netflix för dyra pengar efter budgivning där HBO ska ha varit med och budat. Det säger en hel del om kvaliteten på serien, om inte redan kombinationen Fincher och Spacey talade tillräckligt om den.

Det är klart att det är en stor satsning för Netflix, ett sätt att kunna visa att de är en ”kanal” i egen mening som inte enbart visar andras material. När serien lanserades på Netflix så lades hela första säsongen upp, helt i linje med den nya tidens TV-serietittande där många ser hela säsonger i ett svep, efter antingen nedladdning eller köp av DVD/Blu-ray-box. Själv är jag både intresserad av Netflix och streaming som tjänst samt av snygga politiska dramaserier. Med andra ord så verkade House of Cards perfekt för mig. Och nämnde jag David Fincher? Och nämnde jag Kevin Spacey? Jo, nog gjorde jag det.

House of Cards är en verklig fröjd. Sorgen efter att makalöst bra Boss lades ner efter bara två säsonger mildras lite nu när jag får sätta tänderna i ännu en elak politiker, om än inte lika ondskefull som Kelsey Grammers borgmästare. Jag har sett sju av den första säsongens tretton avsnitt, och jag är förtjust!

Kevin Spacey spelar kongressmannen Frank Underwood som inför att en ny president valts är övertygad om att han kommer att bli erbjuden posten som utrikesminister. När det visar sig att den nya presidenten tänkt om, trots tidigare löfte till Underwood, så börjar planer på att ge igen smidas, samtidigt som han utåt fortsatt visar sin lojalitet mot den nyvalde presidenten.

Kevin Spacey gör en lysande gestaltning av kongressmannen Frank Underwood.
Kevin Spacey gör en lysande gestaltning av kongressmannen Frank Underwood.

Spacey är alldeles utmärkt i huvudrollen som Underwood även om jag initialt störde mig en del på sydstatsdialekten och greppet där Underwood bryter den fjärde väggen och vänder sig mot tittaren för att kommentera det som händer. I de sekvenserna tycker jag också att Spaceys sydstatsdialekt förstärks. När man efter några avsnitt har vant sig så stör inte detta längre utan köper helt enkelt den formen av berättande. På samma sätt köpte man att karaktärerna i Six Feet Under talade med döda, trots att det inte var en serie om det övernaturliga. House of Cards baseras på en brittisk förlaga från 1990, och där, precis som här, brukade den fjärde väggen också brytas. Tydligen ska en hel del ha ändrats mellan förlagan och denna nyversion av serien, men detta grepp kan ju vara en blinkning mot eller hyllning till originalet.

Som Underwoods fru ser vi Robin Wright i väldigt bra gestaltning av en kvinna som har fått offra en hel del för sin make, men även vunnit en hel del. Det är inget platt porträtt av en kvinna vid sidan av sin framgångsrike make utan en nyanserad bild av en kvinna med fler sidor än en. Ett annat exempel på detta kommer från just Boss där Connie Nielsens borgmästarfru var en otroligt intressant och mångsidig karaktär.

Kevin Spacey och Michael Kelly i House of Cards.
Kevin Spacey och Michael Kelly i House of Cards.

Michael Kelly spelar Frank Underwoods närmaste medarbetare och han är för mig en skådespelare jag har sett tidigare, men inte riktigt kan placera. En birollspåläggskalv som gör sin karaktär nedtonad, men med en kyla och skärpa under den milda ytan. Att denna man har klättrat inom politiken beror nog inte på att han snällt har stått med mössan i handen utan att han kan spela det politiska spelet och få igenom sina chefers vilja. Det är en mycket spännande karaktär jag vill se mycket mer av.

Efter att Fincher har arbetat med Rooney Mara i The Social Network och The Girl with the Dragon Tattoo så arbetar han nu i House of Cards med storasystern Kate Mara. Hon spelar den ambitiösa politiska reportern Zoe Barnes som genom den insiderinformation hon får från Frank Underwood kan klättra snabbt i journalistkarriären. Det är en intressant parallellberättelse att följa, även om den inte har fått ta särskilt stor plats än.

House of Cards är en riktigt höjdare och efter sju avsnitt är jag riktigt fast, även om jag tycker att Boss var lite vassare. Jag kan varmt rekommendera detta.

När det gäller Netflix som tjänst är jag inget annat än otroligt imponerad. Bilden är otroligt bra, streamingen är jämn och problemfri på den högsta kvalitetsnivån och ljudet är vackert 5.1-ljud. Givetvis är Blu-ray-kvalitet vassare, men detta är otroligt imponerande för en streamingtjänst och då har jag inte en särskilt snabb uppkoppling. Viaplay, se och lär.

  • Anton

    Nice! Har varit pepp på denna serie länge! Så HELA säsongen finns uppe redan? Det ska kollas in. Michael Kelly är en av mina favorit skådisar. Du har bland annat sett honom i Dawn of the Dead remaken och Changeling 🙂

    • Yes, hela säsongen lades upp i ett svep. Bara att sträcktitta och njuta. Jag kollade upp Michael Kelly och har mycket riktigt sett honom i både Dawn of the Dead och Changeling. Minns honom dock inte.

      • Anton

        Han är ju den galna vaktmästaren CJ i Dawn of the Dead. I Changeling är han dock en utav flera poliser. Den som intervjuar pojken som berättar om alla mord.

  • Pingback: Amerikansk politik som underhållning | Björns blogg – www.bjornolsson.se()

  • Pingback: House of Cards, säsong 2 | Björns blogg – www.bjornolsson.se()