The Last of Us

Gallerian i The Last of Us: Left Behind, på riktigt!

Gång på gång återkommer jag till The Last of Us i denna blogg. Det är ju för att det är ett så underbart bra spel och för att jag har svårt att släppa det. Två gånger har jag spelat genom det samt det fantastiska tillägget Left Behind. När jag häromdagen läste ett inlägg på fotobloggen Petapixel fick jag än en gång en ursäkt att ladda min PS4 med spelet.

Stora delar av Left Behind utspelar sig i en förfallen och övergiven galleria. Snöigt, jäkligt och fullt med infekterade ska Ellie försöka att skydda sig och Joel. Döm om min förvåning när något jag tyckte påminde en hel del om den gallerian dök upp på Petapixel. Men i verkligheten!

Fotografen med aliaset Seph Lawless gillar att fotografera övergivna byggnader, och han har vid ett tidigare tillfälle fotograferat övergivna gallerian Rolling Acres i Akron, Ohio. Nu efter ett snöoväder återvände han till Rolling Acres och det var dessa bilder som jag upptäckte och som fick mig att återkomma till spelet.

Med mindre risk än vad Seph Lawless utsatt sig för gav jag och Ellie Lawless oss ut i Left Behinds galleria för att fotografera. Visst är det likt?!

Seph Lawless 01

The Last of Us - Left Behind - 01

Jag tog några fler bilder för jämförelse. Ta en titt!

Sony MDR-XB950BT

Äntligen nya hörlurar

Länge har jag letat och letat efter ett par schyssta, trådlösa, hörlurar. Sökandet är nu över och hemma hos mig har ett par alldeles lysande bluetooth-hörlurar landat. Finfina Sony MDR-XB950BT.

I alla år har jag använt mig av iPhonens standardsnäckor. Trots att jag vet att de lurarna inte på något sätt är topplurar. De har funkat tillräckligt bra för att stå ut med. Under flygresor och på ställen där det varit mycket ljud runtomkring har de däremot inte fungerat något vidare. Och dessutom är de inte trådlösa. Något som jag har stört mig mer och mer på under åren som gått är att behöva trassla med sladdar när jag vill lyssna på musik eller podcasts.

Efter ett letande som pågått i nästan ett år, där jag funderat på att köpa Jabra Revo, Audio Technica ATH-M50x (som är trådade) och även kikat på Beats-lurar (som är onödigt dyra för det ljud de levererar) och köpt och lämnat tillbaka ett par Philips SHB-7200 blev det till slut ett par Sony-lurar. Flera recensioner har pekat ut att Sonys MDR-XB950BT-lurar ger kanonljud för sitt pris. Svenskt ordinarie pris är cirka 1700 kronor, men jag hittade lurarna nedsatta till 999 kronor på Dustin och slog till efter att ha provlyssnat på andra Sony-lurar.

Själva ”XB” i namnet står för extra bas, detta är med andra ord lurar som det kan låta ordentligt om. Basen är helt lysande och det finns till och med en knapp för att aktivera ännu mer bas. Detta är dock overkill. Så mycket bas behövs verkligen inte, utan med den funktionen aktiverat så dränker basen det övriga ljudet. Jag är ingen ljudexpert av något slag, men lurarna låter fantastiskt bra och av reaktionerna på hörlursnördforumet Head-fi.org så är jag inte ensam om den åsikten.

Knapp för att fläska på med ännu mer bas finns. Och ingångar för att ladda via USB. Och ingång för hörlurssladd.
Knapp för att fläska på med ännu mer bas finns. Och ingångar för att ladda via USB. Och ingång för hörlurssladd.

Byggkvalitén på lurarna är riktigt fin och de känns rejäla och stryktåliga. Ramen är av metall och resten av lurarna i någon typ av stark plast. Kåporna är mjuka, tjocka och sköna. Tyvärr inte i läder utan i läderimitation.

Det är inte många minus med dessa lurar. Visst, de kunde ha varit ihopvikbara för att lättare kunna packa med sig och jag tycker att Sony kunde ha skickat med en väska eller åtminstone en påse för förvaringen av lurarna. Nu har jag istället beställt en förvaringsväska via Amazon och hoppas att den lever upp till förväntningarna (som helt enkelt är att skydda lurarna mot stöt och eventuellt skrap i en väska).

De är rätt tjocka och låter alldeles underbart.
De är rätt tjocka och låter alldeles underbart.

Det går förutom att koppla ihop lurarna via Bluetooth att göra det via NFC. Jag har inte testat detta då jag inte har en iPhone med NFC, men det kommer ju förmodligen jag att ha i framtiden. Det finns även med en 3,5mm-sladd för att koppla in som ”vanliga” trådade hörlurar. Lurarna låter riktigt bra i trådat läge och inkopplade på det sättet i Macen så har de ännu mer krut volymmässigt. Dock så försvinner funktionen för att addera extra bas via knappen när man har dem trådade, men det är ingen förlust för min del.

Det enda som är tråkigt är att jag väntat så länge på att ersätta mina iPhone-snäckor med rejäla hörlurar. Jag kan varmt rekommendera dessa hörlurar och man ska enligt Head-fi.org kunna vänta sig ännu bättre ljud när lurarna är mer ”inspelade”.

Bonusbild på Svea som var intresserad av min photoshoot. Och sedan blev mer intresserad av en fågel utanför fönstret.
Bonusbild på Svea som var intresserad av min photoshoot. Och sedan blev mer intresserad av en fågel utanför fönstret.
Under the Skin

Mitt filmår 2014

Ännu ett år ligger bakom oss och jag har, precis som vanligt, sett en hel del film. Här sammanfattar jag det som jag tycker är årets bästa filmer samt delar med mig av min lista med alla betygsatta filmer under året.

Det ska om sanningen fram varit ett rätt svagt filmår. Jag har inte sett en enda film som jag har gett högsta betyg. Bland de filmer jag har tyckt bäst om har det varit en väldigt jämn kamp. Att utse en klar etta har inte egentligen gått utan praktiskt taget vilket film som helst i topp 5 hade kunnat valts till förstaplatsen.

  1. Blå är den varmaste färgen – kapitel 1 & 2 (4/5)
  2. Mest uppmärksamhet fick de utdragna och väldigt nakna lesbiska sexscenerna. Det är inte så svårt att förstå, de är rätt ”snaskiga”. Det ändrar dock inte på det faktum att Blå är den varmaste färgen är en fantastiskt fin, och stark film om kärlek. Både Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux gör fina rollinsatser som Adéle och Emma som blir kära i varandra och inleder ett stormigt förhållande.

    Och filmens starkaste scen utspelar sig inte i sängkammaren, utan på ett kafé.

    Blå är den varmaste färgen finns på Netflix.

    Fantastiska Adèle Exarchopoulos i Blå är den varmaste färgen.
    Fantastiska Adèle Exarchopoulos i Blå är den varmaste färgen.

  3. Apornas planet: Uppgörelsen (4/5)
  4. Rebooten frodas och mår bra. Den förra filmen med James Franco var en helt ok film som satte förutsättningarna för den nya filmserien med apfilmer. Uppföljaren är dock snäppet vassare på alla sätt och vis. Aporna ser helt fantastiska ut och det är en teknisk framgång om något. Dessutom så har aporna mer personlighet och känslor än vad människorna i filmen har.

    Jag recenserade Apornas planet: Uppgörelsen i detta inlägg.

    Onda Koba i Apornas planet: Uppgörelsen.
    Onda Koba i Apornas planet: Uppgörelsen.

  5. Edge of Tomorrow (4/5)
  6. Påkostad sci-fi går alltid hem hos mig. När dessutom Tom Cruise har huvudrollen så vet man att filmen får den höga budget och den marknadsföring som den förtjänar. Cruises senaste sci-fi, Oblivion, blev tyvärr inte den framgång som jag tycker att den förtjänade och det verkar som att Edge of Tomorrow inte heller blivit det. Det är synd, för Måndag hela veckan korsat med Starshop Troopers var något som jag uppskattade väldigt mycket.

    Emily Blunt och Tom Cruise i Edge of Tomorrow.
    Emily Blunt och Tom Cruise i Edge of Tomorrow.

  7. Interstellar (4/5)
  8. Oj så efterlängtad denna film var. Förmodligen 2014 års mest efterlängtade film för egen del. Det blev inte det mästerverk jag hade hoppats på, men en visuellt var filmen helt strålande. Utforskningen av de nya världarna slarvades dock tyvärr bort och jag ville ha ett större fokus på dessaa världar, och mer utforskande av mystiken som genomsyrar hela filmen.

    Här finns min recension av Interstellar.

    På outforskad isplanet.
    På outforskad isplanet.

  9. Under the Skin (4/5)
  10. Scarlett Johansson som namnlös utomjording åker runt i ett kallt Skottland och förför män och tar livet av dem, eller själen, eller något annat. Det är mystiskt, suggestivt, med sparsmakad dialog och bleka färger. Vansinnigt obehagligt.

    Tät, obehaglig och alldeles, alldeles underbar. Scarlett Johansson i Under the Skin.
    Tät, obehaglig och alldeles, alldeles underbar. Scarlett Johansson i Under the Skin.
  1. The Congress (2013) – 2/5
  2. Finding Vivian Maier (2013) – 4/5
  3. I Origins (2014) – 4/5
  4. Teenage Mutant Ninja Turtles (2014) – 2/5
  5. The Colony (2013) – 2/5
  6. Gone Girl (2014) – 4/5
  7. The Maze Runner (2014) – 4/5
  8. The Babadook (2014) – 3/5
  9. Predestination (2014) – 3/5
  10. Safety Not Guaranteed (2012) – 3/5
  11. Frozen Ground (2013) – 3/5
  12. The Body (2012) – 3/5
  13. Guardians of the Galaxy (2014) – 3/5
  14. The Battery (2012) – 2/5
  15. Interstellar (2014) – 4/5
  16. Lucy (2014) – 3/5
  17. Re-Animator (1985) – 2/5
  18. Autómata (2014) – 3/5
  19. Mysteriet i Mouthe (2011) – 2/5
  20. 22 Jump Street (2014) – 4/5
  21. Tre solar (2004) – 1/5
  22. Innan frosten (2013) – 3/5
  23. Anonym Identitet (2011) – 3/5
  24. Point Blank (2010) – 3/5
  25. Draft Day (2014) – 3/5
  26. Million Dollar Arm (2014) – 3/5
  27. Maleficent (2014) – 3/5
  28. The Signal (2014) – 3/5
  29. Sin City: A Dame to Kill For (2014) – 4/5
  30. X-Men: Days of Future Past (2014) – 4/5
  31. Förr eller senare exploderar jag (2014) – 3/5
  32. Noah (2014) – 2/5
  33. Godzilla (2014) – 4/5
  34. Womb (2010) – 3/5
  35. Thale (2012) – 3/5
  36. Fair Game (2010) – 3/5
  37. Miss Potter (2006) – 2/5
  38. Julie & Julia (2009) – 2/5
  39. Dirty Pretty Things (2002) – 3/5
  40. The Amazing Spider-Man 2 (2014) – 3/5
  41. Apornas planet: Uppgörelsen (2014) – 4/5
  42. Captain America: Return of the First Avenger (2014) – 3/5
  43. United (2011) – 3/5
  44. Divergent (2014) – 3/5
  45. Venus and Serena (2012) – 3/5
  46. Insidious: Chapter 2 (2013) – 3/5
  47. Det förflutna (2013) – 3/5
  48. Chinese Puzzle (2013) – 4/5
  49. The Pact (2012) – 3/5
  50. Vittne till mord (1985) – 3/5
  51. Jodorowsky’s Dune (2013) – 3/5
  52. Under the Skin (2013) – 4/5
  53. Snowpiercer (2013) – 2/5
  54. Tracks (2013) – 4/5
  55. Transcendence (2014) – 3/5
  56. The Conjuring (2013) – 3/5
  57. Broken City (2013) – 3/5
  58. Edge of Tomorrow (2014) – 4/5
  59. 300: Rise of an Empire (2014) – 3/5
  60. Leave The World Behind (2014) – 4/5
  61. Beyond the Black Rainbow (2010) – 3/5
  62. Lego-filmen (2014) – 3/5
  63. Jack Ryan: Shadow Recruit (2014) – 3/5
  64. The Words (2012) – 4/5
  65. Strange Days (1995) – 3/5
  66. Café de Flore (2011) – 4/5
  67. RoboCop (2014) – 3/5
  68. The Monuments Men (2014) – 2/5
  69. Pompeii (2014) – 2/5
  70. Enemy (2013) – 2/5
  71. Her (2013) – 4/5
  72. RoboCop (1987) – 3/5
  73. Dark Skies (2013) – 3/5
  74. The Grand Budapest Hotel (2014) – 3/5
  75. Nymphomaniac (2013) – 3/5
  76. Bortom apornas planet (1970) – 3/5
  77. The Machine (2013) – 2/5
  78. jOBS (2013) – 3/5
  79. Midnight Express (1978) – 3/5
  80. The Secret Life of Walter Mitty (2013) – 4/5
  81. Paycheck (2003) – 2/5
  82. Tropa de Elite 2 (2010) – 3/5
  83. Tropa de Elite (2007) – 3/5
  84. I skottlinjen (1993) – 3/5
  85. Hemligheten i deras ögon (2009) – 4/5
  86. On the Road (2012) – 3/5
  87. The Host (2013) – 2/5
  88. Out of the Furnace (2013) – 4/5
  89. Filth (2013) – 1/5
  90. 12 Years a Slave (2013) – 4/5
  91. American Hustle (2013) – 4/5
  92. Captain Phillips (2013) – 4/5
  93. The Last Days on Mars (2013) – 2/5
  94. Last Stop Fruitvale Station (2013) – 2/5
  95. Oldboy (2013) – 3/5
  96. Blå är den varmaste färgen – kapitel 1 & 2 (2013) – 4/5
  97. All Is Lost (2013) – 3/5
  98. Runner, Runner (2013) – 2/5
  99. Spelets regler (1998) – 3/5
  100. Thor: The Dark World (2013) – 3/5
  101. The War Room (1993) 3/5
  102. Escape Plan (2013) – 2/5
  103. Ender’s Game (2013) – 3/5
  104. Carrie (2013) – 2/5
  105. The Hunger Games: Catching Fire (2013) – 4/5
  106. Isabelle (2013) – 3/5
  107. The Wolf of Wall Street (2013) – 3/5
  108. In a World (2013) – 4/5
  109. About Time (2013) – 3/5
  110. Blue Jasmine (2013) – 3/5
  111. Hobbit: Smaugs ödemark (2013) – 3/5
  112. Rush (2013) – 4/5

Det blev alltså 112 betygsatta filmer i år. En rätt fin siffra, även om inte något ”rekord”.

Tidigare år

Far Cry 4

En ny värld att upptäcka i Far Cry 4

När Far Cry 2 släpptes läste jag en lång artikel om spelet. Där beskrevs en öppen värld någonstans i Afrika och jag blev lockad av att spela det. Det lät helt fantastiskt. Det blev dock aldrig så, däremot så laddade jag ner och spelade Far Cry 3 när det släpptes som gratisspel till Playstation Plus-medlemmar. Trots min hype inför Far Cry 2 så blev jag ändå positivt överraskad av Far Cry 3. När nu Far Cry 4 släppts till den senaste generationens konsoler så slog peppen i taket.

”Mer av samma” tycks vara lite av ett skällsord när det kommer till spel, eller annan kultur för den delen. Trots detta uppskattar jag skarpt att Far Cry är mer av samma. Precis som i sin föregångare kommer man som outsider till en värld där fiender och utposter ska krossas och störtas. Precis som i föregångaren så är storyn rätt så svag, men sekundär till den fantastiska världen med allt som finns att göra och utforska.

Rebeller från Den gyllene stigen tar igen sig mellan striderna.
Rebeller från Den gyllene stigen tar igen sig mellan striderna.

Faktum är att jag tycker att storyn i Far Cry 4 är lite svagare än den i Far Cry 3. I föregångaren så skulle man som amerikansk ”douche bro” försöka rädda sina lika douchiga vänner från den galning som kidnappat dem. I Far Cry 4 återvänder man som en mer sympatisk, men otroligt blek karaktär till sina föräldrars hemland för att sprida askan från sin mor som dött. Hemlandet, Kyrat som ligger någonstans i Himalaya, styrs av en flamboyant galning och givetvis hamnar man snart på kollisionskurs med honom.

Den flamboyanta galningen, Pagan Min, har fått en hel del uppskattning och uppmärksamhet som karaktär. Dock har det poängterats att han slarvas bort och spelar för liten del i handlingen. Jag håller inte riktigt med. Pagan Min är inte speciellt intressant utan mest en överdriven karaktär som har ett annat tonfall än vad resten av berättelsen och världen har. Han passar inte riktigt in helt enkelt och därmed är det inte hela världen att han inte återfinns särskilt mycket i spelet.

Kyrat inbjuder verkligen till utforskning.
Kyrat inbjuder verkligen till utforskning.

Huvudrollen spelar däremot världen. Kyrat är helt fantastiskt vackert och det finns hur mycket som helst att utforska och göra. Far Cry 3 var det spel där jag hade störst procent trophies på Playstation Network (77 procent) vilket vittnar om att jag har sysselsatt mig med en hel del i det spelet. I Far Cry 4 har jag slagit den procenten och har i skrivande stund 80 procent trophies. Trots att huvudberättelsen är avklarad för min del så vill jag fortsätta spela och utforska världen.

Nöjet i att befria utposter

Precis som i föregångaren så låser man upp mer att göra och mer att se på kartan genom att ta över radiotorn. Du ska även i Far Cry 4, precis som trean, befria utposter genom att slå ut larm och ta kål på de fiender som bevakar utposten. Genom att kasta bete kan man locka djur till utposten, som sedan anfaller soldaterna i utposten. Det är galet kul och att befria utposter är spelets absoluta höjdpunkt.

Det finns även fyra fort i spelet som tillhör de fyra olika antagonisterna. Dessa fungerar också som utposter, men är hårdare bevakade och man bör avancera i huvudstoryn för att försvaga dessa fort innan man ger sig på ett försök att ta över dem.

Glorifierad springpojke

Huvudstoryn är helt ok. Som berättelse så bryr jag mig inte speciellt mycket, men de uppdrag som jag ställs inför är bra och varierade. Huvudkaraktären Ajay ställs ofta inför att göra ett val mellan motståndsrörelsen två ledare som är två extremer. Jag valde uteslutande den ena ledaren så hur stor variation det var på uppdragen mellan de två vet jag faktiskt inte.

Det som skaver i huvudberättelsen är att Ajay är ett mähä som helt tycks sakna egen vilja och mest fungerar som springpojke åt de två ledarna. Sedan så kan jag förstå att detta blir ett tvunget grepp för att få till någon vettig gameplay, men inte investerar man några känslor för Ajay.

Vackert och farligt

Far Cry 4 är ett spel som jag inte spelar för handlingen utanför upptäckandet av fantastiska Kyrat. Det finns hur mycket som helst att göra och världen är fullproppad med platser, fiender och djur som försöka ta kål på dig. Det går även att förflytta sig upp i de snötäckta bergen under vissa uppdrag vilket ger en variation och nya miljöer och fiender att möta. Några av mina absoluta favorituppdrag utspelade sig faktiskt i isande kyla.

I bland känns det som att hela Kyrat är ute efter att ta ihjäl dig. Ajay överlevde inte många sekunder efter jag tagit denna bild.
I bland känns det som att hela Kyrat är ute efter att ta ihjäl dig. Ajay överlevde inte många sekunder efter jag tagit denna bild.
Lugnet före stormen, någonstans i Himalayas berg.
Lugnet före stormen, någonstans i Himalayas berg.

Alla bilder i detta inlägg har jag tagit med Playstations share-knapp.

Childhood's End

Arthur C. Clarke tar oss mot nya världar i Childhood’s End

Arthur C. Clarke som är en av världens mest framstående science-fiction-författare och mannen bakom klassikerna 2001: A Space Odyssey och Rendezvous With Rama. En av hans mer tidiga verk var 1953 års Childhood’s End. Jag har läst, och gillat!

Childhood's EndNär jag snubblade över io9:s lista 21 Books That Changed Science Fiction And Fantasy Forever var det som att snubbla över en guldgruva. Visst, jag gillar förvisso inte den slentrianmässiga sammanbuntningen av science-fiction och fantasy. Varför dessa två genres ständigt kopplas ihop kommer jag aldrig att förstå. De böcker som jag är intresserade av på listan är givetvis science-fiction-böckerna. Flera hade jag läst tidigare (Liftarens guide till galaxen, Hungerspelen, Rendezvous With Rama t.ex). Childhood’s End hade jag däremot missat helt och satte genast tänderna i.

Bara inledningen är fantastisk och sätter stämningen. Under det första kapitlet får vi följa två konkurrerande rymdprogram och det första kapitlet avslutas med att flera utomjordliga skepp bryter igenom jordens atmosfär. Inte helt olikt det som händer i Independence Day. Jag älskar den avslutande meningen i inledningskapitlet.

All that the past ages had achieved was as nothing now: only one thought echoed and re-echoed through Reinhold’s brain: The human race was no longer alone.

Det som följer sedan är en ljuvlig science-fiction-historia som spänner över en lång tid. Utomjordingar tar över jorden och styr planeten och mänskligheten till mer lyckliga tider. Krig och brott förekommer i mycket mindre skala och de flesta människor finner sig i att stå under styrning av en mer intelligent ras. Talesperson för utomjordingarna är Karellen och i inledningen av boken så ligger fokus på Karellen och de möten som Karellen har med FN:s generalsekreterare. Mänskligheten känner frustration över att veta så lite om Karellen och hans Overlord-kumpaner och faktum är att ingen fått se hur Karellen ser ut, trots att han påverkar och är en så stor del av alla människors liv. Varför har utomjordingar kommit till vår planet, vad är deras planer?

Boken hoppar snabbt mellan årtal och mänskliga huvudpersoner. Detta fungerar oväntat bra. Vår huvudkaraktär kan träffa en annan karaktär och från nästa kapitel så är då den karaktären huvudkaraktär i några kapitel. Det blir som ett flöde genom karaktärerna och även genom tiden.

Berättelsen utvecklas också snabbt, vilket jag verkligen uppskattar. Vi får se mänskligheten utvecklas och relationen mellan mänskligheten och Karellens Overlords.

TV-serie under 2015

Jag tillhör en udda sort av människor som kan skilja bok en bok och en filmatisering. Med andra ord så kan jag bedöma de två separat från varandra. Annars brukar det vanligtvis vara så att folk ständigt gnäller om att ”boken var bättre”. Så, efter avslutad läsning av Childhood’s End så ägnade jag mig åt lite googling och det tog inte lång tid förrän jag läste det glödjande beskedet att boken ska bli serie. Denna serie fick grönt ljus från SyFy i början av september och ska sändas under 2015. I slutet av oktober så blev det också klart att Charles Dance, mer känd som Tywin Lannister från Game of Thrones, ska spela rollen som Karellen.

Det som inte bådar så gott är att det just är SyFy som producerar serien. SyFy brukar tyvärr inte riktigt ha budgeten för att nå absolut toppklass på sina produktioner. Det hade varit ännu bättre om det varit HBO eller Showtime som stod för produktionen.

Lite sorgsen blev jag också när jag läste att Stanley Kubrick hade planer på att filmatisera Childhood’s End, men inte fick göra detta på grund av saknade rättigheter. Det blev ju hyfsat bra första gången Kubrick gjorde film av en Clarke-bok.

Childhood’s End är en mycket trevlig bok som jag varmt rekommenderar till science-fiction-entusiaster.

Interstellar

Recension: Interstellar

Få filmer har jag längtat efter så intensivt som Christopher Nolans nya fläskiga sci-fi Interstellar. Science-fiction ligger mig väldigt varmt om hjärtat, Christopher Nolan är en vass regissör och Interstellar var garanterad en hög budget. Allt pekade på att Interstellar skulle bli en modern science-fiction-klassiker.

I en ospecificerad framtid lever mänskligheten på gränsen till undergång. Klimatförändringarna har gjort att det människorna skördar dör ut och det ser minst sagt dystert ut. Cooper, spelad av Matthew McConaughey, lever som änkling på sin gård tillsammans med sina två barn och sin svärfar. Efter att ha arbetat som pilot för Nasa har Cooper blivit tvungen att sadla om och istället arbeta som bonde och odlar numer majs. Längtan efter det forna livet och att få upptäcka nya saker gnager dock på Cooper. Det gnager även på tioåriga dottern Murphy, som likt sin far delar intresset för vetenskap.

Cooper tillsammans med dottern Murphy.
Cooper tillsammans med dottern Murphy.

När Murphy får kodade meddelande via sin bokhylla (ja, det är så konstigt som det låter) som visar sig vara koordinater så leds Cooper och Murphy till spillrorna av Coopers gamla arbetsgivare, NASA. NASA leds av den evige fadersgestalten i Nolans-filmer, Michael Caine, och Caines karaktär har en plan för att rädda mänskligheten undan svält och syrebrist. Det är som Caines välkända stämma har förkunnat i trailern: ”We’re not meant to save the world. We’re meant to leave it, and this is the mission you were trained for.”

NASA:s plan innefattar helt enkelt att lämna jorden för att söka en ny beboelig värld för mänskligheten. Och vem ska leda resan från jorden mot nya världar om inte bongotrumsentusiasten McConaughey!

Det går undan i inledningen av filmen. Då NASA har förberett detta projekt i flera år, med mänsklighetens överlevnad som insats, känns det lite svårt att köpa att Cooper halkar in på ett bananskal och får leda detta projekt. Om Cooper är den bästa pilot som mänskligheten har så borde NASA ha försökt kontakta honom i ett tidigare skede.

När det gäller vetenskapligheten så har Christopher Nolan tagit hjälp av Kip Thorne. Jag är inte en tillräckligt stor intellektuell kraft eller tänkare för att kritisera Thorne, men det känns som att Nolan har slarvat eller gjort det enkelt för sig i vissa fall med vetenskapen. Särskilt som när Coop improviserar tillsammans med Hathaways dr. Brand för att ”slunga sig vidare” med hjälp av gravitationen från ett svart hål. Efter lite kluddande på en tavla konstaterar forskaren Brand att ”ja, det kan funka.” Det blir lite väl simpelt.

Starka skådespelarinsatser i en film med ovanligt mycket hjärta

Cooper och Brand kämpar båda mot sorgen för att ha lämnat sina anhöriga på jorden.
Cooper och Brand kämpar båda mot sorgen för att ha lämnat sina anhöriga på jorden.
Den skådespelare som utmärker sig mest är Mackenzie Foy. Hennes prestation som en ung Murphy, övergiven av sin far, är mycket stark. Det är hjärtskärande att se hennes sorg över att bli övergiven av sin far. Matthew McConaughey är stabil och säker i sin gestaltning av Cooper och i en av filmens starkaste scener lyckas McConaughey förmedla en oändlig sorg när han går igenom årtal av videoklipp och får se sina barn växa upp med rasande hastighet framför sina ögon.

Murphy som vuxen spelas av Jessica Chastain, och det går inte att klaga på hennes insats även om hon inte ges samma stora känslor att jobba med som Foy fick göra i samma roll som ung. Det är ett rätt väntat porträtt av en driven, ung, forskare som vi får från Chastain. Inte dåligt med andra ord utan bara väntat.

Anne Hathaway gör en fin insats som Coopers astronaut- och forskarkollega dr. Brand. Det känslomässiga spannet liknar Coopers och Brand får likt Cooper hantera saknaden av sina nära och kära samt att de åldras i ett annat tempo än henne. Hathaway är bra, inte fantastisk, men mycket stabil och gör vad som väntas av henne i rollen.

Anne Hathaway som dr. Brand.
Anne Hathaway som dr. Brand.

Ge mig mer Lovecraft och Kubrick

Det som Interstellar saknade, och som gör att toppbetyget uteblir för min del, är mer utforskande och mer information om världarna som besöks. Nu får vi inte veta så väldigt mycket om de planeter som besöks utan de får istället agera visuellt godis och bakgrund till en film som till större del handlar om personlig utveckling och föräldraskap. Det borde ha varit mycket mer H.P. Lovecraft i filmen. Som tittare vill jag veta mer, mer, mer om världarna och kanske sett indikationer på annat liv, något större än mänskligheten. Jag hade förväntat mig en berättelse om utforskande. Lite mer åt hållet Vid vansinnets berg, av H.P. Lovecraft.

På outforskad isplanet.
På outforskad isplanet.

Samtidigt som jag vill se mer konkret utforskning och information av planeterna och världarna så hade jag även sett mer ”flum”. En film som Nolan uppgett som inspirationskälla är Stanley Kubricks dunderklassiker 2001 – A Space Odyssey. I slutet av 2001 flippar det minst sagt ut en hel del. Både visuellt, när Dave flyger över en ny värld, och dels handlingsmässigt då Dave förflyttas i tid och rum och till slut förvandlas till… ja se filmen helt enkelt. Ljuvligt flummigt och svårförståeligt är det hur som helst.

Det finns ett mått av flum och ”nämen, är det så det hänger ihop” på slutet av Interstellar, men det är inte på samma kittlande sätt som i slutet av 2001. Samma känsla av att det finns något större, svårförståeligt, bakom allt är inte lika stark i Interstellar.

En visuell godbit

Om det är något som är Interstellars styrka så är det ett fantastiskt foto och visuell storslagenhet. Interstellar är kort och gott galet vacker, med helt otroliga miljöer och effekter. I förhandspeppandet kring filmen har det gång på gång lyfts fram att Nolan inte använt sig av green screen (eller åtminstone väldigt lite) och istället jobbat på ett äldre mer traditionellt sätt med modeller och fysiska objekt. Detta ger Interstellar en tyngd och realism som förmodligen inte hade gått att uppnå med datorrenderade modeller.

I slutändan så är Interstellar en alldeles utmärkt science-fiction, om än inte Det Stora Mästerverket™ som jag hade hoppats på. Faktum är att Interstellar inte ens är årets bästa science fiction, utan den titeln går istället till Tom Cruise-rökaren Edge of Tomorrow. Interstellar skulle mått bättre av att göras lite kortare. Men bra det är den, och rekommenderar den gör jag.

Betyget blir 4 av 5.

Interstellar
Zlatan header

Ibrahimovic – Från Rosengård med mer än ett mål. Avsnitt ett.

Den första delen av den omtalade dokumentären Ibrahimović – Från Rosengård med mer än ett mål är ett gåshudsframkallande porträtt av en klassresa samt en far- och sonrelation. Vi får en unik inblick i hur Zlatan fungerar och tänker samt träffa hans största supporter. Pappa Šefik Ibrahimović.

I samband med att Zlatan Ibrahimović var på väg att slå det 82 år gamla målrekordet i svenska fotbollslandslaget så fick ett kamerateam följa honom fram till att själva ekordet slagits. Den första delen sändes i måndags och den andra avslutande delen sänds nu den kommande måndagen.

Personligt och rörande

Zlatan IbrahimovićHar vi någonsin fått se en mer personlig Zlatan Ibrahimović tidigare? När Zlatan i inledningen berättar om sin far, Šefik Ibrahimović, och nyanserar bilden av honom från den som givits i boken, Jag är Zlatan Ibrahimović, blir jag likt Zlatan rörd. Och jag blir rörd för att Zlatan blir rörd. Påståendet att Šefik Ibrahimović är Zlatans största supporter kan nog ingen tvivla på när kameran fokuserar på Šefik och vi får se hans hem, helt inrett med urklipp och bilder från sonens galet framgångsrika karriär. Pappa Šefik har spelat in varenda match Zlatan har spelat och stoltheten går direkt genom rutan. Mer än en gång får jag gåshud och blir rörd under denna dokumentärs första del.

Som jämnårig med Zlatan har jag kunnat följa hans karriär från stöddig tonåring till den världsstjärna han är i dag och det är med ett nostalgiskt skimmer vi får se klipp från hans genombrott i landslag och klubblag. Jag minns den matchen när publiken skanderade hans namn för att han skulle få hoppa in i landslaget. Jag minns målet mot Italien och jag minns den fantastiska kanonen ur ingen vinkel mot Ungern. Det mest chockerande är att tiden har gått så snabbt och att dessa mål nu ligger tio år bak i tiden. Vi har blivit äldre, jag och Zlatan.

Hyllningar från stora namn

Under dokumentärens första del är det en kavalkad av stora namn som sjunger Zlatans lov. Henke Larsson, Patrick Vieira, Thiago Silva, Maxwell, Laurent Blanc och Carlo Ancelotti är bara några av de namn som dyker upp och vittnar om Zlatans status och skicklighet. Av de intervjuade blev jag mest tilltalad av Kim Källström dock. Han verkar raktigenom sympatisk och efter de schismer som har funnits i landslaget så är Kim stor nog att hylla Zlatan och lyfta fram vilken förebild han har varit för yngre killar med liknande bakgrund som Zlatan.

Zlatan verkar ha blivit lugnare under åren och kan tala om de gånger han har gjort fel, som att stjäla en straff från Kim Källström bland annat. Något som han också bad om ursäkt för till sina landslagskamrater. Vi får också en inblick i hans drivkraft. Att hela tiden vara bättre. Och att göra fler mål och spela bättre så att hans far ska få vara stolt.

Jag vet inte mycket om den andra delen av dokumentären, men jag hoppas att vi kan få följa med lite mer i Zlatans vardag. Hursomhelst ser jag framemot än mer gåshud och blanka ögon framför vad som är svensk fotbolls absolut främste spelare genom tiderna. Vi har aldrig haft, och kommer aldrig få, någon större än Zlatan Ibrahimović.

Som en liten bonus, läs gärna The Guardians långa intervju med Zlatan och se Karin Fricks intervju med Zlatan om dokumentären.

FIFA 14

FIFA 14, tack för denna säsong

Nu är det nära. Ett demo till FIFA 15 har släppts och om två veckor så släpps mycket efterlängtade FIFA 15. I samband med att det släpps ett demo till FIFA så brukar jag sluta spela det gamla FIFA-spelet och fokusera allt mitt spelande på demot istället. Så med detta inlägg tar jag farväl av fantastiskt fina FIFA 14.

Som vanligt så har 99 procent av min speltid i FIFA spenderats i läget Ultimate Team. Det är så sinnessjukt kul att köpa och byta spelare med andra. I slutändan lyckades jag peta ihop ett rejält bra lag och den stora stjärnan var Robin van Persie. Igen. En annan spelare värd att nämna var fantastiska Christian Benteke, som tyvärr fick en orättvis statistik då jag bytte bort honom mot en uppdaterad version halvvägs in i säsongen och tappade därmed alla mål som han gjort och fick börja om på noll. Ihopslaget så hade de två korten förmodligen fler mål tillsammans än Robin van Persie.

Mitt lag i FIFA 14 Ultimate Team
Mitt lag i FIFA 14 Ultimate Team

Statistik

  • Flest matcher: Robin van Persie, 651 matcher
  • Bäst målskytt: Robin van Persie, 403 mål
  • Bäst målsnitt: Andre-Pierre Gignac, 0,928 mål/match (52 mål på 56 matcher)
  • Flest målgivande passningar: Robin van Persie, 218 målgivande passningar
  • Flest gula kort: Vincent Kompany, 37 gula kort
  • Flest röda kort: Vincent Kompany, 8 röda kort
  • Dyrast spelare: Jesus Navas, 205 000

Mina favoritmål

10. Leighton Baines sätter den i krysset

Detta var ett av de första målen jag laddade upp på YouTube. Leighton Baines, som har en alldeles lysande vänsterfot, slänger in en boll i bortre krysset med yttersidan.
YouTube Preview Image

9. Robin van Persie cykelsparkar

De flesta av mina mål är hårda långskott. Det är sällan jag sätter sådana delikatesser som denna cykelspark.
YouTube Preview Image

8. Romelu Lukaku lobbar målvakten på övertid

Det var oavgjort i en onlinematch och jag får en kontring. Då väljer motståndaren att rusa med målvakten. Jag brukar dock hålla koll på den där miniatyrplanen där man ser var alla spelare befinner sig, så jag valde att testa en lobb från långt håll. Det gick ju helt ok. Vinst med 3-2 till mig.
YouTube Preview Image

7. Romelu Lukaku kontrar in bollen

Det vackra med detta mål var passningarna och väggspelningarna. Inte direkt målet i sig.
YouTube Preview Image

6. Yaya Touré dunkar in bollen i krysset

Yaya dunkar in den elegant i kryllan.
YouTube Preview Image

5. Wayne Rooney från långt avstånd

Som ni kommer att märka på resten av målen på listan så älskar jag att klämma in vackra, hårda, distansskott. Som detta.
YouTube Preview Image

4. Paul Pogba skruvar in den i krysset

Tyvärr så fungerade inte share-knappen på PS4 när jag gjorde detta mål. Det innebar att jag fick gå tillbaka till reprisfunktionen i efterhand och sedan klippa ihop målet. Samt lägga på ljud. Tyvärr så fanns det inte E-Typelåtar i PS4:ans ljudbibliotek. Hursomhelst så var det ett rätt hyfsat skott av Paul Pogba (skit att Manchester United inte kunde behålla honom!) som letade sig in.
YouTube Preview Image

De tre bästa kanonerna är tre av de senaste målen jag gjorde i VM-utgåvan av Ultimate Team.

3. Miroslav Klose skjuter långtifrån

Miroslav Klose gör mål från långt håll. Rena rama science fiction. Miroslav Klose gör typ ALDRIG mål från långt håll.
YouTube Preview Image

2. Bastian Schweinsteiger, från långt håll

Joråsatte. Schweini, som blev övermänskligt bra efter att ha uppgraderats under VM visste minsann hur man gjorde mål från långt håll.
YouTube Preview Image

1. Bastian Schweinsteiger med ett superlångskott

Schweini, som sagt. Denna pärla blev mitt vackraste mål i FIFA 14.
YouTube Preview Image

Sin City: A Dame to Kill For

Recension: Sin City: A Dame to Kill For

För en herrans massa år sedan skrev jag för filmbloggen Bloggywood. Nyheter, recensioner och annat smått och gott relaterat till film publicerade jag på Bloggywood. Den 17 januari 2007 såg mitt absolut första inlägg dagens ljus. Det handlade om uppföljaren till Sin City och ryktet att Rachel Weisz var aktuell för huvudrollen Ava Lord. Nu, sju och ett halvt år efter det inlägget och nio år efter den första filmen släpptes så är uppföljaren äntligen här.

En iskall och manipulerande femme fatale

Eva Green spelar en iskall Ava Lord.
Eva Green spelar en iskall Ava Lord.
I Sin City är det mesta sig likt. Vi får precis som i den första filmen följa flera berättelser som korsar varandra och stiliserat illustrerar det stenhårda livet i Basin City. Berättelsen som står i centrum är den med undertiteln A Dame to Kill For. Nu är det varken Rachel Weisz eller Angelina Jolie som vi återser i huvudrollen, som ryktena surrade så kraftigt kring för sju-åtta år sedan. Istället så iklär sig, eller snarare avklär sig, Eva Green den rollen. Uttrycket ”femme fatale” har sällan känts mer rätt och riktigt att tillskriva en karaktär än Ava Lord. Ava är iskall, manipulerande och använder sin kropp för att linda män runt sina fingrar och få sin vilja fram. Dwight, som vi även såg i den första filmen, kastas in i Avas värld och är snart i hennes våld. Eva Green fungerar riktigt bra i rollen och det känns som riktigt bra rollbesättning då jag tycker att Green är en skådespelare där intelligensen verkligen lyser igenom i blicken. Eva Green ser helt enkelt smart ut.

Som Dwight ser vi nu istället Josh Brolin. I den första filmen så spelade Clive Owen karaktären. Detta gör egentligen varken till eller från, även om jag är svag för Clive Owen. Rent berättarmässigt så fungerar det då Dwight i sin berättelse i första Sin City (som utspelar sig efter denna) precis har genomgått en plastikoperation. Det finns även fler skådespelarbyten i filmen, men detta stör i alla fall inte mig.

En plattare Marv är tillbaka

En favoritkaraktär som dyker upp i flera av de överlappande berättelserna är Marv, spelad av en väldigt sminkad Mickey Rourke. Hela filmen inleds med en kortare berättelse om Marv som tar sig an ett gäng rika snorungar som kommer i hans väg. Sedan återkommer Marv i titelberättelsen om Ava Lord samt tillsammans i en hårdkokt hämndhistoria tillsammans med Jessica Albas strippa Nancy. Även om jag gillar Marv så var det en mer djup karaktär i den första filmen, här får han enbart fungera som en hårtslående buse, bra att ha vid sin sida när man ska ta sig an andra skurkar. Det är synd, för det är ju en spännande karaktär.

I hämndberättelsen med Nancy tar hon sig an Roark, senatorn som såg till att Hartigan mördades i den första filmen. Roark är lite av denna films största behållning. En ond, skrattande, gubbjävel med massor av makt och inga skrupler för att använda sig av denna makt. Powers Boothe som gör huvudrollen gör det alldeles utmärkt bra och Roark saknar helt sympatiska sidor och tycks ha hela staden i sin ficka. En nedgången (men otroligt trimmad) Nancy slår sina påsar ihop med Marv, samt visar lite prov på manipulationskunskap á la Ava Lord för att sänka Roark.

Roark återkommer även i en helt ny berättelse utan sina rötter i serieböckerna. I den får vi följa Joseph Gordon-Levitt som spelar Johnny. Korthaj och spelare som oklokt nog förlöjligar Roark vid pokerbordet. Denna berättelse var den jag tyckte bäst om och gärna hade sett mer av.

Joseph Gordon-Levitt dyker upp i en ny berättelse som spelaren Johnny.
Joseph Gordon-Levitt dyker upp i en ny berättelse som spelaren Johnny.

Den första Sin City-filmen var en otroligt bra film och nyskapande när den kom för nio år sedan. Uppföljaren är bra, men inte lika fantastisk. Det saknas lika starka karaktärer som i den första filmen där Elijah Woods makalöst obehagliga Kevin verkligen stannade kvar efter att man lämnat biosalongen. Likaså Nick Stahls Yellow Bastard. Berättelserna känns också lite väl simpla och tunna emellanåt. Jag benämner Nancys berättelse som en hämndberättelse men i själva verket är det begreppet applicerbart på alla berättelser i a Dame to Kill For. Jag hade gärna sett mer avancerade manus få denna stilistiska behandling.

Stilen är det fortfarande absolut inget fel på. Visst, vi har vant oss nu vid detta utseende på Sin City, men det är otroligt läckert och känns verkligen som en levande serietidning. Om det ska komma en tredje film i serien hoppas jag att vi får lite bättre manus och ett större karaktärsdjup. Trots detta är Sin City: A Dame to Kill For en sevärd film, om än inte samma knockout som den första filmen.

4 av 5.

Sin City: A Dame to Kill For
The Last of Us

The Last of Us Remastered

Efter att ha utnämnt The Last of Us till förra konsolgenerationens bästa spel, dedikerat ett inlägg till spelet, köpt boken med concept art samt peppat inför släppet av Remastered-utgåvan av spelet till Playstation 4 så kommer det nog inte som en förvåning att jag nu har spelat The Last of Us Remastered!

The Last of Us™ Remastered_20140811230030

The Last of Us™ Remastered_20140811231202

Mina intryck

Både upplösning och bilduppdateringsfrekvens är vassare i The Last of Us Remastered. Texturerna är skarpare och allt ser helt enkelt snyggare ut. Det är inget dåligt betyg då The Last of Us såg fantastiskt ut redan till Playstation 3.

The Last of Us™ Remastered_20140811211550

The Last of Us™ Remastered_20140815122606

Jag vet inte om det beror på att jag redan spelat The Last of Us en gång, men det gick mycket lättare att spela igenom spelet denna gång. Sektioner där jag tidigare hade problem kunde jag nu lättare att ta mig genom. Mötet i tunneln mot slutet, där det finns tre bloaters samt ett antal clickers tog jag mig igenom utan att dö. Likaså sluttampen på sjukhuset. Där hade jag enorma problem vid första genomspelningen, men inte denna gång alltså. Detta var dock inget negativt utan bara skönt att få ett bra flöde på spelet. Svårighetsnivån var densamma som min första genomspelning av The Last of Us: normal.

Storyn är fantastisk, även denna gång och röstskådespelet toppklass. Jäklar vad bra detta spel är!

Miljöerna är också helt fantastiska och det är verkligen talande hur mycket som kan berättas genom smart miljödesign, med skyltar, posters och övergivna lägenheter och städer. Imponerande!

The Last of Us™ Remastered_20140808000444

The Last of Us™ Remastered_20140806150312

Left Behind är inkluderat på denna skiva. Även det hade jag spelat en gång tidigare och i Remastered så är det också givetvis snyggare och bättre. Efter att jag klarat av huvudstoryn så spelade jag genast Left Behind och här märktes en viss skillnad då huvudstoryn är mer engagerande. Trots detta så är Left Behind ett kanontillägg och kanske det bästa DLC jag har spelat efter fantastiska Minerva’s Den till Bioshock 2.

The Last of Us™ Remastered_20140815233646

The Last of Us™ Remastered_20140818232110

Bildläget

Med den nya utgåvan av The Last of Us kom även ett fint fotoläge som till väldigt stor del liknar det i Infamous: Second Son. Jag har sparat massor av bilder som finns att se uppdelat i två gallerier här. Dels ett galleri för huvudstoryn samt ett galleri för Left Behind-tillägget. Alla bilder i detta inlägg har jag ”tagit själv” med fotoläget.

The Last of Us

Left Behind