Manchester United

Manchester Uniteds säsong 2014/2015

Förra säsongen var den största bedrövelse jag upplevt under mina tjugo år som Manchester United-supporter. Sir Alex Ferguson gick som bekant i pension och som hans ersättare kom David Moyes in. Det gick käpprätt åt skogen och bristerna i truppen och hos Moyes blev smärtsamt uppenbara. Men Moyes fick sparken och denna säsong kom karismatiska Louis van Gaal in. Nu skulle det väl ändå bli bättre?

Visst har det blivit bättre. Manchester United slutade på en fjärdeplats och ska till sensommaren kvalspela om en plats i Champions League. Rent spelmässigt har det också sett bättre ut. Men, det har också under långa stunder sett lika tråkigt ut som under David Moyes. Det har varit en rätt konstig säsong. Under en längre period vann Manchester United match efter match utan att riktigt förtjäna det. Spelet såg statiskt och fantasilöst ut. Det var dock skönt att ha van Gaal vid sidan av planen och han kunde till skillnad från David Moyes göra försök till att förändra spelbilden. Louis van Gaal har inte heller haft ovanan som Moyes hade att påstå att spelet såg bra ut eller att spelarna var bra när alla med någorlunda syn och fotbollsintresse kunnat se att så inte är fallet.

Skadeproblemen var inledningsvis enorma för Manchester United vilket ledde till laguppställningar i formationer som var mer anpassade efter vilka som inte återfanns i sjukstugan än hur Louis van Gaal ville spela fotboll. Särskilt backlinjen var extra hårt drabbad och i början av säsongen spelade United med en fembackslinje där Ashley Young och Antonio Valencia var wingbacks. Det såg inte alls bra ut.

Louis van Gaal tog över efter Sir Alex Ferguson.
Louis van Gaal tog över efter Sir Alex Ferguson.

Efter en lång period med tråkigt spel lossnade det till sist när Manchester United gick in i den absolut svåraste perioden av matcher på vårkanten. Tottenham blev krossat av ett spelglatt, kvickt och spelförande Manchester United. De ljusblå grannarna och fjolårsmästarna, Manchester City, fick rejält på däng också och likaså Liverpool där Juan Mata gjorde vad som förmodligen är årets mål (i konkurrens med Ángel Di Marías lobbmål mot Leicester.) Äntligen kände jag vi igen det gamla Manchester United och även om det har funnits problem i slutet av säsongen, som att koncentrationen tycks tappas i slutet av matcherna, och att allt verkar falla ihop utan Michael Carrick, så ger detta oss en ledtråd om var Manchester United är på väg.

Målvakt

För andra säsongen i rad så var Manchester Uniteds bästa spelare målvakten. David De Gea var helt fenomenal och nu ser det ut som att han, som väntat, försvinner till den spanska huvudstaden. Det är otroligt tråkigt att ligans bästa målvakt och Uniteds bästa spelare försvinner men det går det absolut att ha förståelse för. De Gea är född i Madrid, han har sin familj där och inte allra minst sin popstjärneflickvän Edurne bor där.

David De Gea har varit spektakulär för Manchester United de senaste två-tre säsongerna. Någon målvakt med vassare reflexer än honom har inte gått att hitta på de brittiska öarna och utan De Gea hade Manchester United inte haft någon möjlighet att spela i Champions League den kommande säsongen. Han har utan tvekan stått för en hel del av de poäng som Manchester United plockat denna säsong. Ett sent exempel är den fantastiska räddningen i friläget mot Crystal Palaces Glenn Murray. David De Gea kan mycket väl vara den bäste reflexmålvakten i världen för tillfället. Samtidigt som De Gea hyllas med all rätt så är jag lite mindre övertygad om hans förmåga att styra en backlinje. Det är ingen hemlighet att Manchester Uniteds backlinje har sett minst sagt svajig ut denna säsong. Det är inte heller speciellt konstigt med tanke på hur många ordinarie spelare som bytts ut i den backlinjen samt hur stora skadebekymmer backlinjen haft. Samtidigt tror jag att att backlinjen har kunnat ”satt” sig snabbare med en mer rutinerad målvakt som kunnat stötta och styra sina backar mer. Motsatsen till De Geas förutsättningar denna säsong måste vara Thibaut Courtois som kommit in i ett Chelsea med ligans tveklöst mest stabila backlinje. Courtois lär inte behöva säga varken hit eller dit till sin backlinje som är ett självspelande piano. Dessutom utan de skadeproblem som Manchester United har haft.

David De Gea har varit ligans bästa målvakt för andra året i rad.
David De Gea har varit ligans bästa målvakt för andra året i rad.

Vad finns bakom David De Gea då? Víctor Valdés avslutade sin karriär i Barcelona med en svår knäskada och stod helt plötsligt utan klubb och utan bra förhandlingsutgångspunkt. Louis van Gaal bjöd in honom att träna med klubben och i januari kritade han på ett artonmånaderskontrakt för Manchester United. Det är svårt att uttala sig om Valdés form då vi knappt fått se honom spela för Manchester United. Det blev ett inhopp när De Gea skadade sig och där kunde Valdés inte göra mycket åt det mål som Blackett styrde förbi honom. I säsongens sista match, Mot Hull, fick Valdés spela hela matchen och varvade hårresande misstag (som ledde till två mål som tack och lov dömdes bort), med fantastiska reaktionsräddningar. Min spontana reaktion på Victor Valdés är att han inte bör få chansen som förstemålvakt utan att klubben bör satsa på någon mer säker och dominant i luftrummet.

Chelseas Petr Čech, det bästa alternativet om De Gea lämnar United.
Chelseas Petr Čech, det bästa alternativet om De Gea lämnar United.

Det har pratats en hel del om Tottenhams Hugo Lloris. Det gjorde det även innan David De Gea kom till klubben och Lloris spelade i Frankrike. Lloris skulle kunna vara en mycket bra ersättare, men min favorit att se istället för De Gea är Petr Čech. Čech är en av ligans, och kanske världens, bästa målvakter. Tyvärr har han sett sig petad av Thibaut Courtois hela säsongen. Inte på grund av bristande form utan helt enkelt för att Courtois är mycket yngre och helt klart Chelseas nummer ett för minst tio år framöver. Petr Čech har spelat i Premier League under lång tid, är ruskigt bra och kan dessutom ha många bra år framför sig. Han är 33 år nu och håller han sig i bra form kan han spela fram till kanske 38-39 år. I jämförelse så var Edwin van der Sar 35 år när han kom till Manchester United och anses nog efter sin tid i klubben vara modern tids näst bästa målvakt i Manchester United. Jag har ett vagt minne av att van der Sar till och med blev framröstad som den bäste någonsin i klubben, men det handlar ju om historielöshet då det givetvis är Peter Schmeichel som är ohotad etta.

En till anledning till att jag är svag för Čech är att jag gillar spelare som visar sig ha andra intressen än fotboll (eller annan sport, tv-spel eller att boxas i köket). Petr Čech är trummis, lägger upp videoklipp på sin YouTube-kanal när han trummar till andra låtar och verkar överlag mycket sympatisk. Han har själv sagt att han aldrig varit så nervös som när uppträdde live med sitt band Eddie Stoilow på en stor tjeckisk musikfestival. Detta kommer alltså från en målvakt som spelat två Champions League-finaler. Det är nästan lite gulligt.

Backlinje

Det har varit otroligt svajigt i Manchester Uniteds backlinje och det är väldigt tydligt att erfarenheten och ledarskapet som försvann med Nemanja Vidić, Rio Ferdinand och Patrice Evra saknas enormt. Om jag inte är helt ute och cyklar så är den mest erfarne och äldste backen Jonny Evans och han har inte varit något annat än katastrofal, skadad och avstängd. Varenda gång Evans har varit nära bollen har jag varit nervös och väntat mig misstag. Den där avstängningen för att han ska ha spottat mot en motspelare, som det faktiskt verkar att han är skyldig till, kom ganska välkommet. Det krävs inte alltför mycket gissning för att tro att han försvinner till nästa säsong. Det har pratats om att både Tottenham och Everton ska vara intresserade av Evans. Varför vet jag inte, men varsågoda, ta honom!

Just skador har varit ett genomgående tema i Manchester Uniteds backlinje. Nyförvärvet från Southampton, Luke Shaw, har haft stora problem med skador under säsongen och det har varit ojämnt med speltid för honom. Under försäsongen anklagades dessutom Shaw för att vara i dålig form av van Gaal. Det kändes lite hårt att välkomna Shaw på det sättet, men det kan också ha varit ett sätt att få ner honom på jorden och att inse att det är hårt arbete som gäller för att ta plats i Manchester United. I en början var jag lite orolig att Shaw skulle visa samma dåliga attityd som Wilfried Zaha gjorde när han kom till klubben. Det är något oroande med engelska spelare som slår igenom tidigt och vad detta gör med deras attityd. Efter denna säsong så är jag inte det minsta orolig. Visst, Shaw har spelat lite och plågats av skador, men när han har spelat har det sett riktigt bra ut. Luke Shaw är snabb, bollsäker, och dessutom en fröjd att se när han ångar på nerför vänsterkanten i anfall. Om det blir bukt med skadorna så kommer han att vara en kanonspelare för Manchester United under en lång, lång tid. Och i det engelska landslaget också.

Luke Shaw har tampats med skador, men sett mycket bra ut när han har spelat.
Luke Shaw har tampats med skador, men sett mycket bra ut när han har spelat.

Backlinjens andra nyförvärv, Marcos Rojo, bråkade i Benfica för att få göra flytten till Manchesters röda lag. Under VM spelade han vänsterback för det argentiska landslaget, men fungerar lika bra som mittback. Även Rojo är en härlig spelartyp med full fart framåt. Det är dock den typ av mittback som skulle behöva en mer rutinerad och ”klok” mittbackskollega intill sig. I bland har han varit ute och vimsat och gått bort sig, men han är samtidigt riktigt bra på att kämpa sig tillbaka och försöka gottgöra sina eventuella positionsmissar. Även Rojo har varit skadedrabbad under säsongen vilket har varit mycket tråkigt. Han skulle ha behövt att få spela mer regelbundet. När (om?) Manchester Uniteds backlinje får in lite fler backar och får bukt med skadeproblemen så kan Rojo mer agera backup för vänsterbacksplatsen, eller rent av konkurrera med Shaw om den. Helt plötsligt skulle då den positionen kunna bli en av klubbens starkaste!

Någon som verkligen inte ska spela ytterback är Chris Smalling. Vi har under de gångna säsongerna fått se honom vikariera på en högerbacksplats, men där hör han verkligen inte hemma. Smalling är en mittback, men känns inte för min del som en given startspelare. Det har varit en konstig säsong för Chris Smalling. Verkligen upp och ner. På slutet av säsongen har han varit helt lysande, mycket positionssäker och stark i dueller. Dessutom har han lyckats att göra fyra mål denna säsong (och två i samma match)! Kul för den gode Chris. Det fanns dock en tid då jag gärna givit bort honom för ett Happy Meal. Innan sin lysande säsongsavslutning har han varit rentav korkad på planen. Det absolut mest lysande exemplet på detta är givetvis utvisning mot Manchester City som med stor sannolikhet kostade Manchester United segern. Först hoppar han i vägen för målvakten som ska försöka skicka i väg bollen och sedan står han för en huvudlös (speciellt om man redan har ett gult kort) tackling som genererar gult kort nummer två. Tack och hej Smalling. Där och då ville jag aldrig mer se honom spela för Manchester United. Smalling har dessutom vad som kan vara ligans sämsta passningsspel (nej, jag har inte tittat på någon statistik för detta). Det är nästan fascinerande hur en välbetald fotbollsspelare i en proffsklubb kan vara så dålig på att med foten skicka i väg en boll som ska nå en medspelare. Det usla passningsspelet ser fortfarande uselt ut trots uppsvinget i spelet överlag på sistone. Ska Smalling vara kvar i klubben då? Ja, det tycker jag, men bara som backup eller med hård konkurrens från andra backar.

Chris Smalling har spelat riktigt bra mot slutet av säsongen.
Chris Smalling har spelat riktigt bra mot slutet av säsongen.

En annan back som tyvärr inte lyft sig särskilt mycket och under hela sin Manchester United-karriär har haft problem med skador är Phil Jones. Det såg så lovande ut när han kom till klubben. Ung, lovande, stort hjärta, lite ointelligent och oslipad i kanterna men nog skulle det bli en världsback av honom. Efter ett gäng säsonger under bältet ser det ungefär likadant ut. Det är inget jättefel på Phil Jones, men han är fortfarande oslipad och står för korkade satsningar som ofta leder till att han skadar sig själv. Förhoppningsvis kan han få ett uppsving likt det sena uppsving som Smalling fått och förhoppningsvis kan det bli bättre med skadeproblemen som han har brottats med under hela sin United-karriär. Jones bidrag till klubben känns nuförtiden mer som att den är av den humoristiska karaktären. Det är ett otal roliga miner som han stått för under åren och ett av de senaste roliga exempel är på det sätt han halkade fram över planen mot Arsenal och avslutade med att liggande tackla Giroud och bollen med huvudet. Stor komik!

Phil Jones gör allt vad han kan för att nå bollen.
Phil Jones gör allt vad han kan för att nå bollen.

Som backuper till mittbackarna har Paddy McNair och Tyler Blackett fungerat under säsongen. De två ungdomarna har blandat bra insatser med mindre bra, men det känns som att de båda kan ha en bra framtid inom toppfotbollen. Inledningsvis trodde nog de flesta att det var Blackett som var den stora talangen av de två. Han spelade många matcher under försäsongen och den tidiga säsongen när Manchester United hade en skadelista av modell väldigt lång. Blackett var riktigt bra emellanåt men efter ett misstag mot Leicester där han blev utvisad och orsakade en straff hade han svårt att komma tillbaka in i laget på samma sätt igen. Istället fick Paddy McNair chansen och tog den bra. McNair har för sin ringa ålder spelat riktigt bra, vinner dueller och tycks vara mer spelintelligent än både Blackett och Phil Jones. Han gjorde dessutom en strålande insats som högerback mot Cambridge och var likt Luke Shaw en fara offensivt där han rusade upp och ner längs med högerkanten. Annars så har högerbackspositionen mest varit en sorglig historia denna säsong.

Klubbens mest (enda?) naturliga högerback Rafael har precis som nästan alltid varit skadad. Det håller helt enkelt inte med att bara ha honom tillgänglig för den positionen och han aldrig är i tillräcklig form för att kunna spela. När han väl har spelat har han blandat bra med dåligt. Rafael kan göra fantastiska mål och har fart i benen men står samtidigt för korkade tacklingar som leder till skador, kort och straffar. Den här säsongen har istället Antonio Valencia spelat som högerback. Han har varit allt annat än bra. Dels har Valencia verkligen ingen känsla för positionsspel, dels har han ett uruselt inläggsspel och är dessutom feg när han springer upp i anfall. Hur många gånger har vi inte behövt titta på den tragedi som varit att se Valencia rusa upp för kanten, sedan dunka en inlägg på närmaste försvarande back? Eller, kanske ännu oftare, Valencia rusar nerför kanten, gör en tam fint, försöker se ut som att han vill spela bollen offensivt och slår sedan en alibipassning hemåt igen. Och så får Manchester United börja om. Högerbacksplatsen är verkligen en av de positioner som känns mest akut att förstärka inför den kommande säsongen.

Det har pratas en del om Nathaniel Clyne från Southampton. Det blir givetvis en förbättring mot de alternativ som finns på den positionen just nu. Även Dani Alves från Barcelona har nämnts. Det är givetvis inget framtidsnamn med sina 32 år, men det är en kvalitetsspelare helt klart. Jag har dock ruskigt svårt för Alves och hans teatraliska sida. Detta ständiga hånleende mot domare när domslut går mot honom avskyr jag också. Vi kan dock vara säkra på att högerbackspositionen är en position som van Gaal kommer att prioritera under sommarens övergångsperiod. Ett möjligt alternativ är att ge Reece James från klubbens ungdomsakademi fler chanser. Under försäsongen i USA var James riktigt bra, men sedan gick det inte riktigt lika bra när säsongen väl kom i gång. Han får nog i slutändan rikta in sig på en plats på bänken bakom ett mer rutinerat alternativ.

Mittfält

Det har varit en rätt konstig säsong för mittfältarna i Manchester United. Michael Carrick har varit tillbaka i gammal god form efter att under fjolårets misslyckade säsong varit utskälld och sedd som föredetting. I år har han styrt mittfältet och spelat klokt och passningssäkert. Carrick har från sin defensiva mittfältsposition hållit ihop Manchester United. Givetvis har han drabbats av skador också och skillnaden har varit påtaglig när han har varit borta. Spelet har genast blivit lidande och det är tydligt att detta är en position som behöver stärkas upp.

Inför den här säsongen kom Daley Blind från Ajax till United och han fungerar som en defensiv mittfältare också. Jag gillar Blind, men det är skillnad på Blind och Carrick helt klart. Blind kan komma att vara nyttig i Manchester United många säsonger framöver, men i ett United tillbaka i toppen har jag svårt att se att han skulle ta en plats i startelvan. Daley Blind kan dock också spela som vänsterback och har faktiskt gjort det riktigt bra de matcher han har fått spela där. Det finns kritik mot Blinds brist på snabbhet och denna kritik är ständigt återkommande. Jag kanske är blind (pun intended), men jag håller faktiskt inte med. Givetvis är han inte lika snabb som klubbens snabbaste spelare. Långtifrån. Men jag tycker inte han är så långsam som kritiker vill göra gällande.

Klubbens spanska mittfältskompanjoner Ander Herrera och Juan Mata har också haft en underlig säsong. Ander Herrera har hyllats, med all rätt, väldigt mycket på sistone. Han är otroligt effektiv i sina skott på mål, galet passningssäker och verkar dessutom vara sympatisk och brinna för klubben. När man tänker tillbaka på början av säsongen är det rätt anmärkningsvärt att Herrera var mer eller mindre utfryst av Louis van Gaal. Tack och lov har Herrera tagit chansen storstilat när han kommit tillbaka i laget. Samarbetet med Mata har också fungerat mycket fint.

Juan Mata har spelat en hel del som högerytter och trots att det inte alls fungerade förra säsongen så har det klickat betydligt bättre denna säsong. En stor anledning till det är nog samarbetet med Herrera. Båda spelarna hittar varandra mycket fint och van Gaals spelidé tycks passa betydligt bättre än Moyes spelidé (vad det nu var för spelidé? Mycket inlägg?). Visst, Mata har inte varit lysande hela säsongen, men det har varit stor skillnad mot den förra säsongen. Inledningen på Juan Matas säsong var dock svag och han var petad under perioder. Det pratades till och med om att han skulle säljas. Tack och lov är det rykten som har tystnat. Juan Mata är definitivt en av mina favoritspelare i klubben och det beror inte enbart på spelet på planen utan på att han dessutom verkar vara en trevlig och intelligent person. En anti-Rooney. Gör man dessutom ett superläckert cykelsparksmål mot Liverpool så är det ett extra plus.

Juan Mata gör säsongens mål mot Liverpool.
Juan Mata gör säsongens mål mot Liverpool.

Två av fjolårssäsongens mest utskällda spelare har verkligen lyft sig denna säsong: Ashley Young och Marouane Fellaini.

Fellaini blev David Moyes enda nyförvärv under det första övergångsfönstret och något mer utskällt nyförvärv får man leta efter. Dels blev Fellaini dyr. Onödigt dyr då det visade sig att klubben hade kunnat få honom för en betydligt billigare peng om de hade agerat tidigare. David Moyes försökte spela Fellaini i rollen som defensiv mittfältare vilket inte alls fungerade då Fellaini var alldeles för osäker med bollen och dessutom förlorade praktiskt tagit alla närkampsdueller han ställdes inför. Denna säsong har van Gaal spelat Fellaini i en mycket mer offensiv roll. Nästan som en släpade anfallare. Det har fungerat mycket bättre. Fellaini är fortfarande en klumpeduns utan finess och det enda som egentligen utmärker honom spelmässigt är hans fantastiska förmåga att ta ner bollen på bröstet. Han har vunnit betydligt fler dueller den här säsongen och har blivit en targetspelare mycket mer som man kan tjonga bollar på när man letar ett sent mål. Det har dessutom blivit en del mål från den store belgaren vilket är kul. Innan övergångsfönstret stängdes var det tydligt mycket nära att Fellaini skulle försvinna till Napoli, men en skada satte stopp för det. Tack och lov utnyttjade Fellaini sin sista livslina och höjde sitt spel. Jag tror däremot inte att Fellaini går en särskilt ljus framtid till mötes i United och när van Gaal fått den startelva han vill ha kommer nog inte Marouane Fellaini finnas kvar i den. Men som en komplementspelare och något att byta in i slutet av matcher kan han absolut fungera som.

Ashley Young har också tagit sin förmodade sista chans i Manchester United. I början av säsongen spelade Young vänsterwingback på grund av skador i backlinjen. Det var ingen vidare syn om sanningen ska fram. Särskilt om man ser till defensiven. Då har det tack och lov sett betydligt bättre ut när Young har fått spela i sin naturliga position som vänsteryttermittfältare. I slutet av säsongen har Young till och med varit bland de absolut bästa spelarna i truppen med vassa inlägg och passningar. Vem hade trott på denna utveckling vid samma period i fjol? Och vem hade trott att Ashley Young skulle peta (med all rätt) Ángel Di María vid denna period i fjol? För exakt så är det.

Ángel Di María har haft en tung säsong.
Ángel Di María har haft en tung säsong.

Di María köptes in i början av säsongen och blev Premier Leagues dyraste spelare någonsin. I ett trögt och idéfattigt Manchester United kom Di María in med fart och spellust. I sina första matcher var han lagets bästa spelare och stod dessutom för några vassa mål och massa viktiga assist. Lobben över Schmeichel (det känns underligt att skriva så, men det är alltså sonen jag syftar på) i Leicester var ett helt superbt mål och det verkade vara klokt investerade pengar att köpa in den tunne argentinaren. Sedan hände något och Di María tappade praktiskt taget allt. En del menar att han inte trivs med klimatet i Manchester och att inbrottet i hans hus påverkade honom så pass att han helt tappade formen. Själv har jag ingen aning om varför det gått så mycket utför. Klart är i alla fall att Di María har haft svårt mot tuffare försvarare, tappat mycket boll och dessutom slagit många felpassningar. Om man helt och hållet förlitar sig på statistik så har det varit en bra säsong för Ángel Di María, men ingen som sett honom spela kan påstå detta på riktigt. På slutet har han nästan helt och hållet fått nöja sig med inhopp, och han har inte briljerat i dessa inhopp. Röster höjs för att Manchester United ska göra sig av med honom och försöka tjäna in de pengar som de pungat ut med. Paris Saint-Germain nämns som ett möjligt alternativ. Eller en retur till spanska ligan. Det är svårt att svara på vad som är bästa lösningen. Kvalitén finns helt klart i Di María och han har ju till och med visat upp den för Manchester United. Allt hänger på hans inställning och om han har möjlighet att höja sig igen. Jag hoppas att Ángel Di María finns kvar i Manchester United den kommande säsongen och att vi kan få se den skicklighet han besitter. Om Di María hittar formen kan det göra skillnaden mellan en tredje- och en förstaplats.

En annan kvick ytter som har haft det svårt denna säsong är Adnan Januzaj. Efter att ha varit fjolårets praktiskt taget enda ljusglimt har han inte kunnat följa upp den succén. Förväntningarna var helt annorlunda när han denna säsong, med Ryan Giggs ikoniska nummer 11 på ryggen, skulle fortsätta sin succé. Det har blivit några inhopp och enbart små anledningar till glädje här och där. I säsongens sista match fick han komma in tidigt då Di María gick ut skadad, men Januzaj kunde inte påverka matchen nämnvärt. Det har pratats om en eventuell utlåning den kommande säsongen, och det kan nog vara klokt. Kontrasterna mot den förra säsongen är dock talande då det ryktades om att Manchester United tackade nej till ett monsterbud från Paris Saint-Germain. Nu kanske det blir en utlåning till ett lag som Southampton eller Sunderland för Januzaj.

En mittfältare och klubblegendar som försvann redan i Januari är Darren Fletcher. Efter att i början av säsongen blivit utsedd till vicekapten gjorde inte Fletcher någon United-fan särskilt glad med sitt spel under säsongens första halva. Darren Fletcher var långsam och felplacerad under praktiskt taget alla matcher sorgligt nog och det var tydligt att hans tid i Manchester United var räknad. Så gode Darren försvann till West Bromwich Albion, blev direkt utsedd till lagkapten och verkar hittat tillbaka till ett bättre spel igen. Det mest imponerande och glädjande med Fletcher är att han kommit tillbaka efter sin sjukdom som hållit honom borta från fotbollsplanen så länge. Jag tror att de flesta Manchester United-fansen kommer att ha ett positivt minne av Darren Fletcher.

Anfall

Vem hade trott att anfallet skulle vara Manchester Uniteds svagaste lagdel denna säsong. Kvar från fjolåret fanns Robin van Persie, som förvisso svalnat sedan sin fantastiska debutsäsong. Wayne Rooney, som när han är på spelhumör har varit en målgaranti, fanns också givetvis kvar. Och denna duo toppades med en tidigare mycket vass Radamel Falcao, som nu var tillbaka efter en knäskada. Bakom dessa tre superanfallare fanns mycket lovande James Wilson som på sin debut för Manchester United (tack Ryan Giggs), gjorde två mål.

Danny Welbeck försvann till Arsenal på övergångsfönstrets sista dag (i samma veva som Falcao blev klar) och Chicharito blev utlånad till Real Madrids bänk istället för Manchester Uniteds dito. Så här i efterhand, då det är lätt att vara efterklok, kan man fråga sig om inte Welbeck och Chicharito skulle ha gjort mer nytta i Manchester United än Robin van Persie och Radamel Falcao. Om det är något som anfallet har saknat denna säsong så är det hastighet och skärpa framför målet. Falcao mäktade bara med fyra mål på hela säsongen och det är tydligt att skadan har satt sina spår i honom. Tack och lov så var Falcao bara en utlåning och Manchester United kommer inte att göra det lånet till en permanent övergång. Falcao verkar dock vara sympatisk och all lycka till honom, men det är uppenbart att han inte är svaret på Manchester Uniteds anfallsproblem.

Det blev bara en säsong och fyra mål i Manchester United för Falcao.
Det blev bara en säsong och fyra mål i Manchester United för Falcao.

Ungefär samma sak kan sägas om Robin van Persie. Han har glimrat till några fåtal gånger under säsongen, men klart är även där att han inte är samma spelare som sir Alex köpte från Arsenal. Det har surrats en hel del kring van Persie på sistone där Juventus har nämnts som en möjlig klubb att gå till. Det känns dock tveksamt då en van Persie på dekis borde få svårt att ta en plats där. De mest troliga alternativen torde vara en flytt till ett land som Qatar för att håva in de sista, stora, slantarna. Eller så stannar han en säsong till och ställer in sig på att agera komplementspelare till eventuella nyförvärv.

Kapten Rooney har inte heller gjort många glada, särskilt inte i slutet av säsongen. Vad som är klart är dock att han är klubbens bäste anfallare, men i den formsvaga konkurrensen säger inte det särskilt mycket. Under perioder av säsongen fick Rooney spela som mittfältare och gjorde det smärtsamt tydligt att det inte var en position vi bör se honom på igen. Anfallets uselhet tydliggjordes av att Rooney vann klubbens interna skytteliga med 14 mål. Det är den lägsta siffran för en ”skyttekung” i Manchester United sedan säsongen 1981-82. Om en klubb vill vara med och hota i toppen av Premier League så duger det inte med så tandlösa anfallare som Manchester United har haft denna säsong. Det håller inte att Wayne Rooney ska vara den enda anfallaren av någorlunda kvalitet. Det behövs helt klart en ny toppanfallare in i klubben och vem denna person är känns inte solklart. Vilka finns tillgängliga och villiga att flytta? Ingen aning. Tottenhams Harry Kane? Kommer aldrig att ske.

Framtiden

Hur det kommer att gå nästa säsong hänger väldigt mycket på vilka spelare som kommer in samt vilka som försvinner. Det känns ytterst tveksamt att United kommer att vinna ligatiteln nästa år då det är ett rejält nybygge av truppen som, fortfarande, ligger framför Louis van Gaal. Det räcker inte bara med att köpa in stora namn, det har Ángel Di María och Falcao visat, utan det behövs spelare som kan förstå och anpassa sig till Louis van Gaals filosofi.

Ett nyförvärv som redan är klart till nästa säsong är Memphis Depay. Den gångna säsongen ska den unge holländaren totalt dominerat den holländska ligan och är både målfarlig, han vann skytteligan på 22 mål, samt snabb som en vind. Jag är väldigt exalterad över att få se Memphis i Manchester United, även om van Gaal försöker lugna förväntningarna på honom genom att säga att han behöver tid. Visst kan han behöva tid, men oj vad lovande han verkar!

Memphis Depay efter ett mål i förra sommarens VM.
Memphis Depay efter ett mål i förra sommarens VM.

En annan snabb ytter det pratats en hel del om på sistone är Gareth Bale. Det verkar som att en övergång till Manchester United var hyfsat nära den sommaren han istället valde att gå till Real Madrid. Nu har walesaren spenderat två säsonger i den spanska huvudstadsklubben och på sistone har han inte varit en populär spelare hos Madrid-fansen. Tongångarna skulle med stor sannolikhet vara annorlunda i Manchester och det vore riktigt kul att se Bale i den röda tröjan nästa säsong. Kommer det att ske då? Ja kanske. Det är givetvis en enorm övergångssumma som skulle krävas, men om någon klubb har råd att köpa loss Bale så är det Manchester United.

Mer prioriterade positioner på planen bör vara backlinjen och det defensiva mittfältet. En tidig följetong under säsongen har varit Mats Hummels vara eller inte vara i Borussia Dortmund. Den sista svängen kring den tyske backen ska nu vara att han ska stanna i Dortmund. Det vore väldigt synd då det behövs en rutinerad världsback i Manchester United. Om det nu inte blir Hummels så är jag övertygad om att någon annan ersättare kommer in. Det finns dock inte ett överflöd av världsbackar, men förhoppningsvis kan herr Woodward gräva fram någon ur bakfickan. Nicolas Otamendi har det ryktats en del kring. Jag kan inte påstå att jag sett Valencia-backen spela, men folk verkar vara positivt inställd till honom.

İlkay Gündoğan, skadedrabbad mittfältare från Borussia Dortmund.
İlkay Gündoğan, skadedrabbad mittfältare från Borussia Dortmund.

Hummels lagkamrat i Borussia Dortmund, İlkay Gündoğan, har ryktats vara på väg till Manchester Uniteds mittfält. Det känns långtifrån som en klockren lösning med tanke på Gündoğan har varit borta en lång tid på grund av skada och under denna period dessutom gick upp massor i vikt och fick en riktig kanonkula. Röster från Tyskland (lösryckt citat från ”experter” som jag snappat upp på Redcafe.net) gör gällande att Gündoğan inte är den spelare han en gång varit och långtifrån är en värdig ersättare till Michael Carrick. Om det nu är så att İlkay Gündoğan går till United hoppas jag givetvis på det bästa, men helst av allt vill jag se någon annan mittfältare i klubben.

En eller två nya anfallare behövs också. Men där är jag som sagt osäker på vem som kan vara aktuell. Alexandre Lacazette från Lyon kanske? Ingen aning, men viktigt är att någon kommer in!

Säsongen var ett fall framåt, med långa perioder av tråkigt och statiskt spel men även en del positiva detaljer att ta med sig mot nästa säsong. En fjärdeplats innebär en chans att få spela Champions League, förutsatt att man vinner kvalet (och det finns det inga garantier för), vilket i sin tur borde innebära att det lättare går att locka till sig världsspelare. Det är med viss försiktig positivitet jag ser fram mot nästa säsong.

Till sist (lösryckt svammel som kanske inte har så mycket med fotboll att göra)

  • Till varje match har Manchester United släppt en stilistisk illustration. Mycket, mycket snyggt. Alla finns samlade på klubbens Pinterest-sida.
  • En full Louis van Gaal är en mycket rolig Louis van Gaal. Hans tal på klubbens avslutningsfest var fantastiskt. ”I have seen. A lady. Who plays the saxophone… Fantastically!”
  • Hur många hårimplantat kommer Wayne Rooney att behöva egentligen?
  • Visst var det fågelbajs som landade i Ashley Youngs mun?
  • Hur många gånger per match blåser van Persie snor ur sin näsa? 40? Äcklig ovana.

Ett urval av klubbens stilistiska illustrationer

The Last of Us

Gallerian i The Last of Us: Left Behind, på riktigt!

Gång på gång återkommer jag till The Last of Us i denna blogg. Det är ju för att det är ett så underbart bra spel och för att jag har svårt att släppa det. Två gånger har jag spelat genom det samt det fantastiska tillägget Left Behind. När jag häromdagen läste ett inlägg på fotobloggen Petapixel fick jag än en gång en ursäkt att ladda min PS4 med spelet.

Stora delar av Left Behind utspelar sig i en förfallen och övergiven galleria. Snöigt, jäkligt och fullt med infekterade ska Ellie försöka att skydda sig och Joel. Döm om min förvåning när något jag tyckte påminde en hel del om den gallerian dök upp på Petapixel. Men i verkligheten!

Fotografen med aliaset Seph Lawless gillar att fotografera övergivna byggnader, och han har vid ett tidigare tillfälle fotograferat övergivna gallerian Rolling Acres i Akron, Ohio. Nu efter ett snöoväder återvände han till Rolling Acres och det var dessa bilder som jag upptäckte och som fick mig att återkomma till spelet.

Med mindre risk än vad Seph Lawless utsatt sig för gav jag och Ellie Lawless oss ut i Left Behinds galleria för att fotografera. Visst är det likt?!

Seph Lawless 01

The Last of Us - Left Behind - 01

Jag tog några fler bilder för jämförelse. Ta en titt!

Sony MDR-XB950BT

Äntligen nya hörlurar

Länge har jag letat och letat efter ett par schyssta, trådlösa, hörlurar. Sökandet är nu över och hemma hos mig har ett par alldeles lysande bluetooth-hörlurar landat. Finfina Sony MDR-XB950BT.

I alla år har jag använt mig av iPhonens standardsnäckor. Trots att jag vet att de lurarna inte på något sätt är topplurar. De har funkat tillräckligt bra för att stå ut med. Under flygresor och på ställen där det varit mycket ljud runtomkring har de däremot inte fungerat något vidare. Och dessutom är de inte trådlösa. Något som jag har stört mig mer och mer på under åren som gått är att behöva trassla med sladdar när jag vill lyssna på musik eller podcasts.

Efter ett letande som pågått i nästan ett år, där jag funderat på att köpa Jabra Revo, Audio Technica ATH-M50x (som är trådade) och även kikat på Beats-lurar (som är onödigt dyra för det ljud de levererar) och köpt och lämnat tillbaka ett par Philips SHB-7200 blev det till slut ett par Sony-lurar. Flera recensioner har pekat ut att Sonys MDR-XB950BT-lurar ger kanonljud för sitt pris. Svenskt ordinarie pris är cirka 1700 kronor, men jag hittade lurarna nedsatta till 999 kronor på Dustin och slog till efter att ha provlyssnat på andra Sony-lurar.

Själva ”XB” i namnet står för extra bas, detta är med andra ord lurar som det kan låta ordentligt om. Basen är helt lysande och det finns till och med en knapp för att aktivera ännu mer bas. Detta är dock overkill. Så mycket bas behövs verkligen inte, utan med den funktionen aktiverat så dränker basen det övriga ljudet. Jag är ingen ljudexpert av något slag, men lurarna låter fantastiskt bra och av reaktionerna på hörlursnördforumet Head-fi.org så är jag inte ensam om den åsikten.

Knapp för att fläska på med ännu mer bas finns. Och ingångar för att ladda via USB. Och ingång för hörlurssladd.
Knapp för att fläska på med ännu mer bas finns. Och ingångar för att ladda via USB. Och ingång för hörlurssladd.

Byggkvalitén på lurarna är riktigt fin och de känns rejäla och stryktåliga. Ramen är av metall och resten av lurarna i någon typ av stark plast. Kåporna är mjuka, tjocka och sköna. Tyvärr inte i läder utan i läderimitation.

Det är inte många minus med dessa lurar. Visst, de kunde ha varit ihopvikbara för att lättare kunna packa med sig och jag tycker att Sony kunde ha skickat med en väska eller åtminstone en påse för förvaringen av lurarna. Nu har jag istället beställt en förvaringsväska via Amazon och hoppas att den lever upp till förväntningarna (som helt enkelt är att skydda lurarna mot stöt och eventuellt skrap i en väska).

De är rätt tjocka och låter alldeles underbart.
De är rätt tjocka och låter alldeles underbart.

Det går förutom att koppla ihop lurarna via Bluetooth att göra det via NFC. Jag har inte testat detta då jag inte har en iPhone med NFC, men det kommer ju förmodligen jag att ha i framtiden. Det finns även med en 3,5mm-sladd för att koppla in som ”vanliga” trådade hörlurar. Lurarna låter riktigt bra i trådat läge och inkopplade på det sättet i Macen så har de ännu mer krut volymmässigt. Dock så försvinner funktionen för att addera extra bas via knappen när man har dem trådade, men det är ingen förlust för min del.

Det enda som är tråkigt är att jag väntat så länge på att ersätta mina iPhone-snäckor med rejäla hörlurar. Jag kan varmt rekommendera dessa hörlurar och man ska enligt Head-fi.org kunna vänta sig ännu bättre ljud när lurarna är mer ”inspelade”.

Bonusbild på Svea som var intresserad av min photoshoot. Och sedan blev mer intresserad av en fågel utanför fönstret.
Bonusbild på Svea som var intresserad av min photoshoot. Och sedan blev mer intresserad av en fågel utanför fönstret.
Under the Skin

Mitt filmår 2014

Ännu ett år ligger bakom oss och jag har, precis som vanligt, sett en hel del film. Här sammanfattar jag det som jag tycker är årets bästa filmer samt delar med mig av min lista med alla betygsatta filmer under året.

Det ska om sanningen fram varit ett rätt svagt filmår. Jag har inte sett en enda film som jag har gett högsta betyg. Bland de filmer jag har tyckt bäst om har det varit en väldigt jämn kamp. Att utse en klar etta har inte egentligen gått utan praktiskt taget vilket film som helst i topp 5 hade kunnat valts till förstaplatsen.

  1. Blå är den varmaste färgen – kapitel 1 & 2 (4/5)
  2. Mest uppmärksamhet fick de utdragna och väldigt nakna lesbiska sexscenerna. Det är inte så svårt att förstå, de är rätt ”snaskiga”. Det ändrar dock inte på det faktum att Blå är den varmaste färgen är en fantastiskt fin, och stark film om kärlek. Både Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux gör fina rollinsatser som Adéle och Emma som blir kära i varandra och inleder ett stormigt förhållande.

    Och filmens starkaste scen utspelar sig inte i sängkammaren, utan på ett kafé.

    Blå är den varmaste färgen finns på Netflix.

    Fantastiska Adèle Exarchopoulos i Blå är den varmaste färgen.
    Fantastiska Adèle Exarchopoulos i Blå är den varmaste färgen.

  3. Apornas planet: Uppgörelsen (4/5)
  4. Rebooten frodas och mår bra. Den förra filmen med James Franco var en helt ok film som satte förutsättningarna för den nya filmserien med apfilmer. Uppföljaren är dock snäppet vassare på alla sätt och vis. Aporna ser helt fantastiska ut och det är en teknisk framgång om något. Dessutom så har aporna mer personlighet och känslor än vad människorna i filmen har.

    Jag recenserade Apornas planet: Uppgörelsen i detta inlägg.

    Onda Koba i Apornas planet: Uppgörelsen.
    Onda Koba i Apornas planet: Uppgörelsen.

  5. Edge of Tomorrow (4/5)
  6. Påkostad sci-fi går alltid hem hos mig. När dessutom Tom Cruise har huvudrollen så vet man att filmen får den höga budget och den marknadsföring som den förtjänar. Cruises senaste sci-fi, Oblivion, blev tyvärr inte den framgång som jag tycker att den förtjänade och det verkar som att Edge of Tomorrow inte heller blivit det. Det är synd, för Måndag hela veckan korsat med Starshop Troopers var något som jag uppskattade väldigt mycket.

    Emily Blunt och Tom Cruise i Edge of Tomorrow.
    Emily Blunt och Tom Cruise i Edge of Tomorrow.

  7. Interstellar (4/5)
  8. Oj så efterlängtad denna film var. Förmodligen 2014 års mest efterlängtade film för egen del. Det blev inte det mästerverk jag hade hoppats på, men en visuellt var filmen helt strålande. Utforskningen av de nya världarna slarvades dock tyvärr bort och jag ville ha ett större fokus på dessaa världar, och mer utforskande av mystiken som genomsyrar hela filmen.

    Här finns min recension av Interstellar.

    På outforskad isplanet.
    På outforskad isplanet.

  9. Under the Skin (4/5)
  10. Scarlett Johansson som namnlös utomjording åker runt i ett kallt Skottland och förför män och tar livet av dem, eller själen, eller något annat. Det är mystiskt, suggestivt, med sparsmakad dialog och bleka färger. Vansinnigt obehagligt.

    Tät, obehaglig och alldeles, alldeles underbar. Scarlett Johansson i Under the Skin.
    Tät, obehaglig och alldeles, alldeles underbar. Scarlett Johansson i Under the Skin.
  1. The Congress (2013) – 2/5
  2. Finding Vivian Maier (2013) – 4/5
  3. I Origins (2014) – 4/5
  4. Teenage Mutant Ninja Turtles (2014) – 2/5
  5. The Colony (2013) – 2/5
  6. Gone Girl (2014) – 4/5
  7. The Maze Runner (2014) – 4/5
  8. The Babadook (2014) – 3/5
  9. Predestination (2014) – 3/5
  10. Safety Not Guaranteed (2012) – 3/5
  11. Frozen Ground (2013) – 3/5
  12. The Body (2012) – 3/5
  13. Guardians of the Galaxy (2014) – 3/5
  14. The Battery (2012) – 2/5
  15. Interstellar (2014) – 4/5
  16. Lucy (2014) – 3/5
  17. Re-Animator (1985) – 2/5
  18. Autómata (2014) – 3/5
  19. Mysteriet i Mouthe (2011) – 2/5
  20. 22 Jump Street (2014) – 4/5
  21. Tre solar (2004) – 1/5
  22. Innan frosten (2013) – 3/5
  23. Anonym Identitet (2011) – 3/5
  24. Point Blank (2010) – 3/5
  25. Draft Day (2014) – 3/5
  26. Million Dollar Arm (2014) – 3/5
  27. Maleficent (2014) – 3/5
  28. The Signal (2014) – 3/5
  29. Sin City: A Dame to Kill For (2014) – 4/5
  30. X-Men: Days of Future Past (2014) – 4/5
  31. Förr eller senare exploderar jag (2014) – 3/5
  32. Noah (2014) – 2/5
  33. Godzilla (2014) – 4/5
  34. Womb (2010) – 3/5
  35. Thale (2012) – 3/5
  36. Fair Game (2010) – 3/5
  37. Miss Potter (2006) – 2/5
  38. Julie & Julia (2009) – 2/5
  39. Dirty Pretty Things (2002) – 3/5
  40. The Amazing Spider-Man 2 (2014) – 3/5
  41. Apornas planet: Uppgörelsen (2014) – 4/5
  42. Captain America: Return of the First Avenger (2014) – 3/5
  43. United (2011) – 3/5
  44. Divergent (2014) – 3/5
  45. Venus and Serena (2012) – 3/5
  46. Insidious: Chapter 2 (2013) – 3/5
  47. Det förflutna (2013) – 3/5
  48. Chinese Puzzle (2013) – 4/5
  49. The Pact (2012) – 3/5
  50. Vittne till mord (1985) – 3/5
  51. Jodorowsky’s Dune (2013) – 3/5
  52. Under the Skin (2013) – 4/5
  53. Snowpiercer (2013) – 2/5
  54. Tracks (2013) – 4/5
  55. Transcendence (2014) – 3/5
  56. The Conjuring (2013) – 3/5
  57. Broken City (2013) – 3/5
  58. Edge of Tomorrow (2014) – 4/5
  59. 300: Rise of an Empire (2014) – 3/5
  60. Leave The World Behind (2014) – 4/5
  61. Beyond the Black Rainbow (2010) – 3/5
  62. Lego-filmen (2014) – 3/5
  63. Jack Ryan: Shadow Recruit (2014) – 3/5
  64. The Words (2012) – 4/5
  65. Strange Days (1995) – 3/5
  66. Café de Flore (2011) – 4/5
  67. RoboCop (2014) – 3/5
  68. The Monuments Men (2014) – 2/5
  69. Pompeii (2014) – 2/5
  70. Enemy (2013) – 2/5
  71. Her (2013) – 4/5
  72. RoboCop (1987) – 3/5
  73. Dark Skies (2013) – 3/5
  74. The Grand Budapest Hotel (2014) – 3/5
  75. Nymphomaniac (2013) – 3/5
  76. Bortom apornas planet (1970) – 3/5
  77. The Machine (2013) – 2/5
  78. jOBS (2013) – 3/5
  79. Midnight Express (1978) – 3/5
  80. The Secret Life of Walter Mitty (2013) – 4/5
  81. Paycheck (2003) – 2/5
  82. Tropa de Elite 2 (2010) – 3/5
  83. Tropa de Elite (2007) – 3/5
  84. I skottlinjen (1993) – 3/5
  85. Hemligheten i deras ögon (2009) – 4/5
  86. On the Road (2012) – 3/5
  87. The Host (2013) – 2/5
  88. Out of the Furnace (2013) – 4/5
  89. Filth (2013) – 1/5
  90. 12 Years a Slave (2013) – 4/5
  91. American Hustle (2013) – 4/5
  92. Captain Phillips (2013) – 4/5
  93. The Last Days on Mars (2013) – 2/5
  94. Last Stop Fruitvale Station (2013) – 2/5
  95. Oldboy (2013) – 3/5
  96. Blå är den varmaste färgen – kapitel 1 & 2 (2013) – 4/5
  97. All Is Lost (2013) – 3/5
  98. Runner, Runner (2013) – 2/5
  99. Spelets regler (1998) – 3/5
  100. Thor: The Dark World (2013) – 3/5
  101. The War Room (1993) 3/5
  102. Escape Plan (2013) – 2/5
  103. Ender’s Game (2013) – 3/5
  104. Carrie (2013) – 2/5
  105. The Hunger Games: Catching Fire (2013) – 4/5
  106. Isabelle (2013) – 3/5
  107. The Wolf of Wall Street (2013) – 3/5
  108. In a World (2013) – 4/5
  109. About Time (2013) – 3/5
  110. Blue Jasmine (2013) – 3/5
  111. Hobbit: Smaugs ödemark (2013) – 3/5
  112. Rush (2013) – 4/5

Det blev alltså 112 betygsatta filmer i år. En rätt fin siffra, även om inte något ”rekord”.

Tidigare år

Far Cry 4

En ny värld att upptäcka i Far Cry 4

När Far Cry 2 släpptes läste jag en lång artikel om spelet. Där beskrevs en öppen värld någonstans i Afrika och jag blev lockad av att spela det. Det lät helt fantastiskt. Det blev dock aldrig så, däremot så laddade jag ner och spelade Far Cry 3 när det släpptes som gratisspel till Playstation Plus-medlemmar. Trots min hype inför Far Cry 2 så blev jag ändå positivt överraskad av Far Cry 3. När nu Far Cry 4 släppts till den senaste generationens konsoler så slog peppen i taket.

”Mer av samma” tycks vara lite av ett skällsord när det kommer till spel, eller annan kultur för den delen. Trots detta uppskattar jag skarpt att Far Cry är mer av samma. Precis som i sin föregångare kommer man som outsider till en värld där fiender och utposter ska krossas och störtas. Precis som i föregångaren så är storyn rätt så svag, men sekundär till den fantastiska världen med allt som finns att göra och utforska.

Rebeller från Den gyllene stigen tar igen sig mellan striderna.
Rebeller från Den gyllene stigen tar igen sig mellan striderna.

Faktum är att jag tycker att storyn i Far Cry 4 är lite svagare än den i Far Cry 3. I föregångaren så skulle man som amerikansk ”douche bro” försöka rädda sina lika douchiga vänner från den galning som kidnappat dem. I Far Cry 4 återvänder man som en mer sympatisk, men otroligt blek karaktär till sina föräldrars hemland för att sprida askan från sin mor som dött. Hemlandet, Kyrat som ligger någonstans i Himalaya, styrs av en flamboyant galning och givetvis hamnar man snart på kollisionskurs med honom.

Den flamboyanta galningen, Pagan Min, har fått en hel del uppskattning och uppmärksamhet som karaktär. Dock har det poängterats att han slarvas bort och spelar för liten del i handlingen. Jag håller inte riktigt med. Pagan Min är inte speciellt intressant utan mest en överdriven karaktär som har ett annat tonfall än vad resten av berättelsen och världen har. Han passar inte riktigt in helt enkelt och därmed är det inte hela världen att han inte återfinns särskilt mycket i spelet.

Kyrat inbjuder verkligen till utforskning.
Kyrat inbjuder verkligen till utforskning.

Huvudrollen spelar däremot världen. Kyrat är helt fantastiskt vackert och det finns hur mycket som helst att utforska och göra. Far Cry 3 var det spel där jag hade störst procent trophies på Playstation Network (77 procent) vilket vittnar om att jag har sysselsatt mig med en hel del i det spelet. I Far Cry 4 har jag slagit den procenten och har i skrivande stund 80 procent trophies. Trots att huvudberättelsen är avklarad för min del så vill jag fortsätta spela och utforska världen.

Nöjet i att befria utposter

Precis som i föregångaren så låser man upp mer att göra och mer att se på kartan genom att ta över radiotorn. Du ska även i Far Cry 4, precis som trean, befria utposter genom att slå ut larm och ta kål på de fiender som bevakar utposten. Genom att kasta bete kan man locka djur till utposten, som sedan anfaller soldaterna i utposten. Det är galet kul och att befria utposter är spelets absoluta höjdpunkt.

Det finns även fyra fort i spelet som tillhör de fyra olika antagonisterna. Dessa fungerar också som utposter, men är hårdare bevakade och man bör avancera i huvudstoryn för att försvaga dessa fort innan man ger sig på ett försök att ta över dem.

Glorifierad springpojke

Huvudstoryn är helt ok. Som berättelse så bryr jag mig inte speciellt mycket, men de uppdrag som jag ställs inför är bra och varierade. Huvudkaraktären Ajay ställs ofta inför att göra ett val mellan motståndsrörelsen två ledare som är två extremer. Jag valde uteslutande den ena ledaren så hur stor variation det var på uppdragen mellan de två vet jag faktiskt inte.

Det som skaver i huvudberättelsen är att Ajay är ett mähä som helt tycks sakna egen vilja och mest fungerar som springpojke åt de två ledarna. Sedan så kan jag förstå att detta blir ett tvunget grepp för att få till någon vettig gameplay, men inte investerar man några känslor för Ajay.

Vackert och farligt

Far Cry 4 är ett spel som jag inte spelar för handlingen utanför upptäckandet av fantastiska Kyrat. Det finns hur mycket som helst att göra och världen är fullproppad med platser, fiender och djur som försöka ta kål på dig. Det går även att förflytta sig upp i de snötäckta bergen under vissa uppdrag vilket ger en variation och nya miljöer och fiender att möta. Några av mina absoluta favorituppdrag utspelade sig faktiskt i isande kyla.

I bland känns det som att hela Kyrat är ute efter att ta ihjäl dig. Ajay överlevde inte många sekunder efter jag tagit denna bild.
I bland känns det som att hela Kyrat är ute efter att ta ihjäl dig. Ajay överlevde inte många sekunder efter jag tagit denna bild.
Lugnet före stormen, någonstans i Himalayas berg.
Lugnet före stormen, någonstans i Himalayas berg.

Alla bilder i detta inlägg har jag tagit med Playstations share-knapp.

Childhood's End

Arthur C. Clarke tar oss mot nya världar i Childhood’s End

Arthur C. Clarke som är en av världens mest framstående science-fiction-författare och mannen bakom klassikerna 2001: A Space Odyssey och Rendezvous With Rama. En av hans mer tidiga verk var 1953 års Childhood’s End. Jag har läst, och gillat!

Childhood's EndNär jag snubblade över io9:s lista 21 Books That Changed Science Fiction And Fantasy Forever var det som att snubbla över en guldgruva. Visst, jag gillar förvisso inte den slentrianmässiga sammanbuntningen av science-fiction och fantasy. Varför dessa två genres ständigt kopplas ihop kommer jag aldrig att förstå. De böcker som jag är intresserade av på listan är givetvis science-fiction-böckerna. Flera hade jag läst tidigare (Liftarens guide till galaxen, Hungerspelen, Rendezvous With Rama t.ex). Childhood’s End hade jag däremot missat helt och satte genast tänderna i.

Bara inledningen är fantastisk och sätter stämningen. Under det första kapitlet får vi följa två konkurrerande rymdprogram och det första kapitlet avslutas med att flera utomjordliga skepp bryter igenom jordens atmosfär. Inte helt olikt det som händer i Independence Day. Jag älskar den avslutande meningen i inledningskapitlet.

All that the past ages had achieved was as nothing now: only one thought echoed and re-echoed through Reinhold’s brain: The human race was no longer alone.

Det som följer sedan är en ljuvlig science-fiction-historia som spänner över en lång tid. Utomjordingar tar över jorden och styr planeten och mänskligheten till mer lyckliga tider. Krig och brott förekommer i mycket mindre skala och de flesta människor finner sig i att stå under styrning av en mer intelligent ras. Talesperson för utomjordingarna är Karellen och i inledningen av boken så ligger fokus på Karellen och de möten som Karellen har med FN:s generalsekreterare. Mänskligheten känner frustration över att veta så lite om Karellen och hans Overlord-kumpaner och faktum är att ingen fått se hur Karellen ser ut, trots att han påverkar och är en så stor del av alla människors liv. Varför har utomjordingar kommit till vår planet, vad är deras planer?

Boken hoppar snabbt mellan årtal och mänskliga huvudpersoner. Detta fungerar oväntat bra. Vår huvudkaraktär kan träffa en annan karaktär och från nästa kapitel så är då den karaktären huvudkaraktär i några kapitel. Det blir som ett flöde genom karaktärerna och även genom tiden.

Berättelsen utvecklas också snabbt, vilket jag verkligen uppskattar. Vi får se mänskligheten utvecklas och relationen mellan mänskligheten och Karellens Overlords.

TV-serie under 2015

Jag tillhör en udda sort av människor som kan skilja bok en bok och en filmatisering. Med andra ord så kan jag bedöma de två separat från varandra. Annars brukar det vanligtvis vara så att folk ständigt gnäller om att ”boken var bättre”. Så, efter avslutad läsning av Childhood’s End så ägnade jag mig åt lite googling och det tog inte lång tid förrän jag läste det glödjande beskedet att boken ska bli serie. Denna serie fick grönt ljus från SyFy i början av september och ska sändas under 2015. I slutet av oktober så blev det också klart att Charles Dance, mer känd som Tywin Lannister från Game of Thrones, ska spela rollen som Karellen.

Det som inte bådar så gott är att det just är SyFy som producerar serien. SyFy brukar tyvärr inte riktigt ha budgeten för att nå absolut toppklass på sina produktioner. Det hade varit ännu bättre om det varit HBO eller Showtime som stod för produktionen.

Lite sorgsen blev jag också när jag läste att Stanley Kubrick hade planer på att filmatisera Childhood’s End, men inte fick göra detta på grund av saknade rättigheter. Det blev ju hyfsat bra första gången Kubrick gjorde film av en Clarke-bok.

Childhood’s End är en mycket trevlig bok som jag varmt rekommenderar till science-fiction-entusiaster.

Interstellar

Recension: Interstellar

Få filmer har jag längtat efter så intensivt som Christopher Nolans nya fläskiga sci-fi Interstellar. Science-fiction ligger mig väldigt varmt om hjärtat, Christopher Nolan är en vass regissör och Interstellar var garanterad en hög budget. Allt pekade på att Interstellar skulle bli en modern science-fiction-klassiker.

I en ospecificerad framtid lever mänskligheten på gränsen till undergång. Klimatförändringarna har gjort att det människorna skördar dör ut och det ser minst sagt dystert ut. Cooper, spelad av Matthew McConaughey, lever som änkling på sin gård tillsammans med sina två barn och sin svärfar. Efter att ha arbetat som pilot för Nasa har Cooper blivit tvungen att sadla om och istället arbeta som bonde och odlar numer majs. Längtan efter det forna livet och att få upptäcka nya saker gnager dock på Cooper. Det gnager även på tioåriga dottern Murphy, som likt sin far delar intresset för vetenskap.

Cooper tillsammans med dottern Murphy.
Cooper tillsammans med dottern Murphy.

När Murphy får kodade meddelande via sin bokhylla (ja, det är så konstigt som det låter) som visar sig vara koordinater så leds Cooper och Murphy till spillrorna av Coopers gamla arbetsgivare, NASA. NASA leds av den evige fadersgestalten i Nolans-filmer, Michael Caine, och Caines karaktär har en plan för att rädda mänskligheten undan svält och syrebrist. Det är som Caines välkända stämma har förkunnat i trailern: ”We’re not meant to save the world. We’re meant to leave it, and this is the mission you were trained for.”

NASA:s plan innefattar helt enkelt att lämna jorden för att söka en ny beboelig värld för mänskligheten. Och vem ska leda resan från jorden mot nya världar om inte bongotrumsentusiasten McConaughey!

Det går undan i inledningen av filmen. Då NASA har förberett detta projekt i flera år, med mänsklighetens överlevnad som insats, känns det lite svårt att köpa att Cooper halkar in på ett bananskal och får leda detta projekt. Om Cooper är den bästa pilot som mänskligheten har så borde NASA ha försökt kontakta honom i ett tidigare skede.

När det gäller vetenskapligheten så har Christopher Nolan tagit hjälp av Kip Thorne. Jag är inte en tillräckligt stor intellektuell kraft eller tänkare för att kritisera Thorne, men det känns som att Nolan har slarvat eller gjort det enkelt för sig i vissa fall med vetenskapen. Särskilt som när Coop improviserar tillsammans med Hathaways dr. Brand för att ”slunga sig vidare” med hjälp av gravitationen från ett svart hål. Efter lite kluddande på en tavla konstaterar forskaren Brand att ”ja, det kan funka.” Det blir lite väl simpelt.

Starka skådespelarinsatser i en film med ovanligt mycket hjärta

Cooper och Brand kämpar båda mot sorgen för att ha lämnat sina anhöriga på jorden.
Cooper och Brand kämpar båda mot sorgen för att ha lämnat sina anhöriga på jorden.
Den skådespelare som utmärker sig mest är Mackenzie Foy. Hennes prestation som en ung Murphy, övergiven av sin far, är mycket stark. Det är hjärtskärande att se hennes sorg över att bli övergiven av sin far. Matthew McConaughey är stabil och säker i sin gestaltning av Cooper och i en av filmens starkaste scener lyckas McConaughey förmedla en oändlig sorg när han går igenom årtal av videoklipp och får se sina barn växa upp med rasande hastighet framför sina ögon.

Murphy som vuxen spelas av Jessica Chastain, och det går inte att klaga på hennes insats även om hon inte ges samma stora känslor att jobba med som Foy fick göra i samma roll som ung. Det är ett rätt väntat porträtt av en driven, ung, forskare som vi får från Chastain. Inte dåligt med andra ord utan bara väntat.

Anne Hathaway gör en fin insats som Coopers astronaut- och forskarkollega dr. Brand. Det känslomässiga spannet liknar Coopers och Brand får likt Cooper hantera saknaden av sina nära och kära samt att de åldras i ett annat tempo än henne. Hathaway är bra, inte fantastisk, men mycket stabil och gör vad som väntas av henne i rollen.

Anne Hathaway som dr. Brand.
Anne Hathaway som dr. Brand.

Ge mig mer Lovecraft och Kubrick

Det som Interstellar saknade, och som gör att toppbetyget uteblir för min del, är mer utforskande och mer information om världarna som besöks. Nu får vi inte veta så väldigt mycket om de planeter som besöks utan de får istället agera visuellt godis och bakgrund till en film som till större del handlar om personlig utveckling och föräldraskap. Det borde ha varit mycket mer H.P. Lovecraft i filmen. Som tittare vill jag veta mer, mer, mer om världarna och kanske sett indikationer på annat liv, något större än mänskligheten. Jag hade förväntat mig en berättelse om utforskande. Lite mer åt hållet Vid vansinnets berg, av H.P. Lovecraft.

På outforskad isplanet.
På outforskad isplanet.

Samtidigt som jag vill se mer konkret utforskning och information av planeterna och världarna så hade jag även sett mer ”flum”. En film som Nolan uppgett som inspirationskälla är Stanley Kubricks dunderklassiker 2001 – A Space Odyssey. I slutet av 2001 flippar det minst sagt ut en hel del. Både visuellt, när Dave flyger över en ny värld, och dels handlingsmässigt då Dave förflyttas i tid och rum och till slut förvandlas till… ja se filmen helt enkelt. Ljuvligt flummigt och svårförståeligt är det hur som helst.

Det finns ett mått av flum och ”nämen, är det så det hänger ihop” på slutet av Interstellar, men det är inte på samma kittlande sätt som i slutet av 2001. Samma känsla av att det finns något större, svårförståeligt, bakom allt är inte lika stark i Interstellar.

En visuell godbit

Om det är något som är Interstellars styrka så är det ett fantastiskt foto och visuell storslagenhet. Interstellar är kort och gott galet vacker, med helt otroliga miljöer och effekter. I förhandspeppandet kring filmen har det gång på gång lyfts fram att Nolan inte använt sig av green screen (eller åtminstone väldigt lite) och istället jobbat på ett äldre mer traditionellt sätt med modeller och fysiska objekt. Detta ger Interstellar en tyngd och realism som förmodligen inte hade gått att uppnå med datorrenderade modeller.

I slutändan så är Interstellar en alldeles utmärkt science-fiction, om än inte Det Stora Mästerverket™ som jag hade hoppats på. Faktum är att Interstellar inte ens är årets bästa science fiction, utan den titeln går istället till Tom Cruise-rökaren Edge of Tomorrow. Interstellar skulle mått bättre av att göras lite kortare. Men bra det är den, och rekommenderar den gör jag.

Betyget blir 4 av 5.

Interstellar
Zlatan header

Ibrahimovic – Från Rosengård med mer än ett mål. Avsnitt ett.

Den första delen av den omtalade dokumentären Ibrahimović – Från Rosengård med mer än ett mål är ett gåshudsframkallande porträtt av en klassresa samt en far- och sonrelation. Vi får en unik inblick i hur Zlatan fungerar och tänker samt träffa hans största supporter. Pappa Šefik Ibrahimović.

I samband med att Zlatan Ibrahimović var på väg att slå det 82 år gamla målrekordet i svenska fotbollslandslaget så fick ett kamerateam följa honom fram till att själva ekordet slagits. Den första delen sändes i måndags och den andra avslutande delen sänds nu den kommande måndagen.

Personligt och rörande

Zlatan IbrahimovićHar vi någonsin fått se en mer personlig Zlatan Ibrahimović tidigare? När Zlatan i inledningen berättar om sin far, Šefik Ibrahimović, och nyanserar bilden av honom från den som givits i boken, Jag är Zlatan Ibrahimović, blir jag likt Zlatan rörd. Och jag blir rörd för att Zlatan blir rörd. Påståendet att Šefik Ibrahimović är Zlatans största supporter kan nog ingen tvivla på när kameran fokuserar på Šefik och vi får se hans hem, helt inrett med urklipp och bilder från sonens galet framgångsrika karriär. Pappa Šefik har spelat in varenda match Zlatan har spelat och stoltheten går direkt genom rutan. Mer än en gång får jag gåshud och blir rörd under denna dokumentärs första del.

Som jämnårig med Zlatan har jag kunnat följa hans karriär från stöddig tonåring till den världsstjärna han är i dag och det är med ett nostalgiskt skimmer vi får se klipp från hans genombrott i landslag och klubblag. Jag minns den matchen när publiken skanderade hans namn för att han skulle få hoppa in i landslaget. Jag minns målet mot Italien och jag minns den fantastiska kanonen ur ingen vinkel mot Ungern. Det mest chockerande är att tiden har gått så snabbt och att dessa mål nu ligger tio år bak i tiden. Vi har blivit äldre, jag och Zlatan.

Hyllningar från stora namn

Under dokumentärens första del är det en kavalkad av stora namn som sjunger Zlatans lov. Henke Larsson, Patrick Vieira, Thiago Silva, Maxwell, Laurent Blanc och Carlo Ancelotti är bara några av de namn som dyker upp och vittnar om Zlatans status och skicklighet. Av de intervjuade blev jag mest tilltalad av Kim Källström dock. Han verkar raktigenom sympatisk och efter de schismer som har funnits i landslaget så är Kim stor nog att hylla Zlatan och lyfta fram vilken förebild han har varit för yngre killar med liknande bakgrund som Zlatan.

Zlatan verkar ha blivit lugnare under åren och kan tala om de gånger han har gjort fel, som att stjäla en straff från Kim Källström bland annat. Något som han också bad om ursäkt för till sina landslagskamrater. Vi får också en inblick i hans drivkraft. Att hela tiden vara bättre. Och att göra fler mål och spela bättre så att hans far ska få vara stolt.

Jag vet inte mycket om den andra delen av dokumentären, men jag hoppas att vi kan få följa med lite mer i Zlatans vardag. Hursomhelst ser jag framemot än mer gåshud och blanka ögon framför vad som är svensk fotbolls absolut främste spelare genom tiderna. Vi har aldrig haft, och kommer aldrig få, någon större än Zlatan Ibrahimović.

Som en liten bonus, läs gärna The Guardians långa intervju med Zlatan och se Karin Fricks intervju med Zlatan om dokumentären.

FIFA 14

FIFA 14, tack för denna säsong

Nu är det nära. Ett demo till FIFA 15 har släppts och om två veckor så släpps mycket efterlängtade FIFA 15. I samband med att det släpps ett demo till FIFA så brukar jag sluta spela det gamla FIFA-spelet och fokusera allt mitt spelande på demot istället. Så med detta inlägg tar jag farväl av fantastiskt fina FIFA 14.

Som vanligt så har 99 procent av min speltid i FIFA spenderats i läget Ultimate Team. Det är så sinnessjukt kul att köpa och byta spelare med andra. I slutändan lyckades jag peta ihop ett rejält bra lag och den stora stjärnan var Robin van Persie. Igen. En annan spelare värd att nämna var fantastiska Christian Benteke, som tyvärr fick en orättvis statistik då jag bytte bort honom mot en uppdaterad version halvvägs in i säsongen och tappade därmed alla mål som han gjort och fick börja om på noll. Ihopslaget så hade de två korten förmodligen fler mål tillsammans än Robin van Persie.

Mitt lag i FIFA 14 Ultimate Team
Mitt lag i FIFA 14 Ultimate Team

Statistik

  • Flest matcher: Robin van Persie, 651 matcher
  • Bäst målskytt: Robin van Persie, 403 mål
  • Bäst målsnitt: Andre-Pierre Gignac, 0,928 mål/match (52 mål på 56 matcher)
  • Flest målgivande passningar: Robin van Persie, 218 målgivande passningar
  • Flest gula kort: Vincent Kompany, 37 gula kort
  • Flest röda kort: Vincent Kompany, 8 röda kort
  • Dyrast spelare: Jesus Navas, 205 000

Mina favoritmål

10. Leighton Baines sätter den i krysset

Detta var ett av de första målen jag laddade upp på YouTube. Leighton Baines, som har en alldeles lysande vänsterfot, slänger in en boll i bortre krysset med yttersidan.
YouTube Preview Image

9. Robin van Persie cykelsparkar

De flesta av mina mål är hårda långskott. Det är sällan jag sätter sådana delikatesser som denna cykelspark.
YouTube Preview Image

8. Romelu Lukaku lobbar målvakten på övertid

Det var oavgjort i en onlinematch och jag får en kontring. Då väljer motståndaren att rusa med målvakten. Jag brukar dock hålla koll på den där miniatyrplanen där man ser var alla spelare befinner sig, så jag valde att testa en lobb från långt håll. Det gick ju helt ok. Vinst med 3-2 till mig.
YouTube Preview Image

7. Romelu Lukaku kontrar in bollen

Det vackra med detta mål var passningarna och väggspelningarna. Inte direkt målet i sig.
YouTube Preview Image

6. Yaya Touré dunkar in bollen i krysset

Yaya dunkar in den elegant i kryllan.
YouTube Preview Image

5. Wayne Rooney från långt avstånd

Som ni kommer att märka på resten av målen på listan så älskar jag att klämma in vackra, hårda, distansskott. Som detta.
YouTube Preview Image

4. Paul Pogba skruvar in den i krysset

Tyvärr så fungerade inte share-knappen på PS4 när jag gjorde detta mål. Det innebar att jag fick gå tillbaka till reprisfunktionen i efterhand och sedan klippa ihop målet. Samt lägga på ljud. Tyvärr så fanns det inte E-Typelåtar i PS4:ans ljudbibliotek. Hursomhelst så var det ett rätt hyfsat skott av Paul Pogba (skit att Manchester United inte kunde behålla honom!) som letade sig in.
YouTube Preview Image

De tre bästa kanonerna är tre av de senaste målen jag gjorde i VM-utgåvan av Ultimate Team.

3. Miroslav Klose skjuter långtifrån

Miroslav Klose gör mål från långt håll. Rena rama science fiction. Miroslav Klose gör typ ALDRIG mål från långt håll.
YouTube Preview Image

2. Bastian Schweinsteiger, från långt håll

Joråsatte. Schweini, som blev övermänskligt bra efter att ha uppgraderats under VM visste minsann hur man gjorde mål från långt håll.
YouTube Preview Image

1. Bastian Schweinsteiger med ett superlångskott

Schweini, som sagt. Denna pärla blev mitt vackraste mål i FIFA 14.
YouTube Preview Image

Sin City: A Dame to Kill For

Recension: Sin City: A Dame to Kill For

För en herrans massa år sedan skrev jag för filmbloggen Bloggywood. Nyheter, recensioner och annat smått och gott relaterat till film publicerade jag på Bloggywood. Den 17 januari 2007 såg mitt absolut första inlägg dagens ljus. Det handlade om uppföljaren till Sin City och ryktet att Rachel Weisz var aktuell för huvudrollen Ava Lord. Nu, sju och ett halvt år efter det inlägget och nio år efter den första filmen släpptes så är uppföljaren äntligen här.

En iskall och manipulerande femme fatale

Eva Green spelar en iskall Ava Lord.
Eva Green spelar en iskall Ava Lord.
I Sin City är det mesta sig likt. Vi får precis som i den första filmen följa flera berättelser som korsar varandra och stiliserat illustrerar det stenhårda livet i Basin City. Berättelsen som står i centrum är den med undertiteln A Dame to Kill For. Nu är det varken Rachel Weisz eller Angelina Jolie som vi återser i huvudrollen, som ryktena surrade så kraftigt kring för sju-åtta år sedan. Istället så iklär sig, eller snarare avklär sig, Eva Green den rollen. Uttrycket ”femme fatale” har sällan känts mer rätt och riktigt att tillskriva en karaktär än Ava Lord. Ava är iskall, manipulerande och använder sin kropp för att linda män runt sina fingrar och få sin vilja fram. Dwight, som vi även såg i den första filmen, kastas in i Avas värld och är snart i hennes våld. Eva Green fungerar riktigt bra i rollen och det känns som riktigt bra rollbesättning då jag tycker att Green är en skådespelare där intelligensen verkligen lyser igenom i blicken. Eva Green ser helt enkelt smart ut.

Som Dwight ser vi nu istället Josh Brolin. I den första filmen så spelade Clive Owen karaktären. Detta gör egentligen varken till eller från, även om jag är svag för Clive Owen. Rent berättarmässigt så fungerar det då Dwight i sin berättelse i första Sin City (som utspelar sig efter denna) precis har genomgått en plastikoperation. Det finns även fler skådespelarbyten i filmen, men detta stör i alla fall inte mig.

En plattare Marv är tillbaka

En favoritkaraktär som dyker upp i flera av de överlappande berättelserna är Marv, spelad av en väldigt sminkad Mickey Rourke. Hela filmen inleds med en kortare berättelse om Marv som tar sig an ett gäng rika snorungar som kommer i hans väg. Sedan återkommer Marv i titelberättelsen om Ava Lord samt tillsammans i en hårdkokt hämndhistoria tillsammans med Jessica Albas strippa Nancy. Även om jag gillar Marv så var det en mer djup karaktär i den första filmen, här får han enbart fungera som en hårtslående buse, bra att ha vid sin sida när man ska ta sig an andra skurkar. Det är synd, för det är ju en spännande karaktär.

I hämndberättelsen med Nancy tar hon sig an Roark, senatorn som såg till att Hartigan mördades i den första filmen. Roark är lite av denna films största behållning. En ond, skrattande, gubbjävel med massor av makt och inga skrupler för att använda sig av denna makt. Powers Boothe som gör huvudrollen gör det alldeles utmärkt bra och Roark saknar helt sympatiska sidor och tycks ha hela staden i sin ficka. En nedgången (men otroligt trimmad) Nancy slår sina påsar ihop med Marv, samt visar lite prov på manipulationskunskap á la Ava Lord för att sänka Roark.

Roark återkommer även i en helt ny berättelse utan sina rötter i serieböckerna. I den får vi följa Joseph Gordon-Levitt som spelar Johnny. Korthaj och spelare som oklokt nog förlöjligar Roark vid pokerbordet. Denna berättelse var den jag tyckte bäst om och gärna hade sett mer av.

Joseph Gordon-Levitt dyker upp i en ny berättelse som spelaren Johnny.
Joseph Gordon-Levitt dyker upp i en ny berättelse som spelaren Johnny.

Den första Sin City-filmen var en otroligt bra film och nyskapande när den kom för nio år sedan. Uppföljaren är bra, men inte lika fantastisk. Det saknas lika starka karaktärer som i den första filmen där Elijah Woods makalöst obehagliga Kevin verkligen stannade kvar efter att man lämnat biosalongen. Likaså Nick Stahls Yellow Bastard. Berättelserna känns också lite väl simpla och tunna emellanåt. Jag benämner Nancys berättelse som en hämndberättelse men i själva verket är det begreppet applicerbart på alla berättelser i a Dame to Kill For. Jag hade gärna sett mer avancerade manus få denna stilistiska behandling.

Stilen är det fortfarande absolut inget fel på. Visst, vi har vant oss nu vid detta utseende på Sin City, men det är otroligt läckert och känns verkligen som en levande serietidning. Om det ska komma en tredje film i serien hoppas jag att vi får lite bättre manus och ett större karaktärsdjup. Trots detta är Sin City: A Dame to Kill For en sevärd film, om än inte samma knockout som den första filmen.

4 av 5.

Sin City: A Dame to Kill For