Uncharted 4 A Thief's End

E3 ger oss nya spel att längta efter

Det har minst sagt sett lite sparsmakat ut med spel till de nya konsolerna. Visst, det har kommit en del som har varit värt att spela. Tidigare har jag skrivit om Infamous: Second Son och i slutet av förra månaden så släpptes efterlängtade Watch Dogs. Som jag uppskattade väldigt mycket de timmar jag fick spendera med spelet innan jag drabbades av en bugg som gör att spelet inte går att starta. En bugg som fortfarande inte är löst. Uselt Ubisoft.

Men, när det har varit skralt med spel till Playstation 4 så har jag istället spelat spel på Playstation 3. Bland annat fantastiskt fina Tomb Raider som verkligen överraskade mig positivt. Mycket, mycket, bra! Och just nu sätter jag tänderna i härliga Far Cry 3. Och efter det spelet så väntar Brothers på mig. Med andra ord så har Playstation plus-abonnemanget varit något jag har uppskattat väldigt mycket.

I går startade dock årets E3-mässa och med det kom en rad spelutannonseringar och coola trailers. Här är några av mina favoriter. Spelåret 2015 blir fantastiskt!

Far Cry 4

De cirka sju minuterna som visats gör att min pepp slår i taket. Detta ser helt enkelt fantastiskt ut! Ubisoft hävdar att spelet kommer att släppas den 18 november 2014 vilket översatt från spelvärldens tidsuppfattning till verklighetens tidsuppfattning kommer att innebära att spelet släpps den 18 maj 2015 (18 november + 6 månaders försening). Som jag längtar till detta datum. Det ser otroligt mycket bättre ut än Far Cry 3 och om Ubisoft har lyckats att proppa världen lika full med skatter och sidospår som i föregångaren så blir detta ett kanonspel!

Sedan så får vi hoppas att det inte kommer en mördarbugg likt den till Watch Dogs som gör spelet ospelbart. Man vet ju aldrig.

YouTube Preview Image

Rise of the Tomb Raider

Som jag beskrev i inledningen så blev jag ruskigt positivt överraskad av snygga, roliga och berättarstarka Tomb Raider. Att en uppföljare var under arbete var ingen överraskning och givetvis så kommer jag att slänga mig över detta spel när det väl släpps. Det kommer säkert att dröja ett bra tag in i 2015 innan det släpps, men jag förväntar mig inget annat än att det kommer att vara ett kanonspel!

YouTube Preview Image

Uncharted 4: A Thief’s End

Att jag är ett stort fan av både Uncharted-serien och Naughty Dog kommer nog inte som en hemlighet för den som läser denna blogg. Att ett fjärde Uncharted-spel var på gång visste alla, men nu har vi också fått en trailer och en titel. Uncharted 4: A Thief’s End är titeln. Vem är tjuven vars slut titeln anspelar på? Min gissning är att Sully kommer att kolavippen i spelet. Äldre fadersgestalter till protagonister brukar klara sig rätt illa i kulturen och det är ett mirakel att Sully har överlevt tre Uncharted-spel hittills.

Eftersom vi pratar om Naughty Dog så kan vi vara säker på att spelet ser riktigt läckert ut. Spana bara in denna trailer!

YouTube Preview Image

The Last of Us Remastered

Visste ni om att jag gillar Naughty Dog? Jag kan ha nämnt det tidigare och även nämnt deras spel The Last of Us. Jag kan till och med ha nämnt att The Last of Us ska komma i en upphottad version. Nåväl, nu har ännu en trailer kommit samt ett släppdatum. 29 juli får vi se vackrare versioner av Joel och Ellie. Längtan!

YouTube Preview Image

GTA V

Även fantastiskt bra GTA V kommer i en upphottad version. Kolla in den vackra trailern. Ett lyft!

YouTube Preview Image

Batman Arkham Knight

Jag har bloggat tidigare om Batman Arkham Knight och det har kommit lite trailers tidigare, men ingen har varit så matig som den trailer som släpptes till E3. Arkham Knight ser inget annat än helt fantastiskt ut och jag är så galet, galet peppad på detta spel! Att det har försenats till 2015 förvånade nog ingen då förseningar av spel mer tillhör vanligheter än undantag. Hursomhelst, kolla in den vansinnigt feta, feta, feta trailern och känns peppen! Fantastiskt!

YouTube Preview Image

The Order 1886

20 februari 2015 får vi sätta tänderna i The Order 1886 som släpps enbart till Playstation 4. Från att inte känt speciellt mycket för detta spel så har jag efter varje videoklipp och trailer blivit mer och mer sugen. E3-trailern ändrade inte direkt på det och The Order 1886 ser smaskens ut. Vacker grafik, lite steampunkiga miljöer och tunga vapen.

YouTube Preview Image

Vilka spel är du mest pepp på? Kommentera!

The Last of Us Remastered

The Last of Us Remastered – vassare version till Playstation 4

Det jag anser vara den förra konsolgenerationens bästa spel, fantastiska The Last of Us, ska komma till Playstation 4. Naughty Dog har putsat upp spelet rejält och till sommaren så kommer det att gå att spela The Last of Us i 1080p och Naughty Dog siktar på att klara 60 bildrutor i sekunden.

The Last of Us såg fantastiskt ut redan till Playstation 3 men detta lär innebära att spelet blir ännu skarpare och detaljrikare. Det känns med andra ord som läge för ännu en genomspelning för min del!

Förutom högre upplösning och vassare bildfrekvens så ska skuggor och ljus vara bättre i denna version samt att alla karaktärsmodeller vara betydligt mer detaljerade. Inbakat i denna version är även DLC:et Left Behind (som var alldeles lysande) och några multiplayer-kartor (jag har inte testat multiplayer-läget i The Last of Us).

The Last of Us Remastered till Playstation 4 är snart här.
The Last of Us Remastered till Playstation 4 är snart här.

Naughty Dog har också släppt en trailer. Inte så mycket matnyttigt i den och svårt att se så stora skillnader jämfört med Playstation 3-versionen, men det lär märkas sedan när man får sitta med handkontrollen i händerna. Förresten, kolla inte trailern om du inte spelat spelet. Det är inte direkt en spoiler, men ett vackert ögonblick som bör upplevas och inte ses i en trailer som vi får se där.

YouTube Preview Image

Till sommaren så släpps The Last of Us Remastered. Pepp!

Planet of the Apes

Alla Apornas planet-filmerna på Blu-ray i fin box

Blu-ray-samlingen har fått sig ännu en tillökning efter förra veckans inköp av den superläckra Alien-boxen. Denna gång i form av alla Apornas planet-filmerna i boxen Planet of the Apes Evolution Collection. Då CDON, precis som med Alien-boxen, sålde den mycket billigt så kunde jag inte låta bli att slå till. Jag har tidigare bara sett de två första filmerna i den gamla serien, Tim Burtons remake från 2001 samt den senaste filmen, Rise of the Planet of the Apes, som kom för några år sedan.

Det ska bli mycket intressant att sätta tänderna i den gamla serien igen. Den första filmen fullkomligt älskade jag första gången jag såg den för massa år sedan. Efter det såg jag om den flera år senare och tyckte väl inte i ärlighetens namn att den höll lika bra.

Boxen då? Jo den är finfin och limiterad (vilket man alltid ska ta med en nypa salt). Den har ett unikt nummer och med själva boxen med filmerna följer även ett gäng, rätt snygga faktiskt, illustrationer till varje film.

Planet of the Apes. Hela härligheten.
Planet of the Apes. Hela härligheten.

För er som är intresserade av ett köp så finns boxen fortfarande kvar i skrivande stund till samma låga pris som jag köpte den för: 199 kronor. Anton slog också till på denna finfina box och skriver om den här. En uppföljare är på gång till filmen som släpptes 2011 och Anton skriver även om sina förväntningar på den. Dock spoilervarning på det inlägget för er som inte känner till twisten i Apornas planet.

Burial at Sea

Cirkeln sluts i Bioshock med den avslutande Burial at Sea-delen

Det här inlägget innehåller spoilers om alla det första Bioshock-spelet, Bioshock Infinite samt de två DLC-kapitlen Burial at Sea. Det är rejäla spoilers också som avslöjar hur allt slutar och hur allt hänger ihop.

Samtidigt som detta är ett inlägg om den avslutande delen i Burial at Sea-tillägget till Bioshock Infinite så är det även en sorts terapi för mig. För vilket avslut detta är i den fantastiska Bioshock-sagan. Irrational lyckas i två fantastiska avslutnings-DLC knyta ihop handlingen i det första Bioshock-spelet med handlingen i Infinite. Min haka, den har tappats.

Det börjar i Paris där allt är fantastiskt idylliskt och Elizabeth sitter och glassar på en uteservering vid Seine. Snart slängs hon in i en betydligt mörkare tillvaro. Plågad av sitt dåliga samvete efter upplösningen i den första Burial at Sea-delen där Elizabeth använde sig av lillasystern Sally för att locka med sig Booker/Comstock och kunna döda honom. Elizabeth har alltså rest runt mellan olika parallelluniversum och tagit kål på olika inkarnationer av Comstock.

Fransk idyll.
Fransk idyll.

Men, det var detta med samvetet. För att komma åt Comstock så har hon offrat en lillasyster. Hon beger sig tillbaka till Rapture än en gång för att leta upp och rädda Sally. Det är ju smidigt att genom revor kunna resa i tid och plats.

Idyllen förbyts snabbt till något annat.
Idyllen förbyts snabbt till något annat.

Nu börjar min hjärna smälta

Elizabeth är plågad av sitt dåliga samvete över Sally.
Elizabeth är plågad av sitt dåliga samvete över Sally.

Väl tillbaka i Rapture så hittar Elizabeth sin egen döda kropp. I samma veva som Comstock mötte sin skapare i form av en uppretad Big Daddy så gjorde även Elizabeth det. Elizabeth har alltså dött, men fortsatt existerat genom sitt unika tillstånd där hon kan resa mellan olika dimensioner. Så, Elizabeth reser tillbaka till ett universum där både hon, Booker/Comstock och Sally har dött.

I och med att Elizabeth har rest genom en reva till en parallell plats där hennes parallellversion har dödats så tappar hon sina förmågor. Eftersom hon inte längre existerar i flera paralleller utan nu existerar hon (trots att en version av henne dött) i ett enda universum. Förvirrad beslutar hon ändå att genomföra sin ursprungsuppgift, att rädda Sally och lätta sitt dåliga samvete.

Nu gör en gammal bekant entré. För den som har Sally är ingen annan än Atlas, som vi känner allt för väl från det första spelet. Atlas motkrav på Elizabeth för att han ska frige Sally är att Elizabeth ordnar så att det varuhus som fungerar som fängelse för oönskade personer, som Andrew Ryan har sänkt till botten av havet under Rapture, kan stiga upp till Rapture igen. I Burial at Sea befinner vi oss i just detta varuhus, och Atlas vill få sin revansch.

Elizabeths lösning för att kunna få varuhuset att att stiga upp till Rapture är att ta sig till Columbia och stjäla den typ av partikel som får Columbia att sväva ovanför molnen. Det enda kruxet är ju att Elizabeth har tappat sina förmågor att resa genom revor. Istället får hon leta upp en revmaskin som Suchong, mannen bakom plasmider och massa annan smaskig Rapture-teknologi, använt sig av för att kommunicera och utbyta idéer med Jeremiah Fink, i Columbia. Där finns också förklaringen till varför Rapture och Columbia har så mycket liknande teknologi.

Planen fungerar och varuhuset börjar att resa sig mot ytan och manegen är krattad för det inbördeskriget mellan Fontaine (som är Atlas egentliga identitet) och Andrew Ryan.

Slutet. Och början.

Givetvis så är Atlas en man med bedrövlig moral. Han nöjer sig inte med att varuhuset tar sig tillbaka upp till Rapture utan kräver även att Elizabeth ska leta fram hans ”ace in the hole”, eller äss i rockärmen, i kampen mot Andrew Ryan. Efter veckor av misshandel av Elizabeth så ställs hon inför sitt sista uppdrag. Att leta reda på ässet i rockärmen. Efter att hon har tagit sig till Suchongs labb så visar det sig att ässet i rockärmen är en mening. En artighetsfras. En aktiveringsfras: ”Would you kindly…”

Elizabeth har inte bara sett till så att Atlas kan ta sig tillbaka till Rapture utan även hjälpt honom att få sitt starkaste vapen mot Ryan, nämligen aktiveringsfrasen för att styra Jack, karaktären som man spelar som i det första spelet.

Efter det genomförda uppdraget så slår Atlas hejdukar ihjäl Elizabeth och vi får se henne dö samtidigt som Sally håller hennes hand och sjunger för henne.

Krossat hjärta

Något mer sorgligt slut för Bioshock-serien är svårt att komma på. Elizabeth dör, Booker dör (och var i en parallell värld väldigt ond) och Elizabeths agerande gav möjlighet till ett inbördeskrig i Rapture.

Den enda ljusningen i denna dystra saga är att Jack faktiskt lyckades rädda Sally från livet som lillasyster i det första spelet och Elizabeth ser i en sista syn innan hennes liv är över, in i framtiden. Hon får se Jack och hon ser att Sally är med bland de flickor som Jack räddade.

Cirkeln sluts, och Elizabeth dör.
Cirkeln sluts, och Elizabeth dör.

Så, kan någon tipsa om en bra terapeut?

Infamous: Second Son

Infamous: Second Son är ögongodis till Playstation 4

Detta inlägg innehåller spoilers kring hur Infamous 2 slutade.

Det har helt klart varit lite skralt med spel till Playstation 4 sedan konsolen lanserades i november. FIFA 14 har gått varm hemma hos mig och Killzone Shadow Fall har jag spelat igenom (nästan, till det blev supersvårt på slutet).

När nu Infamous: Second Son har släppts till Playstation 4 så står det klart för mig att den nya generationens konsoler har fått sitt vackraste spel.

Under spelets gång så får vi se olika tider under dygnet.
Under spelets gång så får vi se olika tider under dygnet.

Lekfull sandlåda

De två första spelen var riktigt trevliga spel som utspelade sig i en öppen värld. Själva storyn var kanske inte alltid så mycket att hänga i julgranen, men det gjorde inte särskilt mycket när det var så fantastiskt kul att flänga runt i fiktionella städer och leka med sina superkrafter. Om man som jag gillade de två första spelen för just denna lekfullhet så kommer man även att gilla Second Son. Som Delsin Rowe spenderade jag majoriteten av mina första tio-femton timmar med att bara fara runt i vackra, vackra Seattle och utföra diverse sidouppdrag. Att det är just Delsin Rowe, och inte de två tidigare spelens protagonist Cole McGrath som jag styr gör ingenting. Då Cole dog i slutet av Infamous 2 om man valde det ”goda” slutet, vilket majoriteten av spelarna gjorde, så känns det bara vettigt att vi nu har en annan huvudprotagonist.

Blinkningar till de två första spelens protagonist Cole McGrath finns det på sina ställen i Seattle.
Blinkningar till de två första spelens protagonist Cole McGrath finns det på sina ställen i Seattle.

Delsin Rowe funkar bra som karaktär även om det inte känns som att det finns särskilt mycket djup där. Det är inte direkt Joel från The Last of Us som vi pratar om, även om Delsin delar röst med Joel i form av spelvärldens älskling Troy Baker. Det är dock kul att Sucker Punch har gjort Delsin till en indian, tillhörandes Akomishstammen. Detta innebär tack och lov inte indianklichéer med fjädrar och ylande dans, utan det är en mer modern gestaltning av livet som indian i dagens USA som vi får se i spelets inledning.

Delsin Rowe, cool kille som sprayar graffiti och har superkrafter.
Delsin Rowe, cool kille som sprayar graffiti och har superkrafter.

Delsin är från början en vanlig snubbe som glider runt i kondommössa och sprayar graffiti. En dag kommer han i kontakt med en conduit och får dennes krafter överförda till sig vilket innebär att han kan skjuta rök ur sina händer och förflytta sig mycket snabbt. Bland annat. Delsin blir tillfångatagen och utslagen av D.U.P., Department of Unified Protection, som har gjort det till sin uppgift här i världen att tillfångata, eller döda, ”bioterrorister”. ”Bioterrorister” är dock inte är sådana som kollar sin mobiltelefon under filmen, en myndighet som jagade sådana skulle jag helhjärtad stödja. Nej D.U.P. ser alla conduits som just bioterrorister. När D.U.P. dessutom ger sig på Delsins stam, så är det kokta fläsket stekt för D.U.P. och Delsin beger sig till Seattle för att försöka absorbera D.U.P.:s ledares krafter. Brooke Augustine som leder D.U.P. är, tro det eller ej, en conduit (dubbelmoral!). Då hon har skadat stammen med sina betongkrafter vill Delsin lägga beslag på dessa krafter för att kunna omvända skadan som hon har åsamkat stammen.

Rökkraften är din första kraft i spelet. Men det kommer mer!
Rökkraften är din första kraft i spelet. Men det kommer mer!

Fantastiska krafter

Nu är inte rökkraften den enda kraft man får leka med i spelet utan ett tag in i berättelsen så får man även möjlighet att använda sig av neon. Neon kan man dra från neonskyltar i staden och med den kraften så går det att springa upp för husväggar, skjuta projektiler och pricksskjuta på fienderna. Tack och lov så är Seattle nerlusat med D.U.P.-soldater som bara ber om att bli attackerade av en superhjälte med kondommössa och sprayflaska. Att från taket av ett högt hus attackera D.U.P. med dina superhäftiga neonkrafter är galet tillfredsställande! Senare i spelet tillkommer även fler krafter, men dessa går jag inte in på nu. Neon är dock min stora favorit.

Det går undan när man springer fram med neonkraften.
Det går undan när man springer fram med neonkraften.
Det är en vacker, glimrande neonstad som målas upp framför våra ögon.
Det är en vacker, glimrande neonstad som målas upp framför våra ögon.
När krafterna börjar sina så blir man tvungen att leta upp en kraftkälla, som i detta fall en enorm neonskylt, för att fylla på sina krafter.
När krafterna börjar sina så blir man tvungen att leta upp en kraftkälla, som i detta fall en enorm neonskylt, för att fylla på sina krafter.
Det är grymt snyggt när man suger åt sig neon och jag kan inte riktigt titta mig mätt på det!
Det är grymt snyggt när man suger åt sig neon och jag kan inte riktigt titta mig mätt på det!

Huvudstory? Men det finns ju massa annat kul?!

Precis som i de tidigare spelen så finns det gott om sidouppgifter. Bland annat att leta efter spårardrönare, vilket är ungefär som vad blast shards var i de två första spelen. Dessa drönare kan dock flyga, vilket gör det till en lite större utmaning att hitta alla. Seattle är uppdelat i olika stadsdelar på två öar och när spelet börjar så kontrollerar D.U.P. varje stadsdel. Om du förstör tillräckligt mycket av D.U.P.:s utrustning, deras skanningsstationer där de kontrollerar ”bioterrorister”, friger fångar, sprayar graffiti, och skjuter ner och samlar på dig spårardrönare så kan du till slut utmana D.U.P. till en konfrontation. Om du vinner det mötet så körs de bort från stadsdelen.

För att köra ut D.U.P. från en stadsdel måste du förstöra deras mobila ledningscentraler.
För att köra ut D.U.P. från en stadsdel måste du förstöra deras mobila ledningscentraler.
Att Delsin är så där upplyst innebär att någon precis har kastat en granat i närheten av honom. Det är ingen bra idé att stå så nära en granat. Särskilt inte samtidigt som en annan soldat skjuter på honom.
Att Delsin är så där upplyst innebär att någon precis har kastat en granat i närheten av honom. Det är ingen bra idé att stå så nära en granat. Särskilt inte samtidigt som en annan soldat skjuter på honom.

En vacker stad

Den absoluta huvudrollen tycker jag till sist ändå att Seattle spelar i detta Infamous Second Son. Allt är så otroligt snyggt och det känns som en enhetlig stad. Visst, Seattle känns inte levande som Los Santos gör i GTA V, men oj så vackert det ändå är här. Att se solen spegla sig i vattenpölar, eller att se hur Space Needle tornar upp sig bland husen är en mäktig känsla. Sedan så går det inte att låta bli att tänka vad det betyder att ett så tidigt spel till Playstation 4 ser så bra ut. Hur kommer spelen se ut om några år när utvecklarna verkligen blivigt duktiga på att tygla kraften i maskinen? Hur bra kommer Naughty Dogs nästa spel att se ut? Förmodligen helt fantastiskt!

Gryning i Seattle.
Gryning i Seattle.
Delsin landar efter en tuff flygtur i Seattles Chinatown.
Delsin landar efter en tuff flygtur i Seattles Chinatown.

En avslutande hyllning till Playstation 4:s share-knapp

Alla bilder i detta inlägg har jag själv tagit inne i spelet med den eminenta share-knappen. Det är ju helt fantastiskt att jag när jag vill, var jag vill, kan ta en bild och dela med av den till omvärlden. Även videoklipp går att fånga och trots att jag mest har sparat ner snygga mål i FIFA 14 med share-knappen så har jag även en del klipp från InFamous. Än en gång, en helt ljuvlig funktion!

När det gäller att dela med sig av bilder ur InFamous: Second Son så kommer Sucker Punch inom en snar framtid att uppdatera spelet så att det går att stänga av alla visuella hjälpmedel (som kartan, styrkorset och liknande) samt att manipulera dagscykeln. Detta innebär med andra ord att det kommer gå att ta ännu vackrare bilder. Dessa funktioner ska bli upplåsta för den som klarat av spelet. Allt detta enligt PlayStation.Blog.

Alien Anthology

Alien Anthology på Blu-ray, den ”äggstra” smaskiga boxen är min

Förlåt för den rubriken.

För snart fyra år sedan skrev jag ett inlägg om den otroligt läckra Alien-boxen i samband med att Alien-filmerna släpptes på Blu-ray. Den boxen blev dock ruskigt dyr och kostade i Sverige runt 1500 kronor. Istället så fick jag i julklapp en lite billigare variant av boxen. Den bloggade jag om här.

När nu CDON satte det galet billiga priset 299 kronor på boxen kunde jag inte göra annat än slå till. Med en finfin rabattkod så landade slutsumman på 273 kronor inklusive frakt, vilket får ses som ett helt fantastiskt fynd!

Detta är en utgåva som jag har suktat efter länge.
Detta är en utgåva som jag har suktat efter länge.

Trots att boxen är ungefär den häftigaste utgåvan av helt suveräna filmer någonsin så gör det nog inte Jean-Pierre Jeunets ”våldtäkt” på serien med den fjärde filmen bättre ändå. Man kan inte få allt här i världen.

Batman Arkham Knight

Rocksteadys Batman Arkham Knight har utannonserats

Det har sett lite klent ut med nya spel till den nya generationens konsoler, men i dag kom en mycket efterlängtad utannonsering. Rocksteady som står bakom fantastiska Batman-spelen Arkham Asylum och Arkham City (som jag rankade som nummer 11 respektive nummer 15 bland den förra konsolgenerationens bästa spel) kommer att ge ut Batman Arkham Knight under 2014 (vilket förmodligen innebär att det kommer 2015). Inte nog med att spelet utannonserades till Playstation 4, Xbox One och PC, det kom även en fet trailer. Givetvis utan gameplay, men ändå vattnas det i munnen av blotta åtanken att få återse herr Läderlapp på den nya generationen konsoler.

YouTube Preview Image

Läckor avslöjade spelet i förväg

Redan förra veckan så började det viskas om ett nytt Batman-spel då brittiska Gamestop-butiker tog emot marknadsföringsprylar från Rocksteady. Givetvis så läckte det ut bilder på dessa. Några timmar innan utannonseringen i dag så läckte även titeln på spelet ut då spelet dök upp i Games bokningssystem.

Vad vet vi i nuläget

Om man förbokar Arkham Knight så får man även spela som Harley Quinn.
Om man förbokar Arkham Knight så får man även spela som Harley Quinn.
Batman Arkham Knight utspelar sig ett år efter händelserna i Arkham City. [Game Informer]

Det kommer att utspela sig i ett helt nytt område av Gotham City som är mycket större än området i Arkham City-spelet. Det kommer även gå att köra Batmobilen! [Game Informer]

Bland skurkarna kommer vi att hitta bland andra Scarecrow, Penguin, Two-Face och Harley Quinn. [Game Informer]

Om man förhandsbokar spelet så får man spela Harley Quinn. Gissningsvis kommer detta vara ungefär som tidigare när man haft möjlighet att spela som andra karaktärer än Batman.

Kevin Conroy är tillbaka som rösten till Batman efter att Roger Craig Smith axlade manteln (typ bokstavligt) i Batman Arkham Origins. [Eurogamer]

GameStop listar att spelet ska släppas den 14 oktober 2014. Men datum som listas hos olika butiker behöver inte betyda något egentligen. [Kotaku]

Vem ser vi där nere i hörnet på konceptbilden som jag valde att studera lite närmare? Det ser ut som BANE! Och inte Bane som han har sett ut i tidigare Arkham-spel, utan som han ser ut i Nolans filmer ungefär. Det kan ju vara en namnlös thug med ansiktsmask, men jag hoppas på att det är Bane.

Vi hittar Bane (kanske) på en av konceptbilderna.
Vi hittar Bane (kanske) på en av konceptbilderna.

Fler nyheter kommer i aprilnumret av Game Informer som ska ha en fjortonsidig special om Arkham Knight. Pepp! Det enda som jag tycker är lite synd är att Rocksteady inte skrotade ”Arkham” i namnet. Jag förstår varför, för att spelare ska känna igen varumärket, men Arkham är ju ett rätt begränsande namn.

Omslaget

Omslaget till Batman Arkham Knight.
Omslaget till Batman Arkham Knight.

Kolla gärna in den officiella hemsidan också.

Wool

Silo-serien av Hugh Howey, fantastisk postapokalyptisk läsning

Jag är som kanske är bekant otroligt förtjust i populärkultur som kretsar kring postapokalyps (läs gärna mitt inlägg om postapokalyptiska filmer här) och efter att ha hört Hanna Fahl tala sig varm om Wool av Hugh Howey i DN:s podcast så var jag tvungen att kolla upp bokserien. Efter att paketetet från Amazon med de två första böckerna i trilogin landat i brevlådan så var jag som fast. I april så kommer den första boken i svensk översättning, med titeln ”Ull”.

Så här beskrivs Ull av Norstedts:

I hundratals år har de sista människorna levt djupt under jorden i en gigantisk siloformad bunker. Ordning upprätthålls genom strikta regler och lagar: varje födelse kräver en död, varje liv kräver ett syfte. De som bryter mot reglerna döms till deportering – och i den giftiga atmosfären utanför silon innebär det döden.

När silon förlorar sin sheriff hittar de styrande en osannolik kandidat i Juliette, en mekaniker utan utbildning i lag och ordning. Hon kommer snart att lära sig hur djupt hennes värld, och även hon själv, kan brytas ned. Silon och dess invånare är på väg att få veta vad historierna bara har antytt, och vad de aldrig har vågat viska om. Uppror.

Hugh Howey i "städdräkt". Foto: Jason Myers.
Hugh Howey i ”städdräkt”. Foto: Jason Myers.
På omslaget så omnämns Wool som ”The next Hunger Games”. Detta är inte en beskrivning som jag inte riktigt kan ställa mig bakom då Wool känns betydligt mer dyster och vuxen. I Wool så får vi möta människorna i bunkern och deras öden, alla regler som styr livet i bunkern och de frågor som finns kring vad som finns utanför bunkern och hur de hamnade i bunkern. Wool är bäst i serien och otroligt lättläst och välskriven. Det är lätt att tänka att man bara ska läsa ”en sida till” innan man lägger ner boken. Denna inställning gjorde att jag betade av alla tre böcker i rask takt.

Bok två i serien, Shift, går tillbaka i tiden och ger oss bakgrunden till varför människorna lever i bunkern. Även detta är mycket välskrivet och spännande och vi förflyttas i tiden mellan två historier, båda lika intressanta.

Den sista boken i serien, Dust, tar vid direkt efter händelserna i den första boken. Här ges vi en rafflande upplösning på Juliettes historia, samtidigt som Dust även knyter an till händelserna i Shift. Jag tycker att hela historien slutade lite väl tvärt och jag hade gärna fortsatt läsa lite mer om människorna från silon och deras historia. Trots detta så var Dust i samma klass som Shift, det vill säga mycket bra!

Under 2014 så ska Wool släppas som seriebok. En filmatisering av Wool är också aktuell med Ridley Scott som producent. Dock så verkar mycket kunna gå fel när filmrättigheter köps och jag är inte helt övertygad om att vi kommer att få se Wool som film. Jag tror det när jag ser det med andra ord.

Tillsammans med Justin Cronin (eventuellt mer om honom vid ett senare tillfälle) så är Hugh Howey en av mina favoritförfattare just nu. Jag kan inte annat än mycket varmt rekommendera Wool och dess två uppföljare.

House of Cards

House of Cards, säsong 2

Detta inlägg innehåller en massa, massa spoilers om både säsong 1 och 2 av House of Cards samt även en del spoilers om den brittiska förlagan. I slutet av texten så spekulerar jag också kring hur den tredje säsongen av House of Cards kommer att bli baserat på hur den tredje säsongen av den brittiska förlagan slutade.

Finfina Netflix-serien House of Cards återvände på Alla hjärtans dag och då jag älskade den första säsongen så såg jag givetvis fram mot att se fortsättningen och Frank Underwoods trixande och fifflande för att nå mer makt. Jag har tidigare skrivit om den första säsongen här.

Funkade bra

F. Underwood: Hemlig.
F. Underwood: Hemlig.
Mordet på Zoe var helt i linje med den brittiska förlagan, även om hon där kastades ner från ett hustak av Francis Urquhart och om jag inte minns fel, mötte sin död i sista avsnittet av den första säsongen. Av reaktionerna på Twitter att döma så var detta otroligt oväntat, vilket jag verkligen förstår. Eftersom jag sett BBC-serien så anade jag att hennes död skulle komma så småningom och redan när jag såg Kevin Spacey i lite fånig förklädnad på tunnelbanestationen så anade jag ugglor i mossen. Något som dock känns lite väl otrovärdigt (även inom seriens ”universum”) är att båda Francisarna mördade henne själva, på platser där folk lätt kunde ha sett dem.

Jackie Sharp, Franks efterträdare som chief whip var iskall, kalkylerande och drog sig inte för någonting för att få sin vilja igenom. Jag både skruvade på mig av obehag och njöt när hon nästan utan att blinka sålde sin gamla vänskap för att få nomineringen till chief whip. Där kan Frank ha en fin motståndare i den kommande säsongen om det vill sig väl. Men, vad var egentligen grejen med tatueringsfetischen? Outvecklat, som att det bara planterades där för att sedan kunna nämnas i ett samtal med Remy. Visst, lite bakgrund skulle det ge till henne. Genom smärtan av tatuering så ”bestraffade” hon sig själv för allt ”ont” hon gjort, men det kändes ändå lite larvigt. Remy fick även lite mer bakgrund och blev mer intressant genom relationen med Jackie, även om jag gärna sett ännu mer av honom och vem han är.

Sharp by name, sharp by nature.
Jackie Sharp. Sharp by name, sharp by nature.

Någon man fick veta lite mer om var Freddy, ägaren till Franks favoritgrillställe. Det var ett bra litet sidospår som kanske inte tillförde så mycket i det stora hela, men ändå en trevlig utflykt.

Kul att se ett bekant ansikte från Mad Men också i publicisten Connor Ellis, som spelades av Sam Page (som i Mad Men var Joans make). Tyvärr försvann även han lite snöpligt, men ersattes av betydligt mer skumma och listiga Seth. Jag gillade Seth, det kan bli en spännande karaktär i framtiden!

Scenerna mellan presidenten och Frank där de släppte sina roller lite (om nu Frank någonsin gör det, det är en definitionsfråga) var mycket fina. Då var de två politiker som delade några glas tillsammans och reflektera över all den makt och den historia som omgav presidentrollen och Vita huset. Fina, mänskliga stunder som var ett andningshål mitt i allt politiskt spel.

President Walker och Frank Underwood delar en stund tillsammans en sen kväll i Vita huset.
President Walker och Frank Underwood delar en stund tillsammans en sen kväll i Vita huset.

Utrikesministern Catherine var lysande i sina få scener, likaså stabschefen Linda. Mer av dem!

Den sista scenen gav mig rysningar. Otroligt snyggt och som tittare så kände man sig mycket nöjd med Franks resa ända fram till ovala rummet. Tystnaden inne i ovala rummet. Känslan av att ha nått slutdestinationen. Hur alla radade upp sig och skakade Franks hand innan han gick in. Och Franks sista blick in i kameran. Mäktigt.

Sista scenen, mycket mäktig.
Sista scenen, mycket mäktig.

Funkade mindre bra

Över hela säsongen så går en story om USA:s relationer till Kina och hur det skär sig mellan presidenten, Frank och presidentens gode vän och rådgivare, Raymond Tusk. Även om det inte var jätteviktigt att man hängde med i varje sväng så hade det ju varit trevligt att förstå betydligt mer av det än vad jag gjorde. Det var något om en bro, ett kasino och tvätt av pengar som gått till politisk påverkan.

Journaliststoryn med Janine och Lucas slarvades tyvärr bort. Jag hade särskilt gärna sett mer av Janine istället för att hon bara blev rädd och snabbt och bekvämt försvann från Franks radar. Lucas story kändes inte helt trovärdig heller, med den naiviteten som han visade upp och det sätt han åkte dit på. Hackern som Lucas gick till var en riktig kliché. Blek, sunkig och lyssnandes på hård musik framför sin dator.

Sidostoryn med Rachel och Doug kändes mer eller mindre onödig och jag engagerade mig inte särskilt mycket i den. Dougs besatthet av Rachel kändes inte helt trovärdig och den lesbiska sexscenen var mest ”snaskig” och tillförde inte mycket. Tyvärr fick Doug en mer ointressant roll denna säsong och med tanke på hur det slutade för honom (eller?) så blir det nog inte så mycket mer med Doug. Dock så kan Rachels flykt öppna upp för något mer intressant i den tredje säsongen.

Rachels sidostory kändes lite malplacerad och onödig.
Rachels sidostory kändes lite malplacerad och onödig.

Var inte president Walker väldigt naiv och alldeles för god för att överhuvudtaget ha kunnat bli president? Och hans avgång som president kändes väldigt snabbt överstökad. Som att manusförfattarna slarvat. Dessutom så betvivlar jag att en man som har lyckats bli president skulle gå på alla de finter och trick som Frank körde med för att lura presidenten.

Mötena mellan Remy och Seth på parkbänken var nästan komiska i hur klichéartade de var. Två kostymklädda män som sitter med ryggarna mot varandra och väser ur mungipan. Bättre än så går det väl att göra?

Christina och sidohistorien med en eventuell otrohetsaffär med presidenten slarvades också bort och hon bara försvann efter några insinuationer från Claire. Jag gillade Christina i första säsongen och ville gärna se mer av henne.

Även Claire slarvades bort lite i denna säsong och jag tyckte att hon var mycket mer intressant i den första säsongen. Jag hoppas verkligen att Robin Wright får en lite köttigare roll att sätta tänderna i när den kommande säsongen ska spelas in.

Vad händer i tredje säsongen?

Jag skulle gissa att den tredje säsongen blir den sista, precis som den brittiska förlagan som enbart hade tre säsonger. Storymässigt så följer de varandra lite också i den mån att första säsongen handlade om Francis väg till makt, och den andra säsongen om att avsätta någon i hög maktposition (i den engelska upplagan så var det kungen, i den amerikanska så var det presidenten). Jag såg aldrig klart den sista säsongen av BBC-serien men fick slutet återberättat för mig och om den amerikanska förlagan följer den brittiska så går Frank ett dystert öde till mötes. Det kan bli en riktigt bra avslutningssäsong!

Se House of Cards på Netflix.

Amerikansk politik som underhållning

Amerikansk politik som underhållning

På Alla hjärtans dag, den 14 februari, så landar äntligen säsong nummer två av House of Cards med suveräna Kevin Spacey i huvudrollen. Jag skrev lyriskt om House of Cards tidigare i bloggen och längtan efter den nya säsongen har varit intensiv. Amerikansk politik och dramatiken kring politik och främst presidentkampanjer är något som lockar och fascinerar mig väldigt mycket. House of Cards är givetvis inte det enda du har att tillgå om du vill mätta törsten efter amerikansk politik. Det finns ju mycket annat bra att se!

The West Wing (1999-2006)

Aaron Sorkins största succé hittills är tveklöst The West Wing, serien om President Bartlet och hans stab. Serien gick i sju säsonger och är en riktig höjdare där smarta människor, säger smarta saker och går snabbt. Sorkin försvann efter de fyra första säsongerna vilket många anser vara de bästa, men jag tycker även att de senare säsongerna är riktiga höjdare.

Martin Sheen är trygg och säker i rollen som President Jed Bartlet, men mina tre favoriter hittar vi i karaktärerna Leo McGarry, Josh Lyman och Toby Siegler. Leo McGarry är stabschef och en sann fadersgestalt i serien. Trygg, kunnig och smart och det är ingen slump att alla karaktärerna ser upp till honom och att citatet ”Leo will know what to do” är återkommande. I ett senare skede i serien så får Leo en annan, intressant roll. Tyvärr så gick John Spencer som spelade Leo bort vilket innebar att manusförfattarna fick stuva om i manuset mot slutet, vilket märks.

De biträdande stabscheferna, Josh Lyman och Toby Siegler är som ler och långhalm genom praktiskt taget hela serien. Josh Lyman, spelad av Bradley Whitford, är den mer komiske och strulige av de två medan Toby Siegler, spelad av Richard Schiff, är en mer avig och ilsken herre.

När Bartlets andra mandatperiod närmar sig slutet så skiftar serien fokus och vi får till stor del följa presidentkandidat Matt Santos vars kampanj Josh Lyman blir chef för. De två sista säsongerna handlar mycket om denna kampanj vilket i mina ögon är helt underbart. Få saker är jag så svag för inom amerikansk politik som kampanjarbete! När manusförfattarna började arbeta med karaktären Matt Santos 2004 så baserade de honom på en ung, rätt okänd politiker från Illinois: Barack Obama. Sådana detaljer ger mig rysningar av vällust!

Janel Moloney, Bradley Whitford och Rob Lowe i The West Wing.
Janel Moloney, Bradley Whitford och Rob Lowe i The West Wing.

The Ides of March (2011)

George Clooney spelar guvernör Mike Morris och har regisserat The Ides of March.
George Clooney spelar guvernör Mike Morris och har regisserat The Ides of March.

Mer sexigt kampanjande i form av George Clooneys guvernör Mike Morris och hans unge kampanjchef Stephen Myers, spelad av Ryan Gosling. Här finns massa finfina detaljer att njuta av i form av en karismatisk presidentkandat som inte kan hålla gylfen stängd. En ambitiös och smart Myers samt gamla rävar som inte drar sig för att sätta kniven i ryggen när det kan gynna den egne kandidaten.

Stephen Myers går från att ha en idealiserad och rosenskimrande bild av guvernör Morris till att inse att allt kanske inte är vad det verkar med den karismatiske guvernören och givetvis så börjar saker och ting gå snett i kampanjen och för Myers, vilket bådar för finfin dramatik. I biroller ser vi även nyligen bortgångne Philip Seymour Hoffman och andra tunga birollsnamn som Paul Giamatti och Marisa Tomei.

Mitt (2014)

Vi får följa Mitt Romney och hans familj under två valkampanjer.
Vi får följa Mitt Romney och hans familj under två valkampanjer.

Från fiktion till dokumentär i form av Netflix film Mitt. En film som får mig att tycka bra om Mitt Romney är inget annat än imponerande. Under sex år och två kampanjer, en misslyckad kampanj för att bli republikansk presidentkandidat (istället blev det John McCain) och en kampanj där Romney får republikanernas nominering, men faller mot sittande president Obama. I centrum för Mitt står hela tiden familjen Romney. Vi får knappt se några kampanjarbetare eller överhuvudtaget någon stab kring Romney. Det vi får är ett intimt porträtt av en man och hans familj och deras kamp för att stötta och försöka få patriarken att nå positionen som president.

Mitt Romney verkar rätt skör och tvivlar på sig själv emellanåt. Det är givetvis en hårt vinklad bild av Romney. När republikanerna har valt sin presidentkandidat så finns det givetvis en enorm apparat kring hela kampanjen, med flera tusentals inblandade kampanjarbetare som slipar på budskap, framtoning och sliter hårt för sin kandidat. I Mitt får vi intrycket av att det är familjen Romney som nästintill ensamma drar det tunga lasset.

Vi får inte veta så mycket om Romneys politik. Mitt verkar istället vara en rätt skön kille som citerar sin favoritfilm O Brother, Where Art Thou?, åker pulka och kastar snöbollar med familjen, skrattar vid matbordet till ett avsnitt av This American Life och samlar familjen vid böner ledda av Ann Romney. Det är en vibrerande Mitt Romney som vinner presidentdebatt mot Obama och en nedslagen Mitt Romney som som med blank blick inser att Obama kommer att vinna valet.

Den starkaste scenen i Mitt är enligt mig den allra sista. När allt är över och Mitt och Ann för sista gången eskorteras hem av secret service. Hemma i ett tyst hus när allt är över så slår de sig ner i varsin fåtölj och tittar ut över utsikten från vardagsrummet. Nej, det blev visst inget denna gången heller.

Mitt finns på Netflix

Fler titlar

Detta var bara tre titlar där amerikansk politik står i centrum. Det finns givetvis mycket mer. Jag kan förövrigt tipsa om dokumentären By the People: The Election of Barack Obama, som handlade om Obamas presidentkampanj. Ruskigt bra. Även Oscarnominerade The War Room från 1993 om Bill Clintons valkampanj är värd att se. Och när vi ändå är inne på Clinton så kan de även vara intressant att se rätt svajiga, men ändå hyfsat bra, Spelets regler, med John Travolta i en roll baserad på Bill Clinton. Jag har även tidigare bloggat lite om tyvärr nedlagda serien Boss, med Kelsey Grammer i huvudrollen.

Tipsa gärna om fler spelfilmer, serier eller dokumentärer om amerikansk politik i kommentarsfältet.