Kulturkonsumtion vecka 19 2012

Posted on 15 maj 2012 by Björn

Sett: The Woman in Black
Daniel Radcliffe spelar Arthur Kipps, olycklig ensamstående småbarnsfar i ett tidigt 1900-tal. Han är änkeman sedan några år tillbaka och lider av mardrömmar om sin fru som dog under förlossningen. Privatekonomin är i botten och det mesta är eländigt. Han har ett jobb på advokatbyrå och ser viss ljusning när han får uppdraget att ta tag i försäljningen av ett dödsbo.

Väl på plats i den lilla byn som ligger i närheten av dödsboet så får han inget vidare varmt välkomnande. Byborna är stingsliga och undvikande och den enda som förbarmar sig över honom är byns rikaste man, Daily, spelad av Ciarán Hinds (som för mig för alltid kommer att vara Caesar från Rome).

Daily skjutsar ut Kipps till det ödsliga huset som vissa tider på dygnet inte går att ta sig varken till eller från på grund av tidvatten. När Arthur börja undersöka husets historia och de papper som finns kopplade till huset så upptäcker han en tragisk historia bakom de tidigare ägarna. Sen verkar han inte helt ensam heller i det stora huset.

The Woman in Black var snygg och välspelad och använde sig av skräckgenrens konventioner med höga ljud som får en att hoppa högt i soffan och läskiga kvinnor i svarta kläder. Det är knappast den mest originella skräckfilm jag har sett, men kan ändock rekommenderas. Kul att se Daniel Radcliffe i något annat än Harry Potter-filmerna också.

Daniel Radcliffe, klädd i svart i The Woman in Black.

Sett: The Innkeepers
The Woman in Black var bara den första skräckfilmen jag såg under veckan. Dagen efter blev det The Innkeepers som jag läste en del positivt i denna artikel av Per Perstrand på Weird Science om Kelly McGillis.

På det lilla hotellet Yankee Pedlar Inn, som har öppet sista veckan innan det klappar igen för gott, sysselsätter sig receptionspersonalen Claire och Luke med att undersöka hotellets övernaturliga kvaliteter. Luke har en hemsida om hotellet där han beskriver möten med spöken och osaliga andar och då det nu knappt finns några gäster så finns det istället tid över till att spela in ljud från de döda och filma oförklarliga händelser.

Problemet med denna film är att den inte alls kan knyta ihop och förklara vad och varför det som händer sker. Det finns lite hoppa till-ögonblick och en del läskiga ögonblick, men den där isande känslan i magen som man vill lämna en skräckfilm med är som bortblåst så fort eftertexterna rullar. Istället sitter man med massa frågor, frågor som handlar om rena hål i storyn.

Sett: Första avsnittet av Girls
Huvudrollsinnehavaren i Girls skymtar faktiskt förbi i en biroll i The Innkeepers. Girls handlar om några ungar kvinnor i New York och deras liv. Lena Dunham, som alltså är med i The Innkeepers, spelar huvudrollen, har regisserat piloten, skrivit manus och producerat serien. Imponerande av en 25-åring (hon fyllde tydligen 26 i förrgår, grattis Lena).

Det må vara en imponerande bedrift men när det kommer till själva serien så fastnar jag inte för fem öre. Att döma ut en serie direkt efter pilotavsnittet kanske är hårt, men detta är inget jag tänker titta vidare på. Karaktärerna är inte så intressanta och jag känner verkligen inte att jag bryr mig om vad som händer härnäst.

Julia Skott på Weird Science var inte heller såld på serien.

Sammanfattning av Premier League-säsongen 2011/2012

Posted on 15 maj 2012 by Björn

En helt fantastisk Premier League-säsong avslutades i söndags och som Manchester United-fan så satt jag med hjärtat i halsgropen. Premisserna inför den sista omgången var att om Manchester United och Manchester City vann sina matcher mot Sunderland respektive Queens Park Rangers så skulle Manchester City vinna ligan på målskillnad. City mot bottenlaget QPR skulle inte vara något större bekymmer trodde jag så det var med minimala förhoppningar om ligaseger för mitt Manchester United som jag tittade på matcherna denna söndag.

David Silva och Joe Hart firar ligaguldet.

Men oj vad spännande det blev i slutändan. Trots att Manchester City hade en man mer på plan och ett massivt bollinnehav så låg de under med 2-1 när klockan tickade upp mot 90 minuter. Manchester United var i detta läge ligamästare eftersom de hade en 1-0-ledning mot Sunderland. Det som hade verkat helt omöjligt var nu en möjlighet. Sedan gick allt åt skogen. Fem minuters övertid räckte för att Manchester City skulle vända på matchen. Edin Džeko kvitterade till 2-2 på nick. Sedan avgjorde Sergio Agüero i 94:e minuten och ligatiteln hade runnit ur händerna på Manchester United. City blev mästare för första gången på 44 år.

Givetvis kändes det otroligt bittert för en Manchester United-supporter. Samtidigt tycker jag dock att Manchester Citys ligaseger var rättvis denna säsong. De har haft ligaledningen större delen av säsongen samt slagit Manchester United i båda mötena. De tappade förvisso sin ledning så att Manchester United istället ledde ligan med åtta poäng. En ledning som de tappade genom ett gäng mediokra insatser. Får man ett sådant läge serverat från värsta konkurrenter och sedan tappar det så förtjänar man tyvärr inte att vinna ligan.

Svagt innermittfält
Det är dock anmärkningsvärt att Manchester United lyckas komma tvåa med den trupp de har haft denna säsong. Innermittfältet har varit ett problem där det har saknats en målgörande vass offensiv mittfältare. Tom Cleverley inledde bra men skadade sig sedan och hade problem över större delen av säsongen. Paul Scholes kom tillbaka från sin pensionering och gjorde en bra insats, men faktum är att han inte längre är den spelare han en gång varit. Vilket är helt förståeligt då han är 37 år gammal. Michael Carrick glimrade till några gånger och har varit stabil, men han är ju inte en vass playmaker. Anderson inledde också helt godkänt med hade också problem med skador. En spelare jag gärna sett mer av är Paul Pogba. Jättetalangen som nu tycks vara på väg bort efter lite tjafs med Ferguson.

Skadedrabbad backlinje
Backlinjen har också haft problem denna säsong. Nemanja Vidić försvann snabbt med en knäskada och jag är orolig över att han kanske inte kan komma tillbaka till den nivå han har varit på. Evra har inte varit så bra som han kan vara. Denna säsong måste ses som bättre än hans senaste, men helt klart är att han har passerat sin topp. Högerbackplatsen är också lite osäker med en ojämn Rafael som dessutom har haft en del skadeproblem denna säsong. Innerbackarna har fungerat helt ok där Rio Ferdinand och Jonny Evans har spelat mest tillsammans. Evans har lyft sig efter några katastrofsäsonger och Rio har spelat bättre än tidigare säsonger. Dock så känns inte mittbackarna helt klockrena och en ledare som Vidić hade behövts. Chris Smalling har inte varit lika bra som tidigare, men han är verkligen en man för framtiden, det råder det ingen tvekan om. Samma gäller Phil Jones som har gjort en väldigt fin första säsong i Manchester United-tröjan.

David De Gea blandade hårresande misstag med spektakulära räddningar. Räddningen mot Chelsea var av det senare slaget.

Orutinerad och skakig målvakt, som spelade upp sig
Målvaktspositionen var ett problem inledningsvis med en väldigt skakig David De Gea. En hel del hårresande misstag ledde till förlorade poänger och det var tydligt att backlinjen inte litade på sin målvakt. Andra halvan av säsongen så blev det bättre och sedan De Gea blivit petad av Anders Lindegaard och sedan kommit tillbaka efter att denne skadat sig så såg det betydligt bättre ut. De Gea är sanslöst rektionssnabb och det har blivit en hel del spektakulära räddningar. Den mot Chelsea där Mata slog en fantastisk frispark i slutet av matchen är den räddning jag har tydligast i minnet. Fotspelet har även det sett bättre ut och han har dominerat straffområdet bättre, trots att det finns en hel del kvar att arbeta på där.

Starkt anfall
Anfallet har fungerat rätt bra i Manchester United med en Wayne Rooney i storform. Wayne Rooney har öst in mål och varit en av lagets absolut viktigaste spelare. För mesta delen av tiden har Danny Welbeck gjort honom sällskap och de två har kompletterat varandra bra. Till nästa säsong vill jag dock se att Danny Welbeck är lite mer jämn och gör mer mål. Tyvärr har inte Javier Hernández kunnat leva upp till sin fantastiska första säsong och Dimitar Berbatov har fått sitta på bänken väldigt mycket under säsongen och kommer att försvinna till nästa säsong.

Yttermittfältet har annars varit det som har fungerat absolut bäst i mina ögon. Antonio Valencia har gjort en fantastisk säsong efter en del skadebekymmer och tillsammans med Ashley Young så har Manchester United två otroligt snabba kanter. Släng dessutom in en Nani på spelhumör så får man uppleva en hel del fotbollsgodis.

Antonio Valencia och Ashley Young.

Vad behöver då göras till nästa säsong för att detta inte ska bli en titellös säsong som denna?

En eller två nya innermittfältare kommer att behövas köpa in. Paul Scholes kommer att fortsätta även nästa säsong, men det behövs en ung, snabb spelare med bra passningsspel och som vågar och kan skjuta bra. Det pratas om Borussia Dortmunds Shinji Kagawa vilket verkar vara en vettig lösning, bedömt efter det lilla jag läst och sett om honom.

Jag skulle gärna se några nya backar också. Det har ryktats om Gerard Piqué från Barcelona. En spelare som tidigare funnits i Manchester United och som numer är världsback i både storlaget Barca och det spanska landslaget. Nu när Pep Guardiola slutat i Barcelona så tror jag dock inte att vi kommer att få se Piqué i England igen då dessa rykten mest kommit ur en eventuell konflikt mellan Piqué och Guardiola, men man kan ju alltid hoppas.

På anfallssidan så skulle det behövas lite förstärkning också. Alternativen bakom Rooney, Welbeck och Chicharito ser inte så bra ut och både Berbatov och Michael Owen antar jag försvinner i sommar. Det återstår att se om Federico Macheda är ett alternativ som håller i den absoluta toppen.

När årets säsong satte igång så skrev jag ett inlägg om Manchester Uniteds ligastart. Läs gärna detta inlägg här.

Kulturkonsumtion: vecka 18 2012

Posted on 06 maj 2012 by Björn

Uppmärksamma läsare märker att det saknas en vecka i mina inlägg om kulturkonsumtion. Det finns inget inlägg för vecka 17. Detta beror helt enkelt på att jag inte såg eller läste något helt nytt. Visst, några nya avsnitt av de serier jag följer blev det, men inget värt att skriva om här i bloggen. I övrigt fanns det inte mycket tid över för filmtittande och kulturkonsumerande. Mycket tid gick istället till flyttstädning och att tömma lägenheten.

Jag och Tove har nämligen flyttat (vi gjorde det redan förra månadsskiftet) och bor numer i ett hus. Vi trivs ruskigt bra med livet i vårt nya boende. Men som sagt, så mycket kulturkonsumerande blev det alltså inte under vecka 17. Vecka 18 däremot har varit lite bättre med två sedda filmer.

Sett: Switch
Gamle Manchester United-legenden Eric Cantona och Karine Vanasse, förmodligen mest känd från Pan Am, spelar huvudrollerna i denna franska rätt mediokra thriller. Sophie, spelad av Vanasse, bor i Kanada där hennes liv står rätt still. Hon är arbetslös med ett obefintligt kärleksliv. Efter att ha blivit övertalad av en nyfunnen väninna så väljer hon att via en internetsajt byta boende för några dagar med en kvinna i Paris. Den första dagen i Paris är allt exemplariskt och som i en lycklig dröm. Dag två så vaknar hon upp samtidigt som en insatsstyrka tar sig in i hennes boende och hon förs bort, anklagad för mord. Ännu värre är att polisen som leder styrkan är övertygad om att hon egentligen är den person som hon har bytt boende med. Nu börjar en hektiskt kamp för att fly och dessutom bevisa sin oskuld.

Att se Eric Cantona som här spelar polisen är givetvis en fröjd, men det handlar snarare om att han var en stor idol under mitt nittiotal. Filmen är som sagt en medioker bagatell där viktiga detaljer hoppas över för att snabbt komma till ett avslut. Inget som måste ses med andra ord.

Sett: Chronicle
Chronicle handlar om tre ungdomar som stöter på ett okänt kraftfält under marken. Ett fält som visar sig att ge dem oanade krafter liknande telekinesis. Till en början använder de tre killarna dessa krafter mest till olika upptåg, men i takt med att de växer sig starkare och kan göra mer och mer med sina krafter så blir det mer och mer allvar.

En oväntat bra film, men som hade kunnat hoppa över greppet att allt var filmat av karaktärerna själva (som i Cloverfield). Efter ett tag så stör man sig inte så mycket på det längre. Filmens avslutning är mörk och bra. Denna kan jag rekommendera.

De tre finalisterna i tävlingen "Mest korkad uppsyn 2012".

Kulturkonsumtion: vecka 16 2012

Posted on 23 april 2012 by Björn

Sett: Like Crazy
Brittiska utbytesstudenten Anna blir kär i amerikanska Jacob. Vi får följa dem under några härliga dagar med de två nyförälskade som njuter av livet. När det är dags för Anna att åka hem till England över sommaren då hennes studentvisum går ut så väljer hon att istället strunta i det och stanna kvar i USA över sommaren, utan visum. Ännu fler härliga dagar följer. Sedan återvänder hon till England några dagar och vid returen till USA uppstår problem då hon har överträtt sitt visum. Sedan följer en lång och utdragen kamp då de båda försöker att få kunna vara tillsammans, samtidigt som de kämpar med problemen som kan uppstå vid distansförhållanden.

Felicity Jones i Like Crazy.

Dialogen och agerandet i Like Crazy är riktigt bra. Allt som sägs och görs känns verkligen trovärdigt och genuint. Felicity Jones som spelar Anna är ljuvligt söt och duktig och Anton Yelchin, som spelar Jacob, har visat tidigare och gör det igen att han är en ung skådespelare man bör hålla ögonen på. Jennifer Lawrence dyker upp i en biroll och berör verkligen. Hjärtat blöder för henne!

Den enda kritik jag kan ha är att det unga paret pratar mycket om tålamod, men tycks sakna detta helt och hållet själva. Väl värd att se.

Sett: Sherlock Holmes – A Game of Shadows
Storymässigt är detta mest rörigt med en hel del smällar och effekter. Robert Downey Jr. spelar Sherlock med enorm energi och frenesi och är rätt underhållande att se. Som Sherlocks stora nemesis, Moriarty, får vi se Jared Harris från Mad Men. Vår svenska storhet och blivande superstjärna Noomi Rapace dyker upp i en roll som spåkvinna. Inte så upphetsande, men en solid Hollywood-start.

Bör man se detta? Om man mest vill ha lite ögongodis á la Hollywood så visst.

Lyssnat på: Nytt från Kent
Favoritbandet Kent förhandssläppte fyra låtar från sitt nya album inför helgen. Med stor nyfikenhet har jag lyssnat och måste konstatera att jag är besviken. Det är inte dåliga låtar, de är bara slätstrukna. Efter fantastiska album som Tillbaka till samtiden och Röd så känns det som att bandet har tagit ett steg tillbaka och lämnat det tunga, vassa elektroniska spåret de var inne på. Redan när det gällde förra plattan, En plats i solen, kände jag så. Tråkigt och synd.

Kulturkonsumtion: vecka 15 2012

Posted on 16 april 2012 by Björn

Sett: Två avsnitt av Magic City
Magic City utspelar sig i slutet av 50-talets Miami. Hotellet Miramar drivs av Ike Evans, spelad av Jeffrey Dean Morgan, kanske mest känd som The Comedian i Watchmen. Där försöker han balansera privatlivet med sin vackra fru, spelad av Olga Kurylenko, och sin dotter med det hårda och ofta dödliga livet i sitt arbete. För allt är givetvis inte fine and dandy med hotellivet. Magic City är som ett blodigare, skitigare Mad Men med mer naket. Danny Huston gör en minnesvärd roll som ondskefull kompanjon.

Sett: Shame
Michael Fassbender spelar Brandon, en trasig karaktär som fyller sin tomma vardag med sex i alla dess former. Hans liv skakas om när systern Sissy, spelad av Carey Mulligan gör intåg i hans liv.

Shame är välspelad och otroligt dyster. Jag är inte lika såld på den som många recensenter tycks vara, men visst är den bra. Fassbender är imponerande. Mulligan gör världens långsammaste version av New York, New York. Och så liggs det. En hel del.

Sett: Game Change
Game Change är baserad på en bok som i sin tur byggde på intervjuer med folk som arbetade med John McCains presidentkampanj. I Game Change får vi se när kampanjfolket inser att Obama blir svårslagen och med kort varsel väljer Sarah Palin som vicepresidentkandidat. Om hälften av vad som kommer fram i filmen är sant så får vi vara lyckliga över att McCain inte vann valet. För det är knappast något snällt porträtt som målas upp av Palin. Mer clueless och korkad toppolitiker får man nog leta efter. Julianne Moore gör ett lysande jobb som Palin och efter att jag hade sett filmen så roade jag mig med att jämföra riktiga intervjuer med Palin med de i filmen. Jag såg praktiskt taget ingen skillnad.

Väl värd att se, med Woody Harrelson som trött kampanjchef.

Ed Harris som John McCain och Julianne Moore som Sarah Palin.

Spelat (klart): Killzone 3
Snygg och habil shooter med en story som engagerar föga. Bra miljöer med en militärisk design som inte lite för tankarna till nazismen. Värt att spela, men inget av de absoluta toppspelen.

Kulturkonsumtion: vecka 14 2012

Posted on 08 april 2012 by Björn

Peter Dinklage i Game of Thrones.

Sett: Det första avsnittet av Game of Thrones, säsong 2
Den mycket efterlängtade andra säsongen av Game of Thrones har börjat och givetvis slängde jag mig med iver över den första säsongen. Som innan så är det otroligt välgjort och snyggt. Jag kände dock, och detta brukar vara genomgående för fantasy, att det var lite svårt att komma i håg alla karaktärer och vad som hade hänt sedan den förra säsongen. Det gick tydligen ett sammanfattningsavsnitt lite tidigare än det första avsnittet och det kunde ha varit en god idé att se.

Peter Dinklage var ett fröjd att återse med sin skarpa tunga och sitt rävspel. Han har blivit en favorit i serien och att han har vunnit både en Emmy och en Golden Globe för sin gestalning av Tyrion Lannister känns väldigt välförtjänt.

Sett: Mission Impossible Ghost Protocol
Med den senaste Mission Impossible-filmen så vet man precis vad man får. Snygg action utan så mycket hjärna. Tom Cruise är tillbaka i rollen som Ethan Hunt. Givetvis så klättras det på höga byggnader, bryts in i byggnader (gärna höga sådana) och trixas med diverse prylar. Michael Nyqvist dyker upp i en oinspirerad roll som euroskurk och med en Kristofer Lundströmsk engelska.

Sett: Huvudjägarna
I det första avsnittet av Game of Thrones så fick man inte se så mycket av Nikolaj Coster-Waldau. Det blev mer av Coster-Waldau dock i norska Huvudjägarna, baserad på Jo Nesbøs bok. En rätt trevlig action/thriller-historia där man inte riktigt vet vem som är god eller ond.

Huvudkaraktären är till en början en rätt osympatisk typ, men efter ett tag så lär man känna honom och börjar få viss förståelse varför han är som han är. Bakom all våld och spänning döljer sig en historia om osäkerhet och kärlek. Sevärd, om än inte fantastisk.

Kulturkonsumtion: vecka 13 2012

Posted on 02 april 2012 by Björn

Sett: De första avsnitten av Mad Men säsong 5
Efter en lång tid borta från TV-rutan så har Mad Men äntligen kommit tillbaka. I säsongens första dubbelavsnitt får vi återstifta bekantskapen med Don, som fyller fyrtio år och verkar känna sig lite deppig över detta. Nya frugan Megan, spelad av Jessica Paré, anordnar en överraskningsfest och sjunger en minnesvärd sång för Don inför alla. Vi fick också följa Joan som är nybliven mamma. Pete som jagar ännu mer framgång och status och faktiskt verkar ha fått det på byrån. Trots att jag alltid ogillat Pete, så gillar jag karaktären och uppskattar denna utveckling. Roger däremot verkar mest vara i vägen och gör föga nytta.

Det var en bra start på säsongen, inget mästerverk men inget bottennapp utan helt enkelt ett avsnitt som kommer sätta upp förutsättningarna för de kommande avsnitten. Lite synd var dock att man inte fick se något av Betty, men det kommer säkerligen längre fram.

Sett: Colombiana
”Det här är en film för riktigt korkade killar” konstaterade Tove en bit in i filmen. Zoe Saldana, mest känd som blå Na’vi från Avatar spelar huvudrollen i en snurrig hämnarsåpa som innehåller stora logiska luckor lite här och där och en hel del klyschia skurkar. Colombiana är en film man kan överleva av att inte ha sett.

Lyssnat på: Nytt från Kent
Som stort Kentfan så är jag givetvis intresserad när bandet ska släppa nytt. Nya singeln 999 är bra, men känns som en tillbakagång från de tre förra skivornas mer elektroniska sound. När Markus Larsson i Aftonbladet frågar sig ”Varför har inte Kent låtit så här förut” så förstår jag ingenting. Kent har väl verkligen låtit så här förut?

Sett (klart): Första säsongen av Boss
Boss visade sig vara en riktigt vass serie med djup och mörker. Kelsey Grammer är helt lysande i huvudrollen och i Boss får vi se det politiska spelet när det är som skitigast och mest korumperat. Åtta avsnitt kändes som en lagom längd och jag ser verkligen fram emot säsong två.

Kulturkonsumtion: vecka 12 2012

Posted on 25 mars 2012 by Björn

Spelat (klart): Mass Effect 3
Sedan jag köpte Mass Effect 3 så har praktiskt taget allt ”kulturkonsumtionstid” gått åt till att spela detta underbara spel. Snyggt, engagerande och fantastiskt på de flesta sätt. Men istället för att tjata om detta än en gång så tycker jag att du ska ta en titt på mitt lång inlägg om spelet. Det hittar du här.

Jeff Hephner i Boss.

Sett: De två första avsnittet av Boss
Denna serie hade helt gått förbi mig. När Jan Gradvall (och han brukar vara vettig) hyllade den i det senaste numret av Café med orden ”Det bästa jag sett på tv de två senaste åren vid sidan av Homeland.” så blev jag nyfiken och givetvis tvungen att kolla upp serien. Homeland var ju en riktig höjdare och en serie som slukades i rask takt.

Kelsey Grammer, känd från Skål och Frasier, två serier jag inte har sett spelar huvudrollen som borgmästare i Chicago, Tom Kane. Hans fru som han har ett iskallt och till synes dött förhållande med spelas av Connie Nielsen, mest känd från Gladiator och Djävulens advokat.

I de två första avsnitten fick vi se lite av en ung karismatisk politiker spelad av skådis med Ryan Gosling-vibb, Jeff Hephner. En karaktär jag väntar mig att se mer av längre fram i serien. Assistenten Kitty likaså, spelad av Kathleen Robertson.

De första avsnitten lovar gott. Ett snyggt och samtidigt skitigt ”Maktens korridorer”-drama, en genre jag har kommit att bli förtjust i på senare år.

Sett: The Grey
Betyget på IMDB var högt vilket gjorde mig nyfiken. Helt i onödan skulle det visa sig då det var en rätt usel film.

Ett plan kraschar i vildmarken och en liten grupp överlevare ska klara sig i kylan och mot de vargar som anfaller gruppen med jämna mellanrum. Liam Neeson gör huvudrollen som en sargad man som plågas av minnen av sin ljuva fru (att dessa fruar alltid tycks vara 15-20 år yngre och så sinnessjukt ljuva är ett mysterium).

Sedan dör karaktärer till höger och vänster och det hela blir en väldigt förutsägbar historia. Inget att ödsla sin tid på med andra ord.

Journey är riktigt ögongodis. Ett vackert och stämingsfullt spel.

Spelat: Journey
Journey är ett otroligt hyllat spel som har fått idel toppbetyg i spelpublikationer. Samtidigt så har hyllningstexterna varit väldigt vaga kring vad det är som gör Journey så bra. Och det är nog bra, då poängen i spelet är just att man ska kunna skapa sin egen bild av den värld man befinner sig i, vad som händer och vad som har hänt.

Man vaknar mitt i en gnistrande öken. Mängder av sand breder ut sig framför fötterna. Långt borta syns ett berg. Det berget tar man sikte på. Sedan börjar resan. På vägen träffar man andra medresenärer. Dessa är spelare, precis som du. Du vet dock varken namn, nationalitet, kön eller liknande. Och det går bara att kommunicera genom att ”sjunga” toner till medspelaren.

Det gick snabbt att spela klart Journey. I efterhand så kan jag konstatera att jag nog spelade det ”fel”. Jag spelade Journey som ett vanligt, traditionellt spel där den enda vägen är framåt. Istället så borde jag ha tagit mig tid, utforskat mer och samarbete mer med de medresenärer som jag träffade på vägens gång.

Visuellt är Journey helt otroligt vackert, men en otroligt säker stilism och fantastiska miljöer som lämnar ledtrådar om en civilisation. Musiken är sätter stämningen klockrent också och rent spelmekaniskt lämnar spelet föga att önska. Jag är redan nu, i skrivande stund cirka två timmar efter att jag klarat av det, sugen på att spela om spelet för att få veta mer om världen. Förstå mer. Det om något är ett bra betyg.

Lyssnat på: Catching Fire
Bok två i trilogin om Hungerspelen var bra, om än inte lika vass som den första. Vi bjuds på lite mer av samma i denna bok samtidigt som den bygger upp inför vad som bör bli en sprakande final.

Lite samma tematik som i första boken med en kärlekstrinangel vilket känns mer riktat till en yngre publik. I övrigt så kan denna bok vara intressant för vem som helst, oavsett ålder. Lite mer udd skulle jag dock önska.

I morgon påbörjar jag den sista boken, Mockingjay.

Next time… on Kulturkonsumtion
Jag vill avsluta med en brasklapp om att nästa veckas inlägg kan bli försenat eller utebli helt. Jag och Tove flyttar nästa söndag till ett litet hus. Vilket givetvis är ruskigt kul! Dock kan det bli tajt med tid att skriva ett inlägg denna vecka. Jag tror dock att jag kommer att hinna med det, men om det uteblir så beror det på att flyttbestyren kvävt mig.

Underbara Mass Effect 3

Posted on 21 mars 2012 by Björn

Om du inte vill veta hur Mass Effect 3 slutar så bör du inte läsa detta inlägg då det innehåller stora spoilers.

Efter tre spel och ett antal år så har jag nått slutet för Joanna Shepards resa när jag avslutat Mass Effect 3. Få spelserier, om ens någon, har jag uppskattat så här mycket som denna serie. Det har verkligen varit min Shepards (som alltså heter Joanna och är en rödhårig kvinna och vanguard) resa. Den romans som inleddes med Liara i det första spelet följde med genom det andra och även nu i det tredje. Ashley var med mig i tredje spelet då jag valde att låta henne leva istället för Kaidan i det första Mass Effect. Val jag har gjort och karaktärer jag har pratat med återkommer nu, flera år senare, i det avslutande spelet.

Liara är tillbaka och får spela en större roll än den i Mass Effect 2.

Pressen på Shepard är större än någonsin då reapers invaderar jorden. Hon har en tuff uppgift framför sig för att försöka ena flera raser till att arbeta tillsammans för att möta detta hot som kan utplåna praktiskt taget allt liv i universum.

Under resans gång ställs man inför den existensiella frågan om vad som är liv. Är en syntetisk skapelse med ett eget medvetande ett liv? Just sådana frågor kittlar väldigt (och bör göra det om man är science fiction-fan). Detta är en frågeställning som man får ta ställning till alldeles i slutet också, men mer om det senare i inlägget.

Upplägget i det tredje Mass Effect-spelet är likt de två första. Som Shepard styr man Normandy mellan olika uppdrag som senare kommer att vara en faktor i det stora uppdraget. De olika miljöerna och världarna är helt fantastiska och allt har en otroligt snygg polerad look. Ett av de första uppdraget jag genomförde var det nedladdningsbara uppdraget på Eden Prime där man skulle komma över en protheansk artefakt. En artefakt som visade sig inte bara vara protheansk utan en faktiskt Prothean. Den utdöda rasen som 50 000 år tidigare hade utplånats av Reapers i den förra cykeln.

Bara att få återse Eden Prime var en upplevelse. Hela Mass Effect-trilogin påbörjas ju på Eden Prime då Shepard åker för att undersöka ett protheanskt torn som skickar ut en signal. När Shepard rör vid tornet får hon visioner om Reapers utrotande av de tidigare civilisationerna och pang så är spelvärldens grymmaste science fiction-serie i gång.

Det är en fröjd att vara tillbaka och gå mellan byggnaderna i människokolonin. Givetvis utbrister ett gäng fajter, denna gång med Cerberus som också är ute efter artefakten som visar sig att vara protheanen Javik, den sista överlevande av sin civilisation.

Andra höjdpunkter är att få återse citadellet, gå runt och tjuvlyssna på konversationer, handla vapen och rustningar eller att besöka nattklubben Purgatory där Aria T’Loak (rösten görs av Carrie-Ann Moss från Matrix-filmerna) numer huserar efter att Cerberus har tagit över klubben hon styrde över i Mass Effect 2, Afterlife på Omega.

Till citadellet har massa flyktingar som har överlevt attackerna runtom i galaxen tagit sig och söker nu uppehåll. På väggarna sitter fotografier uppsatta på saknade personer. Många sörjer. Det märks verkligen att undergången är nära och att ett täcke av hopplöshet ligger över citadellet.

EDI i ny humanoid form. Rösten görs av Tricia Helfer.

När det gäller besättningen så höll jag mig till samma två personer för det mesta. Favoriterna Garrus Vakarian och Liara T’Soni. Den nya bekantskapen Javik använde jag knappt i uppdragen. En annan ny bekantskap, EDI, Normandys artificiella intelligens antog tidigt i spelet en fysisk form och kunde användas som alla andra i besättningen under uppdragen. Detta gjorde jag sällan, trots att jag tyckte hon var en häftig ny karaktär och någon som aktualiserade frågan om vad som är liv och inte. Rösten gjordes av Tricia Helfer från Battlestar Galactica och efter att nu ha medverkat som robot i både den serien och i Mass Effect så ligger hon högt på listan över mina favoritrobotar. Bra jobbat Tricia!

Jack är tillbaka och har låtit håret växa ut.

Något som Bioware har gjort bra är att knyta ihop en del av storyn i spelen med Mass Effect-böckerna. Karaktärer som Kai Leng och Kahlee Sanders har spelat större roller i böckerna och dyker nu upp även här i spelen. Kai Leng som en tuff motståndare, utsänd av The Illusive Man för att ta kål på Shepard. Kahlee Sanders, lärare på skolan för barn med biotiska krafter. Där träffar vi en annan favorit från Mass Effect 2. Truliga och struliga Jack har nu tagit tag lite mer i sitt liv, är inte lika ilsken längre (men fortfarande ful i munnen) och jobbar också som lärare på skolan.

I slutet av spelet så ställdes man inför tre val. Alla innebar undergången för Shepard. Det val jag gjorde innebar att man slog ihop organiskt och syntetiskt DNA och skapade en ny form av liv. Samtidigt som Reapers var ett enormt hot mot allt liv, syntetiskt eller organiskt så var de inte den enda representationen av syntetiskt liv. Legion, som var en Geth, visade sig att vara en intelligent och värdig besättningsmedlem i Mass Effect 2 och när vi nu fick se skapelsehistorien för Geths i detta avslutande spel så framgick det att allt de egentligen ville ha var frihet. Därför inledde de ett krig med Quarians som har skapat dem. EDI visade sig att vara ett annat syntetiskt liv, värt att slåss för.

Trots alla klagomål på slutet, och en del motiverade då det finns en del hål i berättelsen, så känner jag mig nöjd. Och sorgsen. Nu är det över, och min Joanna Shepard är död. Det blev inget gemensamt liv med Liara. Det bästa betyg jag kan ge till Mass Effect 3 är att det har engagerat mig. Väldigt. Det är en fantastisk story och en fantastisk upplevelse.

Kulturkonsumtion: vecka 11 2012

Posted on 18 mars 2012 by Björn

Sett: The Descendants
Alexander Paynes senaste film som har fått en hel del uppmärksamhet och nominerades till fem Oscars (varav den vann en, bästa manus baserad på en förlaga). George Clooney spelar en man vars fru hamnar i koma efter en båtolycka och som samtidigt som han försöker bearbeta sina känslor gällandes det får veta att hon dessutom har haft en affär med en annan man. Jag blev inte helt såld på denna film. Helt ok, men jag förstår inte riktigt varför den har fått så mycket uppmärksamhet som den har fått.

Skådespelarmässigt så gör alla inblandade en bra insats och lite extra förtjust blev jag i dotterns pojkvän Sid, spelad av Nick Krause. Filmen är värd att se, men absolut inte fantastisk.

Gabriel Macht och Patrick J. Adams i Suits.

Sett (klart): Första säsongen av Suits
Både jag och Tove fastnade för Suits och har i ett rasande tempo sett klart på hela den första säsongen. Gabriel Macht är snygg och svinskarp som ena huvudkaraktären Harvey Specter. Patrick J. Adams gör också en bra roll som Harveys adept Mike Ross. Hela serien är snygg och engagerande, samtidigt som den kanske inte är speciellt utmanande. Man vet lite vad man får, men i bland räcker det.

Det finns absolut en del väldigt klichéartade inslag som en förutsägbar kärlekstriangel och ”will they, won’t they”-frågeställning. Detta kan jag leva med och det gör ju inte direkt ont att titta på Meghan Markle och Vanessa Ray.

Suits är ingen ny Mad Men, men riktigt bra ögongodis.

Sett: The Artist
Jamen GIVETVIS så vinner en film som The Artist en Oscar för bästa film. Det har ojats och höjts på ögonbryn över att en stumfilm blir en Oscarsuccé, men det är väl rätt väntat att en film som denna gillas av Oscarsjuryn. Den är alldeles för charmig och för mycket en hyllning till ”den gamla goda tiden” för att inte göra succé.

Så, hur var filmen då? Rätt bra faktiskt. Storyn om den firade stumfilmsstjärnan som faller från sin forna tids storhet är engagerande och välspelad. Bérénice Bejo är ljuvlig som Peppy Miller och lyser i varenda scen. Jean Dujardin är härligt ”larger than life” som stumfilmsstjärnan George Valentin. The Artist bjuder på en härlig filmglädje.