Childhood's End

Arthur C. Clarke tar oss mot nya världar i Childhood’s End

Arthur C. Clarke som är en av världens mest framstående science-fiction-författare och mannen bakom klassikerna 2001: A Space Odyssey och Rendezvous With Rama. En av hans mer tidiga verk var 1953 års Childhood’s End. Jag har läst, och gillat!

Childhood's EndNär jag snubblade över io9:s lista 21 Books That Changed Science Fiction And Fantasy Forever var det som att snubbla över en guldgruva. Visst, jag gillar förvisso inte den slentrianmässiga sammanbuntningen av science-fiction och fantasy. Varför dessa två genres ständigt kopplas ihop kommer jag aldrig att förstå. De böcker som jag är intresserade av på listan är givetvis science-fiction-böckerna. Flera hade jag läst tidigare (Liftarens guide till galaxen, Hungerspelen, Rendezvous With Rama t.ex). Childhood’s End hade jag däremot missat helt och satte genast tänderna i.

Bara inledningen är fantastisk och sätter stämningen. Under det första kapitlet får vi följa två konkurrerande rymdprogram och det första kapitlet avslutas med att flera utomjordliga skepp bryter igenom jordens atmosfär. Inte helt olikt det som händer i Independence Day. Jag älskar den avslutande meningen i inledningskapitlet.

All that the past ages had achieved was as nothing now: only one thought echoed and re-echoed through Reinhold’s brain: The human race was no longer alone.

Det som följer sedan är en ljuvlig science-fiction-historia som spänner över en lång tid. Utomjordingar tar över jorden och styr planeten och mänskligheten till mer lyckliga tider. Krig och brott förekommer i mycket mindre skala och de flesta människor finner sig i att stå under styrning av en mer intelligent ras. Talesperson för utomjordingarna är Karellen och i inledningen av boken så ligger fokus på Karellen och de möten som Karellen har med FN:s generalsekreterare. Mänskligheten känner frustration över att veta så lite om Karellen och hans Overlord-kumpaner och faktum är att ingen fått se hur Karellen ser ut, trots att han påverkar och är en så stor del av alla människors liv. Varför har utomjordingar kommit till vår planet, vad är deras planer?

Boken hoppar snabbt mellan årtal och mänskliga huvudpersoner. Detta fungerar oväntat bra. Vår huvudkaraktär kan träffa en annan karaktär och från nästa kapitel så är då den karaktären huvudkaraktär i några kapitel. Det blir som ett flöde genom karaktärerna och även genom tiden.

Berättelsen utvecklas också snabbt, vilket jag verkligen uppskattar. Vi får se mänskligheten utvecklas och relationen mellan mänskligheten och Karellens Overlords.

TV-serie under 2015

Jag tillhör en udda sort av människor som kan skilja bok en bok och en filmatisering. Med andra ord så kan jag bedöma de två separat från varandra. Annars brukar det vanligtvis vara så att folk ständigt gnäller om att ”boken var bättre”. Så, efter avslutad läsning av Childhood’s End så ägnade jag mig åt lite googling och det tog inte lång tid förrän jag läste det glödjande beskedet att boken ska bli serie. Denna serie fick grönt ljus från SyFy i början av september och ska sändas under 2015. I slutet av oktober så blev det också klart att Charles Dance, mer känd som Tywin Lannister från Game of Thrones, ska spela rollen som Karellen.

Det som inte bådar så gott är att det just är SyFy som producerar serien. SyFy brukar tyvärr inte riktigt ha budgeten för att nå absolut toppklass på sina produktioner. Det hade varit ännu bättre om det varit HBO eller Showtime som stod för produktionen.

Lite sorgsen blev jag också när jag läste att Stanley Kubrick hade planer på att filmatisera Childhood’s End, men inte fick göra detta på grund av saknade rättigheter. Det blev ju hyfsat bra första gången Kubrick gjorde film av en Clarke-bok.

Childhood’s End är en mycket trevlig bok som jag varmt rekommenderar till science-fiction-entusiaster.

Interstellar

Recension: Interstellar

Få filmer har jag längtat efter så intensivt som Christopher Nolans nya fläskiga sci-fi Interstellar. Science-fiction ligger mig väldigt varmt om hjärtat, Christopher Nolan är en vass regissör och Interstellar var garanterad en hög budget. Allt pekade på att Interstellar skulle bli en modern science-fiction-klassiker.

I en ospecificerad framtid lever mänskligheten på gränsen till undergång. Klimatförändringarna har gjort att det människorna skördar dör ut och det ser minst sagt dystert ut. Cooper, spelad av Matthew McConaughey, lever som änkling på sin gård tillsammans med sina två barn och sin svärfar. Efter att ha arbetat som pilot för Nasa har Cooper blivit tvungen att sadla om och istället arbeta som bonde och odlar numer majs. Längtan efter det forna livet och att få upptäcka nya saker gnager dock på Cooper. Det gnager även på tioåriga dottern Murphy, som likt sin far delar intresset för vetenskap.

Cooper tillsammans med dottern Murphy.
Cooper tillsammans med dottern Murphy.

När Murphy får kodade meddelande via sin bokhylla (ja, det är så konstigt som det låter) som visar sig vara koordinater så leds Cooper och Murphy till spillrorna av Coopers gamla arbetsgivare, NASA. NASA leds av den evige fadersgestalten i Nolans-filmer, Michael Caine, och Caines karaktär har en plan för att rädda mänskligheten undan svält och syrebrist. Det är som Caines välkända stämma har förkunnat i trailern: ”We’re not meant to save the world. We’re meant to leave it, and this is the mission you were trained for.”

NASA:s plan innefattar helt enkelt att lämna jorden för att söka en ny beboelig värld för mänskligheten. Och vem ska leda resan från jorden mot nya världar om inte bongotrumsentusiasten McConaughey!

Det går undan i inledningen av filmen. Då NASA har förberett detta projekt i flera år, med mänsklighetens överlevnad som insats, känns det lite svårt att köpa att Cooper halkar in på ett bananskal och får leda detta projekt. Om Cooper är den bästa pilot som mänskligheten har så borde NASA ha försökt kontakta honom i ett tidigare skede.

När det gäller vetenskapligheten så har Christopher Nolan tagit hjälp av Kip Thorne. Jag är inte en tillräckligt stor intellektuell kraft eller tänkare för att kritisera Thorne, men det känns som att Nolan har slarvat eller gjort det enkelt för sig i vissa fall med vetenskapen. Särskilt som när Coop improviserar tillsammans med Hathaways dr. Brand för att ”slunga sig vidare” med hjälp av gravitationen från ett svart hål. Efter lite kluddande på en tavla konstaterar forskaren Brand att ”ja, det kan funka.” Det blir lite väl simpelt.

Starka skådespelarinsatser i en film med ovanligt mycket hjärta

Cooper och Brand kämpar båda mot sorgen för att ha lämnat sina anhöriga på jorden.
Cooper och Brand kämpar båda mot sorgen för att ha lämnat sina anhöriga på jorden.
Den skådespelare som utmärker sig mest är Mackenzie Foy. Hennes prestation som en ung Murphy, övergiven av sin far, är mycket stark. Det är hjärtskärande att se hennes sorg över att bli övergiven av sin far. Matthew McConaughey är stabil och säker i sin gestaltning av Cooper och i en av filmens starkaste scener lyckas McConaughey förmedla en oändlig sorg när han går igenom årtal av videoklipp och får se sina barn växa upp med rasande hastighet framför sina ögon.

Murphy som vuxen spelas av Jessica Chastain, och det går inte att klaga på hennes insats även om hon inte ges samma stora känslor att jobba med som Foy fick göra i samma roll som ung. Det är ett rätt väntat porträtt av en driven, ung, forskare som vi får från Chastain. Inte dåligt med andra ord utan bara väntat.

Anne Hathaway gör en fin insats som Coopers astronaut- och forskarkollega dr. Brand. Det känslomässiga spannet liknar Coopers och Brand får likt Cooper hantera saknaden av sina nära och kära samt att de åldras i ett annat tempo än henne. Hathaway är bra, inte fantastisk, men mycket stabil och gör vad som väntas av henne i rollen.

Anne Hathaway som dr. Brand.
Anne Hathaway som dr. Brand.

Ge mig mer Lovecraft och Kubrick

Det som Interstellar saknade, och som gör att toppbetyget uteblir för min del, är mer utforskande och mer information om världarna som besöks. Nu får vi inte veta så väldigt mycket om de planeter som besöks utan de får istället agera visuellt godis och bakgrund till en film som till större del handlar om personlig utveckling och föräldraskap. Det borde ha varit mycket mer H.P. Lovecraft i filmen. Som tittare vill jag veta mer, mer, mer om världarna och kanske sett indikationer på annat liv, något större än mänskligheten. Jag hade förväntat mig en berättelse om utforskande. Lite mer åt hållet Vid vansinnets berg, av H.P. Lovecraft.

På outforskad isplanet.
På outforskad isplanet.

Samtidigt som jag vill se mer konkret utforskning och information av planeterna och världarna så hade jag även sett mer ”flum”. En film som Nolan uppgett som inspirationskälla är Stanley Kubricks dunderklassiker 2001 – A Space Odyssey. I slutet av 2001 flippar det minst sagt ut en hel del. Både visuellt, när Dave flyger över en ny värld, och dels handlingsmässigt då Dave förflyttas i tid och rum och till slut förvandlas till… ja se filmen helt enkelt. Ljuvligt flummigt och svårförståeligt är det hur som helst.

Det finns ett mått av flum och ”nämen, är det så det hänger ihop” på slutet av Interstellar, men det är inte på samma kittlande sätt som i slutet av 2001. Samma känsla av att det finns något större, svårförståeligt, bakom allt är inte lika stark i Interstellar.

En visuell godbit

Om det är något som är Interstellars styrka så är det ett fantastiskt foto och visuell storslagenhet. Interstellar är kort och gott galet vacker, med helt otroliga miljöer och effekter. I förhandspeppandet kring filmen har det gång på gång lyfts fram att Nolan inte använt sig av green screen (eller åtminstone väldigt lite) och istället jobbat på ett äldre mer traditionellt sätt med modeller och fysiska objekt. Detta ger Interstellar en tyngd och realism som förmodligen inte hade gått att uppnå med datorrenderade modeller.

I slutändan så är Interstellar en alldeles utmärkt science-fiction, om än inte Det Stora Mästerverket™ som jag hade hoppats på. Faktum är att Interstellar inte ens är årets bästa science fiction, utan den titeln går istället till Tom Cruise-rökaren Edge of Tomorrow. Interstellar skulle mått bättre av att göras lite kortare. Men bra det är den, och rekommenderar den gör jag.

Betyget blir 4 av 5.

Interstellar
Zlatan header

Ibrahimovic – Från Rosengård med mer än ett mål. Avsnitt ett.

Den första delen av den omtalade dokumentären Ibrahimović – Från Rosengård med mer än ett mål är ett gåshudsframkallande porträtt av en klassresa samt en far- och sonrelation. Vi får en unik inblick i hur Zlatan fungerar och tänker samt träffa hans största supporter. Pappa Šefik Ibrahimović.

I samband med att Zlatan Ibrahimović var på väg att slå det 82 år gamla målrekordet i svenska fotbollslandslaget så fick ett kamerateam följa honom fram till att själva ekordet slagits. Den första delen sändes i måndags och den andra avslutande delen sänds nu den kommande måndagen.

Personligt och rörande

Zlatan IbrahimovićHar vi någonsin fått se en mer personlig Zlatan Ibrahimović tidigare? När Zlatan i inledningen berättar om sin far, Šefik Ibrahimović, och nyanserar bilden av honom från den som givits i boken, Jag är Zlatan Ibrahimović, blir jag likt Zlatan rörd. Och jag blir rörd för att Zlatan blir rörd. Påståendet att Šefik Ibrahimović är Zlatans största supporter kan nog ingen tvivla på när kameran fokuserar på Šefik och vi får se hans hem, helt inrett med urklipp och bilder från sonens galet framgångsrika karriär. Pappa Šefik har spelat in varenda match Zlatan har spelat och stoltheten går direkt genom rutan. Mer än en gång får jag gåshud och blir rörd under denna dokumentärs första del.

Som jämnårig med Zlatan har jag kunnat följa hans karriär från stöddig tonåring till den världsstjärna han är i dag och det är med ett nostalgiskt skimmer vi får se klipp från hans genombrott i landslag och klubblag. Jag minns den matchen när publiken skanderade hans namn för att han skulle få hoppa in i landslaget. Jag minns målet mot Italien och jag minns den fantastiska kanonen ur ingen vinkel mot Ungern. Det mest chockerande är att tiden har gått så snabbt och att dessa mål nu ligger tio år bak i tiden. Vi har blivit äldre, jag och Zlatan.

Hyllningar från stora namn

Under dokumentärens första del är det en kavalkad av stora namn som sjunger Zlatans lov. Henke Larsson, Patrick Vieira, Thiago Silva, Maxwell, Laurent Blanc och Carlo Ancelotti är bara några av de namn som dyker upp och vittnar om Zlatans status och skicklighet. Av de intervjuade blev jag mest tilltalad av Kim Källström dock. Han verkar raktigenom sympatisk och efter de schismer som har funnits i landslaget så är Kim stor nog att hylla Zlatan och lyfta fram vilken förebild han har varit för yngre killar med liknande bakgrund som Zlatan.

Zlatan verkar ha blivit lugnare under åren och kan tala om de gånger han har gjort fel, som att stjäla en straff från Kim Källström bland annat. Något som han också bad om ursäkt för till sina landslagskamrater. Vi får också en inblick i hans drivkraft. Att hela tiden vara bättre. Och att göra fler mål och spela bättre så att hans far ska få vara stolt.

Jag vet inte mycket om den andra delen av dokumentären, men jag hoppas att vi kan få följa med lite mer i Zlatans vardag. Hursomhelst ser jag framemot än mer gåshud och blanka ögon framför vad som är svensk fotbolls absolut främste spelare genom tiderna. Vi har aldrig haft, och kommer aldrig få, någon större än Zlatan Ibrahimović.

Som en liten bonus, läs gärna The Guardians långa intervju med Zlatan och se Karin Fricks intervju med Zlatan om dokumentären.

FIFA 14

FIFA 14, tack för denna säsong

Nu är det nära. Ett demo till FIFA 15 har släppts och om två veckor så släpps mycket efterlängtade FIFA 15. I samband med att det släpps ett demo till FIFA så brukar jag sluta spela det gamla FIFA-spelet och fokusera allt mitt spelande på demot istället. Så med detta inlägg tar jag farväl av fantastiskt fina FIFA 14.

Som vanligt så har 99 procent av min speltid i FIFA spenderats i läget Ultimate Team. Det är så sinnessjukt kul att köpa och byta spelare med andra. I slutändan lyckades jag peta ihop ett rejält bra lag och den stora stjärnan var Robin van Persie. Igen. En annan spelare värd att nämna var fantastiska Christian Benteke, som tyvärr fick en orättvis statistik då jag bytte bort honom mot en uppdaterad version halvvägs in i säsongen och tappade därmed alla mål som han gjort och fick börja om på noll. Ihopslaget så hade de två korten förmodligen fler mål tillsammans än Robin van Persie.

Mitt lag i FIFA 14 Ultimate Team
Mitt lag i FIFA 14 Ultimate Team

Statistik

  • Flest matcher: Robin van Persie, 651 matcher
  • Bäst målskytt: Robin van Persie, 403 mål
  • Bäst målsnitt: Andre-Pierre Gignac, 0,928 mål/match (52 mål på 56 matcher)
  • Flest målgivande passningar: Robin van Persie, 218 målgivande passningar
  • Flest gula kort: Vincent Kompany, 37 gula kort
  • Flest röda kort: Vincent Kompany, 8 röda kort
  • Dyrast spelare: Jesus Navas, 205 000

Mina favoritmål

10. Leighton Baines sätter den i krysset

Detta var ett av de första målen jag laddade upp på YouTube. Leighton Baines, som har en alldeles lysande vänsterfot, slänger in en boll i bortre krysset med yttersidan.
YouTube Preview Image

9. Robin van Persie cykelsparkar

De flesta av mina mål är hårda långskott. Det är sällan jag sätter sådana delikatesser som denna cykelspark.
YouTube Preview Image

8. Romelu Lukaku lobbar målvakten på övertid

Det var oavgjort i en onlinematch och jag får en kontring. Då väljer motståndaren att rusa med målvakten. Jag brukar dock hålla koll på den där miniatyrplanen där man ser var alla spelare befinner sig, så jag valde att testa en lobb från långt håll. Det gick ju helt ok. Vinst med 3-2 till mig.
YouTube Preview Image

7. Romelu Lukaku kontrar in bollen

Det vackra med detta mål var passningarna och väggspelningarna. Inte direkt målet i sig.
YouTube Preview Image

6. Yaya Touré dunkar in bollen i krysset

Yaya dunkar in den elegant i kryllan.
YouTube Preview Image

5. Wayne Rooney från långt avstånd

Som ni kommer att märka på resten av målen på listan så älskar jag att klämma in vackra, hårda, distansskott. Som detta.
YouTube Preview Image

4. Paul Pogba skruvar in den i krysset

Tyvärr så fungerade inte share-knappen på PS4 när jag gjorde detta mål. Det innebar att jag fick gå tillbaka till reprisfunktionen i efterhand och sedan klippa ihop målet. Samt lägga på ljud. Tyvärr så fanns det inte E-Typelåtar i PS4:ans ljudbibliotek. Hursomhelst så var det ett rätt hyfsat skott av Paul Pogba (skit att Manchester United inte kunde behålla honom!) som letade sig in.
YouTube Preview Image

De tre bästa kanonerna är tre av de senaste målen jag gjorde i VM-utgåvan av Ultimate Team.

3. Miroslav Klose skjuter långtfifrån

Miroslav Klose gör mål från långt håll. Rena rama science fiction. Miroslav Klose gör typ ALDRIG mål från långt håll.
YouTube Preview Image

2. Bastian Schweinsteiger, från långt håll

Joråsatte. Schweini, som blev övermänskligt bra efter att ha uppgraderats under VM visste minsann hur man gjorde mål från långt håll.
YouTube Preview Image

1. Bastian Schweinsteiger med ett superlångskott

Schweini, som sagt. Denna pärla blev mitt vackraste mål i FIFA 14.
YouTube Preview Image

Sin City: A Dame to Kill For

Recension: Sin City: A Dame to Kill For

För en herrans massa år sedan skrev jag för filmbloggen Bloggywood. Nyheter, recensioner och annat smått och gott relaterat till film publicerade jag på Bloggywood. Den 17 januari 2007 såg mitt absolut första inlägg dagens ljus. Det handlade om uppföljaren till Sin City och ryktet att Rachel Weisz var aktuell för huvudrollen Ava Lord. Nu, sju och ett halvt år efter det inlägget och nio år efter den första filmen släpptes så är uppföljaren äntligen här.

En iskall och manipulerande femme fatale

Eva Green spelar en iskall Ava Lord.
Eva Green spelar en iskall Ava Lord.
I Sin City är det mesta sig likt. Vi får precis som i den första filmen följa flera berättelser som korsar varandra och stiliserat illustrerar det stenhårda livet i Basin City. Berättelsen som står i centrum är den med undertiteln A Dame to Kill For. Nu är det varken Rachel Weisz eller Angelina Jolie som vi återser i huvudrollen, som ryktena surrade så kraftigt kring för sju-åtta år sedan. Istället så iklär sig, eller snarare avklär sig, Eva Green den rollen. Uttrycket ”femme fatale” har sällan känts mer rätt och riktigt att tillskriva en karaktär än Ava Lord. Ava är iskall, manipulerande och använder sin kropp för att linda män runt sina fingrar och få sin vilja fram. Dwight, som vi även såg i den första filmen, kastas in i Avas värld och är snart i hennes våld. Eva Green fungerar riktigt bra i rollen och det känns som riktigt bra rollbesättning då jag tycker att Green är en skådespelare där intelligensen verkligen lyser igenom i blicken. Eva Green ser helt enkelt smart ut.

Som Dwight ser vi nu istället Josh Brolin. I den första filmen så spelade Clive Owen karaktären. Detta gör egentligen varken till eller från, även om jag är svag för Clive Owen. Rent berättarmässigt så fungerar det då Dwight i sin berättelse i första Sin City (som utspelar sig efter denna) precis har genomgått en plastikoperation. Det finns även fler skådespelarbyten i filmen, men detta stör i alla fall inte mig.

En plattare Marv är tillbaka

En favoritkaraktär som dyker upp i flera av de överlappande berättelserna är Marv, spelad av en väldigt sminkad Mickey Rourke. Hela filmen inleds med en kortare berättelse om Marv som tar sig an ett gäng rika snorungar som kommer i hans väg. Sedan återkommer Marv i titelberättelsen om Ava Lord samt tillsammans i en hårdkokt hämndhistoria tillsammans med Jessica Albas strippa Nancy. Även om jag gillar Marv så var det en mer djup karaktär i den första filmen, här får han enbart fungera som en hårtslående buse, bra att ha vid sin sida när man ska ta sig an andra skurkar. Det är synd, för det är ju en spännande karaktär.

I hämndberättelsen med Nancy tar hon sig an Roark, senatorn som såg till att Hartigan mördades i den första filmen. Roark är lite av denna films största behållning. En ond, skrattande, gubbjävel med massor av makt och inga skrupler för att använda sig av denna makt. Powers Boothe som gör huvudrollen gör det alldeles utmärkt bra och Roark saknar helt sympatiska sidor och tycks ha hela staden i sin ficka. En nedgången (men otroligt trimmad) Nancy slår sina påsar ihop med Marv, samt visar lite prov på manipulationskunskap á la Ava Lord för att sänka Roark.

Roark återkommer även i en helt ny berättelse utan sina rötter i serieböckerna. I den får vi följa Joseph Gordon-Levitt som spelar Johnny. Korthaj och spelare som oklokt nog förlöjligar Roark vid pokerbordet. Denna berättelse var den jag tyckte bäst om och gärna hade sett mer av.

Joseph Gordon-Levitt dyker upp i en ny berättelse som spelaren Johnny.
Joseph Gordon-Levitt dyker upp i en ny berättelse som spelaren Johnny.

Den första Sin City-filmen var en otroligt bra film och nyskapande när den kom för nio år sedan. Uppföljaren är bra, men inte lika fantastisk. Det saknas lika starka karaktärer som i den första filmen där Elijah Woods makalöst obehagliga Kevin verkligen stannade kvar efter att man lämnat biosalongen. Likaså Nick Stahls Yellow Bastard. Berättelserna känns också lite väl simpla och tunna emellanåt. Jag benämner Nancys berättelse som en hämndberättelse men i själva verket är det begreppet applicerbart på alla berättelser i a Dame to Kill For. Jag hade gärna sett mer avancerade manus få denna stilistiska behandling.

Stilen är det fortfarande absolut inget fel på. Visst, vi har vant oss nu vid detta utseende på Sin City, men det är otroligt läckert och känns verkligen som en levande serietidning. Om det ska komma en tredje film i serien hoppas jag att vi får lite bättre manus och ett större karaktärsdjup. Trots detta är Sin City: A Dame to Kill For en sevärd film, om än inte samma knockout som den första filmen.

4 av 5.

Sin City: A Dame to Kill For
The Last of Us

The Last of Us Remastered

Efter att ha utnämnt The Last of Us till förra konsolgenerationens bästa spel, dedikerat ett inlägg till spelet, köpt boken med concept art samt peppat inför släppet av Remastered-utgåvan av spelet till Playstation 4 så kommer det nog inte som en förvåning att jag nu har spelat The Last of Us Remastered!

The Last of Us™ Remastered_20140811230030

The Last of Us™ Remastered_20140811231202

Mina intryck

Både upplösning och bilduppdateringsfrekvens är vassare i The Last of Us Remastered. Texturerna är skarpare och allt ser helt enkelt snyggare ut. Det är inget dåligt betyg då The Last of Us såg fantastiskt ut redan till Playstation 3.

The Last of Us™ Remastered_20140811211550

The Last of Us™ Remastered_20140815122606

Jag vet inte om det beror på att jag redan spelat The Last of Us en gång, men det gick mycket lättare att spela igenom spelet denna gång. Sektioner där jag tidigare hade problem kunde jag nu lättare att ta mig genom. Mötet i tunneln mot slutet, där det finns tre bloaters samt ett antal clickers tog jag mig igenom utan att dö. Likaså sluttampen på sjukhuset. Där hade jag enorma problem vid första genomspelningen, men inte denna gång alltså. Detta var dock inget negativt utan bara skönt att få ett bra flöde på spelet. Svårighetsnivån var densamma som min första genomspelning av The Last of Us: normal.

Storyn är fantastisk, även denna gång och röstskådespelet toppklass. Jäklar vad bra detta spel är!

Miljöerna är också helt fantastiska och det är verkligen talande hur mycket som kan berättas genom smart miljödesign, med skyltar, posters och övergivna lägenheter och städer. Imponerande!

The Last of Us™ Remastered_20140808000444

The Last of Us™ Remastered_20140806150312

Left Behind är inkluderat på denna skiva. Även det hade jag spelat en gång tidigare och i Remastered så är det också givetvis snyggare och bättre. Efter att jag klarat av huvudstoryn så spelade jag genast Left Behind och här märktes en viss skillnad då huvudstoryn är mer engagerande. Trots detta så är Left Behind ett kanontillägg och kanske det bästa DLC jag har spelat efter fantastiska Minerva’s Den till Bioshock 2.

The Last of Us™ Remastered_20140815233646

The Last of Us™ Remastered_20140818232110

Bildläget

Med den nya utgåvan av The Last of Us kom även ett fint fotoläge som till väldigt stor del liknar det i Infamous: Second Son. Jag har sparat massor av bilder som finns att se uppdelat i två gallerier här. Dels ett galleri för huvudstoryn samt ett galleri för Left Behind-tillägget. Alla bilder i detta inlägg har jag ”tagit själv” med fotoläget.

The Last of Us

Left Behind

Ed Woodward

Ed, Arturo och min virala succé

Likt många Manchester United-supportrar så är jag otroligt less på klubbens oförmåga att förstärka en trupp som blivit svagare och svagare för varje år. Denna sommar har det ryktats mycket om att Arturo Vidal ska gå över till Manchester United från Juventus, men Ed Woodward, Manchester Uniteds ordförande har ännu inte lyckats få spelarens namnteckning. En sen kväll slängde jag ihop en bild i Photoshop där jag klippte in Ed Woodwards huvud på ett fotbollsfans som försöker få Arturo Vidals autograf samt redigerade in en Manchester United-logotyp och ordet ”Contract” i bilden. Sedan laddade jag upp bilden på Twitter. Jag lade (tack och lov) även in mitt Twitternamn i bilden.

Originaltweet

En och två dagar efter min originaluppladdning, som fick en del retweets och favoritmarkeringar, så kunde jag konstatera att min bild hade blivit en total viral succé bland Manchester United-twittrare. En av de användare som jag ”pingade” i min originaluppladdning retweetade mig och tweeten hamnade även på forumet Red Cafe. Det var dock inget jämfört med vad som komma skulle. Red Cafe hade ju ”bara” 10 000 följare. Det var när Twitterkontot för en fejkad Ed Woodward tweetade min bild som det började ta fart. Det Twitterkontot hade färre följare än Red Cafe men tycktes nå ut i ännu större utsträckning. Sedan började det hända saker. Eurosport, med över 80 000 följare, delade min bild. Sedan följde delningar från stora konton som Not Match of the Day (112 000 följare), ManUnitedWorld (139 000 följare), The Sport Bible (783 000 följare), Football Tips (48 000 följare) och Football Funnys (1,1 MILJONER följare!). Detta blandades med små privatkonton som delade min bild samt medelstora konton med mellan 5 och 30 000 följare.

Många av kontona nämnde inte mig i sina tweets, vilket inte gjorde särskilt mycket då mitt namn ändå stod i bilden. En del redigerade bort mitt namn, vilket kanske var mindre schysst, men ändå inte hela världen.

Tänk så snabbt en liten bild kan spridas och begreppet ”viral spridning” gjorde verkligen skäl för sitt namn.

Arturo Vidal då? Han har givetvis fortfarande inte skrivit på för Manchester United.

Dawn of the Planet of the Apes

Recension: Dawn of the Planet of the Apes

Den första Apornas planet-filmen med Charlton Heston är en favorit även om jag kanske måste erkänna att den inte håller jättebra för en omtittning nuförtiden. När jag såg den första gången, sent en kväll nere i min mormors källare vid ungefär arton års ålder, blev jag förälskad i stämningen, sluttwisten och den fantastiska musiken. Uppföljarna till klassikern från 1968 höll tyvärr inte samma klass och när Tim Burton 2001 gav sig på ett försök att modernisera filmklassikern så fanns ytan men ingen själ.

Desto bättre var då 2011 års Rise of the Planet of the Apes med James Franco i birollen. För huvudrollen fann vi fantastiska Caesar, spelad av mannen som blivit mo-cap-världens främste, Andy Serkis. När nu uppföljaren är här, Dawn of the Planet of the Apes (eller Apornas planet: uppgörelsen som den svenska titeln är), så kände jag mig både manad och tvungen att besöka SF Bio och trängas med folk som anser att en biosalong är den bästa platsen att hålla diskussioner på. Trots pratkvarnar så ångrade jag mig inte!

Caesar har vuxit och är både ledare för apkolonin samt familjefar.
Caesar har vuxit och är både ledare för apkolonin samt familjefar.
Dawn of the Planet of the Apes inleds med en närbild på Caesar tio år efter händelserna i den förra filmen. Numer så är Caesar ledare för en apkoloni i skogen och dessutom familjefar med en halvvuxen son samt en helt nyfödd dito. Medan aporna lever i fred i skogen så har det gått åt skogen (pun intended) för mänskligheten. Ett virus har utplånat större delen av världen och några få överlevare bor i en koloni under ledning av Gary Oldmans Dreyfus. Människorna och aporna hade nog kunnat levt åtskiljda om det inte vore för att en liten grupp människor springer ihop med två chimpanser ur apkoloni, ett möte som slutar i ett avlossat skott och en skadad apa. Efter att de initiala meningsskiljaktigheterna lösts uppstår en ny men väldigt skör allians och slitningar mellan både människorna, men främst aporna börjar uppstå. Den människohatande apan Koba som spenderat sin ungdom i bur, utsatt för fruktansvärda djurförsök och tortyr, ser detta som ett tillfälle att elda på konflikten mellan apa och människa.

Nyanserade apor och platta människor

Mest nyans i karaktärerna finns faktiskt hos aporna medan människorna är betydligt mer platta och inte utvecklas nämnvärt under filmens gång. Det är rätt talande när en av människokaraktärerna uppgivet utbrister ”I’m the asshole…”. Han får verkligen inte vara mer än så, en ensidig ”asshole”. Caesar däremot får visa flera sidor. Ilska, misstänksamhet och konflikt i att dras mellan lojalitet mot aporna samt lojalitet mot universella värderingar och en tro på att människa och apa borde kunna leva i någorlunda harmoni. Andy Serkis är alldeles strålande som Caesar. På människosidan så får Jason Clarkes Malcolm stå för godheten, något som görs extra tydligt då han till skillnad från alla andra människor som bär svarta eller grå kläder istället bär vita kläder. För att göra det lite extra tydligt så borde filmmakarna döpt hans karaktär till ”Messias”, men det kanske räckte med tydliga karaktärsnamn när de döpte apornas ledare till ”Caesar”?

Koba har enbart sett den onda sidan av mänskligheten.
Koba har enbart sett den onda sidan av mänskligheten.

Det finns en del blinkningar mot originaltrilogin, framst genom musiken där inslag från originalsoundtracket kan kännas igen. Rent visuellt så är Dawn of the Planet of the Apes helt fantastisk. Det går snabbt att glömma att det faktiskt är datorgenererade apor vi ser. Aporna ser verkliga ut! Detta ska dessutom vara den första 3D-film där 3D-scener har spelats in utomhus och inte i en studio. Då jag tycker att 3D-film är en styggelse så valde jag att se filmen i krispig 2D istället och kan inte uttala mig om hur bra 3D:n fungerade.

Dawn of the Planet of the Apes är en ännu starkare film än sin föregångare och jag ser verkligen fram emot den tredje filmen i serien!

Dawn of the Planet of the Apes
Uncharted 4 A Thief's End

E3 ger oss nya spel att längta efter

Det har minst sagt sett lite sparsmakat ut med spel till de nya konsolerna. Visst, det har kommit en del som har varit värt att spela. Tidigare har jag skrivit om Infamous: Second Son och i slutet av förra månaden så släpptes efterlängtade Watch Dogs. Som jag uppskattade väldigt mycket de timmar jag fick spendera med spelet innan jag drabbades av en bugg som gör att spelet inte går att starta. En bugg som fortfarande inte är löst. Uselt Ubisoft.

Men, när det har varit skralt med spel till Playstation 4 så har jag istället spelat spel på Playstation 3. Bland annat fantastiskt fina Tomb Raider som verkligen överraskade mig positivt. Mycket, mycket, bra! Och just nu sätter jag tänderna i härliga Far Cry 3. Och efter det spelet så väntar Brothers på mig. Med andra ord så har Playstation plus-abonnemanget varit något jag har uppskattat väldigt mycket.

I går startade dock årets E3-mässa och med det kom en rad spelutannonseringar och coola trailers. Här är några av mina favoriter. Spelåret 2015 blir fantastiskt!

Far Cry 4

De cirka sju minuterna som visats gör att min pepp slår i taket. Detta ser helt enkelt fantastiskt ut! Ubisoft hävdar att spelet kommer att släppas den 18 november 2014 vilket översatt från spelvärldens tidsuppfattning till verklighetens tidsuppfattning kommer att innebära att spelet släpps den 18 maj 2015 (18 november + 6 månaders försening). Som jag längtar till detta datum. Det ser otroligt mycket bättre ut än Far Cry 3 och om Ubisoft har lyckats att proppa världen lika full med skatter och sidospår som i föregångaren så blir detta ett kanonspel!

Sedan så får vi hoppas att det inte kommer en mördarbugg likt den till Watch Dogs som gör spelet ospelbart. Man vet ju aldrig.

YouTube Preview Image

Rise of the Tomb Raider

Som jag beskrev i inledningen så blev jag ruskigt positivt överraskad av snygga, roliga och berättarstarka Tomb Raider. Att en uppföljare var under arbete var ingen överraskning och givetvis så kommer jag att slänga mig över detta spel när det väl släpps. Det kommer säkert att dröja ett bra tag in i 2015 innan det släpps, men jag förväntar mig inget annat än att det kommer att vara ett kanonspel!

YouTube Preview Image

Uncharted 4: A Thief’s End

Att jag är ett stort fan av både Uncharted-serien och Naughty Dog kommer nog inte som en hemlighet för den som läser denna blogg. Att ett fjärde Uncharted-spel var på gång visste alla, men nu har vi också fått en trailer och en titel. Uncharted 4: A Thief’s End är titeln. Vem är tjuven vars slut titeln anspelar på? Min gissning är att Sully kommer att kolavippen i spelet. Äldre fadersgestalter till protagonister brukar klara sig rätt illa i kulturen och det är ett mirakel att Sully har överlevt tre Uncharted-spel hittills.

Eftersom vi pratar om Naughty Dog så kan vi vara säker på att spelet ser riktigt läckert ut. Spana bara in denna trailer!

YouTube Preview Image

The Last of Us Remastered

Visste ni om att jag gillar Naughty Dog? Jag kan ha nämnt det tidigare och även nämnt deras spel The Last of Us. Jag kan till och med ha nämnt att The Last of Us ska komma i en upphottad version. Nåväl, nu har ännu en trailer kommit samt ett släppdatum. 29 juli får vi se vackrare versioner av Joel och Ellie. Längtan!

YouTube Preview Image

GTA V

Även fantastiskt bra GTA V kommer i en upphottad version. Kolla in den vackra trailern. Ett lyft!

YouTube Preview Image

Batman Arkham Knight

Jag har bloggat tidigare om Batman Arkham Knight och det har kommit lite trailers tidigare, men ingen har varit så matig som den trailer som släpptes till E3. Arkham Knight ser inget annat än helt fantastiskt ut och jag är så galet, galet peppad på detta spel! Att det har försenats till 2015 förvånade nog ingen då förseningar av spel mer tillhör vanligheter än undantag. Hursomhelst, kolla in den vansinnigt feta, feta, feta trailern och känns peppen! Fantastiskt!

YouTube Preview Image

The Order 1886

20 februari 2015 får vi sätta tänderna i The Order 1886 som släpps enbart till Playstation 4. Från att inte känt speciellt mycket för detta spel så har jag efter varje videoklipp och trailer blivit mer och mer sugen. E3-trailern ändrade inte direkt på det och The Order 1886 ser smaskens ut. Vacker grafik, lite steampunkiga miljöer och tunga vapen.

YouTube Preview Image

Vilka spel är du mest pepp på? Kommentera!

The Last of Us Remastered

The Last of Us Remastered – vassare version till Playstation 4

Det jag anser vara den förra konsolgenerationens bästa spel, fantastiska The Last of Us, ska komma till Playstation 4. Naughty Dog har putsat upp spelet rejält och till sommaren så kommer det att gå att spela The Last of Us i 1080p och Naughty Dog siktar på att klara 60 bildrutor i sekunden.

The Last of Us såg fantastiskt ut redan till Playstation 3 men detta lär innebära att spelet blir ännu skarpare och detaljrikare. Det känns med andra ord som läge för ännu en genomspelning för min del!

Förutom högre upplösning och vassare bildfrekvens så ska skuggor och ljus vara bättre i denna version samt att alla karaktärsmodeller vara betydligt mer detaljerade. Inbakat i denna version är även DLC:et Left Behind (som var alldeles lysande) och några multiplayer-kartor (jag har inte testat multiplayer-läget i The Last of Us).

The Last of Us Remastered till Playstation 4 är snart här.
The Last of Us Remastered till Playstation 4 är snart här.

Naughty Dog har också släppt en trailer. Inte så mycket matnyttigt i den och svårt att se så stora skillnader jämfört med Playstation 3-versionen, men det lär märkas sedan när man får sitta med handkontrollen i händerna. Förresten, kolla inte trailern om du inte spelat spelet. Det är inte direkt en spoiler, men ett vackert ögonblick som bör upplevas och inte ses i en trailer som vi får se där.

YouTube Preview Image

Till sommaren så släpps The Last of Us Remastered. Pepp!